Analytisk filosofi - en historisk-kritisk betraktelse

Aihepiirit:
Julkaistu filosofia.fi sivustolla: 22.12.2009
Published in/Publicerad i/Julkaistu Tolv filosofiska uppsatser tillägnade Bengt Hansson. Red. Åke Andersson and Nils-Eric Sahlin. Nya Doxa, Nora 1993 (207–232). Translation/Översättning Stig Nystrand.

© The von Wright Heirs/ von Wrights arvingar/von Wrightin perikunta

The Georg Henrik von Wright Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/vonWright> ed./red./toim. Yrsa Neuman & Lars Hertzberg 2009.
Inskanning & transkribering/Skannerointi & litterointi/Scan & transcription: Filosofia.fi Tommi Palosaari | Sonja Vanto | Erik Hallstensson | Barbro Nordling.

Liitteet

ANALYTISK FILOSOFI - EN HISTORISK-KRITISK BETRAKTELSE


Ett arv från upplysningen

Bland huvudströmningarna i detta århundrades filosofi har den analytiska inte endast varit den kraftigaste och mest utbredda utan också den på djupet mest karakteristiska för det andliga tillståndet i tiden. En dylik värdering hänger naturligtvis till dels ihop med skolningen och erfarenheten och även den personliga smaken hos den som gör värderingen. Jag är väl medveten om detta. Men jag skall försöka att rationellt grunda min värdering. Det skall ske med hjälp av en betraktelse över riktningens historiska utveckling och det sammanhang den visar med andra drag i den samtida kulturen.
    Den analytiska filosofin är en filosofi för ett tidsskede som framför allt präglas av vetenskap och teknik. I ett vidgat historiskt perspektiv framstår den som en sentida arvtagare till upplysningen. Inte utan skäl har man jämfört dess kanske främste representant, Bertrand Russell, med Voltaire. Som arvtagare till upplysningen var dock den analytiska filosofin tvungen att göra sig gällande mot en tidigare tankeriktning, som likaså hade sina rötter i upplysningen: den idealistiska filosofin, främst i hegeliansk tappning. En milstolpe för brytningen med det förgångna var Moores artikel "The Refutation of Idealism" från 1903.
    Senare, när den nya filosofin bröt igenom på bred front, egentligen först under årtiondena mellan de båda krigen, framträdde den med anspråk på att vara en väldig omvälvning, en revolution i tänkandet. Denna tid är dock för länge sedan förbi. Under århundradets andra hälft har den analytiska filosofin antagit typiska drag av "etablerad" tankeriktning. Den har börjat förlora sina konturer och blivit eklektisk. Den hotar att mista sin identitet.
    Samtidigt har också tidens andliga klimat förändrats. Vetenskap och teknik har blivit problematiska genom de verkningar de utövar på tillvaron. Den analytiska filosofin, som själv bärs upp av den vetenskapliga framstegstron, är i grunden oförmögen att vidare problematisera dessa verkningar. Uppgiften tillkommer snarare andra typer av filosofi, som nu är på uppåtgående och delvis står som motståndare till den analytiska riktningen.
 
Två typer av intellektuellt förhållningssätt

I den förvirrade identitetskris som nu har uppstått är det lämpligt att underställa den analytiska filosofin en historisk-kritisk granskning. Den analytiska filosofins historia är ännu oskriven - och med tilltagande heterogenitet inom riktningen blir det en allt angelägnare uppgift att närmare ta fasta på dess grundläggande och väsentliga drag och skilja dem från oväsentliga, för dess ursprungliga andemening främmande tillsatser.
I tidskriften Erkenntnis' sista årgång före kriget finner man två artiklar som är av betydelse för vårt ämne. Den första är av Friedrich Waismann och heter "Was ist logische Analyse?" Författaren skriver: "Filosofi och vetenskap (är) två i grunden olika typer av mänskligt intellektuellt förhållningssätt. - Den vetenskapligt inriktade söker efter kunskap, dvs. efter satser som är sanna, som överensstämmer med verkligheten. På en högre nivå höjer han sig till teoribildning. - Det man kan uppnå inom filosofin är en ökad inre klarhet. Resultatet av ett filosofiskt övervägande består inte i satser utan i klargörande av satser." Bakom dessa ord gömmer sig en uppfattning om filosofins särställning i förhållande till vetenskaperna, en uppfattning som Wittgenstein gett uttryck för i sin Tractatus och höll fast vid genom alla förändringar i sitt tänkande. Denna uppfattning om filosofin har också präglat mitt sätt att tänka. Men detta gäller inte för alla analytiska filosofer - varken i det förgångna eller i nutiden. Inom den analytiska filosofin uppträder båda de attityder som Waismann särskiljer, än bekämpande varandra, än omedvetet sammanflätade. Därmed var denna riktning nästan från början laddad med sprängstoff, som måste utveckla sig till en motsättning och slutligen förstöra riktningens enhetlighet. Hur det skedde återkommer jag till senare.
    Den andra av de nämnda artiklarna i Erkenntnis är skriven av Max Black och bär titeln "Relations between Logical Positivism and the Cambridge School of Analysis". Den är ett förtjänstfullt första försök att åskådliggöra den analytiska filosofins dubbla rötter, den i Cambridge och den i Wien, och deras särart. Författaren lägger också märke till den redan antydda tudelningen i uppfattningen av vad filosofi är.

