Om menniskorasernas uppkomst

Aihepiirit:
Tekijät:
Julkaistu: 1888
Julkaistu filosofia.fi sivustolla: 14.02.2011
Published in/Publicerad i/Julkaistu: Geografiska Föreningens Tidskrift 1, nr. 1, 1888 (10-25)

The Edvard Westermarck Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/Westermarck> ed./red./toim. Juhani Ihanus, Tommy Lahtinen & Yrsa Neuman 2011. Transkribering/Litterointi/Transcription: Filosofia.fi, Fanny Malmberg.




10


Om menniskorasernas uppkomst.


Af Edv. Westermarck.


(Föredrag hållet vid Geografiska föreningens möte den 31 okt. 1888.)


      Åtskilliga antropologer anse att menniskoslägtet sönderfaller närmast icke i olika raser utan i olika arter. Få frågor inom den moderna vetenskapen ha satt så många pennor i rörelse och framkallat en så ifrig polemik som denna. Religion, rashögfärd, sociala och politiska intressen ha inblandat sig i denna strid och ofta utöfvat ett större inflytande på densamma än rent vetenskapliga synpunkter. På ena sidan, såsom förfäktare af mångartsteorin, stå forskare sådana som Nott, Gliddon, Broca, Agassiz och Haeckel, å den andra Lamarck, Cuvier, de båda Geoffroy, Humboldt, Quatrefages och flere andra.




                                                                                                                                            11


      För en anhängare af utvecklingsteorin är frågan emellertid af jemförelsevis ringa vigt. Huruvida menniskoslägtet består af en eller flere arter är helt och hållet en klassifikationsfråga. Man har anmärkt att det är ett hopplöst företag att på riktiga grunder söka afgöra denna sak, innan någon definition på termen ”art” blifvit allmänt antagen. Man kunde lika så väl disputera om, huruvida ett visst antal bygnader borde kallas en by, en stad eller en stadsdel, utan att man gjort klart för sig hvad man egentligen menar med dessa benämningar. Ingenting kan heller bättre bevisa godtyckligheten af dylika klassifikationer än den stora oenighet som gjort sig gällande med hänsyn till antalet arter eller raser, hvari menniskoslägtet borde indelas. Medan en del antropologer nöja sig med några få, anger Haeckel deras antal till tolf, Morton till tjugu och Burke till sextiotre.

      Det må tillåtas mig att framhålla att jag för egen del icke anser olikheterna mellan menniskoraserna vara tillräckligt betydande för att man lämpligen kunde klassificera dem som olika arter, så mycket mer som de visa tydlig tendens att under vissa förhållanden öfvergå i eller åtminstone närma sig till hvarandra. Äfven om man med Darwin ville benämna dem underarter, har dock termen ras redan vunnit tillräcklig burskap i språket för att icke mera kunna utrotas.

      En hvar som ansluter sig till descendensteorin — och det göra de allra flesta naturforskare af den yngre generationen, de må sedan vara darwinister eller icke — är öfvertygad om att menniskoslägtet härstammar från en gemensam stamform. Antaga vi icke detta, utan i likhet med flere förfäktare af mångarts-teorin hålla på rasernas oföränderlighet, måste vi för att vara konseqventa medge att äfven t.ex. romare och germaner ha att tacka hvar sin särskilda skapelseakt för sin tillvaro. Det gäller således här endast att undersöka huru de skilda raserna utvecklat sig ur denna gemensamma stamform. I detta hänseende ha olika åsigter blifvit uttalade. Jag finner lämpligast att välja Darwins teori till utgångspunkt för min undersökning.

      A priori hade man måhända väntat att Darwin skulle förklara menniskorasernas uppkomst enligt samma princip som de olika djur- och växtarternas, d. v. s. genom naturligt urval, eller de bäst utrustade individernas bestånd i kampen för tillvaron. Men detta har han icke gjort. Han framhåller att menniskoraserna skilja sig från hvarandra i karaktärer, som icke äro till någon nytta för dem i deras vanliga lefnadsförhållanden, såsom t. ex. hudens färg. Men då endast nyttiga variationer kunna bevaras genom naturligt urval, kan detsamma icke ha spelat någon nämnvärd





12


roll vid rasernas uppkomst. Icke heller anser han att de karaktäristiska olikheterna dem emellan kunna tillfredsställande förklaras genom lifsvilkorens direkta inverkan. Den faktor, som hufvudsakligen bidragit till menniskoslägtets differentiering, är enligt Darwin könsurvalet, som beror på vissa individers framgång gentemot andra af samma kön i afseende å artens bibehållande, i motsats till det naturliga urvalet, som beror på båda könens framgång i alla åldrar med hänsyn till lifvets allmänna förhållanden. 1)

