Filosofisk ordbok

av Martin Nybom och Göran Torrkulla, Åbo Akademi 

A + -

  • (lat. från det som kommer före/från det som kommer efter); oberoende/beroende av erfarenhet, t.ex. talar man om a priori/ a posteriori begrepp, omdömen, argument, kunskap eller verksamhet. I logisk mening är något a priori om dess giltighet kan bevisas utan hänsynstagande till erfarenhet. Ett begrepp är i denna mening a priori, om man oberoende av erfarenhet kan påvisa dess meningsfullhet. Omvänt kan man tala om a posteriori begrepp, omdömen eller kunskap, om dess giltighet är beroende av erfarenhet.

  • (lat. absolutus, av absolvere, lösgöra, lösa från)
    1. Obetingad; oändlig; obegränsad (mots. relativ och ändlig)
    2. I sig själv; oberoende; självständig (mots. relativ)
    absolut värde, det högsta värdet.

  • 1. Det egentligt verkliga; det i sista hand verkliga.
    2. Det obetingade, vilket som sådant är villkor för allt annat; det oändliga, som är villkor för det ändliga.
    3. Den sista eller yttersta grunden för det som är.
    4. Det som är i sig själv; det självtillräckliga.
    5. Det i högsta grad varande; det högsta väsendet; Gud.
    6. Det alltomfattande.

    Frågan om det absoluta är frågan om vad som är alltings grund. Detta kan förstås ontologiskt, kunskapsteoretiskt  och etiskt. Först och främst är det dock en ontologisk fråga, om vad som är grundläggande i verkligheten. Denna fråga kan formuleras på olika sätt: Vad är det som gör att verkligheten är som den är? Vilken är "grunden"? Vad är det som i sista hand ger mening åt den verklighet vi upplever? Vad kännetecknar verkligheten som helhet? Vilka är de för verkligheten grundläggande egenskaperna? - I själva begreppet "det absoluta" ligger att verkligheten har mening och sammanhang.

  • 1. Ståndpunkt som antar något absolut, t.ex. en absolut verklighet, av människans kunskap oberoende sanningar, eller av mänskliga värderingar oberoende eviga värden (motsats till relativism).

    2. Dogmatism.

    3. Styrelseform med absolut, oinskränkt makt.

    4. Envälde.

  • (av lat. abstrahere, dra bort, riva loss, fråndraga)
    1. Allmän, i motsats till individuell (konkret).
    2. Oåskådlig, motsats förnimbar, åskådlig. Mängder, tal och idéhistoriska riktningar är exempel på abstrakta storheter i denna mening.
    3. En abstrakt idé eller föreställning: t.ex. föreställningen om en cirkel i allmänhet.

    Som abstrakta vetenskaper betecknas matematik och logik.
    Med abstraktion menas antingen den process genom vilken man bortser från vissa bestämningar (eller aspekter/ delar) av ett givet eller tänkt komplext helt och fasthåller (uppmärksammar) en eller några få bestämningar (eller aspekter/delar), eller också är en abstraktion resultatet av en abstraktionsprocess.

  • (lat. för detta) -antagande eller hypotes: antagande eller hypotes som införs endast för att förklara ett visst givet faktum; för detta speciella ändamål, bestämd endast av detta speciella tillfälle. En vetenskaplig ad hoc-hypotes är ett antagande eller en teori som bildas för att lösa ett visst problem.

  • (lat. affinitas, sammanhang, nära förbindelse, släktskap), den väsenssläktskap mellan två storheter som gör det möjligt för dem att nå, beröra och ingå i förbindelse med varandra.

  • (av lat. agere, sätta i rörelse, handla, utföra, uträtta), den eller det som utför en handling.

  • (av gr. agnostos, ej vetbar, okänd),

    1. Lära som säger att vi inte kan veta om det existerar en Gud eller inte.

    2. Lära som säger att man inte kan veta något om Gud (det högsta varandet).

    3. Lära som säger att människans kunskap inte kan överskrida gränserna för möjlig erfarenhet, och som alltså förnekar en trancendent metafysik.

    4. Lära som säger att verkligheten (sanningen) är ovetbar.- Jfr. ateism, skepticism, relativism.

  • (av gr. a- inte, och kosmos, världen), lära som återför världens verklighet på något annat, antingen Gud (som hos Spinoza) eller det absoluta jaget (som hos J. G. Fichte).

  • (grekiska akrasia, eg. 'oåterhållsamhet', 'utsvävning', av akrates 'kraftlös'). Med a. avses det klassiska filosofiska problemet "att handla mot sitt eget bättre vetande", dvs. viljesvaghetens problem.

  • inom filosofin avses med aktualitet något verkligt eller verkligheten som sådan i motsats till det möjliga (potentialitet). Begreppet har sitt ursprung hos Aristoteles som gjorde en distinktion mellan det faktiska och tingens inneboende och ännu oförverkligade möjligheter (potentialitet). Inom den aristoteliska traditionen byggs denna distinktion senare till ett komplicerat system och genomgår en rad betydelseförskjutningar. Till exempel hos Thomas av Aquino får distinktionen en övergripande karaktär. Edmund Husserl avser däremot med aktualitet enbart existens i tid och rum i motsats till möjlighet. 

  • främlingsskap (av lat. alienare, avhända sig, göra till främmande; ty. Entfremdung). Brukar vanligen beteckna människans främlingskap inför sig själv eller för det egna samhället. Mera bestämt betecknar ordet "alienation" processen att något subjektet själv har producerat, självständiggör sig och framträder som något främmande för det och då framstår som en fientlig makt. Resultatet är ofrihet. Alienationen är här en process präglad av motstridighet: utgångspunkten är att människan formar sin värld och uttrycker sig i den. Problemet eller motstridigheten är att hon kommer att stå främmande inför den värld, det sammanhang, hon skulle se sig uttryckt i.

  • (arab. alkimya, av gr. khymeia = sammanblandning eller lära om sammanblandning), en lära om förädling. Alkemin bygger på ett naturfilosofiskt antagande om att allt hänger samman, och att alla ämnen i sista hand är ett och samma urämne som framträder i olika former. Genom att leda ett ämne tillbaka till urämnet kan det därmed bli möjligt att "rena" det, ändra det, och kanske t.o.m. ge det helt nya egenskaper. Alkemin har haft stor betydelse för utvecklingen av de experimentella naturvetenskaperna.

  • det svenska ordet för universalia; se även begrepp.

  • 1. Att en lag gäller oinskränkt. Det kan antingen vara fråga om en logisk lag eller en naturlag, som gäller med naturnödvändighet, eller en etisk-juridisk lag.

    2. Något som alla rent faktiskt erkänner eller som alla nödvändigtvis borde erkänna; jfr. intersubjektiv.

  • (av lat. alter, "den andre"; bildat av A. Comte, från fr. autrui, andra, i anslutning till lat. alter, den andre, o. möjligen it. altrui), kärlek till nästan, osjälviskhet, viljan att behandla någon annan (mänsklig) varelse än sig själv väl, utan avsikt att därigenom gagna sitt eget intresse. Altruistiska tankegångar är kända från bl.a. stoicismen, judendomen och kristendomen. Oftast betrakat som motsatsen till egoism.

  • (av gr. analogia, förhållande), likhet, överensstämmelse, samstämmighet. Analogislut, en induktiv slutledning, enligt vilken man från vissa fastställda likheter mellan två företeelser sluter sig till en likhet mellan dem också i ett annat avseende.

  • antagande om att företeelser som liknar varandra i vissa avseenden också gör det i andra. I egentlig mening utgör a. inte ett bevis även om slutsatsen i vissa fall kan vara riktig.

  • (av gr. analysis, upplösning, utredning, förklaring), upplösning, uppdelning i bestånds-delar, motsats syntes.
    Filosofin har sedan Platon och Aristoteles ställt frågor av typen "vad är godhet/ rättfärdighet/kunskap?" och således sysslat med analys av grundläggande begrepp. Ändå är det först 1900-talets filosofi, närmare bestämt den s.k. analytiska filosofin, som har gjort själva det metodiska användandet av begreppsanalys till ett centralt tema. Föremålet för en begreppsanalys blev därför inte en av språket och tänkandet oberoende existerande storhet, vare sig en idé i platonsk mening eller en privat föreställning i den enskilde individens medvetande, utan egenskaper hos meningen och användandet av de språkliga uttryck vilka sägs uttrycka begreppet ifråga. Begreppsanalysen är i den meningen en logisk analys (även kallad begreppslogisk, till skillnad från en formallogisk analys). Enligt den analytiska filosofin måste begreppsanalysen vara en logisk analys. Analysen består däri att det problematiska uttrycket (analysens analysandum: det som skall analyseras), t.ex. ordet "kunskap", kan definieras med hjälp av en sammansättning av enkla och klara uttryck (analysens analysans: det som analyserar), t.ex. "välgrundad, sann tro".

  • ofta använd samlingsbenämning på en filosofisk inriktning som först uppträdde i Storbritannien och inom det tyska språkområdet i början av 1900-talet och som fick och fortfarande har stor utbredning, särskilt i den anglosaxiska världen och i de nordiska länderna. Ett framträdande drag hos en stor del av den analytiska filosofin är ett intresse för begreppsanalys och uppfattningen att språkfilosofiska undersökningar är av grundläggande betydelse för lösningen av många filosofiska problem.

    Följande brukar betecknas som kännetecknande för denna riktning:

    1. Det är först och främst en kritisk eller klart avog inställning till metafysiska systemkonstruktioner, både som den finns i klassisk filosofi och i modern kontinental-europeisk fil.

    2. Därefter är det uppfattningen att de traditionella filosofiska problemen endast kan (upp)lösas genom ett klargörande av betydelsen hos som centralt ingår i problemformuleringen. Klargörandet sker genom användandet av en speciell metod - filosofisk analys - och detta är enligt den analytiska filosofin det enda sätt på vilket man kan nå slutgiltiga resultat i filosofin.

    3. Slutligen kännetecknas den analytiska filosofin av en naturvetenskaplig grundinställning.

  • Med a. avses kunskap vars sanning är bestämd redan av meningen hos de ord, begrepp eller symboler som ingår i själva satsen eller påståendet. Se analytisk/syntetisk sats.

  • Beteckningen "analytisk" som används om omdömen eller utsagor står i motsats till "syntetisk" och markerar en distinktion som har varit central inom kunskapsteorin alltsedan Kant. Emellertid finns det olika åsikter, både om hur distinktionen skall dras, och vilken hållbarhet den har.

    Enligt Kants ursprungliga definition är ett omdöme analytiskt om föreställningen om predikatet redan finns i föreställningen om subjektet, och därmed inte tillför något nytt. T.ex. är omdömet "alla kroppar har utsträckning" analytiskt, då föreställningen "utsträckning" finns i föreställningen "kropp". Däremot är "Några kroppar har tyngd" syntetiskt, då föreställningen "tyngd" inte finns i föreställningen "kropp". Denna definitions brister - definitionen gäller endast för omdömen i subjekt-predikatform, och uttrycket "finns i" är oprecist - försöker Kant senare uppväga genom att komplettera definitionen med kriteriet att förnekandet av ett analytiskt omdöme leder till en självmotsägelse. Således är "alla ungkarlar är ogifta" analytiskt, ty dess förnekande "några ungkarlar är inte ogifta" är samma som "några ogifta män är inte ogifta", vilket är klart självmotsägande. Däremot är omdömet "alla ungkarlar är lyckliga" syntetiskt, då det kan förnekas utan självmotsägelse. Med hjälp av det nya kriteriet kan Kant visa att analytiska omdömen är sanna med nödvändighet; och då en självmotsägelse nödvändigtvis är falsk kan förnekandet av av den eller det motsatta omdömet vara nödvändigt sant. Analytiska omdömen är alltså absolut säkra sanningar, i sista hand garanterade av motsägelselagen.

    För syntetiska omdömen finns ingen motsvarande garanti, och ett sådant omdöme kan därför vara antingen sant eller falskt. I Kants fortsatta kunskapsteoretiska argumentation ingår emellertid bevis för att vissa syntetiska omdömen, bl.a. orsakssatsen, på samma sätt är sanna med en slags nödvändighet (syntetisk a priori), men av ett helt annat skäl än för de analytiska sanningarnas vidkommande. För Kant är det en viktig punkt, att medan alla analytiska sanningar är nödvändiga sanningar, finns det nödvändiga sanningar som inte är analytiska. Denna punkt förnekas av den empiristiska traditionen. Enligt den bör nödvändiga sanningar vara detsamma som analytiska sanningar: det enda sätt på vilket något kan vara sant med nödvändighet är att det motsatta utgör en logisk motsägelse. Nödvändiga sanningar formulerar regler och sammanhang i det språkliga beskrivningssystemet, i stil med "alla ungkarlar är ogifta" och "det är sju dagar i en vecka". De betalar för sin säkerhet genom att som analytiska vara helt intetsägande om de faktiska förhållandena.

  • (gr. hågkomst, återerinring). Hos Platon (Faidon) innefattar detta tanken på en medfödd kunskap.

  • (lat. spiritus, mens, gr. pneuma). Som bestämning av människan kan "ande" betyda:

    1. Människan som enhet av själ och kropp, närmare bestämt det som förbinder eller förenar dessa.

    2. Något i människan som går utöver - är högre än - själen. Detta kan förbindas med 1: detta högre är det som ger människan enhet. - Men "ande" används också som bestämning av en ordning som ligger över människan:

    3. Som en metafysisk princip för kosmos (världen), t.ex. Hegels "världsande".

    4. Inom kristendomen som överskridande ([transcendent/transcendera|transcendent]]) grund, speciellt Guds skapande makt.

  • (lat.), livsande, själ.

    1. Själen som livsprincip.

    2. Själ i snävare bemärkelse, nämligen som bärare av förnuftet, alltså som något som karakteriserar människan.

  • (av lat. anima)

    1. Tro på att tingen i naturen har en själ i analogi med människans.

    2. Hävdandet av själen som princip för allt organiskt liv. Jfr. vitalism.

  • avvikelse eller orimligt förhållande. Inom vetenskapsfilosofi avses med anomali något som avviker från etablerade vetenskapliga uppfattningar, förväntningar och teorier. Den roll man tillskriver anomalier varierar beroende på vilken vetenskapssyn som omfattas.

  • (av gr. anti-, mot, och nomos, lag).

    1. I snävare betydelse: några lagar, maximer, principer eller regler, som visar sig strida mot varandra när de används.

    2. Några välgrundade påståenden (omdömen), som strider mot varandra.

  • (av gr. anti-, mot, och thesis, det att sätta eller ställa). Om någon hävdar ett påstående (en tes), kommer förnekandet av påståendet att utgöra påståendets antites. Jfr.  syntes.

  • (av gr. anthropos, människa, och kentron, medelpunkt), som ser människan som medelpunkt  eller tar sin utgångspunkt vid det mänskliga. Oftast motsats till teocentrisk.

  • (av gr. anthropos, människa och logos, lära), läran om människan.

    1. Vetenskapen om människan som naturväsen.

    2. Etnologi; kulturvetenskap.

    3. Filosofisk antropologi*.

  • (av gr. anthropos, människa, och morfe, form, skepnad), att tillskriva något icke mänskligt - naturen eller Gud - mänskliga egenskaper, eller att förstå det i analogi med mänskliga förhållanden.

  • (grek. apodeiktikos 'bevisande') Satser eller påståenden, som till exempel ”alla ungkarlar är ogifta”, är apodiktiskt sanna, dvs. det är logiskt omöjligt att de är falska. Med  apodiktisk evidens avses inom fenomenologin den omedelbara insikten om t.ex. logiska och matematiska sanningar.

  • (grek. aporia 'obeslutsamhet', 'svårighet', av aporos 'svår', 'invecklad', 'ogenomtränglig'), förbryllande självmotsägelse eller ett slags paradox som uppstår p.g.a. sammanblandning av olika kategorier. Se även kategorimisstag.

  • vädjande/vädja.

  • 1. Målrelaterad aktivitet eller verksamhet, varigenom människan upprätthåller och formar sitt liv.

    2. Resulatet eller produkten av denna aktivitet.

    3. Den uppgift eller det mål som skall realiseras genom denna aktivitet (det a. som skall göras).

    Arbete är ett nyckelbegrepp för den filosofiska antropologin. Med detta begrepp försöker man att få fram det som skiljer mänsklig från icke-mänsklig (mekanisk eller instinktiv) aktivitet. Arbete betecknar en specifik mänsklig verksamhet. Men däremd uppkommer frågan, vilket förhållande det råder mellan arbete och handling, då detta är en för människan karaktäristisk aktivitet.- Den "praktiska" filosofin förstådd som filosofin om det mänskliga handlandet har sin grund hos Aristoteles. Han skiljer mellan två former för handling, "praxis" och "poesis". Praxis är en aktivitet som har sitt mål i sig själv. Det är något man gör för dess egen skull. Poesis, framställande eller arbete, har däremot sitt mål utanför sig själv, nämligen i det "verk" som framställs genom att man bearbetar ett givet material. Poesis är underordnat praxis, det egentliga handlandet, vilket först och främst var ett handlande i ett samhälle eller en gemenskap, ett etiskt-politiskt handlande.- I senare tider har arbets-begreppet fått en allt mer central roll. Hos Locke och Adam Smith betonas arbete som värde- och kulturskapande. Detta vidhålles av Hegel, som samtidigt försöker placera arbete i en omfatttande, differentierad bestämning av det mänskliga handlandet. Som bearbetning av naturen befriar arbetet från naturtvång. Genom arbetet formar människan tingen "till sin avbild", men formar eller danar därigenom också sig själv. Samtidigt är arbetet infogat i ett sammanhang av handlingar mellan människor. De finns i ett socialt sammanhang. Hegel skiljer således mellan arbete och handling i egentlig bemärkelse (som en handling mot andra) samtidigt som han binder dem samman.- Marx tar upp Hegels tankegång: Arbetet är människans väsen, på så sätt att det som människan är blir hon först genom arbetet. Men i samma andetag vänder han sig mot Hegels idealism. Han betonar den materiella, kroppsliga karaktären hos arbetet: "Arbete är i första hand en process mellan människan och naturen, en process i vilken människan på eget initiativ förmedlar, reglerar och kontrollerar sin växelverkan med naturen." Men samtidigt som människan griper in i naturprocesserna för att tillfredsställa sina  behov, kan arbetet försätta henne på avstånd från naturen. Genom arbete sätter människan sin prägel på tingen omkring sig. Men detta förhållande mellan människa och produkt kan förvrängas, så att människan inte kan se sig själv i det som hon själv har format. (jfr. alienation).- Eftersom människan förändrar naturen omkring sig, förändras enligt Marx också hennes egen natur. Hon utvecklar sina egna behov och möjligheter genom arbete. Det är därigenom historieskapande. Genom arbete danar människan en social och kulturell värld, en "annan" natur. I den marxistiska traditionen får arbetet följaktligen en omfattande och grundläggande betydelse. Det betecknar inte längre en bestämd form av mänsklig aktivitet, utan själva den process i vilken människan formar sitt liv.

  • (gr. dygd, förträfflighet, fullkomlighet). Arete är den karakteristiska egenskap som sätter levande väsen,  organismer eller redskap i stånd att utföra sin speciella funktion på lämpligt sätt. Se dygdetik.

  • (lat. argumentum, bevis).