Russell sökte visshet

Betydelsefulla filosofiska strömningar har ofta sin upprinnelse i ungefär samtidiga men till att börja med av varandra oberoende ansatser i olika hörn av den lärda världen. Detta gäller också för den analytiska rörelsen inom filosofin. Men för att försöka fatta särarten hos denna riktning, är det nyttigt att något förenklat förlägga den analytiska filosofins födelse till en bestämd plats och tid: Cambridge vid sekelskiftet, och att som dess grundare betrakta två betydande män, Bertrand Russell och George Edward Moore.
   De båda tänkarna har influerat varandra. Det var den ett år yngre Moore som stimulerade Russell till uppror mot idealismen och därmed öppnade vägen till ett nytt fäste för filosofin. Samtidigt var de båda emellertid synnerligen olika varandra. Mycket av spänningarna i den analytiska filosofins senare utveckling går tillbaka på denna olikhet - delvis också tudelningen mellan det Waismann kallar "två i grunden olika typer av mänskligt intellektuellt förhållningssätt."
   Russells mål inom filosofin kunde sägas ha varit att nå en säker kunskap om sanningen. (Detta gäller såväl hans tidiga sysslande med logik och matematik som hans sena bemödanden att undanröja det humeska tvivlet på induktionen.) I detta avseende tål han väl att jämföras med Descartes. Liksom Descartes hade han till en början i matematiken sett ett paradigm för visshet. Men matematiska bevis stöder sig på axiom - och dessa kan ifrågasättas. Den vägen kom Russell till logiken. Som han fastslagit i några av sina självbiografier hade hans deltagande i den internationella filosofikongressen i Paris år 1900 en avgörande betydelse. På denna kongress blev Russell bekant med Peano och lärde känna den italienska skola för matematisk grundforskning som denne ledde. Som vi vet, blev frukterna av mötet en prestation inom logiken - först i The Principles of Mathematics och slutligen i den tillsammans med Whitehead författade Principia Mathematica - som i denna disciplins historia hör till de största.
   Det är kanske fåfängligt men ändå lockande att spekulera över om logiken utan Russells prestationer och hans uppfattning av logiken som "filosofins innersta väsen" över huvud taget skulle ha kommit att inta en central ställning i vårt århundrades filosofi. Ty den nya logiken var framför allt en angelägenhet för matematiker. Hade man utan Russell någonsin upptäckt att en av de mest betydande filosoferna under förra århundradet var en matematikprofessor i Jena? Russell medger generöst att Frege var den första som använt den "logisk-analytiska metoden" på filosofiska problem. I ljuset av en utveckling som har satt igång först under andra hälften av detta århundrade kunde man rent av betrakta Frege som den analytiska filosofins verklige "urfader" - och snarare se Russell som Freges efterföljare än Frege som Russells föregångare. Men det är tvivelaktigt om Frege utan Russell någonsin hade kunnat tilldelas denna roll.
   Russells sökande efter säker kunskap hade fört honom till logiken. Som fundament för matematiken var logiken den säkraste vetenskapen av alla. Och som filosofins kärna var den i stånd att äntligen förläna också denna disciplin "en vetenskaps stadiga gång". I sin bok Our Knowledge of the External World as a Field for Scientific Method in Philosophy, där denna hållning starkast kommer till uttryck, skriver Russell: "Philosophy, from the earliest times, has made greater claims, and achieved fewer results than any other branch of learning - I believe that the time has now arrived when this unsatisfactory state of things can be brought to an end." Och i en essä från tiden för första världskriget heter det till och med att filosofin är "essentially one with science, differing from the special sciences only by the generality of its problems". Utifrån Waismanns distinktion betraktat står Russell snarare för den vetenskapliga hållningen än för den filosofiska. Och detsamma, tror jag, gäller för ett flertal filosofer som idag skulle beteckna sig som "analytiker". Men kanske skulle dessa vilja tillbakavisa själva distinktionen som vilseledande och felaktig.
 
Moore analyserade betydelsen

Russell sökte efter säker kunskap, Moore gjorde det inte. Han ansåg att han redan hade sådan kunskap. I sin berömda artikel "A Defense of Common Sense" räknade han upp en mängd saker som han hävdade att han visste och inte kunde betvivla. T. ex. att han var en människa, att han hade en kropp, att han aldrig varit på månen, att världen existerat redan länge innan han föddes och mycket annat.
   Dessa common sense-insikter är inte frukten av filosofiskt tankearbete eller vetenskaplig forskning. Men de har filosofiskt betydelsefulla (logiska) följder. Att Moore har en kropp implicerar att det finns materiella ting. På så sätt tror Moore sig kunna bevisa existensen av en yttervärld som är oavhängig av hans medvetande. I sin likaså berömda British Academy-föreläsning gav han "beviset" med en patetisk gest, i det han visade upp sina båda händer för åhörarna och försäkrade att detta var två föremål från den materiella yttervärlden. Som Wittgenstein en gång påpekat kunde endast en filosof med Moores allvar och storhet göra detta utan att därmed göra sig löjlig.
Moores "bevis" är naturligtvis inget bevis. Det är snarare uttryck för en bestämd hållning till själva det filosofiska problemet - en hållning som också är känd från Wittgensteins filosofi och som jag personligen stöder.
Kanske kunde man beskriva den på följande sätt:
   Filosofiska påståenden, som står i konflikt med det vi alla - också filosoferna när de inte filosoferar - gör anspråk på att veta, måste tillbakavisas som absurda eller meningslösa. Sådana påståenden är t. ex. att det inte finns någon yttervärld utanför vårt medvetande eller att det endast finns materiella ting eller att man i sträng bemärkelse ingenting kan veta eller att ingen människa någonsin kunnat handla annorlunda än hon faktiskt handlade o. d. Av det här slaget är de filosofiska materialisternas, idealisternas, skeptikernas och deterministernas teser. Emedan de står i konflikt med "det sunda förnuftet" (Moores common sense), kan de inte tas på allvar: man måste förkasta dem. Att det finns materiella ting, att inte allt som existerar är kroppsligt, att vi "verkligen" vet en del saker och att vi ofta kunnat handla annorlunda - allt detta och mycket annat, som många filosofer velat bestrida, måste helt enkel accepteras. Men därmed är det inte slut med filosoferandet kring dessa saker. Det var också Moore klart medveten om. Frågan gäller inte common sense-påståendenas sanning, men väl deras betydelse. Vad betyder det att det finns en materiell yttervärld eller att viljan är fri? Att besvara sådana frågor är en uppgift för den filosofiska analysen.
   Jag skulle här vilja något parodiera ett av Moores exempel: Moore säger sig veta att hönor lägger ägg. Men vad det betyder att hönor lägger ägg har han aldrig kunnat få reda på. En stor del av Moores analytiska arbete består i försök att klarlägga hur ting och händelser i den materiella världen - som t. ex. hönornas äggläggande - förhåller sig till våra varseblivningar och sinnesintryck (sense data.) Jag går dock inte in på dessa frågor här.
   Skillnaden mellan frågor om sanning och frågor om betydelse, som implicit ligger till grund för Moores hela filosofi, är av största vikt för förståelsen av den s. k. analytiska filosofins egenart. Den filosofiska analysen skall klarlägga innebörden i påståenden (satser). Men även om sanningen eller falskheten hos de analyserade satserna inte ifrågasätts, så kan ändå analysens riktighet ifrågasättas. Vad kan garantera denna? Det analytiska tillvägagångssättets natur är i sig självt ett problem. Men också detta kommer här att lämnas åsido.