     Redan för länge sedan framhöll Alexander von Humboldt den grundsatsen, att hvarje folk har sitt särskilda skönhetsideal: det beundrar såsom sköna just de yttre egenskaper, som karaktärisera det sjelft 2). Otaliga uppgifter från alla trakter af jorden kunde anföras såsom bevis för riktigheten af denna teori. Så anse kineserne små fötter vara en qvinnas förnämsta prydnad, och mången fattig man gör hellre sin dotter oduglig till arbete genom att i barndomen sammanpressa hennes fötter, än utsätter henne för risken att icke finna någon friare 3). Men nu veta vi af mätningar anstälda af Scherzer och Schwarz 4), att kinesiskorna redan af naturen utmärka sig för ovanligt små fötter, en egenskap som alltid åtskilt dem från deras nordliga grannar tatarerne. Ett faktum är också att mand-schu-tatarerne, som för närvarande beherska riket, aldrig klämma ihop sina flickors fötter 5). Castrén berättar att i en samojedisk visa en ungmö prisas för sina små ögon, sitt breda ansigte och sina röda kinder 6), d. v. s. just för de egenskaper som känneteckna samojederne 7). Jag frågade en gång en japanes om hans skönhetsideal. Han svarade med att vrida sina sneda ögon ännu snedare och draga ögonbrynen, som redan af naturen sutto högt uppe på pannan, ännu närmare hårfästet. På Java anses en gul och icke en hvit flicka för en skönhet, och en man från Cochin-China yttrade med förakt om den engelska ambassadörens fru, att hon hade hvita tänder som en hund och rosig hy lik en potatisblomma 8). Den venezianske resanden Marco Polo säger om invånarene i Maabar, att ehuru de af naturen äro svarta, äro de dock icke så mörka som de sedan blifva genom konstlade medel. De anse nämligen svart


1) Darwin, Menniskans härledning och könsurvalet, svensk öfvers. bd I (1872) pag. 185 m fl. Ställen.

2) A. von Humboldt and Bonpland. Personal narrative of travels, English transl. vol. III (l818) pag. 236—237.

3) Katscher. Bilder aus dem Chinesischen Leben (1881) p. 51.

4) Avcliiv fiir Anthropologie, vol. V (1872; påg. 149.

5) Castrén, Nordiska resor och forskningar, bd I (1852) pag. 229.

6) Katscher, a. o. pag. 51.

7) Prichard, Physical History of mankind, vol. IV pag. 434 f.

8) Darwin, a. o. bd II pag. 251.





                                                                                                                                                13


hudfärg som den fulländade skönheten, och inrifva sig derför tre gånger om dagen med sesamol. Sina gudar framställa de svarta, men djefvulen måla de hvit och försäkra att alla onda andar ha denna färg 1).

      Det är på grund af dessa skönhetsidealets vexlingar hos olika folk Darwin söker förklara menniskorasernas uppkomst. Låtom oss antaga, säger han 2), att medlemmarne af en stam spriddes öfver en obebodd kontinent. De skulle splittras i skilda horder, som afsöndrades från hvarandra och utsattes för något olika lefnadsförhållanden, samt komme förr eller senare att i ringa mån skilja sig åt. Så snart detta inträffade, skulle hvarje afsöndrad stam sjelf skapa sig en något olika måttstock på skönhet. De ledande männen, i regeln de kraftigare och skickligare, hvilka borde ha haft största framgången i att uppföda en talrik afkomma, skulle utvälja de mest tilldragande qvinnorna. d. v. s. de, som i högsta grad besutto de för stammens utseende karaktäristiska egenskaperna. Under en lång följd af generationer borde då de till en början obetydliga skiljaktigheterna mellan stammarna gradvis ha förökats i allt högre grad, ända derhän, att de slutligen uppträdde som utpräglade rasegendomligheter.

      Denna Darwins teori om menniskorasernas uppkomst har så vidt jag känner ännu icke genomgått skärselden af en allvarlig och detaljerad kritik. Det är derför med så mycket större tvekan jag riskerar att här upptaga densamma till granskning. Och min tvekan stegras yttermera, då inom den knapt tillmätta ramen af ett föredrag icke finnes plats för alla de enskildheter jag i detta sammanhang önskade framhålla.

      Mången, tror jag, skall instämma i Virchows förmodan att Darwins lära om menniskorasernas ursprung utgör en af de mest angripliga punkterna i hans system. Jag kan icke fatta huru alla de karaktärer, hvilkas uppkomst Darwin skrifver på könsurvalets räkning, ens kunnat ha förvärfvats på detta sätt. Onekligen skulle, såsom Darwin antar, de olika horderna, som afsöndrade sig från urstammen, komma att i någon ringa mån skilja sig åt, redan på grund af den inneboende tendens till variation, som förefinnes öfverallt i den organiska naturen. Men skulle verkligen från dessa obetydliga variationer t. ex. af hudens färg, alla de olika nyanser, varierande mellan hvitt och svart, ljusgult och mörkrödt, ha kunnat uppstå endast eller så godt som endast derigenom, att de individer, som egde den för stammen egendomliga färgen mest utpräglad,


1) Marco Polos Reisen, herausgegeben von Bürck-Neumann (1845) pag. 552.

2) Darwin, a. o. bd II pag. 269.




14


hade blifvit föredragna framför andra? Det synes mig svår att förstå huru detta varit möjligt.

      Men framför allt måste vi söka afgöra, hvarför menniskan vid ingående af giftermål månne skänka företräde åt sådana egenskaper, som äro karaktäristiska för hennes egen ras, d. v. s. sådana hon finner sköna. Det är af svaret på denna fråga, som det ytterst beror, om vi kunna uppställa könsurvalet såsom en sjelfständig princip, hvilken varit verksam vid menniskorasernas uppkomst. Darwin besvarar den sålunda: ”Menniskorna af hvarje ras föredraga hvad de äro vara att se; men de älska omvexling och beundra hvarje karaktäristisk egenskap, som drifves till en måttlig ytterlighet... Såsom den store anatomen Bichat för länge sedan sade, skulle det icke finnas någon skönhet, om hvar och en vore gjuten i samma form. Om alla våra qvinnor blefve så sköna som den mediceiska Venus, skulle vi tjusas till en tid; men snart skulle vi längta efter omvexling, och så snart som vi hade erhållit omvexling, skulle vi önska se vissa karaktärer hos våra qvinnor något litet förökade öfver den då rådande vanliga måttstocken” l)