    1. I gängse betydelse är ett argument ett skäl som anförs för en tes eller ett påstående.

    2. Med argument kan också, särskilt i filosofiskt språkbruk, avses ett helt resonemang eller argumentation som förs till stöd för en tes. Ett argument är då en samling påståenden, dvs. den tes som argumentet utmynnar i, ett antal premisser, som anförs utan stöd, samt ev. ett antal förmedlande påståenden, som anförs som följder av premisserna och används för att stödja andra förmedlande påståenden eller, i sista hand, slutsatsen. Ett argument i denna bemärkelse innehåller ett antal slutledningar som tillsammans visar att argumentets slutsats följer ur dess premisser.- Om slutsatsen i ett argument presenteras som en logisk följd av premisserna, sägs det vara ett deduktivt argument. Ett sådant är giltigt, när slutsatsen är en logisk följd av premisserna. I så fall måste slutsatsen vara sann, förutsatt att premisserna är sanna. Ett induktivt argument föreligger, om premisserna anförs som stöd för slutsatsen, utan att den följer logiskt ur premisserna. I detta fall är slutsatsens sanning mer eller mindre sannolik.

  • resonemang i vilket skäl anförs för eller emot en tes eller åsikt. Argumentation är ett vidare begrepp än bevis: man kan argumentera också för sådant som man inte kan bevisa. Argumentationen kan avse antaganden eller påståenden, men även värderingar och befallningar. Argumentationens struktur är i dessa fall olika.

  • (lat. "argument avpassat efter människan")

    1. Osakligt argument som istället för att kritisera motpartens synpunkter kritiserar motpartens personlighet eller situation. Ex.: När en persons synpunkter avvisas endast därför att han är rödhårig, jude, neger, kommunist, amerikan eller något annat som inte har med synpunkten att göra.

    2. Bevis som appellerar till en bestämd persons eller grupps fördomar, intressen eller fattningsförmåga utan att stå i något logiskt sammanhang med det diskuterade.

    3. Argument vilande på motpartens premisser, som inte nödvändigtvis delas av den som framställer argumentet. Ett sådant argument anses vara giltigt, men inte nödvändigtvis hållbart, av den som framställer det. Argumentet kan tjäna till att överbevisa motparten, eftersom denne inte kan bestrida premisserna. Jfr. genetiskt felslut.

  • (384–322 f.Kr.), grekisk filosof och naturforskare. Kom år 367 f.Kr. till Athen och blev elev till Platon. Aristoteles stannade i Athen ända fram till Platons död 347 f.Kr. varefter han reste vida omkring, och var bl.a. den unge Alexander den stores lärare. Aristoteles räknas som grundare av den formella (eller klassiska) logiken. Hans filosofi omfattar vitt skilda ämnen såsom metafysik, naturfilosofi, politik, psykologi, etik, diktkonst och retorik. Centrala verk: Metafysiken, Nichomachiska etiken, Politiken, Om själen och Om diktkonsten.

  • ( av lat. ars, konst, hantverk, och facere, göra), konstprodukt, mänsklig skapelse, redskap; konstprodukt i motsats till ett naturföremål.

  • benämning på egenskaper hos maskiner och datorsystem som på konstgjord väg efterliknar mänsklig intelligens.

  • (grek. ataraxia 'sinneslugn', av nekande a och tarasso 'uppröra') Med a. avses en
    livshållning som eftersträvar sinneslugn i livets alla skiften. Kännetecknande för ett
    flertal antika filosofiska skolor såsom <span class="ordbok_term"></span>epikuréer, skeptiker och stoiker.

  • (av gr. a-, inte, och theos, gud.) Åsikt eller lära som förnekar att det finns någon gud; förnekandet av Guds existens.

  • inom filosofin en term som oftast betecknar så kallade väsentliga egenskaper hos individer eller ting, dvs. nödvändiga egenskaper i motsats till tillfälliga egenskaper. (Se essentialism).

  • (av gr. autos, själv, och nomos, lag), självbestämmande, självstyre, självständighet.

    1. Autonomi är som filosofiskt begrepp först och främst präglat av Kant. Det används primärt som bestämning av friheten (moralisk autonomi). Autonomi betyder här människans bestämning av sig själv som förnuftsväsen: hon ger som förnuftsväsen sig själv den allmänna lag som hon skall handla efter (jfr. kategoriskt imperativ).

    2. Som förlängning av detta kan "autonomi" användas i betydelsen förnuftets autonomi, dvs. friheten från yttre auktoriteter.

    3. Ett område eller en verksamhet kan betraktas som självständig(t), t.ex. konstens autonomi, ett diktverks autonomi.- Motsats: heteronomi.

  • (av gr. axios, värdefull, och logos, lära), värdeteori.

  • (grek. axi´oma värdering, uppskattning, åsikt, sats, som utan bevis antas vara sann), betecknar vanligen ett självklart sant påstående. I vetenskapliga sammanhang avser man med axiom en grundsats som inte själv är föremål för bevis men som tjänar som utgångspunkt för bevis av andra satser (jfr postulat). En vetenskaplig disciplin sägs vara axiomatiserad eller vara framställd med användning av en axiomatisk metod när alla använda begrepp explicit definieras med hjälp av ett antal på förhand angivna grundbegrepp och alla påståenden (teorem) inom disciplinen härleds som logiska konsekvenser från ett antal på förhand angivna axiom. Grundbegreppen och axiomen avgränsar tillsammans vad man kallar ett axiomatiskt system eller en axiomatisk teori. Standardexemplet på ett axiomatiskt system är den grekiska matematikern Euklides geometri (dvs. grundskolans geometri).

  • synonymt med skolastisk metod, geometrisk metod, se axiom.

B + -

  • (1561-1626), engelsk filosof och statsman. 20 år gammal blev han 1581 ledamot av parlamentet och utnämndes 1618 till lordkansler samtidigt som han utnämndes till Baron Verulam. I samband med sin juridiskt-politiska utbildning i Paris (1576-79) kom han i kontakt med de nya strömningarna inom naturfilosofin. Bacon strävade både i sin filosofi och politiska verksamhet att organisera och föra fram ett nytt empiriskt vetenskapsprogram som ett medel för samhällelig förändring. Hans kunskapssyn anses ofta vara en förelöpare till den engelska empirismen. Centrala verk: Essäer, The Advancement of Learning, Novum Organum (”Det nya verktyget”) och Det nya Atlantis.

  • (1908-1986), fransk filosof och författare. Var verksam som gymnasielärare i filosofi 1929-1943 för att sedan helt ägna sig åt sitt existentialistiskt förankrade författarskap. Såväl hennes filosofiska som skönlitterära verk karaktäriseras av ett moralfilosofiskt och politiskt engagemang. de Beauvoir betraktas som en banbrytande föregångare för modern feministisk teori. Centrala verk: Andras blod (1944), För en tvetydighetens moral (1947), Det andra könet (1949), Mandarinerna (1954), Ålderdomen (1970) och en självbiografi i fyra band.

  • (eng. ställa krav på det som skall debatteras), anta vad som skall bevisas, se petitio principii.

  • (ty. Begriff av begreifen, fatta, begripa). Den innebörd eller betydelse som ett ord betecknar. Man talar ibland om begreppsomfång, varmed vanligen avses klassen av alla de objekt som faller under begreppet. Med begreppsinnehåll avses i stället vanligen klassen av alla de kännetecken som objektet skall ha för att falla under begreppet.

  • begreppsanalys se analys och analytisk filosofi.

  • uppfattningen att allmänbegrepp, universalier, äger en egen existens vid sidan av de enskilda ting som faller under dem (Platon, Aristoteles). Begreppsrealismen står i motsats till nominalism, som är uppfattningen att allmänbegrepp är namn som vi godtyckligt tillskriver de enskilda tingen. Jfr. den s.k. universaliestriden.

  • riktning inom psykologin som grundades i början av 1900-talet av amerikanen John B. Watson. Enligt behaviorismen kan människors och djurs handlingar och beteende förstås och förklaras enbart på basen av det objektivt iakttagbara, dvs. reaktionerna (respons) på yttre påverkan (stimuli). 

  • (1748-1832), brittisk jurist och rättsfilosof. Bentham är främst känd för sina moralfilosofiska teorier och som grundare av utilitarismen. Centralt verk: Introduction to the Principles of Morals and Legislation (1789).

  • (eng. context of justification/discovery). Upptäcktssammanhanget är de biologiska, psykologiska och sociala omständigheter under vilka en vetenskaplig upptäckt görs. Berättigandekontext är de omständigheter som skall vara uppfyllda, för att ett vetenskapligt påstående skall kunna sägas vara berättigat. Vissa filosofer önskar hålla fast vid en skarp distinktion mellan berättigande- och upptäcktssammanhangen, medan andra hävdar att de två sammanhangen är ömsesidigt beroende av varandra, eftersom upptäckts-sammanhanget används vid definerandet av vad som kan betraktas som en berättigad teori.

  • Ställs ofta mot förklaring eller som motsats till värdering.

  • Teorin om situationer vari en person eller grupp av personer står inför valet mellan olika handlingsalternativ utan att ha fullständig klarhet över konsekvenserna av de möjliga handlingarna. Beslutsteorin, vars grundidéer kommer från den schwieziske matematikern Daniel Bernoulli (1700-1782) och den engelske prästen Thomas Bayes (d. 1763), försöker klargöra procedurer för rationella val i sådana problematiska situationer.

  • 1. I vardagsspråket och hos många filosofer (t.ex. Husserl) används "betydelse" synonymt med ordet "mening".

    2. Frege skiljer däremot terminologiskt mellan mening (ty. Sinn) och betydelse (ty. Bedeutung = referens eller referent).

  • se circulus vitiosus och petitio principii.

  • en teori som främst förknippas med det synsätt som den tidigare Ludwig Wittgenstein framförde i Tractatus Logico-Philosophicus. Enligt bildteorin är en sats meningsfull endast om dess logiska struktur avbildar ett möjligt sakläge, i annat fall är satsen meningslös. Tolkningen av innebörden hos bildteorin är dock omtvistad.

  • 1. Överförande av biologiska betraktelsesätt på andra områden, t.ex. det sociala livet.

    2. I filosofin är biologismen mer speciellt den reduktionistiska riktning som försöker förklara alla människans själsliga egenskaper, däribland tänkande och kunskap, som biologiska egenskaper, som har förvärvats av arten i kampen för att överleva.

C + -

  • (av lat. Cartesius, Descartes).

    1. Huvudriktning i fransk filosofi som bygger på Descartes' filosofi.

    2. Generell filosofisk betecknig på en dualistisk uppfattning om förhållandet mellan själ (medvetande) och kropp.

    3. Generell beteckning på den kunskapsteoretiska åsikten, att kunskap har (eller bör visas ha) ett fundament av otvivelaktiga sanningar, s.k. fundamentalism.

  • (lat.), allt annat lika.

  • (lat. "ond cirkel", "felaktig cirkel").

    1. Cirkelresonemang. Slutsats där sanningen av det som skall bevisas redan är förutsatt i bevisets utgångspunkt (premisserna). Kallas också: att bevisa tesen med tesen, eller att förutsätta det som skall bevisas.

    2. Man talar också om cirkularitet i samband med definitioner och förklaringar. Om ett uttryck A definieras med hjälp av ett uttryck B, B i sin tur med hjälp av ett uttryck C, och C med hjälp av A, har vi en definitionscirkel.

  • (lat.) ”Jag tänker, alltså är (existerar) jag.” (Descartes)

  • (eng. sunt förnuft).

    1. Sund och normal förstånds- och omdömesförmåga.

    2. Allmän mening om världen och tillvaron.

  • filosofisk uppfattning enligt vilken common sense-utsagor är grundläggande, och filosofins uppgift består i att beskriva grunddragen i den vardagliga (common sense) verklighetsförståelsen, nära förbundet med begreppet "vardagligt språkbruk", samt att försvara denna mot filosofiska angrepp från skepticismen. T. Reid, huvudgestalten i 1700-talets skotska common sense-filosofin, försvarade således common senes-uppfattningar mot Locke, Berkeley och Hume. På 1900-talet har G.E. Moore i ett par inflytelserika artiklar förespråkar den så kallade common sense-filosofin.

  • (lat.), strävan, drift. Hos Spinoza: strävan efter att upprätthålla (bevara) sitt vara; existenskraft; självbevarelsedrift.

  • (lat. "villkor, utan vilken inte"), ett ofrånkomligt villkor.

    1. I skolastisk fysik synonymt med conditio necessaria, nödvändigt villkor och causa sine qua non, dvs. en orsak, utan vilken verkan uteblir.

    2. I logiken synonymt med nödvändigt villkor.

  • subsumtiomsmodellen (av lat. sub- och lat. sumo "ta", "lägga beslag på"), modell för vetenskapliga förklaringar som innebär att ett vetenskapligt faktum (explanandum) förklaras genom att man anger dels allmänna vetenskapliga lagar, dels särskilda initialvillkor (tillsammans kallade explanans), av vilka explanandum logiskt följer. Modellen, som enligt sin främste företrädare, Carl G. Hempel, gäller för alla slags vetenskaper, har mött stark kritik, dels internt av logiska skäl, dels från historiefilosofer, som menar att kravet på lagbundenhet inte är tillämpligt på humanvetenskaperna. Förklaringsmodellen, som också kallas den deduktivt-nomologiska förklaringsmodellen eller hypotetiskt-deduktiva metoden, har mött våldsam kritik, inte minst när man hävdar att den kan användas till att redogöra för historievetenskapliga förklaringar.

  • se kyniker.

D + -

  • (lat. bortföra, avleda).

    1. Inom formell logik innebär deduktion att härleda en utsaga från andra utsagor i enlighet med logiska slutledningsregler. "Deducera" och "deduktion" är syntaktiska* begrepp, eftersom det är möjligt att följa slutledningsreglerna och att kontrollera följdriktigheten av deduktionen, utan att man behöver känna till den mening vi förbinder med de ord som uppträder i premisser och slutsats. Dvs. en sluledning där man från det allmänna (generella, universella) sluter sig till de enskilda.

    2. Ett deduktivt system är en mängd av axiom och slutledningsregler.

  • det som definieras/det som definierar.

  • (av lat. definire, avgränsa, bestämma).
    1. Begreppsbestämning; redogörelse för ett begrepps innehåll.
    2. Sakförklaring, angivande av ett ämnes kännetecken. För olika typer av definitioner se lexikala, stipulativa, operationella* (funktionella) och ostensiva definitioner.

  • (av lat. deus, gud), lära om (tron på) en gud som har skapat världen, men som efter skapelsen inte griper in i världsskeendet (motsats: teism). Deism betecknar först och främst upplysningstidens gudsbegrepp. Den bekräftar existensen av en gud, men som skapare av en lagenlig, förnuftsbestämd värld, vilken som sådan förstås utifrån sig själv. Konsekvensen av detta är, att Gud ställs utanför ett egentligt förhållande till världen.

  • term inom filosofi och litteraturvetenskap skapad av den franske filosofen Jacques Derrida. En form av kritik som syftar till att avslöja dolda motsättningar hos uppfattningar och begrepp.

  • (eng. criterium of demarcation), avgränsningskriterium. Vanligen avses med demarkationskriterium avgränsningen av vetenskap från icke-vetenskap.

  • (av gr. deon, det nödvändiga, plikt, och logos, lära), pliktlära.

  • (av gr. deon, det nödvändiga, plikt, logos lära, och ethos, sedvänja), pliktetik. En normativ etik som återför en handlings moraliska värde på om den blir utförd av plikt eller ej. Det är inte tillräckligt att man följer de moraliska reglerna. För att handlingar ska ha moraliskt värde, måste de vara motiverade av en pliktkänsla för de moraliska reglerna. Jfr. teleologisk etik.

  • (1596-1650), fransk filosof och matematiker. Descartes bryter med skolastiken och det aristoteliska arvet. Han vill lägga grunderna för en allmän rationalistisk metod som gör det möjligt att systematiskt vinna nya kunskaper inom alla discipliner. Med sin kunskapsteori anses Descartes lägga grunden för den moderna filosofin. Se dualism och cartesianism. Centrala verk: Avhandling om metoden (1637), Betraktelser över den första filosofin (1641) och Avhandling om själens passioner (1649).

  • att definiera ett språkligt uttryck genom att beskriva dess användning.

  • (av lat. determinare, avgränsa, bestämma), uppfattningen att varje händelse är orsaksbestämd på sådant sätt, att den sker som det oundvikliga utfallet av förutvarande betingelser. Motsats: indeterminism. Om orsakssammanhanget antas vara förutbestämt av ett blint öde eller en guddomlig makt, talar man om fatalism.

  • (lat., "en gud från maskinen"), uttryck hämtat från den antika teatern, vars tragiska konflikt upplöstes genom gudarnas ingripande. Tragedins öde och komedins lyckliga slut fick genom gudomens uppträdande en konkret gestalt. Scentekniskt komplicerade sänkanordningar av olika konstruktioner krävdes oftast för att genomföra detta nedstigande. Termen har sedermera kommit att användas i överförd och något nedsättande betydelse om en oväntad och osannolik upplösning av en dramatisk situation.

  • (gr. dialektike techne, samtalskonst). Term med en rad skiftande innebörder. Gemensamt för alla dessa är att dialektiken grundläggande uppfattas som ett sätt att ställa argument mot argument för att därigenom komma vidare till nya insikter. Platon såg dialektiken som den högsta vetenskapen. I den befriade man sig helt från sinnenas vittnesbörd och följde rent logiska resonemang. Dialektiken öppnade vägen till all kunskaps yttersta grund, och dess sanningar framgick med omedelbar visshet. Aristoteles, som satte erfarenheten högre än Platon, karakteriserade dialektik som en betydligt beskedligare väg till kunskap. Det var, menade han, blott sannolika slutsatser man kunde komma fram till genom dialektik. Med hjälp av dialektiken skulle den samtida förkärleken för resonemang som byggde på rena spetsfundigheter kunna bekämpas. Jfr. maieutik och sokratisk metod.

  • (gr. dialogos), samtal. I modern filosofi har dialog-begreppet först och främst fått betydelse i den så kallade dialogfilosofin. Dialogen förstådd som ett kommunikationsförhållande mellan två parter (personer) är ej endast en metod för att uppnå sanningen, utan även en förutsättning för att det överhuvudtaget skall kunna existera självmedvetna personer som kan nå kunskap om sig själva och världen. I samtalet talar jag till den andre, och den till-talade är ett du, som jaget omvänt själv till-talas av. Det är i förhållandet till ett du som ett jag överhuvudtaget kan tala eller uttala sig själv som ett jag.

  • (av gr. dianoia, tanke och ethos, karaktär, och fornnordiska duga, "att man vill något"). Hos Aristoteles finns det två huvudformer för dygd (gr. arete):

    1. dianoetiska dygder, vilka är dygder hos förståndet. Två viktiga dianoetiska dygder är fronesis (vishet, klokhet, eftertanke, insikt) och techne. Fronesis är förmågan att sluta sig från generella handlingsregler till det som bör göras i en konkret situation, då handlingen i fråga strävar mot att förverkliga "det goda livet" och följaktligen har sitt ändamål i sig själv. Techne är förmågan att vid varje enskilt tillfälle bland flera alternativ finna det rätta medlet, då ändamålet med handlingen ligger  utanför handlingen själv.

    2. etiska dygder, dvs. dygder hos den mänskliga karaktären. Dessa består av en rad själsliga förmågor som gör att vi är i stånd att fritt välja medelvägen (gr. mesotes) mellan två extremer.

  • (av gr. dicha, tve-, och temnein, dela), tudelning; uppdelning av en enhet i två mot varandra ställda delar.

  • (gr. tvåledat antagande).