Ett föredömligt exempel

Såväl Russell som Moore har betecknat sitt sätt att filosofera som "analys". Russell tycks ha varit den förste som talat om den "logisk-analytiska metoden". I en av sina senare självbiografier skriver han: "Ever since I abandoned the philosophy of Kant and Hegel I have sought solutions to philosophical problems by means of analysis; and I remain firmly persuaded - that only by analysing is progress possible." Det framsteg som uppnåtts på denna väg är, menar han, "the same kind of advance that was introduced into physics by Galileo".
   Om den analytiska metodens egenart har Russell emellertid inte haft mycket att säga; än mindre har han gått in på de filosofiska problem som är förbundna med denna metod. Moore var djupare medveten om problematiken. Det han sagt om den, har dock inte bidragit mycket till ett klargörande. Hans bekanta exempel "en broder är ett manligt syskon" är visserligen ett exempel på en analys, dvs. en uppspjälkning av ett begrepp i "beståndsdelar", men - som han själv medgett - filosofiskt fullkomligt ointressant.
   I den redan nämnda artikeln av Waismann heter det: "Analyse bedeutet Zerlegung, Zergliederung. Logische Analyse scheint also zu bedeuten: Zerlegung eines Gedankens bis in seine letzten logischen Elemente. Und hier schweben uns nun allzu leicht Analogien aus verschiedenen anderen Gebieten vor: So wie der Physiker das weisse Licht durch ein Prisma zerlegt - wie der Chemiker eine Substanz analysiert - ungefähr so stellt man sich das Geschäft eines Philosophen vor: er soll die Struktur eines Gedankens, seinen logischen Bau blosslegen."
   Som ett prototypiskt exempel på en filosofiskt betydelsefull analys i betydelsen begreppslig sönderdelning kan man betrakta Russells berömda teori om bestämda beskrivningar (definite descriptions). Låt oss se lite närmare på den. Som bekant betyder enligt Russell satsen "Scott är författaren till Waverley" detsamma som "Det finns ett X som har egenskapen att vara författare till Waverley, och det gäller för alla y att om y har egenskapen att vara författare till Waverley så är y identiskt med Scott."
   Vad lär oss denna analys? För det första att en sats som har den enkla subjekt-predikatsatsens grammatiska form kan ha en annan och mycket mera komplicerad logisk form; att alltså den grammatiska formen inte utan vidare är identisk med den logiska formen. Och för det andra att logiskt betydelsefulla begrepp kan förekomma dolda i en sats utan att uppträda som ord där. Sålunda förekommer begreppen existens ("det finns"), universalitet ("alla"), konditionalitet ("om-så") och identitet dolda i satsen "Scott är författaren till Waverley". Först genom den logiska analysen kommer de till synes.
De problem Russell försökte bemästra med sin analys av de bestämda beskrivningarna angår oss inte här. Inte heller frågan huruvida analysen är korrekt. (Det finns också andra teorier om samma ämne.) Endast som exempel på en så noggrann och fullständig explikation som möjligt av det man kunde kalla ett språkligt uttrycks logiska grammatik är Russells prestation av intresse för oss. I den egenskapen har den också gjort ett djupt intryck på den filosof som mer än någon annan bidragit till att det nya sätt att filosofera som Russell och Moore representerade utvecklades till en världsomfattande filosofisk rörelse.

Tractatus

Ingen kan bestrida att Wittgensteins inflytande haft avgörande betydelse för den analytiska tankeströmningen. Detta gäller såväl författaren till Tractatus som den sene Wittgenstein. Men om Wittgenstein själv kan betraktas som "analytisk filosof", det är en annan fråga. Om Wittgensteins sena filosofi låter det sig till och med sägas att den ställer sig främmande för och fientlig till det typiska analytiskt-filosofiska tänkesättet. (Och detsamma gäller omvänt om många analytiska filosofers förhållande till den sene Wittgenstein.) Men Tractatus kan i viss bemärkelse betraktas som prototypisk för den analytiska tendensen i filosofin - i synnerhet i dess av Russell grundade och senare av Wienkretsen företrädda form. Den "andre" Wittgenstein har snarare beröringspunkter med Moore.
   Som grundproblem i Tractatus skulle jag vilja betrakta följande fråga: Hur kan språkliga tecken stå i en betydelsebärande relation till tingen i världen? Eller kort sagt: Hur är språk möjligt? Svaret är Wittgensteins kända bildteori. Enligt Wittgenstein består det han kallar en elementarsats av namn som representerar ting i världen och vilkas inbördes relationer i satsen motsvarar tingens inbördes relationer (konfigurationer) i ett möjligt sakförhållande. Varje meningsfull sats som inte själv är en elementarsats är en s. k. sanningsfunktion av elementarsatser.
   Tingen är världens substans. De möjliga sambanden mellan tingen i sakförhållandet och de motsvarande sambanden mellan namnen i elementarsatsen utgör världens logiska form, dess väsen. På så sätt är världens väsen och språkets väsen ett. Wittgensteins uppfattning förutsätter möjligheten av en dubbel analys av det språkliga uttrycket. För det första måste satser av elementärt slag kunna sönderdelas i namn, vilkas "hoplänkande" i satsen motsvarar ett möjligt hoplänkande av ting. Och för det andra måste de icke-elementära satserna, för att gälla som meningsfulla, låta sig framställas i form av sanningsfunktioner av elementarsatser.
   En besläktad uppfattning om språkets, och därmed världens, logiska uppbyggnad stod också Russell för åren omedelbart före och efter utgivningen av Tractatus. Han präglade för denna uppfattning den träffande benämningen logisk atomism. Ett logisk-atomistiskt tankesätt har i stort sett förblivit karakteristiskt för den analytiska filosofin. Man kan rent av betrakta det som väsentligt för denna tankeriktning. Och det oberoende av om man ansluter sig till bildteorin om språket eller ej. Den har haft förhållandevis liten efterverkan på senare filosofi.
   En egendomlighet med den wittgensteinska språkuppfattningen i Tractatus är att man inte kan ge några exempel på elementarsatser eller namn och därmed inte heller på ting eller elementära sakförhållanden. Denna egendomlighet är djupt förbunden med andra drag i detta allt igenom "metafysiska" verk. Den logiska formen är inte endast dold bakom talspråkets grammatiska form - som t. ex. i den russellska teorin om bestämda beskrivningar - utan det är principiellt omöjligt att framställa denna form i språket självt. Man har därför träffande karakteriserat Wittgensteins ideala språk som ett "never-never language" som man aldrig får tag på. Det kristallklara i dess logik visar sig i det meningsfulla språkbruket, men man kan inte säga att det har den eller den formen.
   Wittgenstein säger i förordet till sin bok att filosofiska problem beror på "ett missförstånd om logiken i vårt språk". När man rätt har uppfattat denna logik, sådan den visar sig i meningsfullt språkbruk, försvinner problemen. De filosofiska problemen är därmed skenproblem. De kan inte lösas - endast "upplösas". I filosofin kan man inte uppställa, försvara eller vederlägga te ser. Att det t. ex. finns en materiell yttervärld låter sig strängt taget varken meningsfullt påstås med realisterna eller meningsfullt bestridas med idealisterna.

