Filosofia.fi

I Hufvudstadsbladets söndagsbilaga 7.10.2007 intervjuar Erik Wahlström professor emeritus Lars Hertzberg om filosofin och om Filosofia.fi.

"En finländsk filosofiportal, filosofia.fi, invigdes förra veckan. Är det ett tecken på att filosofin har blivit aktuell och modern? Långt ifrån.
Filosofin har ju alltid varit aktuell. [...] Dagens mediekultur (i vilken internet är en huvudbeståndsdel) fungerar enligt Hertzberg enligt en "antisokratisk princip": det är bättre med en felaktig förklaring som är lätt att förstå än en korrekt förklaring som kräver tankearbete. Så en medietrendig filosofi är en inre motsägelse.

Man kan tänka sig vilken chock en ungdom får som grubblar över en fråga som viljans frihet eller icke-frihet när han surfar in på portalen för att ta reda på saken. Hundratals gubbar har skrivit oceaner av text om den under hundratals år. Borde man alls läsa det där? Det är omöjligt."

Filosofia.fi svarar här och nu: "Nja, det är nog möjligt. De flesta av de 5 träffarna i portalen refererar till titeln på Wilhelm Bolins verk från 1868."

Vi hoppas att portalen snart blir större och värre, och som befarat sänder den sökande tillbaka till digiboxen - eller till diskussionsforumet, som är på kommande i Filosofia.fi.


YN
Anförande vid öppnandet av filosofiportalen ”filosofia.fi” 26.9.07
Lars Hertzberg

Finns det rum för filosofi i dagens västerländska samhälle? Det är en kliché att konstatera att vi lever i en tid som vill bedöma varje mänsklig aktivitet i ekonomiska termer. Varje verksamhet som gör anspråk på offentliga medel måste göra rätt för sig i termer av nytta. Men vilken är nyttan av filosofin? Det är lockande att tänka sig att filosofins tid är förbi.

Det här är ändå en förenklad bild av hur dagens människa tänker. Vi glömmer lätt att det finns dimensioner av vårt gemensamma liv som inte ens den mest hårdhudade ekonomist skulle vara beredd att sätta en prislapp på. Ett exempel på det är den form för legitimering av politisk makt som utvecklats i västerlandet, och som vi kallar demokrati. Vilken är nyttan med demokrati? Det har visserligen gjorts undersökningar som tyder på att ett demokratiskt samhällsskick medför vissa utvecklingsfördelar, men i grunden är frågan fel ställd. Demokratin kan inte underställas nyttokriterier, eftersom den utgör det forum inom vilket man strävar efter att besvara själva frågan om vad samhällsnytta är. Att fråga vilken nyttan med demokrati är ur samhällets synvinkel innebär alltså en logisk cirkel.

I det här avseendet finns det en analogi mellan demokrati och filosofi. De här två traditionerna har inte bara det gemensamt att båda brukar spåras tillbaka till antikens Grekland. Frågan om filosofins nytta är missriktad på ett liknande sätt som frågan om demokratins nytta, eftersom frågan om vad nytta är, och varför nytta är viktigt, i själva verket är filosofiska problem.

Demokratins kärna är inte själva valen och omröstningarna, utan den debatt som omger dem. I en demokrati löser man inte konflikter genom en blind kraftmätning mellan olika intressegrupper, utan genom att konkurrerande perspektiv på de gemensamma angelägenheterna artikuleras och bryts mot varandra. Utan denna debatt skulle demokrati reduceras till en majoritetsdiktatur.

Behovet av en samhällsdebatt bottnar i att verkligheten är mångtydig. De politiska besluten kan därför inte härledas mekaniskt ur samhällsmedlemmarnas en gång för alla givna, statiska preferenser. Vår syn på vad vi innerst inne vill, vad som är möjligt att uppnå och vad det skulle innebära att uppnå det, omvandlas ständigt i mötet med de andra. Exempel på detta är den aktuella debatten om vad en rättvis lön innebär, eller i vilken utsträckning medborgarna kan och bör göras ansvariga för sin egen hälsa.

