(av lat. utilitas, nytta), moralisk doktrin enligt vilken man bör maximera den allmänna välfärden. I sin ursprungliga formulering hos Jeremy Bentham är det fråga om en hedonistisk utilitarism, där upplevelsen av lust (eng. pleasure) likställs med nytta och lycka. Bentham anser att endast lustupplevelser har egenvärde och att kvantiteten av lust och olust är det enda som har betydelse dvs. att traditionella moraliska begrepp återför på icke-moraliska begrepp. Sålunda saknar t.ex.

(av lat. voluntarius, frivillig, voluntas, vilja), åskådningar som framhåller viljans funktion i själslivet (psykologisk voluntarism) eller betraktar den som en kosmisk eller gudomligdrivkraft (metafysisk eller teologisk voluntarism). 

(lat. discursus, discurrere, samtal, eg. kringlöpande, löpa fram och tillbaka; fr. discours samtal, yttrande, tal)

1. Diskursiv framställning, dvs. uttryck av en tankegång genom en kedja av utsagor.

2. Kedja av utsagor; kedja av uttryck.

3. Den form en kedja av utsagor eller uttryck har, och därmed det sätt de har frambringats på. Således kan man tala om vetenskaplig, poetisk, religiös diskurs.

(gr. psyche; lat. anima), flertydigt begrepp i antik och nyare filosofi:

de teorier och metoder inom olika vetenskapliga områden som betonar att enskilda element inte kan analyseras isolerat eftersom de ingår i och är bestämda av ett strukturerat helhetsmönster. Endast betraktade som delar av denna helhet kan de enskilda fenomenen förklaras.

(lat. universale), term införd under medeltiden för att beteckna allmänbegrepp och vad de står för i motsats till egennamn som står för enskilda, partikulära ting. I anslutning till den klassiska filosofin (Platon, Aristoteles) grubblade man över om allmänbegreppen betecknade något reellt existerande utöver de konkreta enskilda tingen (begreppsrealism), eller om de endast var namn skapade av människan (nominalism).