Den första vågen - Logisk positivism

Författaren till Tractatus trodde sig en gång för alla ha avskaffat de filosofiska problemen. Efter att ha avslutat boken drog han sig tillbaka i (andlig) isolering. Boken var till att börja med en Cambridge-angelägenhet och skulle väl så ha förblivit under lång tid, om den inte fallit i händerna på Moritz Schlick och några av hans kolleger i Wien. Schlick hade 1922 kallats till Wien från Kiel. Under årens lopp samlades omkring honom en krets, som mot slutet av årtiondet under namn av "Der Wiener Kreis der wissenschaftlichen Weltauffassung" trädde fram inför offentligheten med ett berömt manifest. Medlemmarna var inte "rena" filosofer, utan hade alla arbetat inom något vetenskapligt specialområde. Gemensamt för dem var en vetenskapligt grundad, antimetafysisk inställning i filosofin. De var för övrigt inte ensamma. Det fanns kretsar med likartad vetenskaplig-filosofisk orientering i Prag, Lemberg, Warszawa och andra mellaneuropeiska universitetsstäder som t.ex. Berlin.
   Medan Cambridgeanalytikerna i sin kamp mot idealismen anknöt till andra neo-realistiska strömningar i seklets början, betraktade sig Wienkretsen snarare som arvtagare till 1800-talspositivismen, i synnerhet i den av Ernst Mach företrädda formen. Kretsens filosofiska ståndpunkt kan särskilt vad ursprunget beträffar, betraktas som en positivism berikad med den moderna logikens och den matematiska grundforskningens landvinningar. Detta återspeglas också i benämningen "logisk positivism", som i synnerhet i den anglosaxiska världen blev till en stämpel för hela riktningen. Namnet lanserades inte av kretsen själv utan tycks gå tillbaka på två skandinaviska arbeten: "Der logistische Neu-positivismus" av Eino Kaila (1930) och "Logistischer Positivismus" av Åke Petzäll (1931).
   Analogt med de dubbla rötterna till Russells och Moores analytiska filosofi i Cambridge kan man i den från Wien utgående riktningen spåra en latent dualism hos dess två mest betydande företrädare, Schlick och Carnap. Carnap fortsätter i många avseenden den väg som Russell slagit in på i filosofin. Han måste också ha varit medveten om detta. Schlick påminner snarare om Moore. Men framför allt har han fått sin inspiration från Wittgenstein.
   "Det största logiska geniet genom tiderna" har Schlick kallat honom. Och om Tractatus sade han att boken "enligt min orubbliga övertygelse (är) vår tids mest betydande filosofiska verk". Spännvidden i dess tankar, fortsätter Schlick, "är i sanning omätlig; den som med verklig förståelse upptar dem i sig måste genast bli förvandlad i filosofiskt hänseende. De nya insikterna är helt enkelt avgörande för filosofins öde".
   Vad Schlick övertagit från Wittgenstein var framför allt åsikten att filosofin är en verksamhet vars mål är klarläggandet av satsers betydelse.
   I hans berömda artikel "Die Wende der Philosophie", som inleder första numret av tidskriften Erkenntnis, språkrör för Wienkretsen ända till andra världskrigets utbrott, heter det: "Genom filosofin klargörs satser, genom vetenskaperna verifieras de. I det senare fallet handlar det om utsagors sanningshalt, i det förra om vad utsagorna egentligen betyder." Denna åtskillnad mellan frågor om sanning och frågor om betydelse, som samtidigt skall markera en åtskillnad mellan vetenskap och filosofi, är densamma som Waismann givit uttryck för i den redan nämnda i kretsens elfte timme skrivna artikeln. Distinktionen härstammar direkt från Wittgenstein men innehåller ett avlägset eko av Moores inställning till filosofens uppgift. Den filosofiska verksamheten når sitt mål, när den har fått det filosofiska problemet att försvinna. Och eftersom filosofin inte har något särskilt objekt som den utforskar, försvinner filosofin själv med problemen. Helt genomförd skulle denna vändning i filosofin, som Schlick föreställde sig den, samtidigt betyda slutet på allt filosoferande. I de ofta citerade avslutningsraderna till artikeln heter det: "Då kommer det inte längre att vara nödvändigt att tala om filosofiska frågor, emedan man kommer att tala filosofiskt om alla frågor, det vill säga meningsfullt och klart."
   Carnap såg saken lite annorlunda. Inte heller han betraktade filosofin som en teori eller ett system utan som en metod, närmare bestämt den metod som utgörs av den logiska analysen. Men den logiska analys en resulterar i satser som handlar om de satser som själva är föremål för analysen. Dessa satser tillhör en metalogik eller ett metaspråk, som bl. a. slår fast under vilka betingelser satser i det undersökta objektspråket är meningsfulla. Filosofi, skrev Carnap en gång, är den logiska syntaxen för vetenskapernas språk. Han tar avstånd från Wittgensteins uppfattning att man inte på ett meningsfullt sätt kan tala om språket. Därmed ansluter han sig till en åsikt som redan Russell hade givit uttryck för i sin introduktion till Tractatus och enligt vilken det finns en logisk hierarki av språk. Denna tanke, som också är släkt med Hilberts distinktion mellan matematik och metamatematik, blev av stor betydelse för den vidare utvecklingen av det man kunde kalla den logisk-konstruktivistiska i motsats till den logisk-analytiska linjen inom en och samma grundtyp av filosofi.
   Början till denna konstruktivistiska utvecklingslinje finns redan hos Russell, i synnerhet i hans arbeten Analysis of Mind och Analysis of Matter. (I det första kommer han mycket nära Machs och de logiska positivisternas ståndpunkt.) En tidig höjdpunkt, kanske till och med det största av alla konstruktiva företag inom hela den analytiska rörelsen är Carnaps Der logische Aufbau der Welt. Boken har som motto ett Russellcitat. En, enligt Carnap själv "negativ användning" av den analytiska metoden, som i synnerhet under den analytiska filosofins logisk-positivistiska fas spelade en framträdande roll och enligt anhängarna "var nödvändig och viktig i den föreliggande historiska situationen", hade som mål att bannlysa metafysiken ur filosofin. Den appellativa och stridbara karaktär som detta "korståg mot metafysiken" gav den första stora vågen i den analytiska filosofins utveckling har med tiden inte endast dämpats utan delvis vänts i sin motsats. Jag kommer senare tillbaka till detta tema.
   Verksamheten i Wienkretsen och besläktade kretsar kring en "analytisk filosofi" i Mellaneuropa fick ett abrupt och våldsamt - om också bara temporärt - slut i och med nationalsocialismens uppsving och andra världskrigets utbrott. Som bärare av en progressiv "modernitetsanda" var detta slags filosofi synnerligen utsatt för förföljelse. Lyckligtvis fann ett inte obetydligt antal av dess företrädare en fristad i de anglosaxiska länderna och kom med tiden att utöva ett betydande inflytande på det filosofiska klimatet där. Men det dröjde förvånansvärt länge, innan den analytiska filosofin efter kriget åter blev bofast i tyskspråkig miljö. Ingen har väl gjort sig så förtjänt om den analytiska filosofins återfödelse på det europeiska fastlandet som den för en kort tid sedan avlidne tysk-österrikaren Wolfgang Stegmüller .
   Under den tid som gått mellan den analytiska rörelsens fördrivande och dess återkomst hade emellertid rörelsen själv slagit in på nya vägar.

