se materialism.

Ordet "historia" betyder såväl det historiska förloppet som beskrivningen av detta förlopp. På motsvarande sätt betyder ordet "historiefilosofi" dels en filosofi om vad ett historiskt förlopp är, dels en vetenskapsteoretisk redogörelse för historievetenskapernas förutsättningar. Bland huvudtyperna av historiefilosofi kan nämnas:

(av gr. heteros, annan, och nomos, lag), att följa (eller vara underställd) lagar som andra har givit. Enligt Kant sägs viljan vara heteronom, när den bestäms utifrån och inte blott av sina förnuftiga och moraliska motiv. Jfr. autonomi.

(gr. hermeneua, "tolka", ”förklara”, ”utlägga”, ”uttyda”), tolkningskonst eller förståelselära. Ursprungligen innebar hermeneutik en uppsättning regler (kanon) för antik-kristen sanningssökande i bibliska texter. Med Friedrich Ast (1778-1841) får den moderna användningen av hermeneutik sin första utformning som en allmän filologisk tolkningslära, främst i syftet att förstå antika texter.

(av gr. hedone, lustkänsla, njutning)

1. Den psykologiska teorin att mänskliga handlingar först och främst är motiverade av strävan efter lustkänslor och undvikande av smärta och olustkänslor.

filosofiskt resonemang som avser att bevisa eller göra sannolikt att Gud existerar utan att förutsätta uppenbarade sanningar eller teologiska dogmer. Försök att ge förnuftiga skäl för Guds existens finns i de klassiska s.k. gudsbevisen, men många, både filosofer och teologer, har hävdat att gudstron inte kan bygga på några förnuftiga skäl i denna mening. Gudsbevisen har under tidernas lopp antagit flera olika former och varianter, såsom det kosmologiska, teleologiska, ontologiska, axiologiska, entropologiska, och pragmatiska  gudsbeviset.

samlingsbeteckning på en rad olika principer som kan användas i en förklaring.

det mest generella värderande begreppet. Det kan användas om ting, handlingar, personer och egenskaper för att uttrycka att det ifrågavarande i en eller annan mening är fullkomligt. Traditionellt skiljer man mellan om något är gott i sig själv eller är gott i relation till något annat. Att något är gott i sig själv betyder att det är lika gott oberoende av vilket sammanhang eller vilken förbindelse det förekommer i. Något som är gott i sig själv kallas för intrinsikalt  gott.

(av gr. ge-, jorden, och kentron, mittpunkt), världsuppfattning enligt vilken jorden är universums centrum.

(lat. släkte/art). Med utgångspunkt i Aristoteles använde den skolastiska filosofin distinktionen mellan genus (släkte) och species (underart) för att beteckna distinktionen mellan en mer och en mindre omfattande gruppbestämning inom ett hierarkiskt system.