filosofian opetus

"Filosofi som skolämne" består idag av endast en obligatorisk kurs med tre valbara fördjupade kurser på gymnasienivå. Ämnets ställning i de finska skolorna är sålunda fortfarande marginellt. Jämförelsevis få studerande väljer de fördjupade kurserna (där de erbjuds) och bara enstaka abiturienter väljer att skriva studentexamen i filosofi. Å ena sidan uppfattas filosofi som svår och akademisk, å andra sidan som ett flummigt ämne i vilket alla svar verkar vara lika bra.

Men kunde det i denna situation finnas skäl att utvidga filosofiundervisningen i skolorna? Kunde man till och med införa filosofi redan på låg- och högstadiet?

I anslutning till den aktuella omarbetningen av läroplanen tål frågan att ställas.

Birgit Schaffar-Kronqvist
FD i pedagogik och ämneslärare i filosofi

Birgit Schaffar Kronqvist diskuterar frågan med redaktör Dan Lolax i Radio Vega Åboland 16.03.2010. Lyssna på programmet i Yle Arenan:
http://svenska.yle.fi/nyheter/regionartikel.php?id=4789

Direktlänk:
http://arenan.yle.fi/player/index.php?clip=830652&language=sv

Med anledning av ett vikande och allt mindre jämställt intresse för universitetsstudier i filosofi riktade Filosofiska institutionen vid Göteborgs universitet under vårterminen 2007 en enkätundersökning om filosofi till elever som gått filosofikurser vid gymnasier i Sverige. Syftet med undersökningen var att skapa sig en bild av elevernas uppfattning om filosofi för att utröna ”om det råder kritiska diskrepanser mellan hur universitet och gymnasieskolor bedriver och betraktar filosofiämnet.” Undersökningen ”Vad tycker gymnasieelever om filosofi?” gjordes av Jan Lif (studierektor vid Filosofiska institutionen i Göteborg), Peter Ekberg (doktorand i teoretisk filosofi och gymnasielärare i filosofi), Ragnar Francén (vid tidpunkten doktorand i praktisk filosofi), Pia Nykänen (doktorand i praktisk filosofi) och Niklas Juth (doktor i praktisk filosofi). Svar inkom från 53 av 257 skolor, sammanlagt 1759 läsbara enkäter. Resultaten av undersökningen presenteras på http://www.phil.gu.se/janlif/gymnasiet.pdf.

Resultatet av enkäten är intressant, och som konstateras i sammanfattningen, upplyftande. Bland annat visar det sig att många elever upplever filosofi som såväl behjälpligt när man skall tänka klart och logiskt som förvirrande och flummigt. I kommentarerna till resultaten förundras personerna bakom enkäten över denna motsägelsefulla uppfattning och spekulerar i att en förklaring ligger i att elevernas uppfattning om ”flummighet” skiljer sig från den traditionella och kan vara positivt menat. En annan förklaring kunde vara att eleverna i sina svar såväl reciterar olika sätt som filosofi vanligtvis beskrivs på som förmedlar sin uppriktiga uppfattning om ämnet.

Den fråga som klassas som ”tveklöst den viktigaste” är huruvida eleverna finner filosofi vara ett ”intressant och roligt ämne” – det tycker flertalet. Eleverna tillfrågas ändå inte om de ser filosofi som ett viktigt ämne, en faktor som är högst relevant när det kommer till att välja studieväg efter gymnasiet.

Det mest intressanta med undersökningen är inte de svar som man har fått in, utan dess utformning. Enkäten riktas enbart till de elever som studerar filosofi medan lärarna i filosofi lämnas utanför. Trots allt är det lärarna som utformar undervisningen i filosofi och på det sättet är det lärarna som till stor del är ansvariga för hur ”gymnasieskolor bedriver och betraktar filosofiämnet” samt för hur eleverna kommer att betrakta det. I utvärderingen av enkätundersökningens resultat nämns lärarna endast två gånger och bara en gång på ett sätt som skulle antyda att de har ett ansvar för undervisningen och elevernas uppfattning om filosofi. Istället skriver man att man naturligtvis inte kan kräva att elever ska ges information om universitetsstudier i filosofi och att universiteten har ett stort ansvar för att filosofiundervisningen i gymnasiet är kopplad till den moderna forskningen.

Men om man inte kan kräva av en lärare i filosofi att dessa två drag ingår i filosofiundervisningen, vad kan man då överhuvudtaget kräva av honom eller henne? Det borde väl i det snaraste vara naturligt att en lärare som är intresserad av det ämne han eller hon undervisar i, något man också borde kunna kräva, håller sig uppdaterad om aktuell forskning inom ämnet. Och att informera om vad universitetsstudier i det ämne man undervisar i går ut på borde inte heller vara betungande för en engagerad och insatt lärare. Givetvis är det bra att universitetens olika institutioner ser till att hålla kontakten med dem som undervisar i det egna ämnet på lägre utbildningsnivåer, men ansvaret för att kontakten skapas och upprätthålls kan mycket väl tillskrivas dem som undervisar.