Den andra vågen - Analys av vardagsspråket

Samma år som Wienkretsen offentliggjorde sitt manifest hade Wittgenstein återvänt till Cambridge. Där utvecklade han under 30-talet en "ny filosofi". Jag skall inte här försöka karakterisera den. Oss intresserar endast dess inflytande på den analytiska rörelsen. Den senare Wittgensteins tänkesätt skiljer sig mycket från Russells, ja, det står rent av i motsatsförhållande till detta. Med tiden kom det till en brytning mellan de båda tänkarna. Den gamle Russell betraktade Wittgensteins inflytande på den senare utvecklingen som en olycka och fördömde det skarpt.
   Andan i Wienkretsens "vetenskapliga världsuppfattning" hade alltid varit främmande och osympatisk för Wittgenstein. Å andra sidan har han i hög grad främjat denna anda genom Tractatus. Och i början av hans nya bana som filosof är hans tänkande i tematiskt hänseende påfallande nära släkt med kretsens. Att klarlägga dessa ömsesidiga relationer är en lockande uppgift för den filosofiska idéhistorien. De källor ur vilka en sådan klarläggning har att ösa är till stor del ännu opublicerade.
   Här kan det vara skäl att visa på en likhet i etos i inställningen till filosofi mellan Wienkretsen och den i Cambridge verksamme Wittgenstein .
    Enligt Moore, som bevistade Wittgensteins föreläsningar under det tidiga 30-talet, framhärdade Wittgenstein i att hans nya metod var i stånd att åstadkomma en vändning i filosofin som kunde jämföras med den som ägt rum i fysiken under Galileis tid eller i kemin med förkastandet av den förvetenskapliga alkemin. Stämningen av en "omstörtning i tänkandet" var också högst karakteristisk för den av Wittgenstein förorsakade andra stora vågen i den analytiska filosofins utveckling, den så kallade vardagsspråksfilosofin ("ordinary language philosophy"). En skrift publicerad under efterkrigsåren av företrädare för denna nya riktning, i visst hänseende analog med Wienkretsens manifest från år 1929, bar titeln Revolution in Philosophy. Denna "andra revolution" hade visserligen mottagit "den tändande gnistan" från Cambridge men fick sitt egentliga "utbrott" i Oxford. Jag har oförglömliga personliga intryck därav. När jag besökte Oxford strax före kriget, var den idealistiska traditionen ännu starkt levande där. Alfred Ayer, som jag då mötte för första gången, gjorde intryck av främmande fågel. Wittgenstein var snarast en "mytisk figur": Russell och Moore hade haft litet inflytande i Oxford. När jag åtta år senare höll föreläsningar i Oxford, var läget till oigenkännlighet förändrat. (Annars hade man inte inbjudit mig.) Wittgensteins namn var i allas mun. Inte som författare till Tractatus men väl som författare till Den blå boken och den bruna boken och genom sina föreläsningar för en liten krets av åhörare i Cambridge, som spred hans inflytande utåt.
   Den filosof som kraftigast bidrog till förändringen i Oxford var utan tvivel Gilbert Ryle. Ayers Language, Truth and Logic - förmodligen det bästa uttrycket över huvud taget för den logiska positivismens anda - hade kommit ut redan före kriget. Men dess inflytande i England hade förblivit ringa. Ayer hade för övrigt flyttat till London efter kriget.
   Som redan namnet "ordinary language philosophy" anger intresserade sig denna riktning inom analytisk filosofi inte mycket för vetenskapliga och logiska frågor. I detta avseende var inställningen helt olik Russells och de logiska positivisternas. Den var närmare släkt med hållningen hos den analytiska filosofins andre stormästare, Moore. Liksom Moore bemödar sig den andra vågens analytiker om att klargöra innebörden i för alla välbekanta uttryckssätt som används i vardagsspråket - inte om att avslöja de med logikens hjälpmedel formaliserbara djupstrukturer som ligger under språkets yta.
   Hur kan ett dylikt sysslande med vardagsspråket vara filosofiskt betydelsefullt? Många kritiker av denna riktning har inte velat eller kunnat förstå detta. Bland dem fanns, som sagt, Russell. Frågan är inte heller lätt att besvara. Man skulle vilja säga: För att vara filosofiskt relevant måste detta slag av språkanalys anknyta till något redan erkänt "filosofiskt" problem. Detta villkor tillfredsställer i högsta grad Gilbert Ryles med all rätt prisade och inflytelserika verk The Concept of Mind. Dess ämne är förvisso "filosofiskt"; det gäller det mentalas natur och en kritik av vad Ryle kallar den cartesianska myten om "spöket i maskinen" ("the Ghost in the Machine"). Det nya sättet att filosofera beskrivs i förordet på följande sätt: "The philosophical arguments which constitute this book are intended not to increase what we know about minds, but to rectify the logical geography of the knowledge we already possess." Inte att upptäcka nya sanningar utan att klarlägga betydelser är det filosofiska företagets mål.