     Moderna för menniskans klädedrägt och hennes sätt att smycka sig gifva oss den bästa inblick i hennes smak. Der finnes å ena sidan ett, konservativt element: hon föredrager till en viss grad hvad hon är van att se. De ny-zeeländska flickorna ha sedan urminnes tider haft för vana att färga sina läppar blå, och ”det anses som en vanära för en qvinna”, säger Angas, ”att ha röda läppar” 2). Äfven vi sjelfva anse en större afvikelse från de gängse moderna för ful och obehaglig. Men i menniskan finnes å andra sidan ett begär efter nyhet och omvexling. Än på ett, än på ett annat sätt förändrar hon sin drägt och sitt utseende för att ådraga sig uppmärksamhet och behaga. Vildarnes moder äro måhända mer bestående än våra, men den utomordentliga mångfald af prydnader, hvarmed flere naturfolk älska att smycka sig, visar att bland dem existerar en täflan att göra sig tilldragande genom nya lockmedel, hvilken öfverträffar t. o. m. de mest fåfänga europeiskors behagsjuka. ”En hvar, säger Earl om outanatas på New Guinea, tycktes bemöda sig om att pryda sig på något annat sätt än hans grannar” 3), och Williams försäkrar, att inbyggarne på så godt som hvarje grupp af Söderhafsöarne ha sina särskilda föreställningar om hvad som bidrager till


1) Darwin, a. o. bd II pag. 256–257.

2) Angas, Savage life and scenes in Australia and New Zealand vol. I (1847) p. 316.

3) Earl, Papuans, 1853 pag. 48.




                                                                                                                                              15


förhöjandet af deras skönhet 1). Men det är obegripligt att denna nyckfullhet i smaken kunde hafva till resultat någonting så strängt lagbundet som de olika menniskorasernas uppfattning af personlig skönhet. Vilden liksom kulturmenniskan borde beundra variationer och pikanta egendomligheter i sina qvinnors utseende, och icke endast hvarje ”karaktäristisk” egenskap, drifven till en viss ytter-lighet. Han borde härvid ådagalägga samma mångfaldigt vexlande smak som i fråga om sina moder. Men hvad blefve följden?

      Mr Wallace har yttrat om Darwins försök att enligt könsurvalets princip förklara uppkomsten af vissa granna och brokiga färger inom djurverlden: ”huru kunna vi tro att inverkan af en ständigt varierande smak för hvarje obetydlig förändring i färg kunde alstra de bestämda färger och kännetecken, som karaktärisera de olika arterna?" 2) En liknande anmärkning kan göras om de verkningar könsurvalet skulle ha utöfvat på menniskan. I fall endast en vexlande och nyckfull smaks fordringar varit bestämmande för ett folks utseende, skulle de vilda stammarne omöjligen förete ett så homogent utseende som de faktiskt göra. Variationer borde icke allenast ha uppkommit utan också bevarats, och hvarje folk borde ha att uppvisa en brokig blandning af fysiska egendomligheter. Då detta emellertid icke är fallet, måste vi förutsätta att någon annan mäktigare lag härvid varit verksam. Endast under denna förutsättning kunna vi också förklara menniskans uppfattning af personlig skönhet och förstå det företräde hon instinktlikt skänker densamma vid ingående af giftermål.

      Och jag betviflar icke att denna lag kan uppvisas. Humboldt har anmärkt att vilda stammar förete en ytterst utpräglad stamfysionomi med jemförelsevis obetydande individuella afvikelser 3). Riktigheten af detta påstående har blifvit bekräftad af åtskilliga andra forskare, och vi kunna derför utan tvekan instämma i M. Godrons ord, att det i dag är en fullkomligt bevisad vetenskaplig sanning, att ju mer ett folk närmar sig naturtillståndet, desto mer likna de enskilda individerna hvarandra 4). Och denna yttre likhet är ingalunda blott ett korrelat till likhet i själsbildning och andliga förmögenheter. Den hänför sig icke blott till uttrycket, utan äfven till form och hudfärg, icke blott till ansigtet, utan till hela gestalten. Likformigheten i lefnads-


1) John Williams, A narrative of missionary enterprises in the South Sea islands (1837) pag. 538—539

2) A. R. Wallace i The Academy 1871 pag. 182.

3) Humboldt, Political Essay vol. I pag. 140 f.

4) Godron, Sur 1'Espéce tom. II (1859) pag. 310.





16


förhållanden bidrager onekligen i någon mån härtill. Men jag tror att den hufvudsakliga orsaken är en annan.

