Astronom, författare, kyrkoherde, naturfilosof

Forsius var i början av 1600-talet en av Nordens mest kända naturfilosofer, naturforskare och astronomer. Idag är bland annat asteroiden nr. 3 233 namngiven efter Forsius, Finlands första astronom.

Hans verksamhet berör allt från naturfilosofi, mineralogi, historieskrivning, prediko-, psalm- och skönlitteratur och lantmäteri till astrologi/astronomi och almanackor. Hos Forsius förenades den sena naturvetenskapliga renässansen med den tidiga upplysningen på ett unikt sätt. Han stod tidvis det svenska hovet nära, men till följd av de många konflikter han råkade in i blev Forsius’ karriär både inom kyrkan och universitetsväsendet lidande och hans liv både rastlöst och ensamt.

Forsius föddes troligen i Helsingfors senast 1560. 1595–1596 skrevs han in som student vid Uppsala universitet. Därefter återvände han till Finland och Baltikum för att tjänstgöra som fältpredikant under hertig Karl (sedermera Karl IX). På regeringens uppdrag reste Forsius till Lappland för att mäta hur långt det fasta landet sträckte sig. Arbetet resulterade i den första egentliga kartan av de nordliga områdena. Forsius utnämndes till professor i astronomi i Uppsala 1608-1610.

1606 hade Forsius i Lübeck utgivit ett så kallat prognosticon astrologicum, en samling förutsägelser grundade på stjärnobservationer och allehanda naturföreteelser. Sådana arbeten innehöll utöver de astrologiska förutsägelserna tankar om tro och vetenskap som riktade sig till en bred publik, samtidigt som de fungerade som vetenskapliga publikationskanaler. Forsius gav ut almanackor från Stockholms och Åbo horisont med få avbrott under tiden 1608-1623. Som professor i astronomi beskriver Forsius i sin stora prognostika från 1610 för första gången Kopernikus’ system. Hans karriär som astronom nådde sin höjdpunkt 1612 när han utnämndes till astronomus regius, kunglig astronom. Året därpå fick han ensamrätt att i det svenska riket trycka och försälja almanackor och utnämndes till kyrkoherde i Stockholm vid Riddarholmens församling.

Forsius avslutade sitt magnum opus, Physica eller naturlighe tings, qualiteters och egendomars beskrijfuelse, år 1611. Den var den första boken på svenska i sitt ämne och författades under Forsius’ korta uppsalatid. Både Gustav II Adolf och drottning Kristina uppmanade Uppsalas professorer att redigera verket för tryckning, men inte förrän 1952 utkom den första upplagan av Forsius Physica i tryck.

Forsius’ eget filosofiska projekt var att skapa en helhetsbild av det varande, en ontologi som behandlade allt från Gud till urmaterien. Forsius försökte utvidga den traditionella aristoteliska fysikens abstrakta naturprinciper utan att överge dess begreppsapparat. Han beundrade den antika stoicismen, hermetismen, renässansplatonismens vitalistiska universum och paracelsismens andliga natursyn. De frågor som tillkom förnuftet, bland annat utforskandet av naturen genom empiriska metoder, var enligt Forsius inte underkastade Bibelns auktoritet. Forsius anslöt sig till reformationstidens andliga klimat med den därtill hörande lutherska renlärigheten. Skepsisen mot auktoriteter och traditioner förenades med en andlig strävan att närma sig den oförmedlade kunskapens rötter.

Forsius var i det offentliga livet stridslysten och kom inte överens med sina ämbetsbröder. Under den bittra striden mellan Rudbeckius och Messenius i Uppsala hade Forsius ställt sig ”fuller och drucken” inför konsistoriet till den senares försvar. Måttet ansågs rågat våren 1615 när hans kumpan Daniel Hjort stacks ner under ett supkalas i Forsius’ malmgård. Forsius avsattes från sin tjänst och levde därefter i armod på Norrmalm.

Ännu större problem råkade Forsius i 1619 då han med sympati omtalat den kätterska bonden Jon Olofsson, ”världsfrälsaren”, som i sina profetior hade siat att Uppsala inom fyrtio dagar skulle sjunka i jorden och att före domedagen ett tusenårigt fridens rike skulle inträda. Forsius rannsakades omgående av Uppsala domkapitel, och anklagades för bland annat astrologiska och apokalyptiska vidskepelser. I förhören försvarade sig Forsius tappert, men han förbjöds att fungera som präst och förlorade sin position som kunglig astronom. Forsius’ egen böjelse för apokalyptisk och esoterisk förkunnelse nådde sin kulmen året därpå i hans Prognosticon astro-theologicum til thet vundersamma förandringsåret 1620.

Efter konflikten med domkapitlet uppehöll sig Forsius ännu några år i Stockholm. Sina sista år tillbringade han i lugnare och ekonomiskt tryggare förhållanden som kyrkoherde i Ekenäs, som hörde till Raseborgs grevskap. Forsius fick sin tjänst redan 1619, kom till sin församling 1621 och avled i tjänst 1624.

Forsius liv kantades av konflikter men han åtnjöt hos sina samtida stort anseende för snille och djup lärdom. Under sin tid i Ekenäs blev han en legendarisk figur genom sitt passionerade intresse för astronomin. Sägnen förtäljer att han vid vissa tider på året, även vintertid, brukade ligga natten igenom ute på marken med en stor bok på bröstet för att  betrakta stjärnornas gång.
 

Centrala verk

Een Liten Psalmbok (tryckt 1608), Innehåller elva koraler och är den äldsta tryckta koralsamlingen i Sverige.
Prognosticon astro-theologicum til thet vundersamma förandringsåret 1620.
Physica eller naturlighe tings, qualiteters och egendomars beskrijfuelse 1611 (i tryck 1952).
Speculum vitae humanae, översättning 1620.

Jonas Ahlskog, Filosofia.fi 2008.

Källor

Kiiskinen, Terhi: ”Forsius”, Kansallisbiografia.fi
Lindroth, Sten: Svensk lärdomshistoria: Stormaktstiden, (Tukholma 1975).
Rein, Thiodolf: Åbo universitets lärdomshistoria 10: Filosofins studium vid Åbo Universitet, (Helsinki 1908).

RESURSER

Forsius i Filosofia.fi:s arkiv

Pursiainen, Terhi: "Sigfridus Aronus Forsius luonnonfilosofina", Ajatus 56 (1999)

LÄNKAR