modern beteckning på skolastikens diskussion om i vilken mening universalia kan sägas finnas till.

se upplysningen.

(av lat. verus, sann, och facere, göra), också kallad verifikations- eller prövbarhetsprincipen, en meningsteoretisk princip inom logisk positivism enligt vilken en sats är meningsfull endast om den är analytiskt sann (dvs. matematiska och logiska sanningar) eller empiriskt verifierbar (vetenskapliga påståenden). Verifierbarhetsprincipen hade en grundläggande betydelse som ett avgränsningskriterium för vetenskaplighet.

(lat. vita, liv), uppfattning enligt vilken allt organiskt liv beror på en unik livskraft, vars beskaffenhet inte kan förklaras utifrån fysisk-kemiska lagar.

ursprungligen en beteckning på tingens (ekonomiska) värde. Under inflytande av tysk filosofi fick ordet på 1800-talet en utvidgad betydelse. Inom filosofin skiljer man mellan att något har ett värde i sig självt, också benämnt intrinsikalt värde (egenvärde), eller ett relativt värde. I det senare fallet talar man om instrumentellt värde. Vidare skiljer man mellan olika värdeformer, t.ex. estetiska, politiska och moraliska värden. (Se god).

studiet av värdeomdömen (normer och värderingar) ur språkfilosofisk, kunskapsteoretisk, logisk och metafysisk synpunkt. Gäller i allmän mening även värdeomdömen inom andra områden än etik och estetik, t.ex., juridik, teknik och vetenskapsteori. Värdeteorin undersöker olika former av värden, deras egenart och grundvalar. Centrala frågeställningar inom värdeteori handlar bl.a. om värdeomdömenas objektiva, relativa eller subjektiva status. 

genomtänkt uppfattning om världen och det mänskliga livet. Ordet har sin bakgrund i den tyska traditionen från Kant och framåt (Weltanschauung). Ofta talar man också om livsåskådning som liktydigt med världsåskådning även om betoningen då ligger mera på ett personligt och existentellt plan.  Ordet ideologi ligger likaså nära världsåskådning i betydelse men syftar mera på samhällåskådning. (Se ideologi).

term som inom filosofin ofta använts i analogi med latinets essentia för den bestämda eller inneboende natur som antas finnas i eller bakom de enskilda tingen av en viss art eller sort. Inom den filosofiska traditionen har termen haft en rad sinsemellan olika betydelser. (Se essentialism).

(gr. thesis, det att sätta eller ställa), ett (vetenskapligt) påstående om ett sakförhållande eller samband, som i princip är möjligt att bevisa eller vederlägga. I äldre bemärkelse en sats som framställts före bevisningen (jfr. hypotes). Numera oftast i betydelsen dogm, lärosats eller sats; i vissa sammanhang speciellt om påstående som ställs mot ett motpåstående (jfr. antites).

(gr. theorema, syn, skådande), inom logik och matematik en sats som kan bevisas i ett axiomatiskt system, dvs. som följer logiskt från systemets axiom eller, om systemet är formaliserat, som kan härledas från axiomen med hjälp av systemets slutledningsregler.