      Äfven bland vilda folk anträffas ganska betydande afvikelser från stamtypen. Dessa ha emellertid, der icke inblandning af främmande blod förefinnes, blifvit ansedda för resultatet af sjuklighet, och en mycket kompetent domare, professor Waitz, framhåller att alla dessa variationer blott sällan kunna blifva permanenta, emedan stamtypen alltid är den, som bäst harmonierar med klimat och jordmån samt öfver hufvud de yttre förhållanden, i hvilka folket lefver 1). Detta är en omständighet af största vigt. Vi måste antaga att ett visst slag af kroppskonstitution bättre än hvarje annat lämpar sig för så eller så beskaffade lefnadsförhållanden och på den grund blifvit det för-herskande. Hvarje mera betydande afvikelse innebär en brist och måste derför förr eller senare duka under i kampen för tillvaron under förhållanden, der det naturliga urvalet verkar med kraft och fysiska egenskaper företrädesvis äro de bestämmande för framgång. Vi veta af Isidore Geoffroys undersökningar att personer som med hänsyn till kroppslängd mycket afvika från det normala måttet, de må sedan vara dvärgar eller jättar, i regeln äro alltigenom abnorma menniskor, som dö tidigt 2). Den engelske fysiologen Lawrence framhåller också att det ges endast få exempel på fullkomligt friska menniskor, som i betydligare mån afvika från stamtypen 3). Och är en sådan af-vikelse bland civiliserade folk ett tecken på en mer eller mindre störd livsverksamhet och sålunda ogynsam för existensen, så måste detta i så mycket högre grad vara fallet bland vilda stammar, der alla individer äro underkastade mer enahanda lefnadsvilkor. Och medan alla möjliga slags ab-normiteter kunna frodas i ett samhälle med hög kultur, äro de dömda till undergång i ett tillstånd, der kampen för tillvaron gestaltar sig hårdare. Detta är, efter hvad det synes mig, den väsentligaste orsaken till den stora likformighet, som råder mellan vildar af samma stam.

      Det förefaller visserligen besynnerligt att alla de smärre egenskaper, som åtskilja de olika människoraserna, såsom t. ex. näsans form och hudens färg, skulle stå i harmoni med just så eller så beskaffade lefnadsförhållanden och icke andra. Det var också för att förklara sådana åtminstone skenbart betydelselösa differenser som Darwin kallade könsurvalet till hjelp. Men det är på vetenskapens nuvarande ståndpunkt fullkomligt omöjligt att alltid afgöra, om en


1) Waitz, Introduction to Anthropology, Engl. transl. vol. I pag. 86.

2) I. Geoffroy St. Hilaire, Histoire des Anomalies tom. I pag. 158 f. Och 182 – 184.

3) Lawrence, Lectures on Physiology etc. (1823) pag. 400.




                                                                                                                                              17


egenskap är nyttig, eller betydelselös för rasen. I några få fall kan emellertid dess nytta direkt uppvisas. Men hvad vi med säkerhet veta är, att en viss kroppskonstitution bättre än andra harmonierar med vissa yttre förhållanden, och att hos en person, som utsattes för ombyte af vistelseort och lefnadsvilkor, en förändring måste försiggå i kroppens fysiologiska funktioner för att hon skall bevaras vid helsa eller lif. Och härvid måste vi nödvändigt erinra oss den märkvärdiga företeelse, som blifvit kallad den korrelativa tillväxtens princip. Många kroppsdelar stå nämligen i ett så intimt inbördes sammanhang, att om en del förändras, förändras också den andra, utan att vi äro i stånd att ange någon förnuftig förklaring hvarför så är förhållandet. Jag vet icke att det skulle gifvas en enda differens i de olika människorasernas utseende, som icke kunde förklaras enligt någon af dessa grundsatser. Men då denna fråga är af största vigt, måste jag gifva några stöd för mitt påstående.

      Vilda stammar i allmänhet utmärka sig för relativt stora käkar, en nyttig egenskap för naturmenniskan, som ofta lefver af hård och rå föda, som använder sina käkar der vi använda knif och gaffel och t. o. m. brukar sina tänder som verktyg. Denna rasegendomlighet, som egentligen är ingenting annat än ett kännetecken på en lägre civilisation, kan sålunda lätt förklaras enligt det naturliga urvalets princip. Ju högre menniskan emellertid steg i civilisation, desto lättare kunde hon umbära stora och starka käkar: individer som föddes med mindre sådana voro icke i samma proportion som förr hemfallna åt undergång, och sålunda måste en småkäkad ras småningom hafva uppkommit. Professor Virchow har också uppvisat att en ansigtstyp med stora, framskjutande underkäkar är oförenlig med en högre utveckling af hjärnan 1).

     En annan egendomlighet, som likaledes karaktäriserar de lägre menniskoraserna, äro de utstående kindbenen. Men enligt Mr Herbert Spencer 2) är detta en egenskap, som just åtföljer stora käkar. Andra egendomligheter i ansigtet, såsom en tillplattad näsa, utspärrade näsvingar och en stor mun, äro vanligen associerade med framskjutande käkar och breda kindben, och förekomma likaledes allmänt hos vildar och barn af de civiliserade raserna 3). Hvarför detta är fallet veta vi icke, men det är icke sannolikt att förbindelsen är blott tillfällig.


1) Virchow, Schädelgrund p. 121, anf. af Peschel, The races of man, Engl. transl. Pag. 75

2) Herb. Spencer, Essays vol. II p. 153.

3) ib. p. 153-154




18


Professor Schaafhausen har uppvisat att många egendomligheter i skallen sammanhänga med en hämmad utveckling af hjärnan 1). Det synes likaledes som om statur och muskelstyrka stode i något sammanhang med dolichocephali och brachycephali, ty Welcker har funnit att korta män liksom korta raser i allmänhet visa en tendens till den senare, långa män och långa raser till den förra. Och Fick har ådagalagt att musklerna stå i ett anmärkningsvärdt sammanhang med benbyggnadens former 2).

