Emeritusintervju: Lars Hertzberg

Aihepiirit: haastattelu, emeritus
Tekijät: Prest Marcus
Julkaistu filosofia.fi sivustolla: 11.04.2011
Emeritusintervju. Lars Hertzberg är professor emeritus i filosofi från Åbo Akademi.

Artikeln i Wikipedia (på finska):
http://fi.wikipedia.org/wiki/Lars_Hertzberg

Emeritusintervju: Lars Hertzberg


Lång väg till yrket
Jag föddes i Helsingfors 1943 och växte upp i Borgå där jag bodde tills jag tog studenten 1961. Jag är yngst av fyra syskon, har en bror och två systrar. Min mor hade arbetat som sjuksköterska, men blev hemmafru när hon gifte sig. Min far var domare. Min bror och min syster är också jurister och min äldsta syster var gift med en jurist.

Det pratades följaktligen mycket juridik hemma hos oss. En av mina första insikter när det gällde yrkesval var att jag inte skulle bli jurist.

Efter studenten skrev jag in mig vid Helsingfors universitet och började studera moderna språk. Jag var redan då intresserad av filosofi och hade planer på att söka in till ämnet, men under sommaren innan jag sökte in ändrade jag mig. Dels hade jag goda vitsord i språk, så jag tänkte mig att det kanske var meningen att jag skulle ägna mig åt språkstudier, dels trodde alla, och också jag själv, att det inte fanns någon framtid inom filosofin.

Jag var intresserad av filosofi redan i gymnasiet. På nästsista klassen hade jag något som jag då trodde var en uppenbarelse om livets mening, som jag såg i ett slags hedonistiska eller utilitaristiska termer. Jag trodde förstås att de här idéerna var helt nya. Jag tänkte att jag hade lyckats genomskåda olika former av illusioner – traditionella moraliska föreskrifter. Jag tänkte att det enda som människan egentligen eftersträvar är njutning. Livet ska förlöpa så behagligt som möjligt och samtidigt ska det vara så långt som möjligt.

Det här bottnade i läsning av psykologisk litteratur, i en reflektion kring behov och drifter. Det här var ju en väldigt reduktiv syn på moral, men den fick mig att tänka vidare kring det som jag uppfattade som filosofiska frågor. En annan inspirationskälla var beatniklitteraturen, främst Jack Kerouacs On the Road. Den hade jag å sin sida kommit in på genom ett intresse för jazzmusik. Jag tyckte särskilt om bebop. Charlie Parker var en stor idol, och jag lyssnar fortfarande mycket gärna på honom, även om jag numera oftare lyssnar på klassisk musik (t.ex. Bach, Beethoven, Schubert). Från jazzen fanns det en naturlig koppling till beatnikkulturen.

Under abiturientåret började jag med en mera omfattande läsning. Bertrand Russell var en tidig förebild. Jag läste också Georg Henrik von Wright och Eino Kaila. Det var också under abiturientenvåren som jag träffade min blivande fru Anki (Ann-Christin), född Järner.

Vi började studera tillsammans i Helsingfors. Hon ville egentligen att vi skulle börja vid Åbo Akademi men av någon anledning tyckte jag att det var uteslutet. Åbo Akademi var ganska litet på den tiden, och jag hade en vision av att man satt vid tända ljus på kvällarna, att det hela var provinsiellt och inåtvänt ... Jag undrar egentligen varifrån jag hade fått de här föreställningarna. (Senare har jag ju märkt att man å ena sidan faktiskt ofta sitter vid tända ljus, men att det å andra sidan kan vara helt trevligt. I Åbo finns det många intellektuellt vakna forskare.)

När jag hade läst moderna språk i ett år övertalade Anki mig att jag återgå till filosofin. Hon tyckte att jag hade tendenser till fackidioti, och tänkte att i så fall var det vettigare att ägna sig åt filosofi än att sjunka ner i språkvetenskap och språkhistoria. (Vid det laget hade jag redan hunnit inhandla en lärobok i sanskrit. Jag hade också börjat tänka ut ett nytt sätt att kategorisera grammatik, utan ordklasser...) Anki hade en stark tilltro till mina utsikter att lyckas som filosof. Hon fick mig att inse att hon hade rätt, vilket jag är henne tacksam för.

Bland mina studiekamrater fanns Lilli Gullichsen (gift Alanen) och André Maury. De här vänskaperna skulle bli bestående.