   Mera komplicerat ligger det till med den filosof som för eftervärlden väl framstår som "Oxfordfilosofins" mest typiska representant, den relativt tidigt bortgångne John Langshaw Austin. Jag ville kalla hon om denna nya skolastiks doctor subtilis och på så sätt mutatis mutandis jämföra honom med en nästan sju århundraden äldre Oxfordfilosof. Austin var en mästare i att upptäcka begreppsliga skillnader i språkbruket - ännu känsligare än Wittgenstein för begreppsliga nyanser i den vardagliga användningen av ord.
Hos Austin är det dock inte alltid klart i vilken utsträckning man kan kalla hans begreppsliga iakttagelser "filosofiskt relevanta". Han själv har talat om sin verksamhet som begynnelsen till en lingvistisk fenomenologi. Denna är inte längre filosofi, utan en ur filosofins sköte framsprungen ny vetenskap, "a true and comprehensive science of language". Dess födelse liknar många andra vetenskapers: t. ex. fysikens i det 17:e eller psykologins och sociologins i det 19:e århundradet. I sin berömda artikel med den karakteristiska och fyndiga titeln Ifs and Cans skriver han: "Then we shall have rid ourselves of one more part of philosophy (there will still be plenty left) in the only way we can get rid of philosophy, by kicking it upstairs". (Man kan jämföra detta med slutorden i den tidigare anförda artikeln av Schlick.)

Begynnande synkretism

Oxfordvarianten av "ordinary language philosophy" hade sin blomstringstid från det sena 40-talet till det tidiga 60-talet. Austins död bidrog utan tvivel till dess nedgång. Också Ernest Gellners skarpa, delvis överdrivna kritik, kan ha varit av betydelse. Men också sedan Oxfordskolan redan förlorat sin pregnans, förblev Oxford länge ett Mecka, dit filosofer från hela världen vallfärdade för att stifta bekantskap med den nya form av analytisk filosofi, som hade sina rötter i den senare Wittgensteins tänkande.
   Oberoende av Oxford hade denna filosofi fått fotfäste också i Förenta Staterna. Tack vare Max Black och i synnerhet tack vare Norman Malcolm blev Cornelluniversitetet ett centrum för Wittgensteinstudiet vars verkningar snart sträckte sig över hela landet. Båda hade studerat i Cambridge; Malcolm har kanske bättre än någon annan kunnat förena inflytande från Moore och Wittgenstein till en självständig filosofi.
   Under tiden hade emellertid också den analytiska filosofin av logisk-positivistiskt och -empiristiskt snitt gjort sig bofast i USA. En icke oväsentlig andel i denna process hade filosofer och logiker från Mellaneuropa, som hade undkommit den materiella och andliga förödelsen i sina hemländer. Här skall endast en nämnas: Rudolf Carnap. I Förenta Staterna fanns emellertid redan en inhemsk tradition som var besläktad med den analytiska i Russells och Wienkretsens mening. Dess centrum var Harvard; dess båda ledande krafter C. I. Lewis och den 25 år yngre Willard van Orman Quine. Båda förvaltade också arvet från den amerikanska pragmatismen, vars klassiker Charles Peirce med rätta kan betraktas som en av grundarna av den analytiska filosofin i detta århundrade vid sidan av Russell och Moore och, i deras bakgrund, Frege. Peirces inflytande är ännu statt i växande.
   När man försöker överblicka nuläget i den analytiska filosofin, faller två omständigheter i ögonen. Den första är att denna filosofi visserligen inte utövas enbart i de engelskspråkiga länderna men på det stora hela är förbunden med utbredningen av det angloamerikanska kulturella inflytandet. Det jag kallat rörelsens första våg var av mellaneuropeiskt ursprung; den hämmades i sin utveckling av yttre omständigheter. Som redan antytts dröjde det förvånansvärt länge, innan den analytiska filosofin återvände till den europeiska kontinenten. En förklaring kan vara att det i Tyskland och likaså i Frankrike fanns andra mera överlevnadsdugliga filosofiska traditioner, som t. ex. hegelianismen, och att den analytiska riktningen i viss mening var "perifer" på kontinenten - andligt såväl som geografiskt. En del av dess europeiska verkningsområde har ända till allra senaste tid lidit under sovjetmaktens kvävande tryck. Nu, då denna parentes är till ända, kan man kanske hoppas på en framtid för den analytiska filosofin i de länder i vilka dess historia delvis tagit sin början .
   Det andra intryck man får, när man betraktar den analytiska filosofins nuvarande tillstånd, är att den företer en till förvirring gränsande heterogenitet. Vad innebär idag "analytisk filosofi"? Frågan är inte alls lätt att besvara. En inflytelserik diagnostiker av läget, Richard Rorty, säger i sin bekanta bok Philosophy and the Mirror of Nature: "I do not think there any longer exists anything identifiable as 'analytic philosophy' ". Han ställer detta i relation till det faktum att den filosofi som kallar sig "analytisk" på många håll blivit ett slags "filosofiskt establishment". Därmed har rörelsen också förlorat sitt "revolutionära etos". Den är inte längre en filosofi i kamp mot fördomar och avgudar. Den har delvis själv blivit en avgud, som tronar suverän - och därmed också uppfordrar till angrepp.
   I denna förvirrade bild skall jag nu försöka att skapa lite ordning och klarhet.

