(lat., egentligen efterhärmning av Kristus), Kristi efterföljelse, nytestamentligt begrepp (enligt Matt. 4:18-22 m.fl.), betydelsefullt särskilt för medeltidens munkväsen (t.ex. Bernhardt av Clairvaux). Thomas a Kempis berömda uppbyggelsebok kallas De imitatione Christi (Om Kristi efterföljelse).
(lat. ovetskap om motsägelsen eller avvisandet), bevisfel där det bevisas något annat än det som skall bevisas, eller där motståndarens påstående bemöts med en i förhållande till dess innehåll ovidkommande argumentation.
(av gr. eidos eller idea, utseende, beskaffenhet, art, och logos, lära), en mångtydig och central term inom modern politisk- och samhällsteori. Ordet myntades av fransmannen Destutt de Tracy (1798) för att beteckna ett enhetligt system av ny och säker kunskap (i bildande syfte). Under 1800-talet genomgick termen en rad omvandlingar för att inom marxismen få den nästan motsatta betydelse som falsk eller förvrängd bild av världen.
(av gr. idea, utseende, beskaffenhet, art), samlingsbeteckning för en rad kunskapteoretiska och metafysiska uppfattningar, som alla betonar att verkligheten på radikalt vis är bestämd och konstituerad av kunskap och tänkande, så att det inte kan finnas någon verklighet som är oberoende av mänskligt medvetande eller tänkande eller objektiva principer. Traditionella motsättningar till idealismen är realism (det finns en av medvetandet oberoende värld) och materialism (allt verkligt är av fysisk natur).
(av gr. hypothesis, antagande) antagande, förmodan. Inom vetenskap är en hypotes en kvalificerad gissning eller ett välgrundat antagande.
(ty. Geistes-wissenschaften, eng. humanities), samlingsbeteckning på de icke-matematiska och icke naturvetenskapliga facken, t.ex. filologi, historia, lingvistik och psykologi. Till humaniora räknas traditionellt också juridik, samhällsvetenskap och teologi, men det finns en viss variation i språkbruket.
(lat. humanitas), mänsklighet.
1. Det som karaktärisera människan som sådan; det som gör människan till människa. Detta förstås först och främst normativt.
2. Det som är människans bestämning, dvs. det som hon skall förverkliga för att bli människa. Människan skall bildas och bilda sig själv som människa. Humanitet kan följaktiligen också beteckna:
3. ett bildningsideal.
(av lat. humanus, mänsklig). Humanism betecknar för det första en lära som sätter människans bildning som mål. Människan skall bildas - bilda sig själv - för att helt och fullt bli människa. Till grund för bildningskravet ligger det således en ideal bestämning av vad det innebär att vara människa (jfr. humanitet). Detta ideal kommer primärt från antiken. Man skiljer traditionellt mellan tre former av humanism. Som historisk beteckning används humanism primärt om renässanshumanismen företrädd bl.a. Petrarca, L.
(av gr. holos, hel, odelad)
1. Läran att helheter, eller vissa helheter, är mer än summan av de enskilda delarna. Ett exempel härpå är organicismen, enligt vilken vissa system som inte är organism|organismer]] i vanlig mening icke desto mindre skall uppfattas som sådana, då systemens delar endast kan förklaras utifrån deras plats och funktioner i helheten.
2. Den metafysiska eller vetenskapliga teorin att verkligheten utgörs av helheter med tendens att utveckla sig till ständigt mer komplicerade former.
