Den sanna och den falska guden

DEN SANNA OCH DEN FALSKA GUDEN

Ingenting är vanskligare än att försöka bestäm­ma de religiösa begreppen. Vad är religion? Vad är Gud? Vad är det att tro? En stor del, kanske största delen, av de diskussioner som i modern tid förts om religion äro förvirrade. S.k. ateism bott­nar visst alltid i något slags begreppsligt missför­stånd. »Idioten», furst Mysjkin berättar om ett sammanträffande med en ateist:

»Men en, sak frapperade mig: det var som om han hela tiden talat om något annat, och det frapperade mig just därför att, hur många ateister jag än träffat och hur många sådana böcker jag än läst, har jag alltid tyckt, att de tala och skriva i böckerna om något helt annat, fastän, det ser så ut, som om det vore om detta. — — — Den religiösa känslans väsen — — — är något, som ateisterna ständigt skola glida över, och de skola ständigt tala om annat.»

Men om ateisterna tala »om annat», så är det väl delvis emedan också de som komma med Guds namn på sina läppar vanligen tala om oväsentligheter.

Ett kännetecken på Idéer, som Dostojevskij skulle kalla religiösa, är strävan efter universalitet. Om något uttrycker en irreligiös tanke, så är det Fredrik den Stores ord, att envar må bli salig på sin fason. Det romerska kejsardömets omtalade religiösa tolerans var skenbar: den gällde lokala fetischer, som inte rivaliserade med imperietanken och dess symboliska uttryck i kejsarkulten. Den­na tanke var i Dostojevskijs mening sannt religiös. Toleransen upphörde också, när en annan verklig religion, kristendomen, blev en allvarlig medtäv­lare.

Ty kristendomen är universell i en djupare och mångsidigare mening än någon annan religion. Dess allmänmänsklighet är dess vackraste drag, men också det som fulast vanställts av de kristna själva. Vi få strax tala mera om den saken.

Bedömd med anspråket på universalitet som kännetecken, är den revolutionära socialismen för­visso också en religion. Inte för intet heter det; »Proletärer i alla länder förenen er!» Den reli­giösa grundtonen i Das Kapital är omisskännlig, låt vara att man kanske anser den inspirerad av Den onde.

En annan religion är nationalismen, tydligast när den hos ett stort folk tar form av strävan efter världsherravälde. »Mänskligheten som så­dan har alltid strävat efter att upprätta en uni­versell stat», heter det i Bröderna Karamasov. »Det har funnits många stora nationer med en stor historia, men ju högre utvecklade desto olyck­ligare ha de varit, ty då ha de starkare än andra folk känt strävan efter en världsomfattande union.»

Enligt Dostojevskij är kristendomens Gud den sanna guden, socialismens och nationalismens där­emot avgudar. Fråga vi: varför?, blir Dostojevskij inte svaret skyldig. Hela hans skriftställarskap kan sägas gå ut på att bestämma skillnaden mel­lan den sanna och den falska guden. Vi återkom­ma här till Dostojevskijs behandling av frihetens problem. Den sanna guden är den, vars anspråk på universalitet gäller en frivillig underkastelse, medan den falska guden vill hävda sin allmän­giltighet på våldets väg.

Emellertid är det inte lätt att skilja de två från varandra. Som vi sett, anträds vägen till slaveriet ofta i frihetens tecken. Det är Dosto­jevskijs största insats som tänkare, att han obarm­härtigt avslöjat de inre motsägelserna i de falska gudarnas frihetsläror.

*

Antikrists anlete har Dostojevskij tyckt sig igenkänna i tre maskeringar. Socialismen och na­tionalismen äro två. Den romerska katolicismen, menar Dostojevskij, är en tredje.