      Ett godt tillfälle att studera sammanhanget mellan organismens funktioner och strukturer och de omgifvande förhållandena erbjuder acklimatiseringsprocessen. Quatrefages meddelar att afkomlingar af de engelska nybyggarene i Nordamerika redan snart förete en anmärkningsvärd förändring med hänsyn till sitt utseende. Deras hud blir torr och förlorar sin rosiga färg, deras hår mörknar och blir glänsande, nacken blir smalare, hufvudet mindre. Extremiteternas ben bli längre, ända derhän, att man i Frankrike och England förfärdigar särskilda handskar med ovanligt långa finger för att exporteras till Förenta Staterna 3). Man har vidare observerat att ett lockigt hår i Amerika förvandlas till rakt, hvilket tydligen utgör ett närmande till indiantypen. Och medan här, liksom i New South Wales, barnen af europeiska föräldrar i allmänhet bli långa och magra, tendera de i Kaplandet att bli feta, hvilket påminner oss om Kap-fåren med deras feta svansar och de infödda qvinnornas fetma 4).

      Ofta äro de förändringar menniskan vid acklimatisering har att underkasta sig större än hennes organism kan uthärda. Herr Joest 5) har kommit till det resultat, att på några få undantag när européer tills vidare icke varit i stånd att acklimatisera sig i tropikerna, d. v. s. att med europeiska hustrur prokreera en frisk och lifskraftig afkomma. Man antar vanligen att ett engelskt regemente i Indien, bestående af 800 soldater, inom tio år reduceras med 700 å 800 man, d. v. s. så godt som dör ut 6). Och Mr Squier försäkrar att det är en allmän iakttagelse af


1) Schaafhausen, On the primitive form of the human skull, i Anthropological review vol. VI (1868) p. 416. ”The characters observed in the skulls of the lower races, namely, a narrow and low frontal bone, a short sagittal suture, a low temporal squama, the upper margin of which forms a flat arch, are therefore to be considered as approximations to the animal form, and they stand to each other in organic connection”.

2) ib. pag. 419.

3) Quatrefages, Human species p. 254.

4) Waitz, a. o, vol. I pag. 53 — 54.

5) Joest, i Verhandlungen der Ethnologischen Gesellschaft för

1885 pag. 475.

6) Sprenger, ib. pag. 377.





                                                                                                                                               19


alla kompetente män i Central Amerika, att det hvita blodet derstädes aftar icke allenast relativt utan absolut l).

      En af de bäst i ögonen fallande olikheterna mellan menniskoraserna är hudens färg. Men det är oss alldeles omöjligt att angifva någon säker orsak hvarför den ena rasen är svart, den andra brun, gul eller hvit. Det har icke kunnat bevisas att skinnets beskaffenhet och färg äro till någon omedelbar nytta för rasen. Men det har också för länge sedan konstaterats att denna olikhet åtminstone icke direkt är beroende af ett långvarigt utsättande för olika klimats inverkan 2). Deremot är det alldeles uppenbart, att det gifves ett intimt sammanhang mellan hudens färg och kroppens konstitution. Vi veta att hvita gräfsvinshundar mera än andra lida af fult väder, och att bo-hvete, som under sin blomningstid är högeligen skadligt för hvita och hvitspräckliga svin, är alldeles oskadligt för svarta. Men ett af de underbaraste exempel på denna korrelationens lag är att hvita kattor med blå ögon nästan alltid äro döfstumma 3). Hvarför så är förhållandet, det veta vi icke, men att det är så, det veta vi.

      Hvad menniskan beträffar är det bevisadt, att hos personer, som utsättas för ett ombyte af vistelseort och lefnadsförhållanden, den förändring i kroppens fysiologiska funktioner, som i anledning häraf blir nödvändig, är åtföljd af en förändring i hudfärg. D:r Mayer har i detta hänseende gjort en intressant iakttagelse på européer, som en längre tid uppehöllo sig i tropiska land. Blodet hos de acklimatiserade individerne förlorade en god del af sin syre, och medan förut det venösa blodet i rödhet icke mycket skilde sig från det arteriella, blef nu det arteriella blodet nästan lika mörkt som det venösa är i kallare zoner. Kinderna förlorade i följd häraf sin rodnad, och de acklimatiserade erhöllo en brunaktig ansigtsfärg 4).

      Det är äfvenledes konstateradt att negern i Amerika undergår en förvandling: hans hud blir ljusare och hans anletsdrag förändras 5). En långvarig läkarepraktik i New Orleans har också öfvertygat D:r Voisinié att neger-kreolens blod har förlorat i plasticitet 6). En negergosse, som Gerhard Rohlfs hemtade från Bagirmi till Europa, blef inom två år ljusbrun. Och det har uppgifvits att en en-


1) Squier, The states of Central-America (1858) pag. 56.

2) Jemf. Godron, a. o. tom. II pag. 276.

3) Darwin, The variation of animals and plants under domestication, vol. II (1868) p. 336, 337, 329.

4) J. R. Mayer, Die Mechanik der Wärme, andra upplagan (1874) pag. 98.

5) Tylor, Anthropology (1881) pag. 86.

6) Quatrefages, a. o. pag. 255.





20


gelsk gentleman vid namn Macnaughton, som en lång tid lefde en infödings lif i södra Indiens jungler, blef lika brun som en bramin äfven på de delar af kroppen, som af kläderna skyddades mot solen 1).

      Sådana fakta kunna begripas endast derigenom, att ett sammanhang eger rum mellan hudens färg och kroppens fysiologiska funktioner, och att förändrade lefnadsför-hållanden, som utöfva inflytande på de senare, i följd deraf äfven utöfva inflytande på den förra. På så sätt kan det förklaras att varelser, som lefva i samma trakt under liknande lefnadsvilkor, äfven likna hvarandra till färgen. Mr Wallace meddelar från sin fleråriga erfarenhet af den malayska arkipelagens djurverld, att på många öar fjärilar af vidt skilda slägten variera precis på samma sätt med hänsyn till färg och form från närslägtade arter på andra öar 2). Och Agassiz har riktat uppmärksamheten på den omständigheten, att i Asien och Afrika de högre aporna ha samma hudfärg som mermiskorna i motsvarande trakter 3). Redan detta faktum ensamt för sig synes mig så anmärkningsvärdt, att jag betviflar att Darwin med detsamma för ögonen riskerat att skrifva olikheterna i menniskorasernas hudfärg på könsurvalets räkning, så länge han icke gjorde det med olikheterna i apornas.