Sist och slutligen är filosofi ett ämne som normalt kommer in mycket sent i en elevs skolgång. Den kontakt som fås med ämnet innan det är dags att bestämma sig för en universitetsutbildning är mycket flyktig. Den roll som läraren som förmedlare av ämnet och påverkare av elevernas uppfattning om det blir sålunda ytterst viktig. Därför skulle det vara både avslöjande och viktigt, om man vill undersöka vilken bild av filosofi som dagens gymnasieelever får, att direkt undersöka hur de lärare som undervisar i filosofi uppfattar ämnet. (Det sistnämnda gäller speciellt i en kontext som den finlandssvenska, där de flesta lärarna har filosofi som sitt andra eller till och med tredje undervisningsämne.)

Slutsatsen av undersökningen blir att ojämställdheten och det låga antalet sökande till universitetsutbildningen inte beror på att studenterna tycker att filosofi är tråkigt eller onyttigt. Undersökningen ger inte svar på vad det i så fall beror på. Det svaret, tror jag, kan hittas hos lärarna.

Martin Portin, FK; graduskribent, auskulterad filosofilärare, Åbo Akademi

Hurudan filosofi matas de finlandssvenska gymnasisterna med?
Filosofiportalens svenska filosofiska ordbok utökas och uppdateras under sommaren, främst med termer och filosofer som kan behövas av gymnasieelever i filosofi och livsåskådning. För att få en uppfattning om vilka uppslagsord som kan behövas har jag som praktikant på portalen gått igenom läroplanerna, studentexamensfrågorna (1986-2008) och de vanligaste läroböckerna. I första hand är gymnasiets filosofikurser breda och allmänbildande, men en genomgång av materialet avslöjar ändå vissa tendenser.

Filosofihistorisk allmänbildning mot djup kännedom om filosofiska frågeställningar
En vattendelare bland läroböckerna verkar vara det val som alla författare ställts inför: hur mycket allmänbildande filosofihistoriskt material måste inkluderas innan man kan närma sig mera avgränsade filosofiska frågor? Valet står mellan ett tematiskt eller ett historiskt kronologiskt upplägg. Problemet med det historiska upplägget är att alltför grundliga genomgångar av filosofer och skolbildningar lätt reducerar filosofikurserna till kurser i filosofins historia. Samtidigt kan ett renodlat tematiskt upplägg leda till väl korthuggna behandlingar av de filosofiska frågeställningarna. Dessa kan då bli svåra att smälta eller till och med kännas irrelevanta för den som inte redan är bekant med filosofiskt arbete. Att detta är en verklig svårighet visar sig i de stora skillnaderna i upplägget bland läroböckerna.

Två motpoler bland läroböckerna är Richard Osbornes Filosofi för nybörjare (1995) och Wahlström & Hertzbergs Hur tänker du? Filosofiska frågor (1995). Osbornes bok är en illustrerad kronologisk genomgång av filosofer och deras centrala idéer från Thales till Derrida. Den filosofihistoriska genomgången av 2500 år på dryga 200 sidor blir ytlig och går inte desto mera in på särskilda filosofiska problem eller frågor. Kontrasten till Wahlström & Hertzberg blir stor eftersom de endast lyfter upp filosofer som har anknytning till de filosofiska frågeställningar de valt att behandla. Deras lärobok, med en klar språkfilosofisk ansats, behandlar få namn i filosofihistorien och kommer snabbt in på rätt djupgående filosofiska problem.

Vad anser författarna vara mest väsentligt för nybörjare i filosofi? Lärobokens begränsning tvingar dem att välja. Till exempel anser Wahlström & Hertzberg att studenterna först bör bekanta sig olika filosofiska frågeställningar, och i andra hand de filosofiska skolbildningar och traditioner dessa historiskt sett hör hemma i. För Osborne är förhållandet i stort sett omvänt; först kommer genomgången av traditionen och filosofiska frågeställningar behandlas enbart som en viss filosofs inlägg i historiska diskussioner. De två olika verken löper därmed två olika sorters risker. Osbornes upptagenhet av filosofihistorien gör det svårt att se vad filosofi är utöver filosofiska traditioner och skolbildningar. I Wahlström & Hertzbergs fall finns risken att fokuseringen på filosofiska frågor går så långt, att följden blir att allmänbildningen lider och eleverna behöver bredvidläsning av allmänna översiktsverk. Ett exempel på detta hos Wahlström & Hertzberg är hur snabbt de dyker in på rätt specifika uppfattningar om filosofi: redan på sidan 13 i Hur tänker du? kommer Wittgensteins tankar om att ”filosofin lämnar allt som det är” in. För gymnasiets introduktionskurs i filosofi kan Wittgensteins påstående, utan ett filosofihistoriskt sammanhang, förbli oförståeligt eller missförstås.  