    1. I dagligt tal är ett dilemma en besvärlig situation som man befinner sig i. Det finns två valmöjligheter, men oavsett vad man besluter sig för så är resultatet oönskat.

    2. I logiken är ett dilemma ett slags argument: (a) Ett positivt eller konstruktivt dilemma har formen: Om p, så q; om r, så q; antingen p eller r; därför q. (b) Ett negativt eller destruktivt dilemma har formen: Om p, så q; om p, så r; antingen icke-q eller icke-r; därför icke-p.

  • (ty.), tinget i sig.

  • (lat. discursus, discurrere, samtal, eg. kringlöpande, löpa fram och tillbaka; fr. discours samtal, yttrande, tal)

    1. Diskursiv framställning, dvs. uttryck av en tankegång genom en kedja av utsagor.

    2. Kedja av utsagor; kedja av uttryck.

    3. Den form en kedja av utsagor eller uttryck har, och därmed det sätt de har frambringats på. Således kan man tala om vetenskaplig, poetisk, religiös diskurs.

    4. Regelstyrd praxis, som frambringar en kedja eller sammanhängande rad av utsagor, alltså former för vetandet. T.ex. medicinen, psykiatrin, biologin (Foucault).

    5. Språket som en händelse eller användandet av språket; språket som använt (talat). Motsats: språksystemet eller koden (Ricoeur).

    6. Språket som talfenomen; språkvärlden.

    7. Problematiserande diskussion om giltighetskrav (Habermas).

  • (av lat. discurrere, löpa fram och tillbaka), medelbar, begreppslig. En diskursiv kunskap är kunskap som nås genom mellanled, genom slutledningar, och inte direkt eller omedelbart. Ett tänkande är diskursivt, då det genomlöper olika moment eller närmare bestämt sker genom logiska övergångar mellan olika bestämningar.  Det yttrar sig i en tankegång som kan utvecklas led för led och därmed framställas språkligt i en kedja av utsagor (diskurs).- Motsats: intuitiv. Se intution.

  • (gr. dogma, mening), lärosats, grundsats.

    1. Trossats inom ett kyrkosamfund.

    2. Grundläggande påstående som inte tillåter tvivel; påstående som gäller obetingat.

    3. Ordet "dogm" används också i nedsättande betydelse: grundläggande påstående som hävdas utan grund; påstående som har vunnit hävd inom en bestämd tradition men som egentligen är tvivelaktigt.

  • (gr. åsikt, förmodande, förväntning), antagande, tro. Doxa ställs i den antika filosofin i motsats till vetande eller insikt (episteme).

  • (lat. dualis, som innehåller två) är en beteckning på metafysiska teorier som antingen (1) hävdar existensen av två, och endast två, substanser (substansdualism); eller (2) hävdar att allt varande är uppdelat i två grundläggande skilda typer eller skall förklaras utifrån två klart åtskilda och oberoende grundprinciper (egenskapsdualism). Medan den förra formen endast har haft få förespråkare, har den senare fått stor utbredning. Det mest kända och inflytelserika exemplet på egenskapsdualism är Descartes dualism; enligt vilken varje substans antingen är själslig eller materiell, och de två typerna inte kan reduceras till varandra, då de har motsatta egenskaper (rumslig/icke-rumslig, etc.).

    Monism (gr. monos, ensam, den enda, enkel) är motsvarande beteckning på teorier, som antingen (1) hävdar existensen av en, och endast en, substans (substansmonism); eller (2) hävdar att allt vara tillhör en och samma grundläggande typ eller skall förklaras utifrån en enda grundprincip (egenskapsmaterialism).

     Pluralism (av lat. plures, flera), är huvudsakligen beteckningen på uppfattningen att det finns ett flertal substanser (substanspluralism).  Jfr. cartesianism.

  • en moraliskt god egenskap eller ett moraliskt beundransvärt karaktärsdrag. (Jfr. kardinaldygder och dygdetik).

  • en moralfilosofisk uppfattning enligt vilken det primära inte är handlingarna i sig eller den moralregel de antas falla under, utan där individens moraliska karaktär ställs i centrum och vissa drag betraktas som moraliskt eftersträvansvärda (dygder) medan andra ses som moraliskt förkastliga.

E + -

  • se värde.

  • (av lat. ego, jag), egenkärlek; själviskhet, självkärlek: att uteslutande ta hänsyn till sig själv på bekostnad av andra. Jfr. altruism.- Ordet "egoism" uppstod på mitten av 1700-talet, men användes då huvudsakligen (t.ex. av Wolff) i en metafysisk betydelse, synonymt med solipsism. Denna betydelse finns ännu hos Kant som i sin antropologi skiljer mellan fyra former av egoism: metafysisk egoism, logisk egoism, estetisk egoism, och moralisk egoism. På 1800-talet och i vårt århundrade är det den sista betydelsen av "egoism" som har blivit allenarådande.

    Det bör dessutom skiljas mellan:

    1. egoism som en psykologisk teori om att människan alltid väljer det som är bäst för henne själv, och

    2. etisk egoism som hävdar, att man alltid bör välja vad som är bäst för en själv. Det är ett moralfilosofiskt problem, om en sådan etisk egoism kan formuleras utan självmotsägelse. Det har sålunda hävdats, att egoism inte kan uppfattas som en möjlig ståndpunkt inom den normativa etiken, utan snarare bör uppfattas som etikens gräns.

  • att osjälvständigt eller okritiskt välja ut, förena och använda ideer, teorier och metoder från olika håll.

  • (gr. oikos, boning). Vetenskapen om samspelet mellan organismerna och deras omgivning. Från fysiologin skiljer sig ekologin genom att den uppfattar hela organismen som minsta enhet, medan fysiologin studerar de enskilda organens eller cellernas funktioner.

  • inom filosofin betecknar emergens att det hos en helhet uppstår (oväntade) egenskaper som inte kan återföras på de enskilda delarna, dvs. att helheten är större än summan av de enskilda delarna. T.ex. inom medvetandefilosofi avses med emergens uppfattningen att medvetandet uppstår när organismen är tillräckligt komplex. De oväntade egenskaperna kallas emergenta.

  • (av lat. emovere, röra) etisk och värdefilosofisk teori, enligt vilken värderingar inte tjänar till att påstå något, utan blott tjänar till att uttrycka känslor, inställningar eller liknande. Emotivismen kan formuleras språkfilosofiskt som uppfattningen att satser som uttrycker värderingar inte har någon kognitiv mening, utan endast en emotiv (känslomässig) mening. Det finns bland anhängarna av emotivism ingen enighet om hur värderingar skall analyseras: endel betraktar dem som blotta känsloutttryck och ser etisk diskussion som övertalningsförsök, medan andra filosofer hävdar att etisk argumentation är underställd särskilda logiska krav.

  • (gr. empeiria), erfarenhet, erfarenhetsmässig, som härrör ur (sinnes)erfarenheten. En empirisk teori är en teori som antingen bygger på vetandet man erhållit genom sinnes- erfarenheter, eller som innehåller påståenden (omdömen) som måste kunna underbyggas med hjälp av sinneserfarenhet. Ordet empirisk är synonymt med uttrycket "a posteriori" (jfr. a priori/ a posteriori). En empiriskt orienterad filosofi är en filosofi som hävdar att vår kunskap helt eller huvudsakligen bygger på (sinnes)erfarenhet.

  • (av gr. empeiria, erfarenhet), kunskapsteoretisk huvudriktning som till skillnad från rationalismen hävdar att all kunskap om verkligheten härstammar från sinneserfarenheten.

  • materialistisk teori inom medvetandefilosofi enligt vilken medvetandet är ett epifenomen (gr. följdfenomen) dvs. ett overksamt eller illusoriskt ”skuggfenomen”.

  • filosofisk lära skapad av den antike grekiska filosofen Epikuros. Enligt epikurismen är målet att finna det rätta sättet att leva genom att eftersträva lust och undvika smärta för att uppnå sinnesro.

  • (gr. kunskap, vetande, vetenskap). I grekisk filosofi betecknar episteme det säkra vetandet i motsats till doxa, dvs. ett blotta antagande eller en åsikt. Ofta sägs episteme vara en förnuftskunskap, medan doxa sägs komma från sinneserfarenheten.

  • (av gr. episteme, kunskap, vetande, vetenskap, och logos, läran om)

    1. Kunskapsteori/-lära

    2. Vetenskapsteori.

  • (gr.) att, enligt Husserl, sätta alla de åsikter och teorier vi har om världens existens så att säga ”inom parentes”, för att nå fram till de rena fenomenen.

  • (gr. eristike techne, strids- eller diskussionskonst) konsten att kunna använda logiska spetsfundigheter polemiskt. Platon och Arsitoteles betecknar sofisternas argument som eristik, och Platon ställer eristiken mot den sokratiska dialektiken, medan Aristoteles räknar de eristiska slutledningarna till felsluten.

  • (av gr. eschatos, ytterst, sist, och logos, lära om), lära om de sista, yttersta tingen (händelserna). Detta "sista" kan både förstås som avslutningen av den enskilda människans liv och som världens avslutning. I det andra fallet betyder det "sista" det mål som historien har sin avslutning och uppfyllelse i. Eskatologi betyder följaktligen en förklaring av världen utifrån dess historiska avslutning. I denna andra betydelse hör eskatologin först och främst till den judeo-kristna traditionen. Eskatologi står här i snäv betydelse för läran om gudsrikets återupprättande. Överfört från detta kan "eskatologi" användas som generell beteckning på en politisk-filosofisk lära (t.ex. marxismen), som opererar med idén om en radikal, yttersta befrielse av människan någon gång i framtiden.

  • (lat.) ”Att vara är att förnimmas.” (Berkeley)

  • se väsen.

  • (av lat. essentia, ett tings väsen eller sanna natur), uppfattningar att vissa egenskaper hos tingen är essentiella (väsentliga eller nödvändiga) för att de skall existera medan andra egenskaper är tillfälliga. Termen essens används inom modern filosofi som beteckning för det väsentliga i betydelsen "det viktiga" eller "det karakteristiska". Ibland används ordet essentialism också för att beteckna uppfattningen att någon speciell egenskap inte endast är tillfälligt är förknippad med en viss typ av ting, utan att egenskapen ifråga tillhör tingets natur.

  • (av gr. ethos, sedvana, seder), moralfilosofi, den gren av filosofin som behandlar moraliska frågor och fenomen. Inom etiken kan man skilja mellan tre ämnen eller problemområden.

    1. Normativ etik, som undersöker vilken moral som är den rätta.

    2. Moralvetenskap, som undersöker de moraliska fenomenens psykologiska, biologiska och historiska grundval. Moralvetenskap har bedrivits av en lång rad filosofer; men det  är inte ett speciellt filosofiskt ämne. Den hör med rätta hemma under de olika fackvetenskaperna som t.ex. biologi, psykologi, sociologi och historia.

    3. Metaetik, som behandlar det sätt på vilket moraliska fenomen skall avgränsas från icke-moraliska, och vilken den kunskapsteoretiska, språkfilosofiska och ontologiska grundvalen för moraliska värderingar är. Det är dock långt ifrån alla filosofer som skiljer skarpt mellan dessa tre ämnen.

    Den normativa etiken föreskriver moral. Det är kännetecknande för den filosofiska etiken att den förutom att föreskriva också bemödar sig om att ge stöd för och systematisera sina moraliska värderingar. På moralens område hänger argumenten och systematiseringen ofta intimt samman. Motiveringen består för det mesta i att alla moraliska värderingar återförs på en eller flera fundamentala principer, som själva underbyggs genom hänvisning till deras självklara karaktär och/eller förmåga att fånga in alla relevanta drag hos människans moraliska värderingar. Många filosofer hävdar att de inte föreskriver en ny moral, utan blott ger stöd för och systematiserar den redan gällande moralen, medan andra medvetet gör upp med den gällande moralen och föreslår en annan i stället.- Moraliska värderingar kan av två skilda typer; de kan antingen föreskriva plikter, eller de kan föreskriva, vilka handlingar som är goda eller åtråvärda. Det är möjligt att dela upp filosofer efter vilken av de två frågorna de anser vara den fundamentala. De filosofer som hävdar att handlingar uteslutande skall värderas efter hur goda eller åtråvärda deras konsekvenser är, kallas för konsekvensetiker eller teleologer (av. gr. telos, ändamål). De filosofer som däremot anser att mänskliga handlingar inte uteslutande skall värderas efter vilka konsekvenser de resulterar i, kallas sinnelagsetiker el. deontologer (av gr. deon, plikt). Deontologer kan t.ex. betrakta det övervägande som ligger till grund för en handling som avgörande, medan teleologer hävdar att ett riktigt övervägande i sig själv aldrig gör en handling god (men möjligen berömvärd). Den mest utbredda formen av teleologisk etik är utilitarismen. Bland teleologerna skiljer man ofta på om det är de enskilda handlingarna som skall bedömas efter sina konsekvenser eller om det finns generella handlingsregler. De som hävdar att det är konsekvenserna av de enskilda handlingarna som räknas, kallas för handlingsetiker (handlingsteleologer), medan de som menar att man skall se på konsekvensen av att bryta regeln, kallas för regeletiker (regelteleologer). På motsvarande sätt kan man bland deontologerna skilja mellan dem som menar att plikterna kan anges med allmänna regler (Kant), och dem som menar att plikten visar sig i den enskilda handlingssituationen.

  • (av gr. eudaimon, med en god ande), lycka eller lycksalighet. Eudaimonism (av gr. eudaimonia, lycka, lyckligt tillstånd, lycksalighet), filosofisk ståndpunkt enligt vilken det yttersta målet är - eller bör vara - lyckan. Olika tänkare har haft olika uppfattning om vari lycka består, och om den rätta vägen att uppnå den. Eudaimonism kan anta olika former:

    1. Dels kan den vara en teleologisk lära om att det etiska goda beror på de handlingar som leder till lycksalighet.

    2. Eudaimonism kan emellertid också vara en lära om att det högsta icke-etiska goda är lycksalighet, vilket är förenligt med såväl en teleologisk som en deontologisk uppfattning om etiken.

  • (lat. evidentia av ex-, ur, av och videre, se) beteckning på en direkt insikt, i motsats till en förmedlad (diskursiv) insikt. Den exaktare betydelsen av ordet "evidens" varierar inom de olika filosofiska riktningarna, bl.a. för att det råder filosofisk oenighet om huruvida evidens knyts till upplevelser, utsagor eller föremål i världen.

  • (lat. existentia, till exsi´sto "träda fram", senare också "finnas till"; jfr fr. existence "tillvaro"), tillvaro. Det latinska ordet dyker upp redan på mitten av 300-talet e. Kr. som översättning av det grekiska ordet "hyparxis". Det är emellertid först under senmedeltiden, som ordet "extentia" får en fast, teknisk betydelse, då det kom att stå för att något faktiskt förekommer (i motsats till vad något är - speciellt vad något är enligt sitt väsen (lat. essentia).

  • en modern filosofisk strömning som inte utgör en enhetlig lära eller skola. Ett genomgående drag för existentialismen är fokuseringen på den enskilda människans konkreta existentiella vilkor, och den ångest som sammanhänger med att ta ansvar för sitt eget liv.

  • (av lat. explicare, utveckla, förklara), uttryckligt; tydligt nämnt; direkt sagt. Jfr. implicit.

F + -

  • (av lat. factum, skapat, gjort).

    1. Det att något som inte är logiskt nödvändigt faktiskt föreligger; existens.

  • (lat. factum), det att något närmare bestämt är fallet; faktiskt föreliggande sakförhållande; fastslaget sakförhållande. Ett faktum är det som beskrivs med en sann påståendesats; det som gör den sann. Det skiljs mellan faktum, som är givna och säkra, och teorier, som är mer eller mindre välunderbyggda tolkningar av fakta. Vidare skiljs mellan fakta som är objektiva, och värden, som är subjektiva. Hållbarheten av dessa distinktioner har givit anledning till långvarig filosofisk diskussion.

  • vetenskapsfilosofisk position med sin utgångspunkt i Poppers demarkationskriterium för vetenskap och med den förknippade falsifierbarhetstesen enligt vilken endast de hypoteser och teorier kan betraktas som vetenskapliga som är falsifierbara. Detta innebär att hypoteser eller teorier bör förbjuda något konkret vars riktighet kan påvisas genom testning, observation eller experiment. Enligt falsifikationismen är det centrala för vetenskapen att försöka falsifiera vetenskapliga hypoteser till skillnad från den logiska positivismens verifierbarhetsprincip

  • (ty. Familienähnlichkeit, eng. family resemblance), begrepp infört av den senare Wittgenstein (Filosofiska undersökningar, § 66) om arten av den relation som finns mellan ting som samlats under ett gemensamt begrepp. T.ex. har de aktiviteter som kallas "spel" - schack, fotboll, bridge m.m., inte någon gemensam definitionsmässigt bestämd egenskap, utan är snarare sammanbundna av besläktade egenskaper som förekommer och är återkommande på olika sätt. Wittgenstein jämför här med den likhet man finner inom en familj: barnen har kanske faderns näsa, moderns mimik, och det ena barnet har faderns hållning, medan det andra inte har det, utan i stället har dennes benbyggnad och uttryckssätt osv.: familjemedlemmarna är besläktade med varandra, även om de inte liknar varandra med hänsyn till någon bestämd egenskap.

  • (gr. phainomenon, framträdande, något som visar sig, framtoning).

    1. Platon skiljer mellan fenomen och idé, t.ex. fenomenet häst och hästens idé. Idén är det gemensamma väsen, som finns i alla individuella hästar. Medan fenomen är olika och i ständig förändring, är idén oföränderlig och alltid densamma. Idén är det enda verkliga, medan fenomenet ter sig som om det vore verkligt. Idén är möjlig att skåda med förnuftets hjälp, medan fenomenet är knutet till sinnenas osäkra vittnesbörd. Denna tolkning står och faller med den s.k. idéläran. Överges den, får fenomenet också en annan status.

    2. Enligt den naiva realismen är de förnimbara fenomenen omedelbart identiska med verkligheten, sådan som den är i sig själv.

    3. Enligt de kritiska realisterna är fenomen medvetandetillstånd hos något givet i och med att man förnimmer. De återger inte omedelbart den bakomliggande verkligeheten, utan är tecken på denna. Hurudan verkligheten är, kan man emellertid sluta sig till genom fenomenens sätt att uppträda.

    4. Kant däremot förnekar detta. För honom är ett fenomen = ett erfaret föremål = något blott och bart framträdande (ty. Erscheinung) = tingen som de framträder för mig. Jag kan inte veta något om hurudant tinget är i sig själv (ty. das Ding an sich), eller vilket förhållande som råder mellan tinget i sig självt och tinget som fenomenet för mig.

  • (av gr. phainomenon, något som kommer till synes i erfarenheten). Uppfattning att allt kan reduceras till förnimbara fenomen eller sinnesdata, dvs. något som är omedelbart givet i varseblivningen.- Den klassiska framställningen av fenomenologi (Berkeley, Mill, Mach) innefattar två påståenden. Dels ett kunskapsteoretiskt påstående, att det enda vi kan ha kunskap om är förnimbara fenomen eller sinnesdata, dels ett ontologiskt påstående att materiella ting i verkligheten är klasser av regelbundet förbundna sinnesdata. I modern språkfilosofis framställning av fenomenologi (Ayer, Carnap) hävdas att alla satser om materiella ting kan reduceras eller översättas till satser om sinnesdata.