      Det förefaller sålunda obestridligt att differenserna mellan raserna stå i något sammanhang med de olika yttre omständigheter, i hvilka de lefva. Man ville måhända invända, att vi finna folk med olika typer under samma breddgrad och under liknande klimatiska förhållanden. Men vi böra för det första besinna, att det ofta är omöjligt att afgöra, huruvida lefnadsvilkoren äro absolut de-samma, och för det andra, att alla folk anländt till sina nuvarande boningsplatser först efter långa vandringar. Det är otvifvelaktigt att åtskilliga egendomligheter blifvit bevarade från de tider, då de lefde under andra förhållanden, och att den prägel sorn derunder påtrycktes folket, så mycket mindre kunnat utplånas, ju mera detsamma framskridit i civilisation. M. Reclus förmodar att alla ättlingar af européer och negrer, som invandrat till Amerika, i en aflägsen framtid skola blifva rödskinn 4). Men detta är en uppenbar öfverdrift, så mycket mer som den civiliserade menniskan i ganska hög grad förmår värja sig mot de menliga inflytelserna af ombytet af vistelseort.


1) Peschel, a. o. pag. 92. Jmfr en artikel i Edinburgh Review vol. LXXXVIII p. 458.

2) Wallace, The Malay Archipelago vol. I (1869) pag. 437—447 samt Wallace, i The Academy för 1871 p. 182.

3) Anthropological Review vol. VI (1868) pag. 418.

4) Anf. af Quatrefages, a. o. pag. 255.





                                                                                                                                               21


      Och nu ha vi också svaret färdigt på frågan hvarför menniskan vid ingående af giftermål instinktlikt föredrager egenskaper, som äro karaktäristiska för hennes egen ras; hvarför hon, åtminstone så länge Dennes instinkter förblifvit oberörda af en högre kulturs inflytelser, i fråga om personlig skönhet icke ådagalägger samma nyckfulla smak, som hon röjer i sina moder; och hvarför hon icke lockad af nyhetens behag, med förkärlek uppsöker sådana små egendomligheter, som afvika från hvad hon är van att se utan tvärtom vänder sig från dem med en instinktlik motvilja. Vår mottaglighet för skönhetens uppeggande inflytande är en instinkt, som är nyttig för slägtets bestånd, och har följaktligen blifvit befäst genom det naturliga urvalets inverkan. De individer, som föredragit skönheten framför fulheten, det friska och lifskraftiga framför det sjuka och defekta, stamtypen i all dess fullhet framför abnormiteter, måste i regeln ha efterlenmat den för kampen i tillvaron bättre utrustade afkomman, hvilken ärft och till sina ättlingar fortplantat fädrens instinkter. Och det är äfven derför den typiska skönheten spelar en betydande roll företrädesvis på lägre kulturstadier, der det naturliga urvalet fortfar att verka med större kraft. ”I Europa, säger Humboldt, finner en missbildad och mycket ful flicka en man, om hon är förmögen, och barnen ärfva ofta mo-derns lyten. Men hos vildar . . . kan ingenting förmå en man att förena sig med en vanskaplig qvinna” l)

      I fall de åsigter jag här uttalat äro riktiga, skall det medges att könsurvalet i menniskans fysiska historia icke spelat den betydelsefulla roll Darwin tillmätt detsamma. Långt ifrån att differenserna mellan menniskoraserna hufvudsakligen vore ett resultat af deras olika uppfattning af personlig skönhet, har jag sökt bevisa att deras olika uppfattning af personlig skönhet tvärtom är ett resultat af deras differenser, hvilka stå i sammanhang med olikheterna i de förhållanden, under hvilka de lefva. Att den olika måttstocken på mensklig skönhet, en gång vunnen, i sin tur återverkat på rasernas utseende, i det den gjort rastypen mera utpräglad, vågar jag icke bestrida. Dock tror jag att detta inflytande åtminstone varit ganska ringa. Darwin framhåller att könsurvalet kunnat spela en betydande roll egentligen endast under en ganska aflägsen period, då menniskan just nyss hade hunnit värdigheten af mensklighet, emedan då alla vilkoren för detsamma voro mycket gynsammare än under senare tider. Han framhåller tillika att menniskoraserna under den äldsta period,


i) Humboldt and Bonpland, Travels vol. III pag. 233.





22


hvarom vi erhållit någon underrättelse, redan hade skilt sig nästan eller fullkomligt så mycket som de i närvarande stund göra 1). Men under så aflägsna tider stod könsurvalet nästan helt och hållet under det naturliga urvalets kontroll, och kunde knappast hafva utöfvat något sjelfständigt inflytande.