De 20 mest nämnda filosoferna
Trots skillnader finns det ändå vissa filosofer som ingen läroboksförfattare glömmer. Den mest populära filosofen, räknat utgående från antal hänvisningar i läroböckerna, är utan tvekan Immanuel Kant. Hans kategoriska imperativ får uppmärksamhet i så gott som alla läroböcker, oberoende upplägg och infallsvinkel. Efter Kant är de populäraste filosoferna i läroböckerna följande:

Aristoteles
Bacon, Francis
Beauvoir, Simon de
Bentham
Descartes, René
Hume, D.
Hegel, C.F.
Hobbes, Thomas
Kierkegaard, Søren
Locke, J.
Marx, K.
Mill. J. S.
Nietzsche, F.
Platon
Rousseau, J. J.
Sartre, J.-P.
Sokrates
Wittgenstein, L.
von Wright, G. H.

Listans alla internationella ”superkändisar” förvånar knappast någon. Intressantare är populariteten hos de förhållandevis mindre kända filosoferna; von Wright hör hemma i finländska läroböcker, medan Simon de Beauvoirs plats kan försvaras med att den motverkar läroböckernas höga ”gubbfaktor”.

Vilka frågor ställs i studentexamen?
De senaste årens studentexamensfrågor visar att det inte är filosofihistoria som gymnasisterna borde plugga mest. I frågorna prioriteras det egna tänkandet och filosofisk argumentation, medan sakkännedom om inflytelserika filosofer inom vissa frågor mera krävs för att få full poäng. Enligt gymnasiets läroplan i filosofi bedöms eleverna i enlighet med vilken framgång de ”tillägnat sig begrepp och teorier samt hur väl de kan uttrycka egna filosofiska tankar.” Detta syns i att studentexamensfrågorna oftast är tematiska och mera sällan går in på ett visst begrepp hos en viss filosof. Studentexamensfrågornas olika temaområden är byggda kring gymnasiets fyra kurser i filosofi, i grova drag alltså metafysik och filosofins väsen, epistemologi och vetenskapsteori, etik och samhällsfilosofi.  De senaste fem åren har frågorna handlat om bland annat frihet/determinism, skillnader i förklaringar inom olika vetenskaper, rättviseteorier, sanningsteorier, vad filosofi är och dess delområden och olika frågor om metafysik. Ett ganska gott typexempel av den allmänna hållningen är studentfrågan 2008 ”Redogör för kausalitetsbegreppet i vetenskapen och vardagen” (min övers.). Den allmänna hållningen utesluter naturligtvis inte att specifika begrepp och filosofer blir viktiga för att få goda resultat. I frågan ovan förväntas studenten först veta vad kausalitet betyder och hur begreppet användning i vetenskapen skiljer sig från vardagen. Men för full poäng är det också önskvärt, enligt bedömningsrekommendationerna, att studenten nämner tänkare som Hume och Kant och till exempel känner till skillnaden mellan kausalitet och teleologi.

Nya böcker och gratismaterial på nätet
Att både det egna filosofiska tänkandet och sakkännedom är viktigt i studentexamen ställer ganska omfattande krav på läromedlen. ”Helhetsböcker”, som t.ex. Esa Saarinens Filosofi (1995), som under min egen tid i gymnasiet användes för alla kurser i gymnasiefilosofin, kan inte stå för sig själva om man ser till omfånget på studentexamensfrågorna. Äldre böcker har skapats för tiden före ämnesrealen. Att mera ingående och uppslagsrika läromedel behövs syns också i Söderströms nya serie Öppna frågor. Serien består av en skild lärobok för de fyra olika delområdena i gymnasiefilosofin (serien blir komplett i höst).

Utöver läroböckerna är även open access-material, som till exempel filosofiportalens svenska filosofiska ordbok, ett effektivt sätt att stöda den breda och grundläggande kunskap som gymnasieeleverna behöver.

På finska finns ett rätt bra material för övning inför ämnesrealen i filosofi på Yle:s sidor, men ingenting på svenska än så länge:
http://oppiminen.yle.fi/abitreenit_reaali_filosofia

Filosofia.fi planerar en svensk samlingssida för undervisningsstöd i filosofi. Har du önskemål/kommentarer/material, ta kontakt! fifi @ abo.fi – eller diskutera i kommentarfältet nedan.