  • (av gr. phainomenon ”det som visar sig”, av phaina ”visa (sig)”, ”uppenbara”), läran om det som visar sig för medvetandet.  I den moderna fenomenologin står ”fenomen” för det för oss tillgängliga, vars verkliga beskaffenhet vi kan upptäcka först då vi genom epochén befriat oss från våra förutfattade meningar om vad som ligger bakom fenomenet (jfr fenomenologi). Med sitt verk Logische Untersuchungen (1900-01) införde Edmund Husserl en ny användning av termen fenomenologi som nu blev en benämning som kunde användas för att studera problem inom alla filosofins delområden. Den moderna fenomenologin strävar till att återupprätta den åskådligt givna verkligheten på dess egna villkor. Detta kommer till uttryck i det fenomenologiska uppropet att vi skall gå tillbaka till sakerna själva, dvs. att undersöka sakerna så som de visar sig.

  • filosofisk lära om människan. Den filosofiska antropologin försöker bestämma människans väsen eller natur, dvs. söker en helhetsuppfattning av människan. Detta förstås ofta så, att den skall förena de enskilda vetenskaperna (såväl natur- som human- och socialveteskaper) om människan. 

  • (ty. Vorverstehen), term hos Heidegger och Gadamer som syftar på att tolkning eller förståelse av något aldrig är förutsättningslöst utan styrs av våra förutfattade förväntningar och fördomar.

  • studiet av arguments giltighet/ogiltighet som endast beroende på argumentens form. Formell logik har sedan Aristotelse karaktäriserats av användandet av särskilda symboler för att återge argumentens logiska former. Under detta århundrade har symbolanvändningen blivit så fullständigt genomförd att formallogiska teorier uteslutande formuleras med hjälp av formaliserade språk och formella system.

  • (gr.) Med f. avser Aristoteles (Den nikomakiska etiken) praktisk klokhet och situationsbundet omdöme.

  • (av lat. fungi, utföra, fullborda). I sociologin är den funktionalistiska uppfattningen att kollektiva handlingsmönster och institutioner bör förklaras genom hänvisning till deras funktion eller roll inom ett större socialt sammanhang, ev. den ifrågavarande gruppens överlevnadsförmåga. Enligt t.ex. R. Merton är sociologins huvuduppgift att finna handlingsmönstrens och institutionernas "latenta" funktioner, dvs. de funktioner som inte är uppenbara för de individer vars beteende man skall förklara.

  • 1. Uppfattning enligt vilken fysiken är den grundläggande vetenskapen.

    2. Filosofisk teori enligt vilken alla meningsfulla utsagor både i vardagsspråket och inom empiriska vetenskaper kan omformuleras (översättas) till utsagor som endast handlar om offentligt iakttagbara, fysiska föremål, aktiviteter etc. Se logisk positivism.

G + -

  • (1900-2002), tysk filosof. Vidareutvecklade den hermeneutiska traditionen från Schleiermacher till Heidegger. Ett centralt verk i hans omfattande författarskap är Sanning och metod (1960).

  • (ty.) human- eller människovetenskaper.

  • (lat. generalis, allmän; jfr. fr. généraliser förallmänliga, göra allmän, till général allmän).

    Att ge allmän giltighet åt någon regel eller utsaga. Även härledning av allmän slutsats från enskilda exempel, dvs. en induktiv generalisering. Se induktion.

  • (gr. genesis, upphov, tillblivelse), utveckling, ursprung.

  • (av gr. genesis, tillblivelse), gemensam beteckning på försök att sluta sig till att ett påstående är sant eller falskt, därför att det har framkommit på ett bestämt sätt. Men hur ett påstående har framkommit, eller varifrån det härstammar, är i de flesta sammanhang irrelevant för påståendets sanning eller falskhet. Ett argumentum ad hominem är ett specialfall av det genetiska felslutet.

  • (lat. släkte/art). Med utgångspunkt i Aristoteles använde den skolastiska filosofin distinktionen mellan genus (släkte) och species (underart) för att beteckna distinktionen mellan en mer och en mindre omfattande gruppbestämning inom ett hierarkiskt system.

  • (av gr. ge-, jorden, och kentron, mittpunkt), världsuppfattning enligt vilken jorden är universums centrum.

  • (gr. gno´sis kännedom, vetande, kunskap, insikt, ofta synonym till sophi´a, vishet).
    1. Hos Platon har "gnosis" två huvudbetydelser: a) Vetenskaplig insikt som förutsättning för det rätta handlandet, b) En rationell filosofisk kunskap av det sanna varandet, speciellt en insikt i det godas idé.
    2. I religionen kunskap om Gud och om människans bestämmelse. Vanligen åsyftas en djupare insikt, som man inte själv kan förvärva utan som måste uppenbaras. I Nya testametet används "gnosis" i religiös betydelse, som en enhet av uppenbarelse och lydnad mot Gud. Människan har kunskap om Gud endast genom gnosis som uppenbarelse, och gnosis innehåller således inte (som hos Platon) något rationellt meddelande, utan är rent existentiellt till sitt innehåll. Jesus sägs genom sitt liv och budskap ha fullkomliggjort gnosis.

  • det mest generella värderande begreppet. Det kan användas om ting, handlingar, personer och egenskaper för att uttrycka att det ifrågavarande i en eller annan mening är fullkomligt. Traditionellt skiljer man mellan om något är gott i sig själv eller är gott i relation till något annat. Att något är gott i sig själv betyder att det är lika gott oberoende av vilket sammanhang eller vilken förbindelse det förekommer i. Något som är gott i sig själv kallas för intrinsikalt  gott. Att något är gott i relation till något annat betyder att det är gott i kraft av att ingå i en bestämd förbindelse med något annat, som är gott i sig själv. Denna förbindelse kan antingen bestå i att det är ett medel till något som är gott i sig själv, eller i att det är en del av en helhet som är god i sig själv. Om man t.ex. antar att sundhet är något intrinsikalt gott, så är medicin gott som ett medel till sundhet, och ett gott blodomlopp är gott som en del av sundheten.

    Vidare skiljer man ofta mellan om något är gott i en moralisk betydelse eller i en icke-moralisk betydelse. T.ex. menar man att en bra bil är god i icke-moralisk bemärkelse, medan en god gärning är god i en moralisk bemärkelse. Hur man närmare skall känneteckna distinktionen mellan intrinsikal och relativ, och mellan moralisk och icke-moralisk godhet beror på vilken värdefilosofi och etik man ansluter sig till.

  • samlingsbeteckning på en rad olika principer som kan användas i en förklaring.

  • filosofiskt resonemang som avser att bevisa eller göra sannolikt att Gud existerar utan att förutsätta uppenbarade sanningar eller teologiska dogmer. Försök att ge förnuftiga skäl för Guds existens finns i de klassiska s.k. gudsbevisen, men många, både filosofer och teologer, har hävdat att gudstron inte kan bygga på några förnuftiga skäl i denna mening. Gudsbevisen har under tidernas lopp antagit flera olika former och varianter, såsom det kosmologiska, teleologiska, ontologiska, axiologiska, entropologiska, och pragmatiska  gudsbeviset. De klassiska gudsbevisen har kritiserats av filosofer som Hume och Kant.

  • i grekisk mytologi den magiskt osynliggörande ring som fåraherden Gyges fann. Myten anförs av Platon i Staten (Bok 2, 359a-360d).

H + -

  • (eng. Underlabourer Conception of Philosophy) Uppfattningen att filosofin inte har egna problem utan är enbart en teknik för att lösa problem som uppstår vid icke-filosofiska undersökningar. Sålunda kan filosofin inte för egen del bidra till en positiv förståelse av världen, utan har endast den rent negativa rollen att avlägsna hinder som står i vägen för befrämjandet av denna förståelse. Drivkraften för detta framåtskridande måste sökas i metoder som helt skiljer sig från dem man kan finna inom filosofin. Följaktligen är det vetenskaperna som tillhandahåller den positiva förståelsen.
        Hos John Locke i ”Brevet till läsaren” som inleder hans Avhandling om det mänskliga förståndet finner man en klassisk formulering av denna uppfattning: ”I kunskapens rike saknas det inte i vår tid mästerarkitekter, vilkas mäktiga grundritningar för vetenskaperna framåt, och kommer att kvarlämna bestående monument för eftervärldens beundran: men varje individ kan inte hoppas på att bli en Boyle eller en Sydenham; och i en tidsålder som skapar sådana mästare som den store Huygenius och den oförliknelige Newton, och några andra av samma slag, är det en tillräcklig ära att få verka som en hantlangare som röjer marken en smula och avlägsnar litet av det skräp som ligger i kunskapens väg.”

  • (av gr. hedone, lustkänsla, njutning)

    1. Den psykologiska teorin att mänskliga handlingar först och främst är motiverade av strävan efter lustkänslor och undvikande av smärta och olustkänslor.

    2. Lycko-etik. Den etiska uppfattningen, att mänskligt behag eller lust är det enda som är gott i sig själv, och olust och smärta är det enda som är ont i sig själv. Alla andra s.k. goda eller onda ting har endast betingat värde eller saknad av det samma, nämligen i den utsträckning de framkallar lust eller olust. Teorins mest berömda förespråkare är Epikuros och Bentham.

    Hedonism ingår också i J. S. Mills utilitarism, men Mill skiljer dock mellan olika typer av av lust, som inte är omedelbart jämförbara med hänsyn till intensitet, varaktighet osv. Andlig glädje - förståelse, insikt, kärlek och annat - är t.ex. en högre form av lust än kroppslig glädje, och även en lägre intensitet av andlig lust är därför att föredra framför en hög intensitet av en lägre lust.- Bl.a. G. E. Moore har påpekat, att de två hedonistiska teorierna, den psykologiska och den etiska, strängt taget är oförenliga. Det skulle vara utan poäng att anbefalla lust som ett eftersträvansvärt värde, om människan rent faktiskt av sin natur eftersträvade lust och endast lust. Kritiken är särskilt riktad mot Mill, som direkt använder psykologisk hedonism för att ge sin version av etisk hedonism en grund.

  • (1770-1831), tysk filosof. Ett genomgående drag i Hegels filosofi är sammanförandet av kunskapsteori och historiefilosofi i det som brukar kallas hans dialektiska metod med vilken han vill ersätta den klassiska (formella) logiken, som en väg till kunskap om verkligheten. Centrala verk: Phänomenologie des Geistes (”Andens fenomenologi”, 1807), Grundlinien der Philosophie des Rechts, (”Rättsfilosofins grundlinjer”,1820), Philosophie der Geschichte (Föreläsningar öfver historiens philosophi, 1830/1831 (sv. 1850)) och Einleitung in die Philosophie der Weltgeschichte (Förnuftet i historien 1837 (sv. 1919)).

  • bestämmande inflytande. I marxistisk teori (främst hos Gramsci) betecknar hegemoni den kulturella dominans som en ledande klass har utöver sin ekonomiska och politiska makt.

  • (gr. hermeneua, "tolka", ”förklara”, ”utlägga”, ”uttyda”), tolkningskonst eller förståelselära. Ursprungligen innebar hermeneutik en uppsättning regler (kanon) för antik-kristen sanningssökande i bibliska texter. Med Friedrich Ast (1778-1841) får den moderna användningen av hermeneutik sin första utformning som en allmän filologisk tolkningslära, främst i syftet att förstå antika texter. Han fastställer tre principer för att förstå antika texter: 1) att förstå den historiska kontexten, 2) att förstå den språkliga grammatiken och 3) en förståelse av tidsandan och individens själsliv (Geist). I kontrast till Asts filologiska hermeneutik såg Friedrich Schleiermacher (1768-1834) som sin uppgift att skapa en enhetlig hermeneutisk metodlära för tolkning av texter. Hos Wilhelm Dilthey (1833-1911) fullföljs denna inriktning till att skapa en självständig metodlära för människovetenskaperna (Geisteswissenschaften) till skillnad från naturvetenskapliga metoder. Han myntade den kända satsen “naturen förklarar vi, själslivet förstår vi”. Från att huvudsakligen ha varit en strävan att skapa en metodlära för människovetenskaperna utvidgades hermeneutiken i början av 1900-talet under inflytande av Martin Heidegger (1889-1976) till en undersökning av de allmänna betingelserna för förståelse.

  • Inom hermeneutiken avses med h. formen för den metod enligt vilken förståelsen eller tolkningen uppstår som en cirkulär växelverkan mellan del och helhet. Se hermeneutik.

  • (av gr. heteros, annan, och nomos, lag), att följa (eller vara underställd) lagar som andra har givit. Enligt Kant sägs viljan vara heteronom, när den bestäms utifrån och inte blott av sina förnuftiga och moraliska motiv. Jfr. autonomi.

  • läran om metoderna för att nå ny kunskap som inte logiskt följer av det man redan vet.

  • Ordet "historia" betyder såväl det historiska förloppet som beskrivningen av detta förlopp. På motsvarande sätt betyder ordet "historiefilosofi" dels en filosofi om vad ett historiskt förlopp är, dels en vetenskapsteoretisk redogörelse för historievetenskapernas förutsättningar. Bland huvudtyperna av historiefilosofi kan nämnas:

    1. Historia är en komplex serie av händelser som har många olika typer av orsaker, men där inte någon orsakstyp speciellt utmärker sig. Det finns sålunda inget överordnat mönster (ingen överordnad struktur) i historien. Denna historiesyn är särskilt utbredd inom den empiristiska traditionen och är nästan allenarådande inom analytisk filosofi.

    2. Historiens förlopp är betingat av en bestämd typ av orsaker som dominerar över andra. De traditionella extremerna är här materialismen (som hävdar att historien styrs av naturliga och/eller ekonomiska krafter) och idealismen (som hävdar att historien styrs av kulturella och/eller andliga krafter).

    3. Historien är inte endast styrd av en bestämd typ av orsaker, den har också ett bestämt ändamål. Detta ändamål kan uppfattas på flera sätt: (a) historien strävar mot en avslutning, där allt förintas för att därefter återuppstå. (b) historien strävar mot en slutgiltig (gudomlig) förlösning. Jfr. eskatologi. (c) historien är något ständigt framåtskridande. (d) historien är något ständigt tillbakagående.

    4. Slutligen kan ordet "historia" beteckna den mänskliga förståelsens historicitet, som enligt Heidegger, Jaspers, Gadamer och Ricoeur är en nödvändig betingelse för att det skall finnas historia i betydelsen 1-3.

  • (1588–1679), engelsk filosof. I sin samhällsfilosofi och människosyn företräder Hobbes en materialistiskt mekanistisk uppfattning. Enligt Hobbes strävar människan i sitt naturtillstånd att med alla medel säkra sin överlevnad. Denna grundläggande naturrätt som innebär ett allas krig mot alla upphävs genom samhällskontraktet. Centrala verk: De cive (1642) och Leviathan (1651).

  • (av gr. holos, hel, odelad)

    1. Läran att helheter, eller vissa helheter, är mer än summan av de enskilda delarna. Ett exempel härpå är organicismen, enligt vilken vissa system som inte är organism|organismer]] i vanlig mening icke desto mindre skall uppfattas som sådana, då systemens delar endast kan förklaras utifrån deras plats och funktioner i helheten.

    2. Den metafysiska eller vetenskapliga teorin att verkligheten utgörs av helheter med tendens att utveckla sig till ständigt mer komplicerade former.

    3. Den historievetenskapliga och samhällsvetenskapliga teorin att sociala helheter är självständiga eller autonoma.

  • (av lat. humanus, mänsklig). Humanism betecknar för det första en lära som sätter människans bildning som mål. Människan skall bildas - bilda sig själv - för att helt och fullt bli människa. Till grund för bildningskravet ligger det således en ideal bestämning av vad det innebär att vara människa (jfr. humanitet). Detta ideal kommer primärt från antiken. Man skiljer traditionellt mellan tre former av humanism. Som historisk beteckning används humanism primärt om renässanshumanismen företrädd bl.a. Petrarca, L. Valla, Pico della Mirandola, Erasmus, Thomas More, en europeisk strömning som i uppgörelse med skolastiken uttrycker den frigörelse av mänskliga livsområden som sker under renässansen (jfr. sekularisering). Dessa områden eller aktiviteter (konst, litteratur, politik osv.) har som mänskliga fenomen sina mål i sig själva och skall därmed förstås utifrån sig själva. Människan framhävs som skapande centrum. Målet sätts i hennes utveckling av de möjligheter som karaktäriserar henne som människa, efter ett ideal om "universal-människan".

  • (lat. humanitas), mänsklighet.

    1. Det som karaktärisera människan som sådan; det som gör människan till människa. Detta förstås först och främst normativt.

    2. Det som är människans bestämning, dvs. det som hon skall förverkliga för att bli människa. Människan skall bildas och bilda sig själv som människa. Humanitet kan följaktiligen också beteckna:

    3. ett bildningsideal.

  • (ty. Geistes-wissenschaften, eng. humanities), samlingsbeteckning på de icke-matematiska och icke naturvetenskapliga facken, t.ex. filologi, historia, lingvistik och psykologi. Till humaniora räknas traditionellt också juridik, samhällsvetenskap och teologi, men det finns en viss variation i språkbruket.

  • (1711-1776), skotsk filosof och historiker. Hume räknas till de centrala gestalterna inom den brittiska empirismen och främst känd för sin kritiska problematisering av den empiriska kunskapsteorin (induktionsproblemet). Förutom kunskapsteoretiska frågor ägnade han sig också åt moraliska, religiösa och politiska frågor. Centrala verk: En avhandling om den mänskliga naturen (1739-40), An Enquiry concerning Human Understanding (1748/51) och Dialogues concerning Natural Religion (postumt 1777).

  • efter Humes ståndpunkt att man inte kan sluta sig från är (fakta) till bör (värde), dvs. att moraliska förpliktelser inte kan härledas ur fakta.

  • (av gr. hypothesis, antagande) antagande, förmodan. Inom vetenskap är en hypotes en kvalificerad gissning eller ett välgrundat antagande.

  • en metod enligt vilken man vid en vetenskaplig undersökning först ställer upp en allmän hypotes (en kvalificerad gissning) för att lösa ett problem. Ur hypotesen deducerar man sedan konsekvenser eller förutsägelser som kan verifieras/falsifieras genom observation eller experiment. (Se även cowering-law modellen).

  • ett hypotetiskt imperativ är villkorligt till skillnad från ovillkorligt kategoriskt imperativ (Kant).

I + -

  • (av gr. idea, utseende, beskaffenhet, art), samlingsbeteckning för en rad kunskapteoretiska och metafysiska uppfattningar, som alla betonar att verkligheten på radikalt vis är bestämd och konstituerad av kunskap och tänkande, så att det inte kan finnas någon verklighet som är oberoende av mänskligt medvetande eller tänkande eller objektiva principer. Traditionella motsättningar till idealismen är realism (det finns en av medvetandet oberoende värld) och materialism (allt verkligt är av fysisk natur).

  • (lat. identitas ”identitet”, till idem)
    1. Med numerisk identitet avses den relation som en individ eller ett objekt har till sig själv och inte till något som helst annan individ eller annat objekt.
    2. Personers eller gruppers tillhörighet till en bestämd kultur, etnisk grupp eller nation (kulturell identitet, etnisk identitet eller nationell identitet).
    3. Självuppfattning, medvetenhet om sin egen existens och särart som unik individ.

