(av lat. mens, jfr. ovan), uppfattningen att allt verkligt är av i grunden mental, andlig eller tankemässig natur (jfr. idealism). 

(lat.),

1. Själen som det tänkande och bedömande väsendet. Samlingsbeteckning för ande, förnuft, förstånd och tankeförmåga.

2. Tanke (speciellt den förnuftiga), erinring, mening, åskådning, avsikt, beslut, osv.; jfr. det moderna uttrycket mentalt om det som rör medvetandet.

3. Tänkesätt, gemyt, sinne, karaktär; jfr. det moderna uttrycket mentalitet.

(av lat. propositio maxima, högsta grundsatsen).

1. I Boëthius latiniserade utgåva av Aristoteles’ logik betecknade m. de högsta grundsatserna (axiomen), som både är universeltt giltiga och självklar.

2. Från omkring 1300 får ordet en moralisk och juridisk betydelse, som fortfarande gäller. En central term inom Kants moralfilosofi.

3. Visdomsord formulerade som en aforism eller sentens.

(gr. mathesis, inlärning, och lat. universalis, som gäller allt), alltomfattande vetenskap. Descartes och Leibnitz beteckning på deras uppfattning om en idealvetenskap, som med matematiken som förebild skall göra det möjligt att på grundval av några få förnuftssanningar dra följdriktiga slutledningar inom kunskapens alla områden.

(av lat. materia, virke, material, ämne)

(av gr. makros/ mikros, stor/liten, och kosmos, världen).
1. Världen som universum gentemot dess delar, speciellt människorna.
2. Mer generellt betecknar distinktionen skillnaden mellan en helhet och dess delar; i synnerhet kan då en del betecknas som ett mikrokosmos om den har en inre struktur som liknar helhetens.

(gr. maieutikos, förlossningskonst), den sokratiska metoden att genom filosofisk samtal komma till självkritisk insikt.

(gr., ord, tal, tanke, förnuft, lag, grundprincip), ett vardagsord i den klassiska grekiskan som blivit en central term inom filosofin. Enligt den antika uppfattningen fanns det ett nära samband mellan att tala (legein) och att tänka (noein), och målet för det mänskliga tänkandet var att komma till rationell insikt om tillvarons innersta principer (logoi, sing. logos). Logos ställdes ofta i motsättning såväl till myten (mythos) som till den blinda övertygelsen eller förutfattade meningen (doxa).

också kallad logisk empirism eller nypositivism, en framträdande riktning i 1900-talets filosofi, som växte fram ur den så kallade Wienkretsen efter första världskriget. Utgångspunkten för den logiska positivismen är en uppgörelse med uppfattningen att filosofi a priori, dsv. endast genom tänkandet, kan nå kunskap om världens beskaffenhet. Filosofiska påståenden är inte falska, utan kognitivt meningslösa.

den logik som var dominerande från Arsitoteles till slutet av 1800-talet. Grundstommen i traditionell logik är syllogismläran. I syllogismläran undersöker man giltigheten av argument som t.ex.

Alla  människor är dödliga
Alla filosofer är människor
Alla filosofer är dödliga