Efter två års studier vid Helsingfors universitet gjorde jag min militärtjänst i Dragsvik (1963 – 64). Strax innan jag ryckte in hade jag skrivit ett bidrag som skulle utges i en antologi. Under den tiden var det förbjudet för en värnpliktig att publicera sig i politiska frågor utan särskilt tillstånd. Mina överordnade motsatte sig publicerandet av mitt bidrag. Min bror Leo Hertzberg överklagade beslutet hos justitiekanslern. Han beslöt dock att förbudet var lagenligt – utslaget kom först efter att jag lämnat militärtjänsten.

Min uppsats diskuterade tematiken ”hellre röd än död”. Det här var en fråga som anslöt sig till det kalla kriget och det vansinniga i tanken på ett kärnvapenkrig. Överklagandet offentliggjordes och det väckte överraskande stor uppmärksamhet. Alla finländska tidningar skrev om ärendet. Det var en yttrandefrihetsfråga. Det här var innan den starkaste finlandiseringsperioden, men man var ändå rädd för alla ställningstaganden som gällde vårt förhållande till Sovjetunionen. Den folkdemokratiska dagstidningen Kansan Uutiset kommenterade till exempel saken så att det å ena sidan nog var illa att jag blev censurerad men att de åsikter jag utryckte å andra sidan inte var särskilt genomtänkta eftersom jag beskrev livet i Sovjetunionen som det mindre onda av två onda ting, dvs. något mindre ont än döden.

Studier och arbete i Helsingfors
Efter att ha avtjänat värnplikten 1964 gifte jag mig med Anki. Vår son Fredrik föddes 1966. Jag jobbade vid sidan av studierna på halvtid vid Hankens bibliotek i Helsingfors. Mitt centrala intresse vid den tiden var metaetik. Pro gradun innehöll en kritik av de dominerande synsätten inom metaetiken, enligt vilka moralomdömen inte kan visas vara giltiga eller ogiltiga. Jag var angelägen att visa att värdeuppfattningar kan kritiseras (i grunden rörde det sig om en kvarleva från min "utilitaristiska" period). Efter avklarad magisterexamen flyttade familjen till Borgå och jag började skriva på en licentiatavhandling. Jag var påverkad av Elizabeth Anscombes Intention, av tankar om hur utsagor och avsikter hänger ihop. Men jag hade ingen klar föreställning om vad jag ville få sagt.

År 1968 frågade Stenius om jag ville bli halvtidsamanuens vid Filosofiska institutionen vid Helsingfors universitet. Dessutom erbjöd han mig att bli assistent i filosofi på halvtid. Psykologiskt var det den viktigaste befordran jag fått. Dessförinnan hade jag aldrig trott att jag skulle kunna livnära mig på filosofi.

Amanuensjobbet gick ut på att renskriva ett av Stenius arbeten på maskin. Det gick mycket långsamt eftersom texten huvudsakligen bestod av logiska symboler. (Min föregångare Risto Hilpinen hade helt enkelt fört manuset till en maskinskriverska för att själv få tid att forska.)

Jag hade också hand om den svenska assistenturen men enligt en överenskommelse med professorn i teoretisk filosofi, Oiva Ketonen, skulle jag ge mer än hälften av min undervisning på finska. (I en halvtidstjänst ingick på den tiden två föreläsningskurser och ett proseminarium.) Att undervisa på finska var krävande. Min bakgrund är helt svenskspråkig och min finska var inte särskilt stark så jag måste göra fullständiga anteckningar inför föreläsningarna. All tillgänglig tid gick åt till det här. För att få mitt material att räcka till under föreläsningarna skrev jag ner allt det viktigaste på tavlan.

Jag upplevde att undervisandet var lärorikt men renskrivandet av Stenius bok var däremot inte särskilt givande. Jag sökte stipendium från Svenska kulturfonden för att finansiera arbetet på en doktorsavhandling, men fick avslag. Under den här tiden blev jag bekant med de andra doktoranderna vid institutionen, av vilka flera senare skulle inneha professurer vid olika universitet i Finland: Risto Hilpinen, Juhani Pietarinen, Raimo Tuomela, Juha Manninen och S. Albert Kivinen. Vid den här tiden blev jag också bekant med den amerikanske filosofen Fred Stoutland, som blivit en livslång vän.