  • (av gr. eidos eller idea, utseende, beskaffenhet, art, och logos, lära), en mångtydig och central term inom modern politisk- och samhällsteori. Ordet myntades av fransmannen Destutt de Tracy (1798) för att beteckna ett enhetligt system av ny och säker kunskap (i bildande syfte). Under 1800-talet genomgick termen en rad omvandlingar för att inom marxismen få den nästan motsatta betydelse som falsk eller förvrängd bild av världen. I sin moderna användning har ordet främst fått betydelsen samhällsåskådning innefattande såväl antaganden om världens beskaffenhet som värderingar och handlingsnormer. Används även som synonym till lära eller åskådning. (Jfr. världsåskådning).

  • (av gr. idios 'egen' och graphikos 'hörande till skriften'). Se nomotetisk.

  • (lat. ovetskap om motsägelsen eller avvisandet), bevisfel där det bevisas något annat än det som skall bevisas, eller där motståndarens påstående bemöts med en i förhållande till dess innehåll ovidkommande argumentation.

  • (lat., egentligen efterhärmning av Kristus), Kristi efterföljelse, nytestamentligt begrepp (enligt Matt. 4:18-22 m.fl.), betydelsefullt särskilt för medeltidens munkväsen (t.ex. Bernhardt av Clairvaux). Thomas a Kempis berömda uppbyggelsebok kallas De imitatione Christi (Om Kristi efterföljelse).

  • (av lat. in, i, och manere, förbli), relation mellan två led, av vilka det första tänks i någon mening ingå i eller finnas i det andra. Företrädare för panteismen (t.ex. Spinoza) talar om gudomens immanens i världen, dvs. om gudomen som en i världen inneboende princip. Vissa idealistiska teorier tillskriver kunskapsobjektet immanens i subjektet, dvs. fattar objektet som existerande endast i subjektets uppfattning. Motsats: transcendens. - Adj. immanent: inneboende.

  • (av lat. imperare, befalla, bjuda), befallning, bud, handlingsnorm, eg. grammatisk beteckning på de verbformer som används för att uttrycka order eller påbud, t.ex. är "spring" i. av verbet "springa"; används som som beteckning på utsagor som uttrycker påbud eller befallningar.

    Kant skiljer mellan hypotetiska och kategoriska imperativ. Ett hypotetiskt imperativ föreskriver en handling som medel för uppnåendet av ett eftersträvat mål och har formen av en hypotetisk sats: "Om du vill det och det, så handla så och så". Ett kategoriskt imperativ påbjuder en däremot att handla på ett bestämt sätt, oberoende av vilka önskningar eller behov man har, t.ex. "det är fel att ljuga". Ett kategoriskt imperativ är enligt Kant på en och samma gång handlingsvägledande och objektivt giltig. Inom modern filosofi har man diskuterat vilket logiskt samband det finns mellan moraliska värderingar och imperativ. Se kategoriskt imperativ.

  • (av lat. in-, inte, och plicare, veckla ut), underförstått utan att vara uttryckligt nämnt; indirekt utsagt; ”det som kan läsas mellan raderna”. T.ex. talar man om ett "implicit omdöme", en "implicit sats" eller en "implicit mening".

  • (av lat. in-, inte, och determinare, bestämma).

    1. Uppfattningen att ingen händelse är orsaksbestämd på ett sådant sätt att den följer som en oundviklig följd av föregående betingelser. Jfr. determinism.

    2. Uppfattningen att viljan är fri.

  • (av lat. in, i, och ducere, föra, leda). Med induktion menas inom logik och vetenskapsteori att man från enskilda fall (iakttagelser, experiment, observationer) sluter sig till en allmän teori eller slutsats. Till skillnad från deduktiv slutledning följer inte slutsatsen logiskt ur de enskilda fallen. Exempel på induktion är t.ex. statistiska undersökningar. Se även induktionsproblemet.

  • med induktionsproblemet avses frågan om man kan rättfärdiga induktiva slutsatser, dvs. hur kan man rättfärdiga eller bevisa en allmän utsaga som man slutit sig till på basen av en ändlig mängd enskilda fall eller observationer? I sin urspungliga form (Hume) syftade induktionsproblemet till att belysa frågan om rättfärdigandet av induktiva slutsatser (angående kausala relationer) i allmänhet. I modernare diskussioner har induktionsproblemet främst förknippats med en kritik av vetenskapliga induktiva forskningsmetoder genom att hänvisa till att induktiva slutledningar endast ger upphov till mer eller mindre sannolika generaliseringar.

  • (lat. incommensurabilis, "ojämförbar").

    1. Som inte kan jämföras vid mätning.

    2. Som inte kan mätas.

    3. Ojämförbar, oförenlig. Motsats: kommensurabel.

  • (lat. institutio, av instituere, inrätta, etablera). Generellt betyder i. det sätt på vilket ett samhälle är organiserat (inrättat) eller strukturerat, ett socialt inrättat system av regler för mänskliga handlingar. Häri ligger att institution är en relativt varaktig social bildning, som säkrara en viss överensstämmelse eller likformighet mellan olika individers handlande i ett samhälle genom att utgöra ett gemensamt regelsystem för det. En institution kan ses som ett regelsystem som möjliggör en social interaktoion (handlande mellan människor i ett samhälle), såsom en social ordning som ett samhälle instiftar och upprätthåller sig genom, eller  som en stel social produkt som påtvingar de olika individerna en gemensam livsform.

  • (lat. instrumentum, medel, redskap). Den vetenskapsfilosofiska åsikt  enligt vilken vetenskaperna blott är ett intellektuellt redskap för att systematisera våra erfarenheter med tanke på att förbättra handlingsmöjligheterna. Vetenskapliga teorier är inte beskrivningr av en bakomliggande verklighet, utan en form av slutlednings- eller räkneregler som tillåter övergången från givna bassatser (data) till nya observationsutsagor (förutsägelser). Enligt instrumentalismen är de teoretiska storheterna, t.ex. elektroner och gener, inte delar av verkligheten, utan tvärtemot nyttiga fiktioner eller heuristiska konstruktioner, som införs för att organisera erfarenheterna på ändamålsenliga sätt. Instrumentalism utgör en motpol till vetenskapsfilosofisk realism. 

  • Termen är präglad av Horkheimer, Adorno och Habermas, med vilken menas ett förnuft, som uteslutande betraktar världen som ett föremål för teknisk manipulation i överensstämmelse med ett mål-medel-schema. Enligt Habermas strävar det instrumentella förnuftet ensidigt mot att göra-till-föremål och behärska verkligheten. Det instrumentella förnuftet är därför oacceptabelt som grund för samhällsvetenskaperna, som i stället måste bygga på ett ideal om ömsesidigt kunskapstagande.

  • (av lat. intelligere, förstå), det som kan begripas av förståndet eller förnuftet. För Kant är det intelligibla det som endast kan begripas genom tänkandet.

  • (lat. intendere, rikta mot, åsyfta).

    1. Avsikt, målsättning.

    2. Medvetande om något. En intentionell handling är en medveten handling.

  • (intentionellt felslut), (eng. intentional fallacy) Med i. avses ett felslut där man utgår ifrån att författarens avsikter (intentioner) drar slutsatser om verkets faktiska mening. Uttrycket myntades på 1940-talet av Monroe Beardsley och W.K. Wimsatt. De hävdade att slutsatser om verkets faktiska mening är logiskt oberoende av författarens avsikter med verket. Också inom andra områden stöder man sig på dylika felslut.

  • (av lat. intendere, rikta mot, vända sig mot; jfr. också det lat. intentio, spänning, anspänning, utsträckning, avsikt, uppmärksamhet) avsiktlighet.

    1. Riktadhet mot något.

    2. Förhållandet mellan det som är riktat mot något och detta andra.

    Ordet "intentionalitet" används särskilt om medvetandet eller om medvetandetillstånd som är ett medvetande om något. Dessutom används termen även om tecken, som visar mot något.

  • (av lat. inter, mellan, och subjectum, lagd under, satt under), "mellan subjekten", mellan människor, vanligen syftande på det gemensamt erfarbara eller vetbara i motsatts till det subjektiva eller privata.

    1. En utsaga uttrycker intersubjektivt giltig kunskap, såtillvida den är fastslagen som sann, sannolik eller acceptabel med hjälp av procedurer som principiellt kan följas av vem som helst. Se verifierbarhetkriteriet, logisk positivism.

    2. Ett språkligt uttryck har intersubjektiv mening, om i princip alla kan lära sig dess rätta bruk.

  • se god och värde.

  • iakttagelse av det egna själslivet, speciellt som vetenskaplig metod inom (den äldre) psykologin.

  • (lat. intueri, skåda betrakta), åskådning, omedelbar uppfattning av ett objekt, i vilken alla objektets moment uppfattas på en gång; i motsats till en diskursiv uppfattning innehåller intuitionen inte någon övergång från en uppfattning till en annan eller ett moment till ett annat. Samlingsbegrepp för flera olika former av kunskap, som alla har följande tre gemensamma drag:

    (a) den intutiva kunskapen står i motsättning till den s.k. diskursiva kunskapen, dvs. en kunskap som nås genom mellanled, genom slutledningar, och inte direkt eller omedelbart;

    (b) den intuitiva kunskapen är karaktäriserad av en säregen närvaro, varmed intuitionen övervinner avståndet mellan det kunskapande subjektet och kunskapsobjektet;

    (c) den intuitiva kunskapen sägs oftast besitta en särskild form av säkerhet. Jfr. evidens. Bortsett från dessa gemensamma drag hos all intuitioner finns det ganska stora olikheter mellan de olika intuitionsbegreppen, vilket dock inte utesluter att en och samma filosof emellanåt använder flera av dessa på en gång.

  • Etisk teori som hävdar att det finns särskilda moraliska fakta, och att man kan få kunskap om dem genom omedelbar insikt. Intuitionismen hävdar att moraliska fenomen inte kan reduceras till icke-moraliska fenomen. Men även om intuitionism håller fast vid att vi har moralisk kunskap, ger den inte någon anvisning om hur det i sista hand är möjligt att underbygga eller pröva moralisk kunskap. Bl.a. av detta skäl, är det nästan ingen idag som ansluter sig till intuitionism.

  • (av lat. in-, inte, o-, re-, tillbaka, och ducere, föra), som inte kan återföras på - reduceras till - något annat. Motsats: reducibel, reducerbar.

K + -

  • (1724-1804), tysk filosof. Med Kant uppnår den europeiska upplysningen sin kulmen och samtidigt vändpunkt. Inom kunskapsteorin särskiljer Kant mellan analytiska och syntetiska omdömen i sin kritik av den traditionella metafysiska indelningen i kunskap a priori och kunskap a posteriori. Förutom att han försökte fastställa principerna för vår kunskap om naturen, ville han på motsvarande sätt klarlägga moralens grundvalar. I sin moralfilosofi framhåller Kant moralens autonomi till skillnad från empiriska bevekelsegrunder eller konsekvenser. Morallagen gäller obetingat eller kategoriskt (se kategoriskt imperativ och deontologisk etik). Centrala verk: Kritik av det rena förnuftet (1781), Kritik av det praktiska förnuftet (1788), Kritik av omdömeskraften (1790), Prolegomena - Till varje framtida metafysik som skall kunna uppträda som vetenskap (1783), Grundläggning av sedernas metafysik (1785), och Religionen inom det blotta förnuftets gränser (1793).

  • de grundläggande dygderna. Uppfattningarna om vilka dessa är skiftar.  I grekisk filosofi gällde vishet, mod, måttfullhet och rättvisa som de fyra kardinaldygderna. Dessa ansågs tillsammans utgöra en enhet. Inom den kristna traditionen tillfogades ytterligare de tre dygderna tro, hopp och kärlek.

  • (av gr. kategoria ”egenskap”, ursprungligen ”det som sägs om något”, av kategorea ”anklaga”). Inom filosofin benämning på de allmännaste bestämningar eller grundbegrepp med vilka tillvaron beskrivs och förklaras.

  • att förväxla eller sammanblanda kategorier, dvs. att hänföra sinsemellan olika begrepp och termer till samma logiska kategori. (G. Ryle)

  • Enligt Kant

    (a) pliktbud, ovillkorligt bud till skillnad från ett hypotetiskt imperativ;

    (b) det högsta moraliska budet. Kants formuleringar av detta moraliska bud är olika men de skall alla uttrycka samma tanke: (1) "handla så att du kan vilja att maximen (av lat. propositio maxima, "högsta grundsats") för din handling skall bli allmän naturlag", (2) "handla alltid så att du behandlar mänskligheten, såväl i din egen som i en annan person, också som ett ändamål och aldrig blott som medel";

    (c) "handla som om du genom din maxim vore en lagstiftande medlem i ändamålens rike" (dvs. i ett samfund av förnuftiga väsen med gemensamma lagar).

  • (gr.) rening, centralt begrepp i Aristoteles' estetik.

  • (av lat. causa, orsak), orsaksmässig; innehållande en orsak; som angår orsaken. Det nätverk av orsaker och verkningar vari en händelse ingår, kallas en kausalkedja eller ett orsakssammanhang. Det sammanhang som finns mellan orsak och verkan kallas för kausalrelation eller ett orsaksförhållande. Vanligen förstås med en kausal relation, eller förklaring, den där en viss orsak alltid under likadana förhållanden leder till en viss verkan.

  • (1813- 1855), dansk författare, filosof och teolog. Betraktas som en av grundarna av den moderna existentialismen. Redan i sin avhandling Om Begrebet Ironi med stadigt Hensyn til Socrates (1841) går han till angrepp mot den hegelianska idealismens anspråk att med logikens hjälp kunna uppnå absolut kunskap och dess avsaknad av en relation till den enskilda individens liv. I sokratisk anda vill Kierkegaard väcka sin samtid till existentiell, religiös och moralisk självrannsakan. Centrala verk: Antingen-eller: Ett livsfragment (1843), Begreppet Ångest (1844), Avslutande ovetenskaplig efterskrift (1846), Kärlekens gärningar (1847) och Till självprövning samtiden anbefalld (postumt 1876).

  • begreppsomfång, abstrakt storhet om vilken kan sägas att den innehåller eller inte innehåller andra storheter, vilka själva kan vara abstrakta eller t.ex. fysiska. Något som är innehållet i en klass är ett element, eller en medlem, i klassen. T.ex. är en hund ett element eller medlem i klassen av hundar och talet 2 ett element i klassen av naturliga tal.

  • (av. lat. classis, tillrop, sammankallad skara, klass, och facere, göra).

    1. Uppdelning av en föremålsmängd utifrån bestämda kriterier.

    2. Resultatet av en sådan uppdelning. En klassifikation sägs vara naturlig, om föremålen indelas i klasser efter väsensbestämda kännetecken, annars konstgjord.

  • (eng. cognitive, av lat. cognitius, (er)känt), det som angår eller berör kunskap.

    1. Kännetecken hos medvetandeakter eller medvetandeprocesser som har med kunskap att göra, i motsats till t.ex. viljeakter.

    2. Satser, som kan vara sanna eller falska, sägs besitta kognitiv mening, i motsats till icke-kognitiv mening (t.ex. satser som typiskt används i utrop eller befallningar) eller meningslösa yttranden. Det är omstritt vilka satser som kan tillskrivas kognitiv mening, särskilt när det gäller metafysiska satser och satser som används för att uttrycka moraliska, rättsliga eller estetiska värderingar.

  • uppfattning att vi kan/inte kan ha kunskap i värdefrågor, dvs. att värdeomdömen kan/inte kan ha sanningsvärde. Kognitivism används som gemensam beteckning för naturalism och värdeobjektivism. En nonkognitivistisk syn företräds bland annat av preskriptivism och emotivism.

  • samstämmighet, se sanning.

  • för sanning.

  • (av lat. con-, gemensamt med, och mensura, mål).

    1. som kan mätas med samma mätenhet.

    2. Jämförbar, förenlig. Motsats: inkommensurabel. Kommensurabilitet, det att vara kommensurabel.

  • filosofisk inriktning som kritiserar den traditionella (västerländska) betoningen på individen och hennes rättigheter och i stället framhäver det sociala sammanhangets betydelse. (Rawls)

  • (lat. conceptus ”begrepp”) medeltida ståndpunkt i den s.k. universaliestriden. Enligt konceptualismen existerar allmänbegreppen som medvetandeobjekt men inte som självständiga entiteter vid sidan av tingen. Liknande åsikter figurerar inom bl.a. matematikfilosofin.

  • Används ibland synonymt med utilitarism eller nyttomoral. Se teleologisk etik.

  • (lat. construo ”bygga upp”, ”bygga”, ”konstmässigt åstadkomma”) inom filosofin (speciellt inom matematikfilosofi och vetenskapsteori) förknippas konstruktivismen med uppfattningen att man inte radikalt kan skilja mellan språk och verklighet, och att begreppen samtidigt skapar den verklighet de handlar om.

  • (av lat. contingere, beröra, hända), tillfällig, motsats: nödvändig. En kontingent sanning (falskhet) är en sanning (falskhet) vars förnekande inte innebär en logisk självmotsägelse. I modern logik sägs satser som varken är logiskt sanna eller logiskt falska vara kontingenta. I traditionell filosofi sägs de egenskaper hos ett ting som inte hör till dess väsen vara kontingenta.

  • (lat. contradictio, motsägelse). Två påståenden är kontradiktoriska om de på logiska grunder utesluter varandra.

  • (av lat. convenire, bli enig, stämma överens).

    1. Överenskommelse.

    2. Outtalat erkännande av en bestämd praxis.

    3. Regel, sats eller norm, som är villkorligt antagen efter överenskommelse eller sedvana. Jfr. natur.

  •  för sanning.

  • (av gr. kosmos, världsalltet, och -gonia, frambringande), mytisk lära om världens skapelse.

  • (av gr. kosmos, världsalltet, och logos, lära, redogörelse), filosofiska spekulationer och vetenskapliga teorier om universums uppkomst och struktur.

  • (gr. utsmyckning, moralisk och social ordning, världen), världen som en ordnad helhet, världsalltet, universum.- I grekisk filosofi är motsatsen till kosmos kaos (gr. chaos, svalg, det tomma rummet), det tillstånd där allt är odifferentierat, oformat och fullständigt oordnat.

  • (av gr. Christos, Kristus och logos, lära), den kristna kyrkans lära om Jesus Kristus, hans person och frälsningsgärning.

  • (gr. kriterion, av krinein, skilja, bedöma), avgörande kännetecken; det varmed det kan avgöras att en närmare bestämd betingelse är uppfylld. Ett sanningskriterium är i filosofi kännetecknet på en utsagas sanning. På motsvarande sätt är ett identitetskriterium kännetecknet på identitet mellan föremålet a och föremålet b. Det är viktigt att skilja mellan ett begrepps mening och det till begreppet knutna kriteriet, t.ex. mellan vad det betyder att en matematisk sats är sann (vad dess sanning består i, t.ex. överensstämmelse med de matematiska objekten), och vad som är kriteriet för dess sanning (beviset för den).

  • en beteckning myntad av Karl Popper. En vetenskapsteoretisk uppfattning som betonar vetenskapens rationella, logiska och metodologiska karaktär. Enligt den kritiska rationalismen kan man inte bevisa vetenskapliga teorier, utan de kan endast kritiskt prövas på experimentell väg. Se falsifikationism.

