(gr. dialogos), samtal. I modern filosofi har dialog-begreppet först och främst fått betydelse i den så kallade dialogfilosofin. Dialogen förstådd som ett kommunikationsförhållande mellan två parter (personer) är ej endast en metod för att uppnå sanningen, utan även en förutsättning för att det överhuvudtaget skall kunna existera självmedvetna personer som kan nå kunskap om sig själva och världen. I samtalet talar jag till den andre, och den till-talade är ett du, som jaget omvänt själv till-talas av.

se materialism.

(gr. dialektike techne, samtalskonst). Term med en rad skiftande innebörder. Gemensamt för alla dessa är att dialektiken grundläggande uppfattas som ett sätt att ställa argument mot argument för att därigenom komma vidare till nya insikter. Platon såg dialektiken som den högsta vetenskapen. I den befriade man sig helt från sinnenas vittnesbörd och följde rent logiska resonemang. Dialektiken öppnade vägen till all kunskaps yttersta grund, och dess sanningar framgick med omedelbar visshet.

(lat., "en gud från maskinen"), uttryck hämtat från den antika teatern, vars tragiska konflikt upplöstes genom gudarnas ingripande. Tragedins öde och komedins lyckliga slut fick genom gudomens uppträdande en konkret gestalt. Scentekniskt komplicerade sänkanordningar av olika konstruktioner krävdes oftast för att genomföra detta nedstigande. Termen har sedermera kommit att användas i överförd och något nedsättande betydelse om en oväntad och osannolik upplösning av en dramatisk situation.

(av lat. determinare, avgränsa, bestämma), uppfattningen att varje händelse är orsaksbestämd på sådant sätt, att den sker som det oundvikliga utfallet av förutvarande betingelser. Motsats: indeterminism. Om orsakssammanhanget antas vara förutbestämt av ett blint öde eller en guddomlig makt, talar man om fatalism.

(av gr. deon, det nödvändiga, plikt, logos lära, och ethos, sedvänja), pliktetik. En normativ etik som återför en handlings moraliska värde på om den blir utförd av plikt eller ej. Det är inte tillräckligt att man följer de moraliska reglerna. För att handlingar ska ha moraliskt värde, måste de vara motiverade av en pliktkänsla för de moraliska reglerna. Jfr. teleologisk etik.

(av gr. deon, det nödvändiga, plikt, och logos, lära), pliktlära.

(eng. criterium of demarcation), avgränsningskriterium. Vanligen avses med demarkationskriterium avgränsningen av vetenskap från icke-vetenskap.

(av lat. deus, gud), lära om (tron på) en gud som har skapat världen, men som efter skapelsen inte griper in i världsskeendet (motsats: teism). Deism betecknar först och främst upplysningstidens gudsbegrepp. Den bekräftar existensen av en gud, men som skapare av en lagenlig, förnuftsbestämd värld, vilken som sådan förstås utifrån sig själv. Konsekvensen av detta är, att Gud ställs utanför ett egentligt förhållande till världen.

(av lat. definire, avgränsa, bestämma).
1. Begreppsbestämning; redogörelse för ett begrepps innehåll.
2. Sakförklaring, angivande av ett ämnes kännetecken. För olika typer av definitioner se lexikala, stipulativa, operationella* (funktionella) och ostensiva definitioner.