Anki hade idén att vi inte skulle stanna i Finland. Hon studerade litteraturvetenskap och nordisk filologi. Hon var intresserad av sina ämnen men trivdes inte med studiemiljön och studielivet. När Fredrik föddes stannade hon hemma med honom. Hon såg barnet som en befrielse, det fick henne att känna att hon gjorde något meningsfullt.

Jag sökte till och blev antagen av fyra olika universitet i USA. Jag valde Cornell University i staten New York. Vid filosofidepartementet i Cornell fanns bl.a. Norman Malcolm, Max Black och David Sachs. Georg Henrik von Wright var professor at large vid Cornell (dvs. han hade en stående inbjudan att gästföreläsa). Campuset låg mycket naturskönt på en brant ovanför Lake Cayuga, och det var genomskuret av två djupa kanjoner. Jag kom dit i augusti 1968 tillsammans med Anki och Fredrik.

Meningsbegreppet slog ut moralfilosofin vid Cornell
Då var jag ännu inte särskilt intresserad av Wittgenstein, men ett visst inflytande från Wittgensteins tänkande var allmänt vid den här tiden. Jag kände också till att Malcolm var Wittgensteins elev. Det fanns på 60-talet en beundran för Wittgenstein som jag inte förstod – han var något av en modefilosof. I en recension av Anders Wedbergs filosofihistoria i Nya Pressen i slutet av 60-talet skrev jag ”En styrka hos Wedberg är att han inte faller i farstun för den senare Wittgenstein.”

Men i december 1968 skedde något som kom att bli en vattendelare. Jag hade gått på en kurs med Bruce Goldberg, en ung lärare som talade om meningsbegreppet hos Wittgenstein. När jag skulle skriva mitt slutarbete för kursen, ett s.k. term paper, tyckte jag mig plötsligt förstå vad det hela handlade om. Den form i vilken insikten slog mig är tanken att det finns olika slags fakta. Den konventionella föreställningen (empirismens grundtanke) är att världen kan uppfattas bara på ett sätt, det finns bara ett slags fakta och de är entydigt givna i varseblivningen (säg fysikaliska saklägen enligt ett synsätt, sinnesdata enligt ett annat). Nu förstod jag plötsligt att man kan betrakta skeendena i världen på olika sätt. Det här innebär bl.a. ett slags antireduktionism. När vi talar om människor och mänskliga handlingar är detta inte något vi kan översätta till ett materialistiskt språk vilket många tror, utan det rör sig om ett annat, oberoende språkspel. Det här var för mig en avgörande filosofisk insikt. Hela mönstret i filosofin ändrades. Jag förstod givetvis inte den fulla innebörden av detta med en gång (och har väl inte förstått den än idag), men man kan säga att mitt tänkande bytte riktning.

Också mina övriga kurser var givande. Filosofilärarna vid Cornell var starkt engagerade för sin undervisning, och varje kurs förutsatte en stor arbetsinsats från studenternas sida. Man hade inga lediga dagar under terminerna. Jag tror inte jag har arbetat lika intensivt under någon annan period av mitt liv.

Jag var inte längre intresserad av moralfilosofi. Hela det intresset hade upplösts. Jag hade kommit in på handlingsfilosofi, vad avsikter är, hur man förklarar handlingar och så vidare.

Vår vistelse i Ithaca inföll under en orolig tid i amerikansk politik. Vietnamkriget kulminerade och gav upphov till häftiga protester, framför allt bland studenter som riskerade att bli inkallade (USA hade allmän värnplikt på den tiden). Rasförhållandena var också spända. Vår vistelse inramades av det berömda partikonventet i Chicago, som präglades av kravaller, och dödsskjutningarna vid Kent State University i Ohio 1970, när studenter sköts ner av nationalgardister.

På Cornell hade man ett program för att värva svarta studenter från ghettot. Några svarta studenter blev utsatta för hot eller trakasserier av sina medstuderande, och detta fick till följd att en grupp svarta studenter ockuperade studentkårsbyggnaden i april 1969. Det framkom att de hade smugglat in vapen, något som inte tidigare hade förekommit i samband med oroligheterna på universiteten. Cornell figurerade i riksnyheterna. Den normala undervisningen upphörde, och föreläsningarna började istället handla om samhällsproblem. Tyvärr glömde man snabbt de svarta studenternas situation och började i stället diskutera frågor som om man ska få vitsord för kurserna eller inte.