André Gide säger om Dostojevskij: »Je ne connais point d'auteur à la fois plus chrétien et moins catolique». Dostojevskijs antikatolicism är djupt förankrad i hans världsåskådning. Den framförs i viktiga sammanhang i hans romaner. »Katolicismen är ju liktydig med en okristlig tro», säger furst Mysjkin i ett av de stora samtalen om religion i Idioten. Och i det förtätade uttrycket för Dostojevskijs egen kristendom, Ivan Karamasovs fantasi om storinkvisitorn, är det en repre­sentant för den romerska kyrkan, som för den falska gudens talan.

Dostojevskij såg hos katolicismen två idéhisto­riska förbindelser, som enligt hans åsikt voro oförenliga med den kristna tanken. Den ena är en förbindelse bakåt i tiden, till den romerska statstanken. Påven har axlat caesarernas mantel för att med våld kunna ena kristenheten under sin kyrkas ledning. Katolicismen, säger furst Mysjkin, vill »frihet genom våld», är »en före­ning med svärd och blod». Den andra är en för­bindelse framåt i tiden, till socialismen. »Socialis­men är en avläggare av katolicismen», säger sam­me furst Mysjkin. Socialismen är liksom kristen­domen en lära om det universella broderskapet. Socialismens broderskap är världsligt. Men denna sekulara universalism är enligt Dostojevskij den nödvändiga utvecklingsprodukten av det frö till förvärldsligande, som innebor i tanken på påvedömet.

Dostojevskijs åsikter om katolicismen kunna angripas, även om de svårligen kunna avvisas så­som ogrundade. De bero säkert delvis på en perspektivförvrängning. För Dostojevskij var Frankrike den katolska tankens historiska upp­bärare par préférence. För honom var det ingen tillfällighet, att det mest katolska landet var det första som genomlidit en modern revolution och det första där socialistiska läror förkunnats. Om Dostojevskij hade känt Marx, är det möjligt att han sett något annorlunda på sambandet mellan katolicism och socialism.

Vilja vi rätt förstå berättelsen om storinkvi­sitorn, är, det troligen klokt att så mycket som möjligt se bort från det speciella angrepp mot katolicismen, som anges av själva iscensättningen. Snarare är det socialismen, som igen är i skottlinjen. Men viktigare än hans kritik är här Dosto­jevskijs försök till en egen formulering av kristen­domens grundtanke.

*

Storinkvisitorn hör till det mäktigaste Dosto­jevskij skapat. Ingen återberättelse kan ge annat än en blek föreställning om de väldiga krafter, som här drabba samman i dialektisk tvekamp.

Dostojevskijs anlete skymtar gåtfullt och tve­tydigt ur skuggan i cellen, där Kristus och kar­dinalen mötas. Är han med den Ene eller med den Andre? Varför är det inte furst Mysjkin eller fader Zossima, utan ateisten Ivan Karamasov som måste uttrycka Dostojevskijs innersta tankar om religionen?

Det är i Sevilla i det sextonde århundradet, dagen efter det ett hundratal kättare bränts på bål ad majorem gloriam Dei av kardinalen stor-inkvisitorn, i närvaro av kungen, hovet, adeln och stadens folk. Då kommer Kristus. Han kom­mer sakta, nästan omärkligt, och ändå känns han igen av alla. Barnen strö blommor på hans väg, folket sjunger Hosianna. Han stannar på trappan till katedralen. Ett sorgetåg går förbi. Det är en liten flicka, som dött. Modern blir varse Kristus och ber honom uppväcka den lilla. Det sker. I samma ögonblick passerar kardinalen. Han är nära nittio, hög och upprätt, med skinn­torra drag och djuptliggande ögon. Han ser dem ställa ner kistan vid Hans fötter, ser barnet resa sig upp, och hans anlete mörknar. Han rynkar sina tjocka grå ögonbryn och i hans ögon glöder en dyster eld. Han sträcker ut sitt finger och befaller väktarna att gripa Honom. Och sådan är hans makt, så helt är folket kuvat i skräck­slagen lydnad för honom, att massan genast bere­der väg för väktarna, som under dödstystnad lägga hand på Honom och föra Honom bort. Folket bugar sig, kardinalen välsignar dem tyst och går sin väg. Men när dagen är över och söderns mörka och brännande natt lagt sig över Sevilla, infinner sig kardinalen hos sin fånge i inkvisitionens fängelse.

