(gr. phainomenon, framträdande, något som visar sig, framtoning).
1. Platon skiljer mellan fenomen och idé, t.ex. fenomenet häst och hästens idé. Idén är det gemensamma väsen, som finns i alla individuella hästar. Medan fenomen är olika och i ständig förändring, är idén oföränderlig och alltid densamma. Idén är det enda verkliga, medan fenomenet ter sig som om det vore verkligt. Idén är möjlig att skåda med förnuftets hjälp, medan fenomenet är knutet till sinnenas osäkra vittnesbörd. Denna tolkning står och faller med den s.k. idéläran. Överges den, får fenomenet också en annan status.
2. Enligt den naiva realismen är de förnimbara fenomenen omedelbart identiska med verkligheten, sådan som den är i sig själv.
3. Enligt de kritiska realisterna är fenomen medvetandetillstånd hos något givet i och med att man förnimmer. De återger inte omedelbart den bakomliggande verkligeheten, utan är tecken på denna. Hurudan verkligheten är, kan man emellertid sluta sig till genom fenomenens sätt att uppträda.
4. Kant däremot förnekar detta. För honom är ett fenomen = ett erfaret föremål = något blott och bart framträdande (ty. Erscheinung) = tingen som de framträder för mig. Jag kan inte veta något om hurudant tinget är i sig själv (ty. das Ding an sich), eller vilket förhållande som råder mellan tinget i sig självt och tinget som fenomenet för mig.