Man hade också stora sit-ins, möten, i idrottshallen. En av professorerna i filosofi, David Lyons uppträdde där och hans politiska engagemang gjorde intryck på mig. Han var radikal, tog parti för studenterna. Jag fick idén att be honom bli medlem i den tremannakommitté som skulle handleda och bedöma min doktorsavhandling. Jag bekymrade mig inte då över att han var utilitarist (jag hade själv övergett den ståndpunkten).

Under avhandlingsarbetet hade jag dagliga diskussioner med några medstuderande, framför allt med Yuval Lurie från Israel, Robert Matthews, Norton Batkin och Martin Gunderson. De här diskussionerna hade, vid sidan av kurserna, en oerhört stor betydelse för min filosofiska utveckling.

För att få ett förmånligare stipendium förband jag mig att slutföra doktorsavhandlingen på ett år. Avhandlingens titel är Explanations of Conduct. I avhandlingskommittén hade jag förutom Lyons bett Norman Malcolm och Arthur Fine medverka. Malcolm, som ledde kommittén, läste det jag skrev kapitel för kapitel under året och tyckte bra om det, medan Fine och Lyons släpade efter. När de äntligen hade hunnit börja läsa texten i april eller maj visade det sig att båda var mycket kritiska; de ansåg att jag var på fel spår.

Deras filosofisyn var helt annorlunda än den jag hade utvecklat genom Malcolms och Goldbergs inflytande. De tyckte att jag borde ha ett annorlunda grepp om uppgiften. Men jag var mera beredd att tro på Malcolms omdöme. Jag bad om att få byta ut Lyons och Fine, något som var ovanligt i det här skedet av arbetet. Men bytet tilläts.

I juli hade jag en muntlig examen, ett slags disputation, med Malcolm, Goldberg, och Keith Donnellan. Vi satt i Malcolms arbetsrum, själv var han klädd i shorts. Jag presenterade ett sammandrag av avhandlingen, kommittémedlemmarna ställde några frågor och bad mig sedan gå ut medan de överlade. Efter en stund blev jag ombedd att komma in tillbaka och då berättade de att jag fått godkänt. Sedan gick vi tillsammans till en restaurang och drack en skål.

Tillbaka till Finland och iväg igen

Efter disputationen flyttade vi tillbaka till Finland och Borgå. Det var tur att jag hade blivit färdig så snabbt – jag hade fått kompetens att sköta professorstjänster före mina jämnåriga i de stora årskullarna. Hösten 1970 fick jag vikariatet som professor i praktisk filosofi vid HU, och 1971 vikarierade jag Stenius i den svenskspråkiga professuren.

Våren 1971 ordnade G. H. von Wright i Helsingfors och Åbo en konferens om samhällsfilosofi och handlingsförklaringar. Bland de inbjudna föredragshållarna fanns engelsmannen Peter Winch (han hade blivit berömd för boken The Idea of a Social Science), Karl Otto Apel från Tyskland (han tillhörde Frankfurtskolan) och sociologerna Joachim Israel från Sverige och Erik Allardt från Finland. Det var första gången jag träffade Winch.

Jag hade ständiga professorsvikariat vid HU, och en assistenttjänst jag kunde falla tillbaka på. Men efter Cornelltiden hade jag en önskan om att få undervisa i USA, och jag sökte tjänster vid flera universitet. När jag nämnde om det för Winch berättade han att han terminen innan hade varit gästprofessor vid University of Arizona i Tucson. Han erbjöd sig att rekommendera mig till en tjänst där. Det ledde senare till att jag fick erbjudande om en tjänst i Arizona utan att bli tvungen att resa dit för en intervju, vilket normalt var en förutsättning för att kunna konkurrera om tjänster.

Samtidigt erbjöd mig von Wright arbetet som hans sekreterare. Jag skulle ha bistått honom i redigerandet av Wittgensteins Nachlaβ. Jag stod inför ett val mellan att stanna i Finland och bli Wittgensteinexpert eller ta emot anställningen i Arizona och bli "fri" forskare. Jag valde det senare, något som jag aldrig har ångrat.

Jag fick beskedet från Arizona i december 1971, ett par dagar efter att vår andra son, Ludvig, hade fötts. Anki låg på BB när hon fick höra om erbjudandet. Först blev hon smått skrämd, men hon accepterade tanken snart.

I augusti 1972 reste vi till Arizona. Anki blev omedelbart intagen av landskapet: en kaktusöken, rödgula berg i fonden. Det var mycket varmt på sommaren och behagligt på vintern. (Jag lärde mig snabbt att inte sakna årstidsväxlingar.)