  • benämning på en riktning inom tysk filosofi och samhällsvetenskap anknuten till Institut für Sozialforschung i Frankfurt som grundades 1923. (Därför även kallad för Frankfurtskolan.) Sin speciella inriktning fick institutet då Max Horkheimer 1930 tog över ledningen. Till de centrala gestalterna inom Frankfurtskolans första generation hörde också Theodor Adorno, Walter Benjamin, Georg Lukács och Herbert Marcuse. Även om den så kallade kritiska skolan inte utgjorde någon enhetlig skolbildning eller teori, delade man ändå en gemensam strävan att förena marxistisk analys (som tog sin utgångspunkt i den unge Marx’ tänkande) med psykoanalytisk teori. I enlighet med Horkheimers programskrift ”Traditionelle und kritische Theorie” (1937) riktade den kritiska skolan sin kritik mot den borgerliga traditionen och positivistisk teori. Kännetecknande för den kritiska skolan är en uttalad samhällskritisk hållning som strävar till att visa på möjligheterna till förändring av rådande omständigheter. Till skillnad från Horkheimer och Adorno som höll fast vid att deras samhällskritik inte var avsedd som ett politiskt program, så uppmanade till exempel Marcuse till politisk handling. Horkheimers och Adornos Dialektik der Aufklärung (1947) är en uppgörelse med idén om det teknologiskt instrumentella förnuftet som är inställt på makt, kontroll och effektivitet. Nämnas kan att Marcuses One-Dimensional Man (1964) fick stor betydelse för 1960-talets studentrevolt. Centralgestalt för den senare kritiska skolan är Jürgen Habermas som ägnat sig åt att klargöra frågan om samhällsvetenskapernas metod.

  • undersöker den mänskliga kunskapens natur, betingelser, möjligheter och gränser.

  • (gr. kynikos, egentligen ”hundaktig”, till kyan ”hund”), filosof tillhörande den kyniska skolan i antikens Grekland. Utmärkande för kyniker var att de öppet visade sitt förakt för konventionella värderingar och regler för anständighet bland annat genom att vanvårda sitt yttre och sin klädsel. Det allt annat uteslutande målet för den asketiska disciplinen var dygden.

L + -

  •  ett ords betydelser angivna i ordböcker i enlighet med det gällande språkbruket.

  • (lat. liber, “fri”) samhällsfilosofisk teori (även en politisk ideologi) som ställer den enskilda människans frihet i centrum. Den klassiska liberalismen skiljer mellan två frihetsbegreppet: frihet från tvång (negativ frihet) och valfrihet (positiv frihet). Till skillnad från den klassiska liberalismen som accepterar statliga ingrepp vill nyliberalismen däremot inskränka statens ingripanden till ett minimum.

  • (av lat. lingua, språk), språkvetenskap.

  • (svensk översättning av det tyska "Lebensphilosophie").

    1. I tysk upplysningsfilosofi beteckning på en filosofi som syftar till att ge praktiska anvisningar för ett gott liv.

    2. Sedan början av 1800-talet beteckning på en samling osystematiserade livserfarenheter, t.ex. samlingar av aforismer eller maximer*.

    3. Hos de tyska romantikerna beteckning på en anti-rationalistisk betoning av en filosofi, som bygger på livets och karaktärens ursprungliga enhet.

    4. Beteckning på en filosofi, som ansluter sig till en eller annan form av vitalism*.

    5. Beteckning på en filosofi som med en uppfattning om liv försöker övervinna den traditionella skillnaden mellan subjekt* och objekt.

  • (1632-1704), engelsk filosof. Locke är en av förgrundsgestalterna inom den brittiska empirismen som i sin kunskapsteori hävdar att människan medvetande vid födseln är tomt (tabula rasa) och som först genom erfarenheten når kunskap om världen. I sin samhällssyn utformade Locke en filosofisk grund för liberalism förenad med demokrati inom vilken naturrätten inbegrep rättigheter med motsvarande skyldigheter. Centrala verk: An Essay Concerning Human Understanding (1689), Two Treatises of Government (1690), Letter Concerning Toleration (1690) och Några tankar rörande uppfostran (1693).

  • (av gr. logike, hörande till logos), filosofisk disciplin som undersöker tänkandets former och regler ofta med syfte att fastställa den formella giltigheten hos argument, därför kallas den också för formell logik.

  • den logik som var dominerande från Arsitoteles till slutet av 1800-talet. Grundstommen i traditionell logik är syllogismläran. I syllogismläran undersöker man giltigheten av argument som t.ex.

    Alla  människor är dödliga
    Alla filosofer är människor
    Alla filosofer är dödliga

    Man intresserar sig för om de utsagor som står över strecket, premisserna, ger oss grund för att godta det som står under strecket, slutsatsen. Om antagandet av premisserna tvingar oss att anta slutsatsen, sägs argumentet vara logiskt giltigt. Ett giltigt argument är alltså ett där man har garanti för att om premisserna är sanna, så är även slutsatsen sann; men ett giltigt argument kan även ha falska premisser och därmed möjligtvis också en falsk slutsats. Om ett giltigt argument har sanna premisser, sägs det vara hållbart. Om ett giltigt argument är hållbart eller ej, är vanligtvis inte något som logiken kan avgöra: därtill krävs kunskap om det premisserna handlar om. Ovanstående argument är giltigt. Detta beror inte på att det finns något sammanhang mellan dödlighet, mänsklighet och att vara filosof. Oavsett vilka tre termer man sätter in, får man ett giltigt argument. Argumentets giltighet beror endast på dess logiska form.

  • också kallad logisk empirism eller nypositivism, en framträdande riktning i 1900-talets filosofi, som växte fram ur den så kallade Wienkretsen efter första världskriget. Utgångspunkten för den logiska positivismen är en uppgörelse med uppfattningen att filosofi a priori, dsv. endast genom tänkandet, kan nå kunskap om världens beskaffenhet. Filosofiska påståenden är inte falska, utan kognitivt meningslösa. De traditionella filosofiska problemen uppfattas av den logiska positivismen som pseudoproblem som är lika meningslösa som de påståenden de ger upphov till. När det gäller den positiva uppfattningen om kunskap och språket, finns det betydliga divergenser inom den logiska positivismen. Grundtanken är att det med hjälp av [intersubjektiv|intersubjektiva]] sinneserfarenheter är möjligt att avgöra sanningsvärdet hos varje sats som säger något om världen. Denna grundtanke kallas ofta för verifierbarhetsprincipen. Enligt den logiska positivismen strävar alla de olika vetenskaperna efter att finna lagbundenheter mellan observerbara fenomen, och det finns inte någon avgörande logisk eller metodologisk skillnad mellan vetenskaperna. Det är därför möjligt att sammanföra de olika vetenskaperna till en enhetsvetenskap. Etikens satser har enligt den logiska positivismen ingen kognitiv mening, utan de tjänar endast till att uttrycka hållningar och känslor (jfr. emotivism).

  • (gr., ord, tal, tanke, förnuft, lag, grundprincip), ett vardagsord i den klassiska grekiskan som blivit en central term inom filosofin. Enligt den antika uppfattningen fanns det ett nära samband mellan att tala (legein) och att tänka (noein), och målet för det mänskliga tänkandet var att komma till rationell insikt om tillvarons innersta principer (logoi, sing. logos). Logos ställdes ofta i motsättning såväl till myten (mythos) som till den blinda övertygelsen eller förutfattade meningen (doxa). De grundläggande principerna personifierades ibland, såsom i stoicismen, till logos i betydelsen 'världsförnuftet'.

    1. I den försokratiska filosofin är logos världens eviga struktur, som den framträder i filosofens förklaring. Logos finns i allt och påverkar allt.

    2. Platon använder ordet "logos" i betydelserna "redogörelse", "förklaring" och "utsaga".

    3. För Aristoteles betyder "logos" utöver vad som angivits i 2. i synnerhet "definition".

    4. I stoicismen är logos universums förnuftsprincip, och är den kosmiska kraft som styr universum och som genomtränger allt.

M + -

  • (gr. maieutikos, förlossningskonst), den sokratiska metoden att genom filosofisk samtal komma till självkritisk insikt.

  • (av gr. makros/ mikros, stor/liten, och kosmos, världen).
    1. Världen som universum gentemot dess delar, speciellt människorna.
    2. Mer generellt betecknar distinktionen skillnaden mellan en helhet och dess delar; i synnerhet kan då en del betecknas som ett mikrokosmos om den har en inre struktur som liknar helhetens.

  • vetenskaper som har människan och fenomen bundna till henne som sitt ämne. Som människovetenskaper räknas bl.a. antropologi, historia, konstvetenskap, sociologi, språk. Gränsdragningen mellan människo- och naturvetenskap är alltjämt omdiskuterad.

  • (1818-1883), tysk filosof och samhällsteoretiker. I sin samhällsteori tog Marx intryck från hegeliansk filosofi, engelsk ekonomisk vetenskap (Adam Smith, Ricardo) och fransk socialism. Förutom att hans dialektiska materialism hade ett stort inflytande på ekonomisk och samhällsvetenskaplig teoribildning, spelade han en betydande roll för organiseringen av den internationella arbetarrörelsen. Enligt Marx är de egentliga samhälleliga drivkrafterna ekonomiska och utgör basen som styr de övriga samhälleliga institutionerna, den så kallade ideologiska överbyggnaden. (Se även arbete och alienation) Centrala verk:”Ekonomisk-filosofiska manuskript” (1844) i Texter i urval (2003), Kommunistiska manifestet (1848) och Kapitalet I-III (1867-94).

  • (av lat. materia, virke, material, ämne)
    1. En speciell form av metafysisk realism enligt vilken verkligheten enbart består av utsträckta ting (materia) eller fysiska processer. Verkligheten kan därför förklaras enbart utifrån fysiken. Bland annat anser man att medvetandefenomen kan föklaras i fysiska och kroppsliga termer. Materialismen har en lång tradition i europeisk filosofi. På 1900-talet har denna form av materialism särskilt representerats av fysikalism, vissa varianter av behaviorism och den s.k. identitetsteorin för medvetande och kropp.
    2. Den ovan nämnda betydelsen brukar även omtalas som mekanisk materialism eller vulgärmaterialism, i motsats till marxismens dialektiska materialism. Den dialektiska materialismen avvisar tanken att den materiella verkligheten endast skulle styras av mekanikens lagar. Verkligheten består av flera nivåer som står i ett växelverkanförhållande till varandra där de högre nivåerna inte kan reduceras till de lägre.
    3. den historiska materialismen är den del av den dialektiska materialism, som har med människornas, de sociala klassernas och samhällenas historiska utveckling att göra. Enligt den historiska materialismen bör historiestudiet ta sin utgångspunkt i samhällenas materiella utveckling, först och främst i de växlande produktionssätten. Hos vissa filosofer försöker man skilja mellan den dialektiska materialismen som allmän filosofisk teori och den historiska materialismen som en särskild metod, och det hävdas då att man kan sluta sig till denna metod utan att samtidigt godta hela den dialektiska materialismen. 

  • (gr. mathesis, inlärning, och lat. universalis, som gäller allt), alltomfattande vetenskap. Descartes och Leibnitz beteckning på deras uppfattning om en idealvetenskap, som med matematiken som förebild skall göra det möjligt att på grundval av några få förnuftssanningar dra följdriktiga slutledningar inom kunskapens alla områden.

  • (av lat. propositio maxima, högsta grundsatsen).

    1. I Boëthius latiniserade utgåva av Aristoteles’ logik betecknade m. de högsta grundsatserna (axiomen), som både är universeltt giltiga och självklar.

    2. Från omkring 1300 får ordet en moralisk och juridisk betydelse, som fortfarande gäller. En central term inom Kants moralfilosofi.

    3. Visdomsord formulerade som en aforism eller sentens.

  • (lat.),

    1. Själen som det tänkande och bedömande väsendet. Samlingsbeteckning för ande, förnuft, förstånd och tankeförmåga.

    2. Tanke (speciellt den förnuftiga), erinring, mening, åskådning, avsikt, beslut, osv.; jfr. det moderna uttrycket mentalt om det som rör medvetandet.

    3. Tänkesätt, gemyt, sinne, karaktär; jfr. det moderna uttrycket mentalitet.

  • (av lat. mens, jfr. ovan), uppfattningen att allt verkligt är av i grunden mental, andlig eller tankemässig natur (jfr. idealism). 

  • se etik.

  • (av gr. metaphora´, bortförande till ett annat ställe, av metaphe´ra bära bort), ett bildligt uttryckssätt där likheter eller inre överensstämmelser motiverar att en företeelse (sakledet) byts ut mot någon annan (bildledet). Frågan om metaforens roll liksom gränsdragningen till termer som liknelse, metonymi och symbol är forfarande omstridda. Jfr. parafras.

  • (gr. ta meta ta physica, eg. det som följer efter det fysiska; ursprungligen benämning på Aristoteles' böcker om "den första filosofin", som i samlingen av hans skrifter placerats efter de fysiska skrifterna; såsom ett ord - Metaphysica - först använt av den senromerske filosofen Boëthius). Benämning används vanligen om inriktningar som försöker bestämma allmänna betingelser för tingens väsen eller varats grunder.

  • uppsättning metoder inom ett visst ämnesområde.

  • (gr. methodikos, av methodos ”planmässigt förfarande”, ”tillvägagångssätt”, ”metod”, egentligen ”gående efter”, av meta- och gr. hodos ”väg”). Metodologi är en motiverad lära om forskningens mål, metoder, gränser och förutsättningar. En metodologi innehåller vanligen följande komponenter: 1. En bestämd uppfattning om vad forskningen gäller; vetenskapens mål. 2. En metod som anses grundläggande för att uppnå målet. 3. Uppsättning logiska regler som anger vad som räknas som korrekta och relevanta bevis.

  • (1806-1873), brittisk filosof och ekonom. Mill räknas som den klassiska [liberalism|liberalismens]] ledande gestalt. Enligt hans empiristiska kunskapsteori kunde naturvetenskaplig metodologi tillämpas på människo- och samhällsvetenskap (se. positivism och logisk positivism). I sin moralfilosofi utvecklade han en utilitarism som till skillnad från Bentham särskiljer mellan högre och lägre former av lust. Han försvarar i sin samhällsfilosofi den individuella friheten mot inskränkningar genom statliga åtgärder och var en tidig förespråkare av jämställdhet mellan könen. Centrala verk: A System of Logic, Ratiocinative and Inductive (1843), Om friheten (1859), Utilitarism (1861) och Förtrycket av kvinnorna / Kvinnornas befrielse (1869).

  • (lat. modalis, av modus), modallogisk term som betecknar grad av visshet hos utsaga från ”möjlig” till ”nödvändigtvis sann” eller olika hållningar från talarens sida gentemot satsens innehåll.

  • (lat. monas, ”enhet”) term i Leibniz filosofi. En monad är en absolut enkel (dvs. utan delar), icke-materiell entitet, utan förmåga att påverka eller påverkas av andra monader.

  • se etik.

  • uppfattningen att det finns moraliska fakta vars sanning är oberoende av oss människor, dvs. att moraliska omdömen är antingen sanna eller falska utsagor om verkligheten.

  • (gr. mythos, ord, berättelse). Till sin form är myten en berättelse som inte utan vidare kan tas bokstavligt. Myten kräver en tolkning, som drar fram en dold mening ur den bokstavliga. Det betyder, att myten har en metaforisk eller symbolisk karaktär. Myten berättar om den mänskliga existensens grundvalar, dess gränser och ursprung på ett sätt som överskrider de historiska händelserna. Myten berättar om verklighet på ett indirekt sätt. I en försvagad betydelse betecknar ordet "myt" en falsk, ogrundad föreställning, som kan upphävas av förnuftet.

  •  (av gr. mythos, berättelse, och logos, lära).

    1. Den föreliggande samlingen av myter inom en bestämd kultur (t.ex. grekisk mytologi).

    2. Läran (vetenskapen) om myter.

    3. Användandet av myter i den försvagade betydelsen falska, ogrundade föreställningar.

N + -

  • (gr. physis, lat. natura) Jfr. konvention.

  • (av lat. naturalis, naturlig). Uppfattningen att allt som existerar kan studeras och förklaras med naturvetenskapliga (empiriska) metoder. Inom etiken innebär naturalism oftas att moral kan återföras till naturliga egenskaper.

  • Uttrycket härstammar från Moore och betecknar inom den moderna moralfilosofin misstaget eller felslutet som hävdar att fundamentala värdebegrepp, som t.ex. godhet, kan härledas ur (eller reduceras till) icke moraliska egenskaper.

  • 1. Ett spekulativt försök att oberoende av erfarenheten (a priori) bevisa naturvetenskapliga, empiriska påståenden (t.ex. Fichte, Schelling och Hegel.).
    2. Ett försök att oberoende av erfarenheten fastslå väsensnödvändiga el. begreppsliga gränser för naturvetenskaperna (t.ex. Husserl).
    3. Ett försök att systematisera naturvetenskapliga resultat (t.ex de logiska positivisterna och den dialektiska materialismen).

  • De filsofiska problemen rörande naturrätt gäller särskilt angivandet av naturen som grunden för lag och rätt. Tanken är att ett lands lagar bör stå i överensstämmelse med naturens ordning och är sålunda objektivt förpliktigande. Skall naturrätt vara annat än önsketänkande, måste den också rymma en teori om naturens ordning och denna ordnings objektivitet och förpliktigande karaktär. Enligt stoikerna, som först diskuterade naturrätt, är hela universum en rationell helhet som är styrd av förnuftets lagar, som både är naturlagar och förpliktigande handlingsföreskrifter. Därför är det meningsfullt för stoikerna att följa naturens ordning. De senare naturrättssteoretikerna ställde Gud som naturens skapare och ordnare i bakgrunden och framhävde förnuftet som källa till naturens ordning. Under 1900-talet har naturrättsuppfattningen blivit starkt kritiserad.  

  • Inom den naturrättsteoretiska och samhällsfilosofiska traditionen betecknar naturtillstånd hos t.ex. Hobbes, Locke och Rosseau ett tilltänkt naturtillstånd som människor antas ha levt i utan ett ordnat samhälle. Jfr. samhällsfördrag.

  • samlingsbeteckning på empiriska vetenskaper som strävar att fastställa lagbundenheter i naturen. Till naturvetenskap räknas bl.a. astronomi, fysik, kemi, biologi, biokemi, genetik, zoologi, botanik, geologi, anatomi, fysiologi och mineralogi. De s.k. exakta naturvetenskaperna är kännetecknade av användandet av matematik som ett väsentligt hjälpmedel både metodiskt och vid formuleringen av teorier och lagar. Naturvetenskapen är å ena sidan avgränsad i förhållande till matematik, logik och andra formalvetenskaper och å andra sidan i förhållande till humanvetenskaper (människovetenskaper). Om såväl de närmare avgränsningarna som förhållandet mellan de nämnda formerna för vetenskap härskar olika uppfattningar inom vetenskapsfil. T.ex. har positivisterna hävdat att alla andra vetenskaper både med hänsyn till objekt och metod är underordnade eller fullständigt reducerbara till naturvetenskaperna. Den hermeneutiska traditionen har däremot argumenterat för att naturvetenskaper och humanvetenskaper är uttryck för i grunden olika kunskapsformer.

  • (1844-1900), tysk filosof och klassisk filolog. Nietzsches filosofi syftar inte till ett enhetligt system utan i stället ifrågasätter han hela den filosofiska traditionen i sin radikala samtidskritik. Ett genomgående drag i hans filosofi är en ”omvärdering av alla värden”. Hans filosofi har haft en stor betydelse för det moderna tänkandet, men innebörden av hans nihilism har tolkats på många olika sätt. Centrala verk: Tragedins födelse (1872), Om historiens nytta och skada: en otidsenlig betraktelse (1874), Mänskligt, alltför mänskligt (1878-80), Morgonrodnad : Tankar om de moraliska fördomarna (1881), Den glada vetenskapen (1882), Så talade Zarathustra (1883-85), Bortom gott och ont (1886), Om moralens härstamning-en stridsskrift (1887) och Ecce Homo (1888).