      Men ehuru jag icke hyser något tvifvel om att lefnadsförhållandena och icke skönheten spelat hufvudrollen vid människorasernas uppkomst, är jag alldeles icke öfvertygad om att det inflytande dessa utöfvat varit af en så direkt beskaffenhet, som i allmänhet antages. Så godt som alla antropologer, undantagandes Darwin, och naturligtvis dem som i likhet med M. Pouchet 2) och Mr Nott 3) halstarrigt förneka rasernas föränderlighet, ha antagit att deras olikheter bero på förärfda verkningar af de lefnadsförhållanden, hvilka de under generationer varit underkastade. 4) Det är ju allmänt bekant att individer af olika raser skilja sig från hvarandra redan som små barn, innan de ännu varit utsatta för klimatiska eller andra yttre inflytelser, och man har utan tvekan antagit, att detta skulle bero på de lefnadsvilkor, hvilka tryckt sin prägel på deras förfäder. Men denna slutsats, som synes så naturlig, hvilar på en hypotes, hvars riktighet man ända till de sista åren knappast dragit i tvifvelsmål, men en hypotes, som i sjelfva verket är fullkomligt obevisad.

     Det är dagens stora fråga inom biologin huruvida de egenskaper en varelse förvärfvat under sin egen lifstid, d. v. s. sådana egenskaper som icke äro henne medfödda, kunna gå i arf till hennes afkomlingar. Det är professor Weismann 5) den äran tillkommer att ha gjort denna fråga till en fråga på dagordningen. Sjelf besvarar han den nekande. Han förklarar att det tills vidare icke uppvisats ett enda väl konstateradt fall af förväfvade egenskaper som verkligen skulle ha gått i arf, och så länge icke något bevis finnes, äro vi naturligtvis icke berättigade att antaga deras ärftlighet. Det skulle föra oss för långt att här inlåta oss på den fysiologiska förklaring han ger af ärftlighetsproblemet, och huru han gendrifver alla bevis hemtade från ympningsförsök af sjukdomar företagna på djur. Weismann söker bevisa att vi från våra föräldrar och förfäder


1) Darwin, Människans härledning bd II pag. 278—279.

2) Georges Pouchet, The plurality of the human race, Engl. transl. (1864) pag. 87.

3) Nött and Gliddon, Types o± mankind (1854) påg. 397.

4) Se t. ex. Quatrefages, a o.

5) Weismann, Die Continuität des Keimplasma's als Grundlage einer Theorie der Vererbung (1885), och Weismann, Die Bedeutung der sexuellen Fortpflanzung fur die Selections-Theorie. (1886.)





                                                                                                                                                23


kunna ärfva endast sådana egenskaper, som de sjelfva ärft, eller sådana, som de ega såsom medfödda anlag af det slag som Darwin kallat ”spontana variationer”. Alt deremot som individen sjelf förvärfvat, alt som tillkommit genom yttre inflytelser under hans egen lifstid, dör med honom.

      Så ha barn af högt civiliserade föräldrar, hvilka uppvuxit i fullkomlig isolering från menskligt umgänge, icke visat spår af ett artikuleradt språk. 1) Vi veta att vilda och civiliserade folk sedan urminnes tider utfört allehanda stympningar på sin kropp: utryckt tänder, afhuggit finger, genomstuckit sina öron m. m., men aldrig ha ännu dessa stympningar gått i arf till deras efterkommande.2) Vi veta vidare att förändringar i hudens färg, beroende på sol och luft, äro helt och hållet temporära, att barnen af en solbränd bonde eller en väderbiten sjöman födas precis lika hvita som barnen af en blek stadsbo, och att morerna, som för tolf hundra år tillbaka inflyttade till Afrika, visserligen sjelfva äro bruna, men att deras barn äro lika hvita som européers och förblifva så hela sitt lif, ifall de icke utsättas för Afrikas brännande sol.3)

      Sådana fakta tala icke för riktigheten af den för närvarande så allmänt antagna teorin om rasernas uppkomst genom direkt afpassning. Det finnes ingenting, som berättigar oss att antaga t. ex. att barnen af en neger äro svarta derför, att deras förfäder under förgångna genera-


1) Rauber, Homo sapiens ferus cit. af Weismann. Sex. Fortpflanzung pag. 23

2) Godron, a. o. tom. II pag. 299.

3) Lawrence, a. o. 467—468, 501. Jmfr Godron a. o. tom. II pag. 246 ff — För den flyktiga betraktaren synas kanske många fakta stå i strid med Weismanns teori, hvilka i sjelfva verket icke göra det. Så ville man måhända utan tvekan anse, att den allmänna förekomsten af närsynthet i de civiliserade samhällena vore beroende af åtskilliga generationers ansträngande arbete med ögonen. Det är nämligen bekant att vildar så godt som utan undantag ega en mycket skarp syn, medan hos den civiliserade menniskan närsyntheten ofta uppträder utan hennes eget förvållande endast på grund af medfödda anlag. För att visa huru föga berättigade vi äro att häraf sluta till förvärfvade egenskapers ärftlighet, vill jag anföra hvad Collins redan 1804, således långt förrän Darwin framhållit det naturliga urvalets betydelse, säger om infödingarna i New South Wales: ”Deras syn är särdeles fin. I sjelfva verket beror också deras existens mycket ofta på att ha goda ögon, ty en närsynt man vore aldrig i stånd att försvara sig mot deras spjut, som de kasta med en häpnadsväckande kraft och snabbhet”. (Collins, English Colonies in N. S. Wales pag. 359, anf. af B. Brough-Smith, The aborigines of Victoria, vol. I (1878) pag. 7—8) Vi kunna med säkerhet förutsätta att äfven hos naturfolken anlag för närsynthet spontant uppträda, men de äro dömda till undergång i kampen för tillvaron. Hos de civiliserade folken åter kunna sådana anlag, tack vare gynsammare lefnadsvilkor och bruket af glasögon, fritt utveckla sig och lemnas i arf till efterföljande generationer.