Den akademiska miljön i Tucson var inte stimulerande på samma sätt som vid Cornell. Det fanns inga kolleger som var inne på liknande linjer som jag.

Jag minns att jag var så spänd under min första föreläsning att jag hade ont i benmusklerna dagen efter.

Jag fick inte mitt kontrakt förlängt under det andra året. Jag skulle ha fått stanna ett år till (mitt visum skulle också ha gått ut efter det tredje året) men beslöt att resa hem till Finland efter två år, 1974. I Finland fick jag ett vikariat vid Helsingfors universitet.

Jag ville inte flytta tillbaka till Borgå och vi ville inte bo i Helsingfors med två barn. Till all tur fick vi tag på en bra hyresbostad i Ekenäs.

Små steg mot provinsen
Vår ekonomi var kärv, och år 1975 sökte jag en docentur vid ÅA för att få en biinkomst. Jag föreställde mig inte att jag i framtiden skulle ha något annat med Åbo Akademi att göra. År 1976 fick jag en forskartjänst vid Finlands akademi. Jag planerade att skriva en bok som utgick från doktorsavhandlingen, men arbetet blev aldrig klart.

Då och senare skrev jag artiklar. Jag har aldrig skrivit en bok i egentlig mening. Det här är kanske är en temperamentssak. Jag hade ju svårigheter att få doktorsavhandlingen godkänd och nu i efterhand ser jag att den inte är så bra. Den är slarvigt skriven. Kanske är jag för lat för att skriva en bok. Det kräver självdisciplin, man måste välja bort en massa saker och hela tiden hålla på med samma fråga. Det är också svårt att hålla fast i en bestämd tanke genom en hel bok. Det är svårt nog att hålla ihop tankegången i en hel artikel, eftersom frågorna är så komplicerade. Man kan frestas förenkla saker för att få ihop det till en bok. (Här får jag också lust att peka på att en del framstående filosofer aldrig har skrivit böcker: Cora Diamond, Rush Rhees m.fl.)

När man skriver artiklar gör man det ofta för att man har blivit inbjuden att medverka i antologier eller konferenser. Ett problem med det här är att man kanske låter sig styras av tillfälligheter då man arbetar så. Å andra sidan betyder det att man kommer att behandla saker som man inte skulle ha kommit in på annars. Jag har också splittrat mig på andra sätt, som att jag sysslat med att skriva icke-akademiska saker. Däremot kan man kanske se vissa långsiktiga mönster i mitt skrivande. Saker som jag har återkommit till, saker som har tagit tid att mogna. Det är svårt att hitta det rätta uttrycket för en idé vid det första försöket. När jag några år senare på nytt närmar mig en fråga kan resultatet bli helt annorlunda, och förhoppningsvis djupare. De artiklar jag sätter mest värde på handlar om tal och mening, begreppet tänkande och etik.

Stenius gick 1975 i pension från den svenskspråkiga professuren i Helsingfors. Tjänsten söktes av Ingmar Pörn och mig. von Wright, Sören Halldén och Knut Erik Tranøy var sakkunniga. Processen blev smått dramatisk. Tranøy ansåg att Pörn var mera kompetent, von Wright ansåg att jag var det. Halldén ansåg att däremot att ingendera var kompetent, men att Pörn var en aning mindre inkompetent. Historisk-filologiska sektionen (dvs. det som idag heter Humanistiska fakulteten) satte Pörn i första förslagsrum, varefter jag lämnade in besvär. Ärendet gick nu till stora konsistoriet, som bestod av hela professorskåren vid universitetet. Där röstade majoriteten på mig. Sedan skulle kansler Mikko Juva (senare ärkebiskop) ta ställning till mina besvär. Han förkastade dem och ställde alltså Pörn i första förslagsrum. Nästa instans var statsrådet. Också där blev det omröstning, och majoriteten stödde mig. President Kekkonen var den som skulle träffa det slutliga avgörandet. Han valde Pörn. Ordningsföljden förändrades alltså i varje instans. Utnämningen gjordes 1978. Nu långt senare kan jag inte påstå att utgången var orättvis.

Våren 1978 fick jag ett stipendium från British Council. Det innebar en två månaders vistelse vid King's College i London följd av några veckors vistelse i Cambridge. Vid King's College diskuterade jag mitt arbete med Peter Winch. Jag blev bekant med Raimond Gaita som undervisade där, och med Rush Rhees som hade gått i pension från Swansea och bodde i London. I Cambridge hade jag regelbundna samtal med Elizabeth Anscombe. Det var en givande tid, även om den inte avsatte några direkta resultat i form av publikationer.

