(1900-2002), tysk filosof. Vidareutvecklade den hermeneutiska traditionen från Schleiermacher till Heidegger. Ett centralt verk i hans omfattande författarskap är Sanning och metod (1960).

(ty. Vorverstehen), term hos Heidegger och Gadamer som syftar på att tolkning eller förståelse av något aldrig är förutsättningslöst utan styrs av våra förutfattade förväntningar och fördomar.

se teleologiska förklaringar.

(lat.) ”Att vara är att förnimmas.” (Berkeley)

(gr.) att, enligt Husserl, sätta alla de åsikter och teorier vi har om världens existens så att säga ”inom parentes”, för att nå fram till de rena fenomenen.

filosofisk lära skapad av den antike grekiska filosofen Epikuros. Enligt epikurismen är målet att finna det rätta sättet att leva genom att eftersträva lust och undvika smärta för att uppnå sinnesro.

materialistisk teori inom medvetandefilosofi enligt vilken medvetandet är ett epifenomen (gr. följdfenomen) dvs. ett overksamt eller illusoriskt ”skuggfenomen”.

inom filosofin betecknar emergens att det hos en helhet uppstår (oväntade) egenskaper som inte kan återföras på de enskilda delarna, dvs. att helheten är större än summan av de enskilda delarna. T.ex. inom medvetandefilosofi avses med emergens uppfattningen att medvetandet uppstår när organismen är tillräckligt komplex. De oväntade egenskaperna kallas emergenta.

att osjälvständigt eller okritiskt välja ut, förena och använda ideer, teorier och metoder från olika håll.

se värde.