palkinnot

toimitus
17.03.2011
Mottagaren av Rolf Schock-priset i logik och filosofi 2011 är den amerikanska filosofen Hilary Putnam. (Se http://www.kva.se/sv/pressrum/Pressmeddelanden-2011/Hilary-Putnam-tilldelas-Rolf-Schockpriset-i-logik-och-filosofi/)

Priset kan ses lite som ett filosofins Nobelpris. Liksom Nobelprisen i fysik och kemi delas det ut av Kungliga Vetenskapsakademien i Sverige, men till skillnad från Nobelpriset delas det bara ut vart tredje år (tidigare vartannat). Det har inte heller samma status som dem.

Rolf Schock-priset i logik och filosofi är just ett pris i logik och filosofi. Detta kan man visserligen tolka på många sätt, men det har fått till följd att en viss typ av filosofi favoriseras. Just Putnam skulle säkert ha kunnat få det i alla fall, men betoningen av filosofisk logik syns tydligt i prismotiveringen:
för hans bidrag till förståelsen av semantiken för teoretiska termer och termer för naturliga sorter, och av denna semantiks konsekvenser för språkfilosofi, kunskapsteori, vetenskapsteori och metafysik
Det man avser här är en diskussion Putnam förde i artikeln ”The meaning of ’meaning’” från 1975 (senare omtryckt i Mind, Language and Reality: Philosophical Papers, Volume 2). Putnam diskuterar där meningen hos termer för så kallade naturliga sorter, t.ex. ”vatten”. Med hjälp av ett exempel som senare har blivit berömt vill han visa att meningen hos ordet ”vatten” inte nödvändigtvis är vad de som använder ordet tänker på när de använder ordet. Exemplet är ett tankeexperiment med en planet (en ”tvilling-jord”) som är identisk med vår jord sånär som på en sak: den vätska som innevånarna på den planeten kallar ”vatten” har en annan mikrostruktur än den vätska vi kallar vatten (den består av XYZ-molekyler, inte H2O-molekyler). I alla andra bemärkelser är emellertid vätskan omöjlig att skilja från det vi kallar vatten: den finns i den planetens hav, sjöar och floder, den smakar som vatten, o.s.v. Putnam menar att även om människorna på de två planeterna tänker på samma sak när de använder ordet ”vatten”, har ordet ändå två olika meningar på de två planeterna. Vad meningen hos ordet ”vatten” är avgörs alltså inte genom att vi studerar vad folk tänker på när de använder orden, utan genom naturvetenskaplig forskning om vad vatten består av kemiskt sett.

Själv menar jag att den här slutsatsen har varit väldigt destruktiv för filosofin, eftersom den tilldelar naturvetenskapen, som tillägg till alla de helt goda funktioner den kan ha, en metafysisk funktion: den naturvetenskapliga upptäckten att vatten består av H2O-molekyler blir en metafysisk upptäckt av en nödvändig sanning om vad vatten egentligen är. (Om man ska vara helt exakt är upptäckten att vatten består av H2O-molekyler inte i första hand en upptäckt, utan en fråga om begreppsbildning. Det som kommer ur vattenkranen är ju en vätska som, kemiskt sett, till största delen består av vatten, men även annat, salter bland annat. Så i kemin skapar man ett begrepp om rent vatten som på många sätt är annorlunda än det vardagliga begreppet vatten.)

Samtidigt innehåller dock Putnams artikeln något viktigt. Ett slagord från den är ”’meanings’ just ain’t in the head!” Men att meningen hos ”vatten” inte är där, betyder inte att den är i den kemiska mikrostrukturen. Istället vore det bättre, tror jag, att helt enkelt säga att meningen finns i de samtal vi för med varandra.

Nu är det här långt ifrån det enda Putnam har gjort filosofiskt. Tvärtom är hans filosofiska intressen väldigt breda. Han har också gjort sig känd som en filosof som ofta ändrar sig (det gäller särskilt hans medvetandefilosofiska ståndpunkter). Om man vill teckna något slags utvecklingslinje hos honom, kan man säga att han startar i den logiska empirismen (med Reichenbach och Carnap som handledare för hans doktorsavhandling), men senare intar en pragmatistisk ståndpunkt, för att sist bli alltmer influerad av Wittgenstein. Det här har också inneburit att han mera har kommit att diskutera moral- och religionsfilosofiska spörsmål.

Det finns mycket man kan säga om Putnams mer wittgensteinianska fas. Här öppnar han dock för många viktiga frågor. Så filosofiskt sett är de långt mycket intressantare än det han nu får priset för.

***

TD Hugo Strandberg är forskare och lärare i filosofi vid Åbo Akademi
Syndicate content