På ett liknande sätt hänger utrymmet för filosofisk diskussion samman med att det finns en öppenhet i vår förståelse av tillvaron. Den här öppenheten kan också förstås som en öppenhet i vår förståelse av vårt eget tänkande. Ställda inför kravet att inför andra artikulera vår ståndpunkt finner vi småningom fram till en formulering vi är beredda att ställa oss bakom. Genom diskussionen med de andra upptäcker vi våra egna tankar. Och det här är en process som aldrig är fullbordad.

Det skulle vara en överdrift att påstå att utan filosofi skulle ingen demokrati vara möjlig. Däremot skulle man kunna säga att det inte finns någon entydig gränslinje mellan samhällsdebatt och filosofisk diskussion. Ett samhälle utan filosofi skulle inte vara ett sämre samhälle: vi kan helt enkelt inte föreställa oss hur det är beskaffat. I praktiken kommer filosofi att bedrivas i varje mänskligt samhälle, vare sig det finns en offentligt finansierad utbildning och forskning i filosofi eller inte. Men kvaliteten på debatten kommer givetvis att variera.

Man skulle alltså kunna hävda att demokratin alltid är filosofisk. Men man kan också påstå att filosofin är demokratisk. Till skillnad från andra akademiska discipliner finns det inga inträdeskrav eller trösklar för den som vill delta i en filosofisk diskussion. Inte heller finns det någon kunskaps- eller lärobyggnad man först måste tillägna sig, eller någon dyr apparatur man måste införskaffa. Allt som behövs är ett engagemang för klarhet och en beredskap att lyssna till andra, en vilja att anstränga sig för att göra sig förstådd. Det här är kanske egenskaper som alla inte har, men det handlar om ett förhållningssätt, inte om något som är förbehållet en särskild elit i samhället.

Tyvärr har akademiska filosofer inte alltid lätt för att erkänna det här. De använder sig gärna av en snårig terminologi och av en historisk referensram. Den här fackkunskapen blir lätt till en skyddsmur som man gömmer sig bakom för att komma i åtnjutande av samma respekt som representanterna för olika specialvetenskaper. Till detta vill jag invända att om man inte är i stånd att förklara sina frågeställningar på folkspråket, så är det man sysslar med inte värt namnet filosofi. Det är som att försöka prångla ut checker utan täckning.

Låt mig här citera den amerikanska filosofins Gossen Ruda, den nyligen avlidne Richard Rorty (jag vill ingalunda antyda att jag skulle skriva under på allt Rorty har sagt, men här tycker jag han träffar huvudet på spiken):

Filosofins professionalisering, dess omvandling till en akademisk disciplin, var ett nödvändigt ont. Men den har uppmuntrat försöken att göra filosofin till en autonom kvasivetenskap. De här försöken borde motarbetas. Ju mera filosofin står i växelverkan med andra mänskliga aktiviteter – inte bara med naturvetenskaperna, utan också med konsten, religionen och politiken – desto relevantare blir den för kulturpolitiken, och därigenom nyttigare. Ju mera den strävar att bli autonom, desto mindre uppmärksamhet är den förtjänt av.

Den professionella filosofin är viktig. Utan den riskerar diskussionen att bli trubbig. Men den kan å andra sidan inte förlora kontakten med den omgivande kulturen utan att drabbas av en dödlig anemi. En balans mellan lekmän och yrkesmän är nödvändig. Det här gäller, tror jag, i högre grad filosofin än någon annan akademisk disciplin.

Jag ser betydelsen av den nya finländska filosofiportalen bl.a. mot den här bakgrunden. Samtidigt som den kommer att vara ett viktigt arbetsredskap för akademiska filosofer, gör den det möjligt för alla intresserade att delta i debatter, följa med skeenden inom den internationella filosofin, få förklaringar på filosofiska begrepp och skapa sig en bild av den finländska filosofins historia – dessutom kan man med några musklick få tillgång till ett jättestort urval av filosofins klassiker. Detta kan man göra vare sig man befinner sig i Helsingfors, Utsjoki eller Santiago de Chile. Allt man behöver är tillgång till en dator – har man inte en egen så står de allmänna biblioteken till tjänst.