Nu följer en straffpredikan inför vår Herre. Dess tema är de tre frestelserna, som omtalas i Evangeliet. Kardinalen anklagar Kristus för att ha avvisat dem i stället för att antaga Frestarens förslag och därmed ge världshistorien ett helt annat förlopp. »Ty i dessa tre frågor liksom sammanfattas och förutsägs hela mänsklighetens senare öden, och i dem ingå alla människonatu­rens olösta historiska motsägelser.»

Den första frestelsen är, när Den onde ber Jesus förvandla stenarna till bröd och Jesus svarar:»Människan lever inte av bröd allena». Kardinalen utlägger dess mening¹:

»Du ville gå ut i världen och gick med två tomma händer men med ett frihetslöfte, som människorna i sin enfald och sin naturliga oregerlighet inte kunna förstå och som de fasa för och frukta, ty intet är mera outhärd-

ligt för människan och det mänskliga samhället än friheten. Men ser Du stenarna i denna torra och kala ödemark? Förvandla dem till bröd och mänskligheten skall följa efter Dig som en fårskock, tacksam och lydig, ehuru i ständig fruktan att Du skall draga tillbaka Din hand och neka dem Ditt bröd. Du ville likväl inte beröva människan hennes frihet och avvisade förslaget i det Du tänkte: vad är friheten värd, om lydnaden måste köpas med bröd? — — — Men vet Du, att för sin jordiska födas skull skall världen uppresa sig mot Dig och mänsklighetens vise skola förklara, att det inte finns något brott och därför inte heller någon synd, utan bara hunger. 'Föd människorna först och bed dem sedan vara dygdiga!', skola de skriva på sitt baner. — — — Men vi skola föda dem och falskeligen säga dem, att det sker i Ditt namn. Aldrig, aldrig skola de kunna föda sig själva utan oss! Ingen vetenskap kan ge dem bröd, så länge de förbli fria. Men till slut skola de lägga sin frihet för våra fötter och säga: 'Gör oss till era slavar, men föd oss!" De skola slutligen själva inse, att frihet och bröd för alla äro två oförenliga ting. — — — De skola också förstå, att de aldrig kunna vara fria, emedan de äro svaga, lastbara, lumpna och upproriska. Du lovade dem bröd från himlen, men, upprepar jag, kan det jämföras med jordiskt bröd för det svaga, syndiga och låga människosläktet? Och om än tusende skola följa Dig för den himmelska födans skull, vad skall det bli av de miljoner och åter miljoner stackare, som inte ha styrka nog att försaka det jordiska brödet för det him­melska? Eller bryr Du Dig kanske bara om de tiotusen stora och starka? — — — Glömde Du, att människan före­drar friden och till och med döden framom det fria valet i kunskapen om gott och ont? — — — I stället för att ge människan en fast grund att stå på och för alltid lugna hennes samvete — — — valde Du det som helt och hållet övergår hennes förmåga och handlade som om Du inte alls älskat henne. — — — I stället för att få följa den gamla bestämda lagen måste människan hädanefter med fritt hjärta själv avgöra, vad som är gott och ont med bilden av Dig som enda ledstjärna. Visste Du då inte, att hon till slut skulle förkasta Din bild och Din sanning, om hon måste tyngas av det fria valets fruktansvärda börda.»