Krister Segerberg var professor i filosofi vid Åbo Akademi. Våren 1979 skulle han vara tjänstledig, och han bad mig vikariera honom. Det ville jag gärna göra, jag märkte att tillvaron som forskare på heltid inte i längden passade mig. Jag blev småningom allt mera insjunken i mig själv och allt långsammare och mera självkritisk. Även om jag hade publicerat några artiklar vid den tiden inser jag nu att jag inte ännu hade mognat som forskare. Eftersom jag samtidigt gick och väntade på utgången av ett par professorstillsättningar i Helsingfors kan jag tro att jag inte var lätt att leva med vid den här tiden. (Jag sökte också professuren i teoretisk filosofi. Några år senare sökte jag professuren i praktisk filosofi i Helsingfors. Den gången kom jag på andra plats.)

Filosofistudenterna vid Åbo Akademi var inte många då. Efter att ha vikarierat i professuren under våren 1979 återgick jag till forskarjobbet. Men 1980 lämnade Segerberg professuren för en tjänst i Nya Zeeland. Fram till 1984, medan den utdragna utnämningsprocessen pågick, var jag förordnad att sköta professuren.

Under dessa år fördjupades också min relation till Winch. 1980 fick jag till min överraskning ett brev där Winch sade att han mycket gärna skulle bo i Ekenäs en tid under sommaren. Han kom i början av augusti och stannade till slutet av september. Han ville komma bort från Londonmiljön för att få arbetsro. Han bodde hos några vänner till oss, åt måltiderna hos oss och vi förde dagliga samtal. Under den här tiden arbetade han med det som skulle bli artikeln "Ceasing to Exist". Han var morgonmänniska och gick varje morgon ut till Högholmen där han brukade sitta och skriva på en klippa med havsutsikt. Sommaren 1984 besökte han oss på nytt, och bodde hos oss en tid. Winch vistades i Åbo hösten 1993 och höll en kurs om politisk auktoritet. Han dog våren 1997.

Min vänskap med Winch var en av de viktigaste erfarenheterna i mitt liv. Jag kommer kanske att anses subjektiv, men enligt min uppfattning var han en av de mest betydande filosoferna under 1900-talets sista decennier. Det är en uppfattning som delas av andra, även om han på det hela taget kan anses ha blivit orättvist bortglömd i tidens filosofiska klimat. Som privatperson var han generös och humoristisk, en mycket god samtalspartner.

Genom Winch förmedling blev jag vän med två filosofer som varit verksamma i Wales: David Cockburn från Lampeter och D. Z. Phillips från Swansea. De här vänskapsrelationerna har lett till ett omfattande vetenskapligt samarbete och till livliga kontakter mellan våra institutioner.

Jag utnämndes till ordinarie professor i filosofi vid Åbo Akademi från mars 1984. Eftersom jag länge hade den enda lärarbefattningen på heltid vid institutionen kom jag, på gott och ont, att sätta min prägel på forskning och undervisning. Det här kom till uttryck t.ex. i en betoning på människovetenskapernas filosofi och moralfilosofi. Inom undervisningen lade jag vikt vid dialog, vid förmågan att diskutera muntligt och i skrift. Jag har inte ansett att bokläsning och tentamina är så centrala.

Jag är själv en långsam läsare. Därför har jag inte heller krävt att studenterna ska läsa stora mängder litteratur i samband med kurserna. En brist i mitt sätt att bedriva filosofi är kanske att jag inte är så bevandrad i filosofihistorien. Man behöver visserligen inte vara expert på filosofins historia för att bedriva filosofi men att känna till historien ger ett vidare perspektiv.

Studenterna arbetar ofta i diskussionscirklar där de lär sig göra filosofi. Undervisningen i vetenskapsfilosofi sköttes av Hans Rosing, men i övrigt var det brist på kompetenta timlärare under min första tid i Åbo. En del av undervisningen gavs av längre hunna studenter som inte själva var klara med sina studier. Det blev en viktig del av deras egen utbildning. Jag införde också s.k. kursassistenter, dvs. studenter som fick poäng för att leda diskussioner i anslutning till föreläsningar.