Jag skulle vilja jämföra öppnandet av portalen med en händelse i Finlands filosofi för 134 år sedan. År 1873 grundade professorn i filosofi vid Helsingfors universitet Thiodolf Rein Filosofiska föreningen. Den var ett diskussionsforum där lärare, studenter och stadens borgare kunde mötas i jämbördig debatt. Även om föreningen till stor del fungerade som ett komplement till undervisningen vid universitetet, så fungerade den tidvis också som ett forum där man bl.a. diskuterade frågor som finska språkets ställning, kvinnofrågan, kärlek, demokrati, socialism och fredstanken.

Idag har Filosofiska föreningen kanske blivit ett mera specialiserat forum för akademisk filosofi. Dessutom är dess verksamhet förlag till Helsingfors. Därför är det glädjande att en del av dess mera utåtriktade funktioner nu kan övertas av filosofiportalen.

***

Det är en värdefull insats som har gjorts framför allt av Tuukka Tomperi och Sami Syrjämäki vid Eurooppalaisen filosofian seura och tidskriften Niin & näin, och av Yrsa Neuman vid filosofin i Åbo Akademi.

Vad har rallysport, barnkultur och filosofi gemensamt? Två saker: för det första är de områden där Finland haft en överraskande stark position i världen. För det andra är de områden där finlandssvenskar har gjort en viktig insats. Jag tänker förstås på Tove Jansson, Marcus Grönholm och, för filosofins del, på Edvard Westermarck, Georg Henrik von Wright och Erik Stenius. Med tanke på det här är det också passande att det svenska inslaget i filosofiportalen är så pass starkt som det är. Det var Yrsa Neuman i Åbo som insåg betydelsen av det här projektet och som i ett tidigt skede kom med i planeringen, genomförde en stor del av arbetet på den svenska sidan och, inte minst, lyckades ordna tilläggsfinansiering. Det har vi anledning att vara henne tacksamma för.
 
 

Filosofian tuuppaminen verkkoon kaiken kansan saataville on Valistuksen jäljillä. Ainakin valistuksen. Kuten Mikael Böök toteaa: ”The internet is the new hardware and software of the library. Henceforward, the internet and the library are indeed one and the same institution.” Kaikenlaisia alaviitteitä ja varauksia tähän voisi varmasti liittää. Suurin osa maailman ihmisistä ei käytä Internettiä, ja suurin osa joka käyttää, suuntaa suoraan aikusviihteeseen. Silti ja sittenkin, informaation kasautumisella verkkoon on tietopoliittisia seurauksia; ehkä jopa epistemologisia seurauksia.


Ja Kant sanoi: ”Sapere aude! Habe Mut, dich deines eigenen Verstandes zu bedienen! ist also der Wahlspruch der Aufklärung.” Siinä sitten onkin selvittämistä, mitä tarkoittavat “eigen” ja “Verstand”. Esimerkiksi Stirnerillä tai Heideggerilla saattaisi olla “eigen”ista sanottavaa, jota kantilainen valistus ei purematta niele. Jope Ruonansuu tiivistää: “Aattelepa ite.” Oman järjen julkinen käyttö siirtyy kovaa vauhtia verkkoon. Wikipedia.org keskustelusivuineen ja historioineen on suurin yksittäinen demokratia- ja argumentaatiohanke ikinä. Sillä ei muuten ole mitään tekemistä kansallisvaltioiden kanssa, kielten kylläkin.


Tietopoliittinen seuraus no.1: Platonin ihannevaltio menee aivan polvilleen. Ajatus on, että vain filosofikuninkaat tietävät totuuden, josta suorittavalle luokalle paljastetaan vain sopivasti muunneltuja versioita, vieläpä Sokrateen suulla. Jos ja kun suorittava luokka alkaa hillua verkossa ja välittää siellä toisilleen ties mitä, ei runoilijoita saada muurin takan pysymään, ei ainakaan runoja.