24


tioner småningom erhållit denna färg genom klimatiska inflytelser. Huru än vetenskapen i en framtid må afgöra denna högvigtiga fråga, så mycket är emellertid säkert, att hypotesen om förväfvade egenskapers ärftlighet icke är en nödvändig förutsättning för att vi skola kunna förklara menniskorasernas uppkomst.

      Vi äro tvungna att antaga att menniskoslägtet i sin begynnelse var lika homogent som hvarje annan djurart. I kampen för tillvaron utvecklas emellertid hennes intellektuella förmögenheter, och hon uppfann enligt Sir Lubbocks förmodan1) redan nu konsten att göra eld och att förfärdiga de enklaste vapen. Denna andliga öfverlägsenhet möjliggjorde hennes kringspridning och satte henne i stånd att existera äfven i något annorlunda beskaffade yttre förhållanden än dem, efter hvilka hon ursprungligen varit afpassad. Emellertid måste hennes organism undergå vissa förändringar för att bevaras vid lif, men vi veta icke att dessa förändringar skulle ha gått i arf till hennes afkomlingar. Hvad vi deremot med säkerhet veta är, att enligt en naturens lag alla de barn, som föddes, icke voro hvarandra precis lika, och att de, som råkade variera mest i öfverensstärnmelse med de nya lefnadsförhållandena, voro de som företrädesvis blefvo vid lif och gåfvo upphof till en ny generation.

      Deras medfödda företräden gingo naturligtvis i arf till deras efterkommande, och sålunda borde genom naturligt urval precis de samma fysiska egendomligheter småningom ha uppstått i form af ärftliga anlag, hvilka till en viss grad kunna vinnas genom acklimatisering, men då endast för individen sjelf, utan att meddelas åt kommande generationer. På detta sätt kunna vi förstå att negerbarn äro svarta redan som små, äfven om de födas i Europa, 2) emedan den svarta färgen är ett korrelat till vissa fysiologiska processer, gynsamma för existensen i deras hemland. De förblifva vid lif, medan barnen af till tropikerna emigrerade européer, som för egen del lyckats genomgå de för-ändringar i organismen, hvilka åtföljt ett ombyte af lefnadsförhållanden, bortryckas hoptals. Enligt Semler är det ett allmänt bruk att engelska familjer i Indien sända sina barn till England, så snart de blifvit fem eller sex år gamla, för att de icke skola bäddas i en förtidig graf.3)


1) Lubbock, Prehistoric times (1869) pag. 574.

2) Camper, Kleine Schriften Bd I, pag. 44, anf. af Lawrence, a. o. pag. 481. Ett negerbarn födes icke svart, men mörknar redan några få dagar efter sin födelse. Det är vanligt bland mörkhyade raser att barnen äro ljusare än de fullvuxne. Se t. ex. professor Moseley i Journal of the Anthropological Institute vol. VI, pag. 385.

3) Verhandlungen der Ethnologischen Gesellschaft för 1885, pag. 475,






                                                                                                                                               25


      Denna förklaring af rasegendomligheternas uppkomst skall synas så mycket antagligare, om vi besinna hvilken ofantlig tidrymd förflutit sedan menniskan först begynte spridas kring jorden, och om vi besinna att hon endast mycket småningom ombytte boningsorter. Hon förflyttade sig icke med ens från tropikerna till polartrakterna, utan hade dessemellan att genomgå en oberäkneligt lång skala af afpassningsprocesser. Vi kunna då lätt törsta att olikheterna småningom blifvit så stora som dem mellan en europé och en neger, en australier och en indian.

      Jag betviflar icke att flere orsaker kunna ha medverkat till menniskoslägtets differentiering. Särskildt ber jag att få framhålla den motvilja många vildar hysa mot att ingå giftermål med personer tillhörande ett annat folk eller en annan stam, 1) samt dessutom inflytandet af lokal isole-ring. Dessa faktorer borde dock snarare ha varit verksamma för att bevara redan förefintliga olikheter än för att skapa nya. Men så sant som det gifves ett visst slags kroppskonstitution och en viss stamtyp, som bättre än andra lämpa sig för vissa bestämda lefnadsförhållanden, så sant måste ock det naturliga urvalet ha varit den hufvudsakliga orsaken till menniskorasernas uppkomst. 2) Huruvida åter det direkta inflytandet af yttre förhållanden varit en medverkande faktor, lemnar jag osagdt. Men på vetenskapens nuvarande ståndpunkt äro vi icke berättigade att antaga att så varit fallet.


1) Se t. ex. Mac Lennan. Studies in ancient history (1886) pag. 79 — 80, och Lubbock, The origin of civilisation (1882) pag. 142—145.

2) Mr Wallace har redan för ett qvart sekel sedan i Anthropological Review maj 1864, påpekat det naturliga urvalets betydelse i detta hänseende. Han behandlade emellertid denna fråga endast på några få rader, hvarför hans bevisföring är altför flyktig för att vara öfvertygande. Han inlåter sig icke i några detaljer rörande acklimatiseringsprocessen och den korrelativa tillväxtens vigtiga prin-cip, och förvärfvade egenskapers ärftlighet var vid denna tid icke i fråga satt. Mr Wallaces åsigt vann icke någon anklang hos antropologer af vare sig den ena eller den andra skolan, och några år senare framkom Darwin med sin teori om könsurvalet för att medels denna söka förklara hvad han ansåg att icke kunde förklaras enligt det naturliga urvalets princip.