(av lat. emovere, röra) etisk och värdefilosofisk teori, enligt vilken värderingar inte tjänar till att påstå något, utan blott tjänar till att uttrycka känslor, inställningar eller liknande. Emotivismen kan formuleras språkfilosofiskt som uppfattningen att satser som uttrycker värderingar inte har någon kognitiv mening, utan endast en emotiv (känslomässig) mening.
(av lat. ego, jag), egenkärlek; själviskhet, självkärlek: att uteslutande ta hänsyn till sig själv på bekostnad av andra. Jfr. altruism.- Ordet "egoism" uppstod på mitten av 1700-talet, men användes då huvudsakligen (t.ex. av Wolff) i en metafysisk betydelse, synonymt med solipsism. Denna betydelse finns ännu hos Kant som i sin antropologi skiljer mellan fyra former av egoism: metafysisk egoism, logisk egoism, estetisk egoism, och moralisk egoism.
(lat. dualis, som innehåller två) är en beteckning på metafysiska teorier som antingen (1) hävdar existensen av två, och endast två, substanser (substansdualism); eller (2) hävdar att allt varande är uppdelat i två grundläggande skilda typer eller skall förklaras utifrån två klart åtskilda och oberoende grundprinciper (egenskapsdualism). Medan den förra formen endast har haft få förespråkare, har den senare fått stor utbredning.
(gr. åsikt, förmodande, förväntning), antagande, tro. Doxa ställs i den antika filosofin i motsats till vetande eller insikt (episteme).
(gr. dogma, mening), lärosats, grundsats.
1. Trossats inom ett kyrkosamfund.
2. Grundläggande påstående som inte tillåter tvivel; påstående som gäller obetingat.
3. Ordet "dogm" används också i nedsättande betydelse: grundläggande påstående som hävdas utan grund; påstående som har vunnit hävd inom en bestämd tradition men som egentligen är tvivelaktigt.
(av lat. discurrere, löpa fram och tillbaka), medelbar, begreppslig. En diskursiv kunskap är kunskap som nås genom mellanled, genom slutledningar, och inte direkt eller omedelbart. Ett tänkande är diskursivt, då det genomlöper olika moment eller närmare bestämt sker genom logiska övergångar mellan olika bestämningar. Det yttrar sig i en tankegång som kan utvecklas led för led och därmed framställas språkligt i en kedja av utsagor (diskurs).- Motsats: intuitiv. Se intution.
(ty.), tinget i sig.
(gr. tvåledat antagande).
1. I dagligt tal är ett dilemma en besvärlig situation som man befinner sig i. Det finns två valmöjligheter, men oavsett vad man besluter sig för så är resultatet oönskat.
2. I logiken är ett dilemma ett slags argument: (a) Ett positivt eller konstruktivt dilemma har formen: Om p, så q; om r, så q; antingen p eller r; därför q. (b) Ett negativt eller destruktivt dilemma har formen: Om p, så q; om p, så r; antingen icke-q eller icke-r; därför icke-p.
(av gr. dicha, tve-, och temnein, dela), tudelning; uppdelning av en enhet i två mot varandra ställda delar.