Tämä ei ole pelkkää teoriaa. Ruotsissa on puolue nimeltä Piratpartiet, joka sai viime vaaleissa noin satatuhatta ääntä. Parlamenttiin sillä ei äänikynnyksen vuoksi päästy, mutta puolueen nuoriso-osaston jäsenmäärä kasvaa kymmeniä joka kvartaalilla. Ehkä ensi kerralla. Puheenjohtaja Rick Falkvinge kertoo permimmäisen tavoitteen melko korkealentoisesti: “to make the totality of human culture available for everyone.” Jälleen kyse on kirjastosta ja jälleen tarvittaisiin monelaisia varauksia ja alaviitteitä, vaikkapa koskien sitä, mitä ylipäätään voidaan digitalisoituna informaationa esittää. Joka tapauksessa politiikkaa voi tehdä nyt näinkin.


Miksi piraattipuolue? Platonilla ei olisi varmastikaan kestänyt montaa sekuntia tajuta asiayhteyttä. Barbaarit aallonmurtajalla!


Tietopoliittinen seuraus no.2: ällistyttävää tai ei, kirjasto-barbaareja vastassa ovat paitsi Platonin kaltaiset totalitaristit myös (neo-)liberalismin ja yksilönvapauden kauneimmat tai ainakin korkeimmat kukkaset: suuryritykset. Tieto pitää pistää pakettiin ja myydä. Kaiken maailman portaalit ja digitalisointien puuhastelijat romauttavat informaation markkina-arvoa katastrofaalisella tavalla. Eikä se vielä riitä. Tuoreen tutkimuksen mukaan 52% amerikkalaisesta aikuisväestöstä pitää suhdettaan mediaan “vastaanottajana”; loput 48% kokevat olevansa partnereita, kommentoijia, kriitikoita, tuottajia; ulkopuolella perinteisen “yleisön”. Tämä on saatava kuriin heti! Vaikka sitten yksityisyyden suojaa loukkaamalla ja terroristeilla tai taloudellisella romahduksella pelottelemalla.


Kun julkisilla varoilla tuotettu tutkimustieto annetaan tolkuttomia voittoja keräävälle Elsevierille, Kluwerille tai Taylor&Francisille, jotta se voitaisiin isolla rahalla ostaa takaisin, kierii Kant Marxista puhumattakaan väkkäränä haudassaan. Joudumme opettelemaan uudestaan mitä tiede ja kirjasto tarkoittavat. Uusi nimi niille on Open Access.


Epistemologinen seuraus no1: juuri nyt toimitaan tavoilla, jotka määrittelevät mitä tieto on. Missä se on, kenen se on, miksi se on.


Se on kauheaa katsottavaa niin sisältä kuin ulkoakin päin. Esimerkiksi luotettavuus: kuka takaa filosofia.fi'n saati sitten Wikipedia.org'in? Jo jonkin aikaa Wikipedia on ollut 20 luetuimman Internet-sivuston joukossa; käyttäjämäärät ovat tasaisessa kasvussa. On todennäköistä, että suuri osa Wikipediaa (tai wikipedioita) päivittäin käyttävistä kymmenistä miljoonista ihmisistä pitää lukemaansa luotettavana asiaa sen kummemmin ajattelematta. Mutta yhtä lailla on todennäköistä, että suuri joukko – miljoonat ihmiset – päivittäin käyttävät Wikipediaa samalla tietäen, että se ei ole luotettava (samalla tavalla kuin esimerkiksi Britannica). Suuri joukko myös käyttää "muokkaa", "historia" ja "keskustelu" -linkkejä ja tietää niiden läsnäolon jokaisella sivulla. Miljoonat ihmiset käyttävät päivittäin tietolähdettä, jonka tietävät epäluotettavaksi (ja muuttuvaksi, historialliseksi, kiistellyksi, ominkin sormin muokattavaksi): eikö tämä ole radikaali epistemologinen mahdollisuus?

 

[Ote niin & näin -lehden päätoimittajan Tere Vadénin puheesta Filosofia.fi-avajaistilaisuudessa Tieteiden talolla 26.9.]
 


Syndicate content