Själv har jag framför allt influerats av Wittgensteins sätt att bedriva filosofi. Man måste skilja mellan filosofisk verksamhet inspirerad av Wittgenstein, och forskning som syftar till att klarlägga innebörden i Wittgensteins texter. Även om skiljelinjen mellan de här två forskningsperspektiven inte är skarp, finns det fog för att säga att det är det förstnämnda perspektivet som har kommit att bli centralt vid institutionen i Åbo.

Wittgensteins metod kan kanske beskrivas genom att man kontrasterar den mot t.ex. von Wrights metod. von Wrights mål i filosofin var att skapa en allmängiltig framställning av ett begreppsområde, medan Wittgenstein strävade till att upplösa de intellektuella svårigheter, knutar i vårt tänkande, som uppstår när vi försöker förstå vissa begrepp. Detta betyder att filosofiska problem för von Wright utgör ett slags hinder för verksamheten som det gäller att lösa eller gå förbi, medan de för Wittgenstein ger verksamheten dess riktning och betydelse.

Wittgenstein och von Wright var däremot eniga när det gällde att framhålla filosofins egenart i relation till de empiriska vetenskaperna. Ett grundläggande krav i filosofisk verksamhet, ansåg de, var att man måste vara på det klara med vilka frågor man sysslar med. Här skiljer de sig till exempel från Quine som hävdade att det inte finns någon artskillnad mellan filosofiska och empiriska frågor.

Under tiden vid Åbo har jag också haft tillfälle till ett par forskningsvistelser utomlands. Hösten 1985 fick jag ett British Academy Fellowship som möjliggjorde en termins vistelse i Lampeter, Wales, vid det som då hette St David’s University College. Anki tog tjänstledigt för att följa med, och Ludvig gick i skola i Lampeter. Jag hade stort utbyte av diskussioner med David Cockburn och Robert Sharpe. Sharpe vistades som forskare i Åbo 1987, och Cockburn har besökt Åbo vid många tillfällen.

1991-92 hade jag ett forskningsstipendium från Finlands akademi. Hösten 1991 tillbringade jag som forskare vid University of Oregon, som ligger i Eugene. Anki följde med, och också Ludvig var där ett par månader. Den största behållningen av den här vistelsen var att jag knöt bekantskap med Don S. Levi, en filosofisk vänskap som varit mycket betydelsefull för mig.

Filosofin i dialog
Jag har alltid ansett att det är viktigt för filosofin att hålla kontakt med det som pågår inom andra vetenskaper, att försöka föra en dialog med dem. Under början av min Åbotid inbjöd jag forskare från olika discipliner att komma och berätta om sitt arbete i forskarseminarierna. Senare blev institutionens egna doktorander och forskare så talrika att de, tillsammans med gästande filosofer, i stort sett har fyllt upp programmet i forskarseminariet.

När vi inom filosofin har synpunkter på vad som är oklart inom andra discipliner är det viktigt att vi tar motparten på allvar och bjuder med dem i diskussionen. Och att vi tar fasta på motpartens bästa argument och försöker diskutera och förstå dem. En förutsättning för en filosofisk dialog är att man är i stånd att identifiera sig med motpartens tänkesätt, känna igen dem hos en själv. Alla kulturens olika dimensioner kan göras till föremål för filosofisk diskussion: litteratur, film, konst, religion, politik och olika vetenskaper.

Filosofin i Åbo har haft ett antal gemensamma forskningsprojekt med andra ämnen, bl.a. med samhällsvetenskaper och språkämnen, och framför allt med systematisk teologi och med Institutet för mänskliga rättigheter.

Något som varit berikande under tiden i Åbo är kontakterna med filosofin i Uppsala. Jag har haft ett fruktbart utbyte med Sören Stenlund, som var professor i teoretisk filosofi fram till 2007, och med hans elever. Utbytet har också gällt våra institutioner, främst i form av den årliga Phalén-picnicen, en både vetenskaplig och informell träff som vartannat år ordnas i Uppsala, vartannat år i Åbo.

År 2007 gick jag i pension. Efter att min fru hade dött 2008 flyttade jag till Åbo. Sedan hösten 2009 delar jag mitt liv med Merete Mazzarella, författare och professor emerita i nordisk litteratur. Vi bor i Helsingfors.