Jonas Ahlskog, FM, praktikant på Filosofia.fi på svenska

Länkar

Feto: Filosofian ja elämänkatsomustiedon opettajat, Feto ry.
På Feto:s sidor finns studentexamensfrågorna publicerade.
Filosofisk ordbok av Martin Nybom och Göran Torrkulla i Filosofia.fi

Filosofiläroböcker för gymnasiet på svenska:

Andrén, Pontara, Tännsjö, Filosofi och samhälle (Köpenhamn 1978).
Hertzberg & Wahlström, Hur tänker du? Filosofiska frågor (Esbo 1995).
Hertzberg & Wahlström Tänk vidare! Fördjupad filosofi (Esbo 1997).
Osborne, Richard, Filosofi för nybörjare (Stockholm 1995).
Saarinen, Esa, Filosofi (Borgå 1995).
Klockars, Nordström, Silvast, Österman, Öppna frågor 1: Introduktion till filosofin (Borgå 2007).
Klockars, Nordström, Silvast, Österman, Öppna frågor 2: Etik (Borgå 2008).
Klockars, Nordström, Silvast, Österman, Öppna frågor 4: Samhällsfilosofi (Keuruu 2007).

Den 6/4 fanns en artikel i New York Times som pekar ut en ny våg av intresse för universitetsstudier i filosofi.
http://www.nytimes.com/2008/04/06/education/06philosophy.html?_r=2&oref=slog

I artikeln intervjuas David Schrader som är ordförande för det amerikanska filosofisällskapet. Han gick ganska långt i att hävda direkt nytta med filosofistudier. I förhoppning om nya fakta i det målet bad jag honom om några hänvisningar. Han svarade vänligen och gav tillstånd för spridning av svaret:

"While there is not a single location that collects the kind of data that I wish we had to support my claims in the NYT interview, there are a number of sources upon which I base those claims.  First, the APA website (www.apaonline.org) has a link entitled, "Data."  Much of the data is really quite old, but there is recent data on performance by undergraduate major on the Graduate Record Examination (GRE) that shows philosophy ranking very well.  There is also data available on the web showing very high performance by philosophers on the Law School Admission Test (LSAT).  You can find that data by doing a google search on "LSAT scores by Major."  The relevant site will be the first one listed.  The site aggregates philosophy majors and religion majors, but philosophy majors would clearly make up the largest part of that group.  Another nice bit of data is available at
http://ace.acadiau.ca/arts/phil/why_phil/scores.htm.  I do not have access to hard data supporting my more general comments.  It comes from a large body of anecdotal data of student claims about the value of their philosophy major, as well as some solid data that looks not simply at  philosophy, but at the humanities more generally.  At this past annual meeting of the American Association of Colleges and Universities former Harvard President, Derek Bok, reported data that show significant undergraduate improvement in writing skills among humanities majors, modest improvement among social science majors, and decline in writing skills among natural science majors. I believe that data may be found in his recent book, Our Underachieving Colleges.

 I would love to be able to provide more solid data.  This, however, is the
best that I can do at the moment."

Jan Willner, universitetslektor i filosofi, studierektor, Linköpings universitet

Debatt i Norge
De norska filosofiska institutionerna lider av Ex.phil.-undervisningen, och studenterna blir lurade, skriver Viggo Rossvær, professor i filosofi vid Universitetet i Tromsø. Ex.phil., den obligatoriska tidigare årslånga filosofiska förberedande undervisningen som alla universitetsstudenter skulle gå, har krympts ihjäl och blivit en black om foten då institutionerna enbart har studenter att gå den en tredjedel av året, men måste hålla lärarna anställda hela året. Det som säljs som arvet efter Arne Næss har enligt Rossvær schabblats bort och förlorat sin kritiska udd, och nu måste man fundera om man kan hålla det eller inte, eller på att göra andra radikala förändringar i examensstrukturerna.
Läs inlägget i Aftenposten.no från den 31.1.2007.

Historian professori Daniel J. Cohen on kehittänyt suorastaan nerokkaan hakuohjelman, joka etsii verkosta kursseja ja opetussuunnitelmia. Hakukonetta käyttäen voi esimerkiksi kokeilla erilaisilla filosofian aihealueilla, millaisia kursseja ja kurssisuunnitelmia on tarjolla englanninkielisissä yliopistoissa:
http://chnm.gmu.edu/tools/syllabi/

Hakukonettaan hyödyntäen Cohen on tehnyt myös ”empiirisen” selvityksen siitä, mitkä kurssit verkon käyttäjiä kaikkein eniten kiinnostavat. Selausten määrän perusteella suosituimmaksi on selvinnyt professori Julie Van Campin (California State University) kurssi Philosophy of Art and Beauty:  
http://www.dancohen.org/2006/05/21/10-most-popular-philosophy-syllabi/

Dan Cohen on itse erikoistunut etenkin matematiikan ja digitaalisen median historiaan.