Filosofisk logik

"I hold that logic is what is fundamental to philosophy", skrev Russell i en egen framställning av den filosofi han stod för under 20-talet. Hans betydelse för logikens pånyttfödelse och vidareutveckling h ar, som jag redan nämnt, varit epokgörande. Av Wienkretsens medlemmar har Carnap presterat betydande saker inom logiken - för att inte tala om Gödel, som halvt om halvt kan räknas till denna krets.
   Bedriver den som sysslar med logik "analytisk filosofi"? I många, kanske de flesta, fall passar inte denna benämning. Skall logik över huvud taget räknas som en del av filosofin? Också den frågan är meningsfull att ställa. Den nya logiken uppstod ur grundforskning i matematiken och återvänder, efter några årtionden av "filosofisk turbulens" så småningom till modersskötet igen. Här föreligger ytterligare ett exempel på självständiggörande av en del av filosofin och på dess förvandling till vetenskap. Än en gång har filosofin sparkats en våning högre upp.
   Även om logiken som sådan inte är en form av analytisk filosofi, så låter det sig ofta träffande sägas om det som analytiska filosofer gör att de bedriver logisk analys. Med denna term vill jag förstå användningen av formallogik som instrument för klarläggande av begreppsliga strukturer. I den citerade artikeln förstår Waismann med termen klargörandet av satsers betydelse i allmänhet. Också denna användning låter sig försvaras; mig förefaller den emellertid "urvattnad". Det jag här förstår med logisk analys är ungefär identiskt med det som idag också kallas "filosofisk logik" i motsats till "matematisk logik". Föremål för en filosofisk logik var för de logiska positivisterna och empiristerna framför allt vetenskapliga begreppsstrukturer som var i behov av klargörande. Ansträngningarna at t övervinna krisen i matematikens och likaså fysikens grunder med logiken som hjälpmedel är exempel på denna logisk-filosofiska verksamhet. Med tiden har emellertid den matematiska grundforskningen blivit till ren matematik; en "kris" är det knappast längre tal om. De aktuella försöken att övervinna de begreppsliga svårigheterna i fysiken genom en "kvantlogik" är däremot än idag i högre grad "filosofiskt präglade".
   I artikeln "Logical Atomism" säger Russell att analysen av sådana begrepp som "psyke (eng. 'mind'), materia, medvetande, kunskap, erfarenhet, kausalitet, vilja, tid" hör till filosofins viktigaste uppgifter. Dessa begrepp spelar redan i vardagligt tänkande en viktig roll. Ett klargörande av dem är därför till stor del ett klargörande av det vardagliga och inte av det vetenskapliga språkbruket. Till detta behövs inte nödvändigtvis formallogiska hjälpmedel. Formella metoder har dock väl försvarat sin plats på detta område. I denna form av filosofisk logik skulle jag personligen vilja se kärnan i det man ännu med rätta kan kalla "analytisk filosofi". Om den kan man säga att den i sig förenar och för vidare traditionen från Cambridge School of Analysis, Wienkretsen och efterkrigstidens "ordinary language philosophy".
   Trots sin karaktär av en syntes mellan de olika traditionerna utgör denna form av logisk analys inte den enda grenen av den samtida analytiska filosofin. Det finns flera andra, delvis helt olikartade uppenbarelseformer av denna Proteus-artade rörelse i filosofin.
 