I den andra frestelsen ber Den onde Jesus störta sig utför klippan och låta änglarna lyfta sig på det att människorna må se, att han är den rätte. Till detta svarar Jesus, att man inte skall fresta Gud. Tecknens och undrens gudatro är ingen religion, utan vidskepelse. Detta är en svår sanning att uthärda. Kristus har igen överskattat människan och häri, menar kardinalen, gjort orätt:

»Det finns tre makter, tre makter allena, som kunna besegra och klavbinda dessa vanmäktiga upprorsmakares samveten och göra dem lyckliga. Dessa makter äro under­verket, mysteriet och auktoriteten. Du har förkastat dem alla. — — — Du hoppades, att människan kunde följa Dig och hålla fast vid Gud utan att ropa på underverk. Men Du visste inte, att när människan avvisar undret, så avvisar hon också Gud. Ty människan söker inte så myc­ket Gud som det mirakulösa. Och alldenstund människan inte kan undvara det mirakulösa, kommer hon att hitta på nya underverk för sig själv och börja idka trolldom och svartkonst. — — — Du steg inte ner från korset, när de ropade till Dig, hånande och begabbande: "Stig ner från korset och vi skola tro, att Du är Guds son!' Du gjorde det inte, ty åter ville Du ej förslava människan under ett mirakel. Du bad om en fri tro och inte om en tro, som grundar sig på underverk. — — — Men häri tänkte Du för högt om människorna, ty de äro slavar ehuru av naturen upproriska. — — — Om Du aktat män­niskan ringare, hade Du begärt mindre av henne. Detta hade varit mera likt kärleken, ty då hade hennes börda lättats. — — — Rastlöshet, oro och olycka, det är män­niskans lott för närvarande, emedan Du utstått så mycket för hennes frihets skull. — — — Men vi ha rättat Ditt verk och grundat det på mirakel, mysterium och auktoritet. Och människorna ha jublat över att åter ledas likt får och över att Din fruktansvärda gåva, som bragt så mycken olycka, äntligen tagits från dem.»

I den tredje frestelsen lovar Den onde åt Jesus välde över hela jorden, blott Jesus faller ner och tillber honom. Det är framför allt denna frestelse, menar Dostojevskij, som den katolska kyrkan givit vika för. Kardinalen talar igen:

»Om Du gripit till svärd och axlat Caesars mantel, så hade Du grundat världsstaten och stiftat världsfreden. — — — Vi hålla Caesars svärd. — — — Vi skola över­tyga människorna om att de bli fria först när de överantvarda sin frihet åt oss och underkasta sig. — — — Den fria tanken och vetenskapen kommer att leda dem till sådana trångmål och ställa dem inför sådana under och olösliga mysterier, att några av dem, de djärva och upproriska, skola förinta sig själva, andra, de upproriska men svaga, skola förinta varandra, medan resten, de svaga och olyckliga, skola krypa till våra fötter och jämra sig och säga: 'Ja, ni ha rätt, ni allena äga Hans mysterium, och vi komma tillbaka till er, fräls oss från oss själva!' — — — Då skola vi ge dem den tysta och ödmjuka lycka, som tillkommer svaga varelser som de. Ack, vi skola till slut intala dem att inte vara högmodiga, ty Du upplyste dem och lärde dem högmod! — — — De skola darra vanmäktigt inför vår vrede, deras sinnen skola vara fulla av fruktan, de skola vara snara till tårar liksom kvinnor och barn, men lika redo att på ett tecken av oss ta till skratt och jubel, till sorglös munterhet och barnslig sång. Vi skola sätta dem i arbete, men deras fritid skall göras lik en barnlek, med sånger och oskyldig dans. Ack, vi skola även tillåta dem synd, ty de äro ju svaga och hjälplösa, och de skola älska oss som små barn för att vi låta dem synda! — — — I frid skola de dö, i ro skola de utandas sin sista suck i Ditt namn, och hinsides graven skola de finna intet utom döden. Men vi skola bevara hemligheten, och för deras lyckas skull locka dem med himlens belöning och löfte om evigt liv.»

