(av gr. analysis, upplösning, utredning, förklaring), upplösning, uppdelning i bestånds-delar, motsats syntes.
Filosofin har sedan Platon och Aristoteles ställt frågor av typen "vad är godhet/ rättfärdighet/kunskap?" och således sysslat med analys av grundläggande begrepp. Ändå är det först 1900-talets filosofi, närmare bestämt den s.k. analytiska filosofin, som har gjort själva det metodiska användandet av begreppsanalys till ett centralt tema. Föremålet för en begreppsanalys blev därför inte en av språket och tänkandet oberoende existerande storhet, vare sig en idé i platonsk mening eller en privat föreställning i den enskilde individens medvetande, utan egenskaper hos meningen och användandet av de språkliga uttryck vilka sägs uttrycka begreppet ifråga. Begreppsanalysen är i den meningen en logisk analys (även kallad begreppslogisk, till skillnad från en formallogisk analys). Enligt den analytiska filosofin måste begreppsanalysen vara en logisk analys. Analysen består däri att det problematiska uttrycket (analysens analysandum: det som skall analyseras), t.ex. ordet "kunskap", kan definieras med hjälp av en sammansättning av enkla och klara uttryck (analysens analysans: det som analyserar), t.ex. "välgrundad, sann tro".