  • (av lat. nihil, intet), en hållning, som går ut på att ingenting är rätt eller fel, utan att allt är tillåtet. Nihilism är oftast ett radikalt ifrågasättande av (rådande) religiösa, moraliska och politiska värderingar.

  • (av lat. nomen, namn, beteckning), uppfattningen att det inte existerar självständiga allmänbegrepp (universalier) utan att orden är blott namn eller tecken för en mångfald av enskilda ting (inte ett allmänbgrepp med egen existens). I sin mest extrema form hävdar nominalismen att endast själva orden är universella, och att de ting, varom termen används, inte har annat gemensamt än just det att termen kan användas om dem. Se universaliestriden.

  • (av gr. nomos 'lag', 'regel' och tithenai 'sätta', 'ställa'). Inom vetenskaplig forskning avses med n. en strävan att uppnå generell förståelse genom att fastställa allmänna lagbundenheter.Termen myntades av den tyska filosofen Wilhelm Windelband (1848-1915) för att beteckna naturvetenskapliga metoder. Motsatsen är idiografisk som syftar på analysen och beskrivningen av enskilda fall eller händelser. Med idiografisk avses metoder inom humanvetenskaperna, särskilt historievetenskaper.

  • (av lat. non, inte, och cognoscere, veta), uppfattningen att etiska, juridiska, estetiska eller andra former av värderingar inte har någon kognitiv mening, dvs., att de inte har något sanningsvärde.

  • (av lat. norma, eg. vinkelhake (dvs. snickarens redskap), regel, rättesnöre), samlingsbeteckning på olika typer av handlingsregler och värderingsgrundvalar.

  • anger en norm (godtagen regel) som man (antas) ska följa.

O + -

  • se regress.

  • (lat. objectum), föremålet för en verksamhet eller aktivitet. I vidsträckt mening betecknar objekt allt i vår omgivning och i oss själva som kan bli föremål för vår varseblivning. Inom kunskapsteorin betecknar objekt oftast det som tillhör yttervärlden i motsats till det subjektets upplevelser. Jfr. subjekt/objekt.

  • uppfattningen som hävdar att det finns kunskap som är oberoende av människan, det kunskapande subjektet. Jfr. subjektivism.

  • En rättfärdighetsprincip som framförts av den amerikanske filosofen John Rawls. Enligt Rawls är ett samhälle rättfärdigt om dess grundläggande strukturer och institutioner fastställts genom regelrätta val i vilka alla deltar som fria och lika individer. Dvs. att alla som deltar i valet nog skulle känna till samhällets sätt att fungera men att de skulle vara ovetande, ”dolda bakom en slöja av okunnighet”, om sin egen position i samhället samt därför ovetande om vilka konsekvenserna av valet skulle vara just för dem. På så sätt tänker sig Rawls att man utesluter möjligheten av att personer skulle välja så att de själv skulle  priviligeras.

  • (av gr. (to) on, (det) varande el. varat, och logos, lära), läran om det varande. Ontologi är en lära om de nödvändiga eller väsensmässiga dragen hos det varande.

  • Förklaring kommer senare.

  • (av gr. organon, redskap). 1. ett levande väsen. 2. en helhet som är uppbyggd så att delarna endast kan förklaras utifrån deras plats och funktion i helheten, eftersom helheten och delarana är ömsesidigt beroende av varandra. Den s.k. organicismen (organismtanken) går ut på att inte endast biologiska väsen skall uppfattas som organism utan att också institutioner, stater och historiska förlopp är organismer. Om något är en organism sägs det ha en organisk uppbyggnad eller struktur. Jfr. holism.

  • att definiera ett språkligt uttryck genom att peka ut vad det står för, eller ange ett eller flera exempel på det som ett uttryck används om.

P + -

  • (av gr. pan, allt, och theos, gud), en lära med olika förgreningar enligt vilken Gud och världen (alltet) inte kan skiljas åt (att de är ett och detsamma).

  • (gr. paradeigma), förebild, mönster, mönstergillt exempel.

  • (lat. perceptio ”upptagande”, ”uppfattande”, ”insikt”, av percipio ”uppfatta”, ”inse”), se varseblivning.

  • Se talhandling, talakt, J. L. Austin och J. Searle.

  • (lat. persona, mask, karaktär, roll), ofta en komplex benämning på en medveten, självreflekterande och talande mänsklig individ som handlar inom ett konkret historiskt och socialt sammanhang. Personer tillskrivs vanligen - i motsats till ting och djur - etiskt ansvar för sina handlingar och tillskrivs en rad personliga rättigheter. I en utvidgad mening kan institutioner, stater och annat omtalas som juridiska personer.

  • (lat. anmodan om utgångspunkten).
    1. Bevisfel, där man på något sätt förutsätter det som skall bevisas. Cirkelbevis; "begging the question".
    2. Bevisfel, där man utgår från en premiss som är mer tvivelaktig än konklusionen.

  • 427–347 f.Kr.), grekisk filosof och lärjunge till Sokrates. Platon lägger grunden för den europeiska filosofiska traditionen och hans inflytande gör sig gällande ännu idag, till den grad att man sett hela vår tradition som ”en rad fotnoter till Platon” (A. N. Whitehead). För Platon är målet för den filosofiska verksamheten inte i första hand att finna ett svar, utan att med den så kallade sokratiska metoden klarlägga själva frågan eller problemet. Dialogformen i hans författarskap sammanhänger med att den filosofiska samtalskonsten inte syftar till att framlägga teser utan strävar till att nå klarsyn eller insikt i det egna tänkandet. Centrala verk: Sokrates försvarstal, Gästabudet, Faidon, Gorgias, Faidros, Staten och Theaitetos. (Platon Skrifter Bok I-V i svensk översättning av Jan Stolpe.)

  • det man av moraliska eller rättsliga skäl bör göra på grund av den ställning eller relation man står i förhållande till andra. Hos Kant får ordet sin moderna betydelse och blir ett nyckelbegrepp i etiken. Plikter är enligt Kant de handlingsföreskrifter (imperativ) som det moraliska övervägandet föreskriver. En etik som hävdar att handlingar skall värderas efter om de blir utförda av plikten kallas ofta pliktetik. Jfr. Kant, deontologisk etik.

  • (av lat. ponere, sätta, framställa). Central term i August Comtes positivism. Enligt Comte har ordet "positiv" följande huvudbetydelser:
    1. Det verkliga.
    2. Det nyttiga.
    3. Det säkra och otvivelaktiga.
    4. Det noga bestämda.
    5. Det som inte är negativt.
    Till detta kommer:
    6. Det som är ett faktum; det faktiska (t.ex. "den positiva religionen" el. "den positiva rätten", dvs. den religion eller det rättssystem som faktiskt föreligger).

    7. (äldre betydelse:) bestämd; inte naturgiven.

  • (fr. positivisme, av lat. positi´vus satt, given, av po´no sätta, ställa, lägga), filosofisk riktning som skapades av Auguste Comte. Det mänskliga tänkandet har enligt Comte under historien genomlöpt tre utvecklingsfaser: den religiösa, metafysiska (den tid då han själv levde) och slutligen den vetenskapliga dvs. positiva fasen. Centralt i den positivistiska kunskapsteorin är att kunskap om faktiska förhållanden vilar på sinneserfarenhet och att kunskap som inte rör det faktiska rör förhållandet mellan idéer. Sådan kunskap tillhandahålls av formella vetenskaper som logik och matematik. Positivism kan allmänt beskrivas som en antimetafysisk eller antispekulativ filosofi.

  • en term med varierande användningar, som har sitt ursprung i Jean-François Lyotards manifestartade bok om kunskap, vetenskap och teknologi i det kapitalistiska samhället La Condition postmoderne (1979). För Lyotard innebär postmodernismen den era där "de stora berättelsernas tid" är förbi. De stora (arkitektoniska) tankestrukturerna (religiösa, metafysiska eller ideologiska system) tillskrivs inte någon allmän giltighet. I det postmoderna tillståndet finns bara fragmentariska och subjektiva sanningar. Enligt postmodernismen har framstegsoptimismen och tanken om att mänsklig frihet kunde uppnås genom modern vetenskap och teknik förlorat sin trovärdighet. Postmodernism förknippas vanligen med mångkulturalism och eklekticism.

  • (av lat. postulo, kräver, påstår), en grundsats, dvs. en sats som accepteras utan bevis. Ofta skiljs det inte mellan postulat och axiom; men när så sker är skillnaden i regel denna: Ett axiomatiskt systems axiom är dess rent logiska grundsatser, medan dess postulat är de icke-logiska grundsatserna, dvs. grundsatser som utöver logiska symboler också innehåller primitiva uttryck som är karaktärsitiska för det axiomatiserade sakområdet. Postulat är alltså systemets icke-logiska axiom.

  • (av lat. potentialitas) Inneboende och ännu oförverkligad möjlighet. Ordet användes inom den medeltida filosofin som en slags motsvarighet till det aristoteliska begreppet för dynamis (gr. kraft, förmåga).

  • uttrycket är ursprungligen infört av Peirce 1878 som beteckning på hans teori om mening. De praktiska konsekvenserna ligger som grund för pragmatismens sanningbegrepp. Hos James och Dewey betecknar pragmatism tanken att sanningen skall förstås som ett slags nytta eller instrumentellt värde. Senare en allmän beteckning  på den huvudströmning i 1900-talets filosofi i USA som vidare utvecklade den tidigare pragmatismen. Karaktäristiskt för pragmatismen är att de begrepp och teorier varmed vi försöker beskriva och förklara verkligheten inte betraktas som givna, passiva återspeglingar av verklighetens oföränderliga beskaffenhet.

  • en slutledning där slutsatsen anger en praktisk rekommendation som tillåter eller förbjuder en viss handling och där minst en premiss är teoretisk. Ex. ”Vitamin C är hälsosamt”, ”Apelsiner innehåller vitamin C” alltså ”Ät apelsiner”. Frågan om praktiska slutledningars logiska giltighet är omstridd.

  • (grek., handling, gärning, av pra´ssa göra, handla, uträtta), verksamhet, handling, bruk, tradition. Termen används på varierande sätt inom de olika vetenskaperna och filosofin. För Platon och Aristoteles ställs praxis - det praktiska livet (lat. vita activa) - i motsats till det teoretiska livet (lat. vita contemplativa). I marxistisk tradition står praxis för den social samverkan genom vilken människorna förändrar givna historiska betingelser. De marxistiska teorierna står därför i grundläggande motsats till idealistiska teorier om samhällsutvecklingen. Inom t.ex. existentialismen har praxis begreppet fått en individualistisk prägel där den samhälleliga dimensionen inte betonas på samma sätt som hos marxismen. I den hermeneutiska traditionen fokuseras uppmärksamheten på den historiska dimensionen och dess betydelse för förståelse och tolkning av handlingar.

  • (av lat. praemi´tto förutskicka), förutsättning som man utgår från i en slutledning eller i ett bevis.

  • (av eng. prescriptivism), R. M. Hares teori att moraliska yttranden är preskriptiva, dvs. föreskrivande eller handlingsledande yttranden.

  • en plikt som man skall uppfylla om den inte strider mot en annan motsvarande plikt. I en handlingssituation kan man vara underordnad flera prima facie-plikter, där uppfyllandet av den ena plikten utesluter uppfyllandet av den andra. T.ex. kan man ställas inför valet mellan att vårda sin sjuka mor och att ta hand om sina barn. I sådana fall måste man väga de olika prima facie-plikt för att finna ut vad allt taget i betraktande är ens plikt att göra. Uttrycket "prima facie-plikt" är präglat av den engelska moralfilosofen W. D. Ross, som hävdade att vi har en intutiv kunskap om vad som är vår prima facie-plikt medan vi inte har någon säker kunskap om vad vi i olika handlingssituationer på det hela taget bör göra.

  • en distinktion som utgår från antagandet att världen kan beskrivas ”sådan den är i sig själv”. En tankegång som sammanhänger med naturvetenskapernas framväxt från och med 1600-talet (Galilei, Descartes, Newton och Locke). Det som betecknas som primära egenskaper antas tillhöra en av oss oberoende (fysisk) verklighet, som t.ex. storlek, form och rörelse. Till sekundära egenskaper räknas däremot sådant som färg, lukt och smak, vilka anses vara subjektiva i den meningen att de endast existerar i vår upplevelse av tingen. Distinktionen är central inom den empiristiskt orienterade vetenskapssynen som syftar till att beskriva världen i termer av primära egenskaperna, dvs. världen sådan den är i sig själv.

  • (av lat. primus, den främste, den förste), används om ord och begrepp som inte kan återföras på enklare ord eller begrepp, och om påståenden eller satser som man inte kan rättfärdiga med hjälp av andra påståenden eller bevisas med hjälp av andra satser (axiom och postulat).

  • (lat. principium, ursprung, första orsak). Grundsats, överordnad eller grundläggande sats för tänkande och handlande. Jfr. axiom, maxim, norm.

  • se egoism.

  • (av. gr. psyche, medvetande, själ, logos, lära och ismus, egenskap, lära). En form av naturalism som betraktar psykologin som grundval för all filosofi. Kunskap och tänkande reduceras till något psykologiskt och förvandlar därmed kunskapsteorin till ett specialfall av psykologin. Psykologismen var särskilt utbredd i slutet av 1800-talet. I en mer radikal form av psykologism  reduceras inte endast kunskap, utan också det objekt man har kunskap om, till samlingar av förnimmelser och sensationer. Jfr. fenomenalism.

Q + -

  • term inom medvetandefilosofin som betecknar den subjektiva fenomenvärlden med betoning på hur någonting känns för subjektet.

R + -

  • (av lat. ratio, förnuft, förstånd), en kunskapsteoretisk inriktning enligt vilken grunden för sann kunskap måste basera sig på a priori resonemang dvs. på vårt förnuft och inte (till skillnad från empirism) på erfarenhet.

  • (av lat. ratio, förnuft), överensstämmande med eller som bygger på förnuftet, logisk tänkande. Motsats: irrationell, ologisk.

  • rättighet förmån som någon ånjuter på grund av viss roll i samhället. En rättighet träder inte i kraft av sig själv utan genom den förpliktelse som den svarar emot. Jfr. plikt, skyldighet.

  • (ytterst av medeltidslatinets realis verklig, av latinets res sak, ting, föremål), i allmän betydelse verklighetssinne, medvetenhet om en faktiskt föreliggande verklighet. Inom kunskaps- och vetenskapsteori antagandet att all sann kunskap är baserad på en av människan oberoende verklighet. Uttrycket realism används också i mera specifika samband som t.ex. begreppsrealism och moralrealism.

  • (av lat. reducere, föra tillbaka)  eller reduktionistisk betraktelsesätt enligt vilken man förklarar begrepp eller teorier genom att återföra dem på andra slags begrepp eller kategorier.

  •  (lat. regressus, tillbakagång), återgång eller tillbakagång. Om A förutsätter B, som i sin tur förutsätter C, osv. i det oändliga, brukar man tala om en oändlig (infinit) regress. T.ex. kan man tillbakavisa ett lösningsförslag genom att påvisa att det leder till en oändlig regress.

  •  (av latinets relatio, egentligen att ett föremål hänvisar till eller har samband med ett annat), en logisk förbindelse mellan två ting eller egenskaper. En relation sägs vara extern, om tingen eller egenskaperna förblir de samma även om förbindelsen upphör. I en intern relation förblir däremot tingen eller egenskaperna inte de samma om förbindelsen upphör.

  • filosofisk ståndpunkt enligt vilken alla sanningar och värderingar är beroende av tillfälliga eller subjektiva förhållanden och inte gäller under alla omständigheter, för alla och för alltid, dvs. att det inte finns någon absolut sanning.

  • (lat. religio, avlett av antingen religare, binda fast, el. relegere, gå (läsa) igenom igen, med omsorg). Förklaring kommer senare.

  • (lat. repraesentatio ”åskådliggörande framställning eller exempel”, av repraesento ”åskådliggöra”, ”återge”), något som står för eller föreställer något annat. Inom filosofin brukar man skilja mellan inre och yttre representationer. Inre representationer betecknar ofta olika former av mentala föreställningar och med yttre representationer t.ex. en bild av ett föremål eller en karta.

  • (gr. rhetorike (techne), av rhetor, talare), talekonst), talekonst, läran om konsten att övertyga genom tal. Bl.a. Platon och Aristoteles kritiserade retoriken för att vara en konst där man övertygar "med alla medel" utan att ge akt på resonemangets korrekthet. Jfr. maieutik.

  • (1712-1778), schweizisk-fransk författare och samhällsfilosof. En av de centrala upplysningsfilosoferna. Även om han med de övriga upplysningsfilosoferna delade uppfattningen att människan till sin natur är god, kritiserade han en överdriven tilltro till förnuftet som en källa till framsteg. Till skillnad från Hobbes och Locke menar Rousseau i sin samhällsfilosofi att samhällskontraktet snarare utvidgar människans naturliga frihet än begränsar den. Centrala verk: Avhandling rörande ursprunget till och grundvalarna för olikheten mellan människorna (1753), Huruvida vetenskapernas och konsternas återupprättande har bidragit till sedernas förädlande (1755), Émile, eller Om uppfostran (1762) och Om samhällsfördraget (1762).

S + -

  • samhällskontrakt, socialt kontrakt, föreställningen att samhället och staten är resultatet av en frivillig överenskommelse, ett kontrakt, varigenom människorna avstod från naturtillståndets obundenhet till förmån för en samhällsordning. Uppfattningen om den sociala ordningens konventinella karaktär har sedan upplysningstiden haft en central roll inom det politiska och samhällsfilosofiska tänkandet. I våra dagar har den kontraktsteoretiska traditionen fått ny livskraft genom filosofer som John Rawls och Robert Nozick.

  • jfr. retorik.

  • (gr. aletheia, av a-, icke, och lathein, dölja, dvs. ej dolt, ej gömt - det blottade; lat. veritas), kunskapsteoretiskt används sanning i betydelsen "det sanna" i motsats till "det falska". I vid mening kan man tala om en sann stat, ett sant liv, ett sant konstverk, osv., varmed menas att staten, livet eller konstverket är äkta, verkligt eller gott. För olika sanningsteorier se korrespondensteorin för sanning, koherensteorin för sanning och pragmatism.

  • (av lat. scientia, vetenskap), en uttalad övertro på vetenskapen (särskilt naturvetenskapen); fackvetenskaplig självtillräcklighet. Scientism används numera oftast som en kritisk term.

  • (av lat. saeculum, tidsålder, sekel), förvärdsligande.

  • (av gr. semainein, betyda, beteckna, ytterst av sema tecken, signal), studiet av språkliga uttrycks betydelseaspekter, i motsats till deras syntax, dvs. den strukturella uppbyggnaden, och deras pragmatik, dvs. drag hos uttryckens användning i olika kontexter.

  • se etik.

  • (plur. sinnesdata) (eng. sense datum, av lat. datum, något givet), sinnesintryck, av de klassiska engelska empiristerna kallad idé (Locke: "idea") resp. sinnesförnimmelser (Hume: "impressions"). Termen används huvudsakligen som beteckning på de sinnesintryck som antas vara de omedelbara objekten för ett förnimmande medvetande. Oftast antas ett sinnesdatum att vara något odelbart och inre eller privat.

