(gr. skeptesthai, skåda, betänka), filosofisk uppfattning som förnekar möjligheten till säker eller objektiv kunskap. I antikens filosofi hade skepticismen förelöpare bland de för-sokratiska filosoferna och bland sofisterna, men skapade en egen skola först med Pyrrhon från Elis och Timon. Dessa tankar fördes vidare i nyskepticismen (bl.a. Sextus Empirikos).

(plur. sinnesdata) (eng. sense datum, av lat. datum, något givet), sinnesintryck, av de klassiska engelska empiristerna kallad idé (Locke: "idea") resp. sinnesförnimmelser (Hume: "impressions"). Termen används huvudsakligen som beteckning på de sinnesintryck som antas vara de omedelbara objekten för ett förnimmande medvetande. Oftast antas ett sinnesdatum att vara något odelbart och inre eller privat.

se etik.

(av gr. semainein, betyda, beteckna, ytterst av sema tecken, signal), studiet av språkliga uttrycks betydelseaspekter, i motsats till deras syntax, dvs. den strukturella uppbyggnaden, och deras pragmatik, dvs. drag hos uttryckens användning i olika kontexter.

(av lat. saeculum, tidsålder, sekel), förvärdsligande.

(av lat. scientia, vetenskap), en uttalad övertro på vetenskapen (särskilt naturvetenskapen); fackvetenskaplig självtillräcklighet. Scientism används numera oftast som en kritisk term.

jfr. retorik.

rättighet förmån som någon ånjuter på grund av viss roll i samhället. En rättighet träder inte i kraft av sig själv utan genom den förpliktelse som den svarar emot. Jfr. plikt, skyldighet.

(gr. rhetorike (techne), av rhetor, talare), talekonst), talekonst, läran om konsten att övertyga genom tal. Bl.a. Platon och Aristoteles kritiserade retoriken för att vara en konst där man övertygar "med alla medel" utan att ge akt på resonemangets korrekthet. Jfr. maieutik.

(lat. religio, avlett av antingen religare, binda fast, el. relegere, gå (läsa) igenom igen, med omsorg). Förklaring kommer senare.