Emeritustid
För närvarande har jag planer på att utveckla saker jag har skrivit, dels om språkfilosofi, dels om begreppet vilja. Jag har ett par bokprojekt på gång, de bygger delvis på tidigare artiklar inom språkfilosofi, filosofisk psykologi och etik. Mitt tänkande kring språkfilosofi och kring moralfilosofi har på sätt och vis utvecklats parallellt. När jag skrev artikeln ”The Kind of Certainty is the Kind of Language-Game” 1985 slogs jag av en insikt som småningom skulle få allt större betydelse. Jag insåg att språkregler är vad man kunde kalla interna. Det innebär bl.a. att de inte utgör beskrivningar av språkligt beteende utan uttryck för en färdighet som man måste besitta för att kunna avgöra vad som är en korrekt tillämpning av regeln. Vår språkförmåga är mao. inte baserad på regler. Det här fick följder för mitt sätt att diskutera frågor kring språk och mening, som jag fortfarande vill försöka utveckla. I det här sammanhanget hade jag stort utbyte av kontakterna med Sören Stenlund och hans elever i Uppsala, främst Martin Gustafsson och Pär Segerdahl. En annan helt avgörande impuls fick jag 1995 av att läsa Cora Diamonds artikel ”What Nonsense Might Be”, och längre fram gjorde också Don Levis artiklar (många av dem samlade i boken In Defense of Informal Logic) ett djupt intryck på mig.

En liknande insikt har också varit betydelsefull i mitt moralfilosofiska tänkande sedan början av 1990-talet. Jag märkte att mycket av det man inom filosofin är benägen att betrakta som moralregler, t.ex. ”Det är orätt att ljuga” också har en intern karaktär. När vi lär oss vad en lögn är lär vi oss samtidigt att man (i normala fall) uttrycker ett avståndstagande när man kallar något en lögn. Regeln lägger egentligen ingenting till vår förståelse. Det här medförde ett nytt sätt att se på etiskt tänkande: det rör sig inte om en uppsättning regler som så att säga fogas till vår förståelse av världen, utan själva denna förståelse innehåller i sig etiska perspektiv. I bakgrunden till den här insikten fanns Winch och Gaitas arbeten (särskilt Winch artikel ”Moral Integrity”), men också John Cooks Morality and Cultural Differences gjorde starkt intryck på mig.

Jag är också involverad i Ikaros: Tidskrift om människan och vetenskapen som jag var med om grunda år 2004, och som redigeras av forskare och studenter i Åbo. Tidskriften går in för att skapa en kritisk dialog mellan representanter för olika vetenskaper och allmänheten. Vilken innebörd har t.ex. ett forskningsprojekt eller ett vetenskapligt resultat? Om en forskningsfråga ska vara meningsfull måste den i sista hand, kanske indirekt, kunna utläggas i termer som är tillgängliga för utomstående. Samtidigt är det viktigt att förhålla sig kritiskt till den i vår tid utbredda benägenheten att hos vetenskaperna söka svar på frågor som faller utanför deras kompetensområde. I dag är det t.ex. vanligt att föreställa sig att hjärnforskning eller evolutionspsykologi ska kunna ge nycklar till hur vi bör leva. De här tendenserna granskas kritiskt i Ikaros.

Så sent som 1998 sökte jag än en gång den svenska professorstjänsten i filosofi vid Helsingfors universitet. Processen hade en del egendomliga drag, men när allt kommer omkring tror jag att jag hade tur som blev förbigången. 2000-talet har kanske varit den period då jag trivts bäst vid Åbo Akademi. Det beror bl.a. på att intresset för filosofi bland studenter kulminerade kring millennieskiftet.

Stämningen på ett litet universitet är på många sätt tilltalande. Jag har en känsla av att speciellt ÅA är mindre hierarkiskt än finländska universitet i allmänhet. När jag ändå sökte professuren vid Helsingfors universitet var det för att jag tyckte att det hade haft vissa fördelar att tillhöra en större miljö, att kunna dela uppgifter med flera människor. Å andra sidan finns risken att man vid en större filosofiinstitution blir upptagen av själva den filosofiska miljön, och inte har lika mycket tid för eller intresse av att upprätthålla en dialog med andra ämnen.

Något som kännetecknar filosofin som ämne är att den så att säga läcker ut i ens vardagsliv, att den påverkar ens sätt att föra samtal, läsa och skriva. Och omvänt: var och en av oss är i någon mån filosofer.

21.12.2010

***

Texten grundar sig på Marcus Prests intervjusamtal med Hertzberg i juni 2008 för Filosofia.fi