  • (gr. psyche; lat. anima), flertydigt begrepp i antik och nyare filosofi:
    1. Hos Aristoteles är sj
    älen lika med kroppens form (gr. eidos), eftersom själen är det som ger kroppen ett ändamål. Allt levande (växter, djur och människor) har en själ, men det finns olika former av själar. För Aristoteles är det således meningslöst att tala om en "individuell odödlig själ", där själ uppfattas som en självständig storhet som kan lämna kroppen vid dödens inträde.
    2. Människans själ kan också identifieras med hennes psykofysiskt bestämda personlighetskärna.
    3. Enligt Descartes dualistiska synsätt är det själsliga (= medvetandet) och det kroppsliga väsensskilda och av varandra oavhängigt existerande delar av verkligheten. Det kroppsliga, utsträckta, existerar i rum och tid, medan det själsliga, icke utsträckta,
    däremot inte existerar i rummet, utan är strängt privat (subjektivt). De är således två helt väsensskilda substanser. Den cartesianska uppfattningen om själen har haft ett starkt inflytande på den moderna diskussionen om själens natur även om hans syn på förhållandet mellan kropp och själ kritiserats starkt.

  • (gr. skeptesthai, skåda, betänka), filosofisk uppfattning som förnekar möjligheten till säker eller objektiv kunskap. I antikens filosofi hade skepticismen förelöpare bland de för-sokratiska filosoferna och bland sofisterna, men skapade en egen skola först med Pyrrhon från Elis och Timon. Dessa tankar fördes vidare i nyskepticismen (bl.a. Sextus Empirikos). Med hänvisning till föränderligheten och relativiteten i våra iakttagelser och vårt tänkande argumenterade Pyrrhon för en fom av metodologisk skepticism, som gör vägran att fälla omdömen till en grundhållning i tillvaron.

  • (lat. scholasticus, ”som hör till skolan”). Skolastiken karakteriseras av den för tiden (1100-1500-talen) typiska undervisningsmetoder. Man studerade vanligen en bok av en erkänd klassiker som benämndes som auctor. För filosofin var en typisk auctor Aristoteles men också Platons Timaios. Ämnen som studerades vid universiteten inom ramen för teologi och filosofi var bl.a. metafysik, semantik, logik, naturfilosofi, kunskapslära.

  • något som man är skyldig att göra. Jfr. plikt.

  • (av gr. sophisma, knep, spetsfundighet). En argumentation som endast till synes är giltig, och som används för att lura någon.

  • (grek. sαphrosy´n∴, av sα´phrαn, frisk till sinnet, återhållsam), måttfullhet, besinning, en av de centrala mänskliga dygderna i grekisk filosofi. Betydelsen av ordet utreds av Platon i dialogen "Charmides". För Platon är sofrosyne det harmoniska samspelet mellan själens olika delar, begär, mod och förnuft.

  •  (470 ( 469)-399 f.Kr.) Grekisk filosof.

  • (av lat. solus ipse, jag ensam), uppfattningen att jag själv och mina medvetandetillstånd är det enda som existerar, och som jag kan ha kunskap om.

  • (eng.) En term som först användes av den brittiske psykologen Richard Ryder i början av 1970-talet. Termen har ingen etablerad svensk motsvarighet och översätts såväl med artdiskriminering, artpartiskhet som artism. Specisesism förknippas främst med utilitaristen Peter Singers bok Animal Liberation (1975, Djurens frigörelse).

  • (senlat. specula´tio övervägande, observation, utforskande, av lat. spe´culor observera; utforska) inom filosofi och vetenskap teoribildning utan stöd av tillräckliga argument. Många filosofiska problem är av spekulativ natur när de inte låter sig avgöras vare sig genom konkreta (empiriska) iakttagelser eller genom formellt bindande resonemang.

  • avgränsande språkbruksdefinition från den skrivandes eller talandes sida i syftet att undvika sammanblandningar eller direkta missförstånd.

  • i vardaglig användning syftar stoicism på en karaktärsfast och behärskad livshållning. Inom filosofin betecknar stoicism en skola under antiken. Stoicismen grundades av Zenon från Kition (300-talet f.Kr.) och brukar indelas i tre perioder: den äldre, den mellersta och den senare. Det är främst företrädare för den senare perioden (de två första århundradena e.Kr.), vilkas skrifter bevarats i sin helhet (Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius). Bl.a. förknippas med stoicism idén om naturrättsliga principer och kosmopolitisk hållning.

  • de teorier och metoder inom olika vetenskapliga områden som betonar att enskilda element inte kan analyseras isolerat eftersom de ingår i och är bestämda av ett strukturerat helhetsmönster. Endast betraktade som delar av denna helhet kan de enskilda fenomenen förklaras.

  • (lat.) ur evighetens synvinkel.

  • (lat. subie´ctum, av subie´ctus underordnad, av subi´cio lägga under, kasta under), termen subjekt får sin moderna betydelse under 1700-talet då den kom att beteckna bäraren av medvetandetillstånd (förnimmelser, känslor, tankar). I denna betydelse används termen som synonymt med jaget eller den kunskapande människan, till skillnad från äldre språkbruk där subjekt (subjectum) betecknade en existerande substans som bärare av vissa egenskaper, medan ett objectum däremot endast betecknade något föreställt eller tänkt. Under loppet av 1800-talet blir den moderna användning av orden subjekt och objekt till en fast del av den filosofiska terminologin. Distinktionen mellan det subjektiva och det objektiva blir liktydig med distinktionen mellan medvetandet (eller det mentala) och föremålen (det som är föremål). Grovt uttryckt kan man således säga att ifrågavarande ordpar har fått den rakt motsatta betydelsen av den som var gängse i skolastikens språkbruk.

  • inom kunskapsteori uppfattningen att människan endast kan ha kunskap om sina egna medvetandetillstånd. Jfr. objektivism.

  • inom modern filosofi betecknar substans oftast ”det egentligen existerande” i meningen de övergripande kategorierna som verkligheten antas bestå eller vara uppbyggd av. T.ex. innebär substansdualism att världen består av två slags substanser: utsträckta ting (materiella) och icke-utsträckta ting (mentala).

  • (lat., föra in under, underordna).
    1. Att underordna ett begrepp ett annat, mer omfattande begrepp, t.ex. att subsumera begreppet "äpple" under begreppet "frukt".
    2. Att underordna en individ under en bestämd art (jfr. genus/species)

  • (gr. synthesis, sammansättning). Sammanställning eller förening av olika storheter till en helhet - speciellt en holistisk eller organisk helhet; jfr. holism och organism.

  • Med s. avses kunskap vars sanning inte bestäms av meningen hos de ord, begrepp eller symboler som ingår i själva satsen eller påståendet, utan sanningen bestäms av de faktiska omständigheterna i världen. Se syntetisk .

T + -

  • (lat.), från tidigare skrift renskrapad vaxtavla, tavla utan skrift, tom tavla. Uttrycket användes redan av stoikerna men förknippas vanligen med Lockes kritik av läran om medfödda idéer.

  • (eng. speech act), språkfilosofisk term införd av J.L. Austin i How to Do Things with Words (1955, utg. postumt 1962) som en del av hans talhandlingsteori och som vidareutvecklades av J.R. Searle. Man studerar där språkliga yttranden ur ett handlingsperspektiv: man intresserar sig för vad en talare gör när han/hon säger någonting. Det centrala är att t.ex. ett påstående, en fråga, en befallning eller ett löfte betraktas som en talhandling.

  • (gr. tautologi´a, av tauto´ (to auto´), detsamma och -logi´a, en bildning till le´gα säga), upprepning av i huvudsak samma tankeinnehåll med olika ord; "att säga samma sak två gånger". Ofta formuleras en tvivelaktig utsaga i riktningen av en tautologi för att därigenom ge den större styrka. I klassisk satslogik utgår man ifrån att varje sats har ett av två sanningsvärden, sanning och falskhet. En sats som alltid antar värdet sanning oberoende av sanningsvärdet hos delarna säges vara satslogiskt sann eller tautolog. Ibland används tautologi synonymt med analytisk sanning.

  • (av gr. theos, gud), lära som hävdar existensen av en gud (jfr. ateism), som både är personlig och åtskild från (eller annorlunda än) världen, och som inte blott skapat världen utan som också upprätthåller och verkar i världen (jfr. deism).

  • (gr. techne, konst, konstverk, färdighet, kunnande), sätt varpå något görs eller uppnås.
    1. Ändamålsriktat, standardiserat handlingssätt som används som metod för att uppnå ett bestämt resultat.
    2. Användningen av verktyg, instrument o. dyl.
    3. Ett bestämt ämnesområdes uppsättning av praktiska metoder.
    4. Det moderna naturvetenskapligt-industriella naturbehärskandet.

  • (av gr. telos, mål, ändamål, slut), ändamålsetik; synsätt där handlingars värde bedöms i ljuset av vissa bestämda mål.

  • (av gr. telos, mål, ändamål, slut), ändamålsförklaring. (av grek. telos fullbordan, mål, slut och -logi), tankeriktning enligt vilken så väl skeenden i naturen som mänskligt beteende, kan och bör förklaras genom svar på frågan vilka ändamål de tjänar eller strävar till. Medan teleologiska förklaringar var dominerande under medeltiden och renässansen, ersattes de så småningom inom naturvetenskaperna av mekanistiskt-kausala förklaringar från och med början av 1600-talet.

  • (av gr. theos, gud, och kentron, medelpunkt), som ser Gud som medelpunkt eller ändamål för världen eller skapelsen. Oftast motsats till antropocentrisk.

  • (en bildning av gr. theos ”gud” och dik ”rätt(visa)”), Leibniz införde termen för att beteckna det problematiska med förenligheten av existensen av ondska i en värld skapad av en god och allsmäktig Gud. 

  • (av. gr. theos, gud, och logos, lära), lärosystem om förhållandet mellan Gud, världen och människan; även det vetenskapliga studiet av dylika lärosystem.

  • (gr. theorema, syn, skådande), inom logik och matematik en sats som kan bevisas i ett axiomatiskt system, dvs. som följer logiskt från systemets axiom eller, om systemet är formaliserat, som kan härledas från axiomen med hjälp av systemets slutledningsregler.

  • (gr. thesis, det att sätta eller ställa), ett (vetenskapligt) påstående om ett sakförhållande eller samband, som i princip är möjligt att bevisa eller vederlägga. I äldre bemärkelse en sats som framställts före bevisningen (jfr. hypotes). Numera oftast i betydelsen dogm, lärosats eller sats; i vissa sammanhang speciellt om påstående som ställs mot ett motpåstående (jfr. antites).

  • samlingsbeteckning på de filosofiska riktningar som tar sin utgångspunkt i Thomas av Aquinos filosofi och teologi.

  • (eng. applied ethics), moralfilosofisk verksamhet som försöker tillämpa etiska teorier på praktiska problem, därav även benämningen praktisk etik.

  • (lat. transcendere, överskrida, överstiga), det överskridande/överskrida. Förklaring kommer senare. 

  • (av lat. transcendere, överskrida), vanligen syftande på det som överskrider den mänskliga fattningsförmågan. Under antiken och medeltiden hade termen framförallt en ontologisk innebörd; de så kallade transcendentalia var de egenskaper eller grundbestämningar som tillkom varat som sådant t.ex. sanning, godhet och skönhet. Sin moderna kunskapsteoretiska användning får termen med Kant då han skiljer mellan de erfarbara föremålen och de transcendentala förutsättningarna för att något skall vara erfarbart. Motsats: immanent.

U + -

  • (lat. universale), term införd under medeltiden för att beteckna allmänbegrepp och vad de står för i motsats till egennamn som står för enskilda, partikulära ting. I anslutning till den klassiska filosofin (Platon, Aristoteles) grubblade man över om allmänbegreppen betecknade något reellt existerande utöver de konkreta enskilda tingen (begreppsrealism), eller om de endast var namn skapade av människan (nominalism).

  • modern beteckning på skolastikens diskussion om i vilken mening universalia kan sägas finnas till.

  • en bred europeisk intellektuell strömning under 1700-talet med centrum i Frankrike. Vanligen avses den krets vetenskapligt inriktade filosofer och författare som försökte skapa en sammanhängande rationalistisk världsbild, och som kritiserade all dogmatism och tog aktivt avstånd från kyrklig eller statlig auktoritetstro. Som en slags programförklaring fungerade det stora franska uppslagsverket Encyclopédie, som utgavs under åren 1751–80. Politiskt argumenterade man för den borgerliga demokratins grundläggande institutioner, bl.a. maktens tredelning (maktdelning mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt), yttrande- och tryckfrihet, och i allmänhet för mänskliga rättigheter. Målet var att frigöra sig från traditionbundenhet och maktmissbruk. Upplysningens rationalistiska framstegstänkande kan ses som ett centralt led i utvecklingen av de moderna vetenskaperna.  

  • (av lat. utilitas, nytta), moralisk doktrin enligt vilken man bör maximera den allmänna välfärden. I sin ursprungliga formulering hos Jeremy Bentham är det fråga om en hedonistisk utilitarism, där upplevelsen av lust (eng. pleasure) likställs med nytta och lycka. Bentham anser att endast lustupplevelser har egenvärde och att kvantiteten av lust och olust är det enda som har betydelse dvs. att traditionella moraliska begrepp återför på icke-moraliska begrepp. Sålunda saknar t.ex. begrepp som rättvisa, jämlikhet och frihet ett egentligt moraliskt värde, men har ett instrumentellt värde i den mån de leder till ökat välbefinnande eller ökad välfärd. Därför talar man också om en lycko- eller nyttomoral. Till skillnad från den klassiska handlingsutilitarismen där det utilitaristiska kriteriet tillämpas direkt på enskilda handlingar, betonar de modernare varianterna att man bör handla enligt ett regelsystem som uppfyller de utilitaristiska principerna. Detta kallas regelutilitarism.

     

  • vision om ett idealtillstånd/negativ framtidsvision. Ofta med syftning till samhällsordning.

V + -

  • (eng. ordinary language), det naturliga språk som vi talar dagligen i vardagliga situationer, och som skiljer sig från vetenskapernas eller filosofins tekniska språkbruk.

  • (eng. ordinary language philosophy), också kallad Oxfordskolan. Filosofisk riktning som utvecklades i Oxford under decenniet efter andra världskriget med anknytning till G. E. Moores artikel “A Defense of Common Sense” (1925) som uppmärksammade det vardagliga språket till skillnad från konstruerade logiska språk (jfr. common-sense filosofi). Oxfordfilosoferna har inte en gemensam teori men det som förenar dem är uppfattningen att filosofiska problem sammanhänger med missbruk eller missförstånd av det vanliga språket. Klarläggning av filosofiska problem sker genom ett noggrant studium av vardagsspråket. Tongivande för vardagsspråksfilosofin var G. Ryle med sin bok The Concept of Mind (1949) och hans artikel ”Ordinary Language” (1953) samt J. L. Austin teori om talhandlingar i hans How to Do Things with Words (1955, utg. postumt 1962). Från slutet av 1960-talet avtog intresset för vardagsspråksfilosofi till förmån för en mer teknisk språkfilosofi med tonvikt på logik och semantik. Jfr. analytisk filosofi.

  • ursprungligen en beteckning på tingens (ekonomiska) värde. Under inflytande av tysk filosofi fick ordet på 1800-talet en utvidgad betydelse. Inom filosofin skiljer man mellan att något har ett värde i sig självt, också benämnt intrinsikalt värde (egenvärde), eller ett relativt värde. I det senare fallet talar man om instrumentellt värde. Vidare skiljer man mellan olika värdeformer, t.ex. estetiska, politiska och moraliska värden. (Se god).

  • studiet av värdeomdömen (normer och värderingar) ur språkfilosofisk, kunskapsteoretisk, logisk och metafysisk synpunkt. Gäller i allmän mening även värdeomdömen inom andra områden än etik och estetik, t.ex., juridik, teknik och vetenskapsteori. Värdeteorin undersöker olika former av värden, deras egenart och grundvalar. Centrala frågeställningar inom värdeteori handlar bl.a. om värdeomdömenas objektiva, relativa eller subjektiva status. 

  • genomtänkt uppfattning om världen och det mänskliga livet. Ordet har sin bakgrund i den tyska traditionen från Kant och framåt (Weltanschauung). Ofta talar man också om livsåskådning som liktydigt med världsåskådning även om betoningen då ligger mera på ett personligt och existentellt plan.  Ordet ideologi ligger likaså nära världsåskådning i betydelse men syftar mera på samhällåskådning. (Se ideologi).

  • att bli varse om något med sinnenas hjälp.

  • term som inom filosofin ofta använts i analogi med latinets essentia för den bestämda eller inneboende natur som antas finnas i eller bakom de enskilda tingen av en viss art eller sort. Inom den filosofiska traditionen har termen haft en rad sinsemellan olika betydelser. (Se essentialism).

  • (av lat. verus, sann, och facere, göra), också kallad verifikations- eller prövbarhetsprincipen, en meningsteoretisk princip inom logisk positivism enligt vilken en sats är meningsfull endast om den är analytiskt sann (dvs. matematiska och logiska sanningar) eller empiriskt verifierbar (vetenskapliga påståenden). Verifierbarhetsprincipen hade en grundläggande betydelse som ett avgränsningskriterium för vetenskaplighet. Endast de verksamheter betraktades som vetenskapliga om sanningen hos deras påståenden kunde avgöras på basen av intersubjektiv (gemensam) erfarenhet dvs. empiriskt verifieras.

  • Med v. avses olika typer av vetenskapliga förklaringar eller beskrivningar som skiljer sig från varandra både till sin form och till sitt möjliga tillämpningsområde, som till exempel kausala, intentionalistisk, funktionalistiska och statistiska förklaringsmodeller. Med kausala förklaringar avses orsaksförklaringar där orsaken under motsvarande förhållanden alltid åtföljs av samma verkan. Vanligen tillämpas kausala förklaringar för att fastställa fysiska processers och händelsers orsakssammanhang. Intentionalistiska förklaringar är en form av teleologiska förklaringar som har att göra med avsikter, motiv och skäl, vilka vanligen till skillnad från kausala skeenden handlar om mänskliga handlingar. I funktionalistiska förklaringar betonar man funktionen eller rollen av något inom eller i relation till ett givet system.  Vanligen används funktionalistiska förklaringar inom t.ex. samhällsvetenskaper för att beskriva olika institutioners funktion i relation till samhällsskicket och inom t.ex. biologin för att beskriva vilken roll en viss egenskap hos ett djur spelar för dess överlevnad. Statistiska förklaringar används när man undersöker sannolikheten för ett visst förlopp eller en viss verkan t.ex. gallupundersökningar.

  • (lat. vita, liv), uppfattning enligt vilken allt organiskt liv beror på en unik livskraft, vars beskaffenhet inte kan förklaras utifrån fysisk-kemiska lagar.

  • (av lat. voluntarius, frivillig, voluntas, vilja), åskådningar som framhåller viljans funktion i själslivet (psykologisk voluntarism) eller betraktar den som en kosmisk eller gudomligdrivkraft (metafysisk eller teologisk voluntarism). 

Information om ordboken

Den filosofiska ordboken innehåller ett 400-tal uppslagsord. Den är tillpassad läroplanen i filosofi och livsåskådning och läroböckerna i filosofi för gymnasiet i Finland. Under 2008 och 2013 har den förbättrats och utökats och ytterligare komplettering och uppdatering är att vänta om finansiering för arbetet beviljas.

Citat ur ordboken anges med Nybom, M. & Torrkulla G.: Filosofisk ordbok,  Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry). <http://filosofia.fi/se/ordbok> (datum för hämtning) 2007-2013.