Om storinkvisitorn övertygar, så är det emedan intet i hans karaktär är billigt. Han måste tas på allvar. Han talar i mänsklighetens namn. Han har rätt därtill, ty han har sett mycket och lidit ofantligt. Han har — och med honom Dosto­jevskij — upplevat det bittert tragiska och, mänsk­ligt sett, djupt orättvisa i att de kristna kraven vida övergå, vad genomsnittsmänniskan förmår prestera. Hur kan den, som älskar människorna säga: »Många äro kallade, men få äro utvalda»? Vad har den kristna fullkomligheten för ett värde för en som insett, att miljoner av Guds kreatur skapats liksom på hån, att de aldrig skola kunna göra rätt bruk av människans frihet att välja mellan Kristi efterföljelse eller fördömelsen? Är det inte bättre, om de som genomskådat den mänskliga naturens skröplighet, men själva ha styrka nog att leda andra, tillåtas organisera för fåren en stilla lycka till priset av underkastelse under deras auktoritet? De göra det nog inte för sitt höga nöjes skull, och deras börda vilar tung på deras axlar. Men de göra kanske livet lättare för andra. När på den yttersta domen Kristus kommer med sina några tusen utvalda, infinner sig också storinkvisitorn med sin miljonarmé av

lytta och lama, som han lyckliggjort, och säger till vår Herre:

»Döm oss, om Du kan och vågar! Vet, att jag inte fruktar Dig! Vet, att även jag har varit i öknen oct levat av rötter och gräshoppor, att även jag prisat den frihet, varmed Du välsignat människorna, att även jag bemödat mig om att stå med Dina utvalda, med de starka och mäktiga, törstande av begär att 'fylla antalet'! Mer jag vaknade till insikt och ville inte tjäna vansinnet. Jag vände tillbaka och slöt mig till dem, som ha rättat Ditt verk. Jag övergav de högmodiga och återvände till de ödmjuka, för deras lyckas skull. Vad jag säger Dig skall ske och vårt välde skall komma till stånd.»

*

I hela detta underbara samtal tiger Kristus. Han har sagt sitt en gång för länge sedan och har intet att tillägga. Vi höra hans ord bara liksom i ekot från kardinalens mäktiga stämma. Detta är fullt konsekvent. Det anstår inte människor att utlägga hans visdom. Vad den mänskliga tan­ken kan göra är bara att visa, vart de andra alternativen leda. Sedan är det för oss att välja.

För Dostojevskij är kristendomen ett liv i Evangeliets anda. Varken mera eller mindre. En sådan »primitiv» kristendom har genom tiderna haft många apostlar. Tolstoj var en. Men vilken himmelsvid skillnad är det inte mellan Tolstojs barnafromma tro och Dostojevskijs under trycket av hela den moderna kulturens intellektuella arvs­massa smärtsamt framfödda övertygelse!

Ingen stor tänkare har gjort mindre än Dosto­jevskij för att försöka bortförklara det ondas exis­tens. Det finns inte den minsta tillstymmelse till »teodicé» i hans verk. Gott är bara det handlande, som framgått ur det fria valet mellan det rätta och det orätta. Den vanemässiga välviljan och den tama »snällheten» ha intet etiskt värde. Därför kan bara den människa vara god som tillika kan vara ond, bara den älska som också äger för­mågan att hata. »En ängel kan inte hata, men den kan inte heller älska», heter det i Idioten. Det goda, Guds eget öde, ligger sålunda helt i människans händer.

Enligt Dostojevskij är kristendomens väg så svår, att det i det närmaste är en förmätenhet att vilja beträda den och en omöjlighet att vandra den. Och hur kunde det vara annat med en reli­gion, som kräver: »Våren ock I fullkomliga, så­som eder Fader i himmelen är fullkomlig!» Är det så, att människan kan fortsätta att leva bara om hon får göra bruk av sin frihet till att ut­plåna gudsbelätet inom sig? Detta är den mo­derna civilisationens stora fråga. Den måste kanske besvaras jakande. Men efter Dostojevskij kan man inte längre vara blind för vad svaret har för konsekvenser.

G. H. v W.

Noter:
¹ De följande citaten äro starkt sammandragna. De kun­na kanske ge en föreställning om rytmen hos Dostojevskijs tanke, men knappast om omfattningen av det register, som han här förfogar över.