Vetenskapsfilosofi

En annan gren av den analytiska filosofin, som i viss mån utgör ett motstycke till den filosofiska logiken, är den som går under namnet vetenskapsfilosofi ("Philosophy of Science"). Dess rötter sträcker sig tillbaka till Russell, de logiska positivisterna och den unge Wittgenstein - och bortom dem till äldre vetenskapsorienterade traditioner i filosofin. För Wienkretsens filosofer och besläktade grupper i förkrigstidens Mellaneuropa var framför allt begreppsstrukturer i matematiken och fysiken intressanta. I båda vetenskaperna förekom vid sidan av väldiga framsteg också problem, som måste dra till sig filosofernas uppmärksamhet. Delvis kvarstår samma problem än idag. Men i mellantiden har andra vetenskaper ryckt i förgrunden för den kritiska reflexionen. Detta gäller t. ex. vetenskaperna om livet, biologin. Det har också uppstått nya vetenskaper, vilkas begreppsliga grundvalar ännu är oklara. Bland dem kan nämnas den moderna teoretiska lingvistiken, computer science och hjärn- och kognitionsforskningen.
   Jag skulle här kort vilja peka på två drag i den vetenskapstillvända analytiska filosofin av idag.
   Det första är att man börjat avstå från rent formallogiska medel vid klarläggningen av vetenskapsteoretiskt betydelsefulla begrepp. Sådana är t. ex. begreppen "naturlag" och "vetenskaplig förklaring". I den logiska positivismens och empirismens begynnelseskede trodde man sig kunna klarlägga det första begreppet genom det generella implikationsschemat och det andra genom det hypotetiskt-deduktiva "covering-law"- schemat. Dessa förenklande schematiseringar har för länge sedan visat sig vara otillräckliga. Vid ett noggrannare studium av det verkliga vetenskapliga skeendet måste man ta i beaktande kontextuella och pragmatiska biomständigheter ("constraints"), som över huvud taget inte tål en "formalisering". Detta gäller t. ex. för kriterierna för styrkande av vetenskapliga teorier och i synnerhet för den diakroniska uppfattningen av teoriväxling ("theory change") i den betydelse den har i Kuhns, Sneeds och Stegmüllers arbeten.
   Frigörelsen från det formallogiska tillvägagångssättet och strävan att intränga i den vetenskapliga praktikens verklighet ger anledning till frågan huruvida insikter som uppnåtts på detta sätt fortfarande skall betraktas som "filosofiska". Svaret förutsätter naturligtvis ett terminologiskt avgörande. Dock tränger sig den iakttagelsen på att (den analytiska) vetenskapsfilosofin i ökande grad har förvandlats till en självständig disciplin, en vetenskapsteori eller -lära.
   Det andra drag hos den analytiska vetenskapsfilosofin som jag här ville uppmärksamma är helt olikt det förstnämnda. Jag tänker på en tendens att förutsätta dolda djupstrukturer för att göra ovanpåliggande ytstrukturer begripliga.
   Denna tendens nådde sin höjdpunkt i Wittgensteins Tractatus. Som en förnyelse av densamma skulle jag vilja betrakta Chomskys "cartesianska lingvistik", som antar medfödda former av syntaktiska strukturer för att förklara vår språkliga kompetens. I en senare, delvis av Chomsky inspirerad, språkfilosofi dyker detta antagande upp som postulat om ett medfött "mentalt universalspråk", också kallat "mentalese", vilket man måste förutsätta som närvarande redan hos barnet för att kunna förklara att det kan tillägna sig ett naturligt språk. "För att lära sig tala måste barnet redan ha ett språk", kunde man tillspetsat säga. Men detta "urspråk" är, alldeles som Wittgensteins idealspråk av hoplänkade namn i isomorf relation till hoplänkningar av ting, ett "aldrig-aldrig-språk", ett krav som är oåtkomligt för varje empirisk bekräftelse.
   Likartade föreställningar om andra mentala funktioner, som t. ex. förnimmelsen, minnesförmågan, tänkandet, har blivit gängse i nutida "philosophy of mind". Med tanke på Wittgensteins senare kritik av sina tidiga försök att analytiskt tränga in i de transcendentala förutsättningarna för språket och det mentala finner jag detta "återfall i det spekulativa" överraskande och också oroande. Jag har ibland intrycket att den filosofi som en gång satt som mål "att övervinna metafysiken genom logisk analys av språket" i några av sina senare förgreningar utvecklats till den metafysiskt tyngst belastade av alla mig bekanta former av en nutidsfilosofi som kan tas på allvar. För det har man främst att tacka inflytandet av vetenskapliga modellföreställningar på det filosofiska tänkandet. Man kommer att tänka på Wittgensteins ord i The Blue Book: "Philosophers constantly see the method of science before their eyes, and are irresistibly tempted to ask and answer questions in the way science does. This tendency is the real source of metaphysics, and leads the philosopher into complete darkness. "

Den pragmatiska vändningen

Vid sidan av den filosofiska logiken och vetenskapsteorin skulle jag vilja framhäva en tredje huvudgrupp av filosofiskt betydelsefulla företeelser som åtminstone på basis av sitt historiska ursprung kan räknas till den analytiska strömningen. Ibland betecknas de sammanfattande som denna strömnings "pragmatistiska vändning". Som namnet anger har den en källa i pragmatismen. Jag har redan påpekat att sistnämnda riktning, i synnerhet i sin senare form, kan betraktas som en amerikansk motsvarighet till såväl Cambridge- som Wienskolan. Men hos den nutida pragmatistiska orienteringen handlar det snarare om en förbindelse mellan å ena sidan klassisk pragmatism, å andra sidan inflytande från Wittgensteins sena filosofi. Den förmedlande gestalten är främst den senare Quine, dvs. Quine efter publiceringen av Words and Objects, 1960. Den unge Quine stod framför allt för avgörande bidrag till såväl den matematiska som till den filosofiska logiken. Bland nu levande filosofer är han, enligt min mening, den störste.
   Medan man ibland är böjd att fråga om filosofisk logik och vetenskapsteori fortfarande skall räknas som "filosofi", är denna fråga inte på sin plats när det gäller den nu granskade orienteringen i tänkandet. "Den analytiska strömningens pragmatistiska form" - om man vågar använda detta samlingsnamn för en brokig mängd företeelser - är förvisso äkta filosofi. Däremot har man rätt att fråga om denna filosofi längre rätteligen kan betecknas som "analytisk".
   "Analys" betyder sönderdelande av en helhet i från varandra åtskilda beståndsdelar. Ett betraktelsesätt som bemödar sig om att förstå helheter på basen av delarnas natur eller verkningssätt kallas ofta meristiskt. Det "omvända" betraktelsesättet, som försöker göra delarna begripliga utifrån helheten, kallar man holistiskt. Russells och den tidige Wittgensteins logiska atomism är exempel på ett meristiskt tänkesätt. Wittgensteins sena filosofi igen har en påfallande holistisk prägel. Enligt den faller sökandet efter en grundval för kunskapsbyggnaden i form av inte längre delbara "logiska atomer" liksom också efter en yttersta grund för alla sanningar bort såsom överflödigt. Det är inte språkets möjlighet som skall förklaras: tvärtom är det språkbrukets faktiska verklighet och dess förvecklingar som skall beskrivas som olika "livsformer" hörande till "människans naturalhistoria". Mot denna bakgrund blir också den uppfattning som Wittgenstein uttryckte redan i Tractatus att filosofin inte är någon lära utan en verksamhet, mera förståelig.
    Detta sätt att bedriva filosofi främjar en inställning som i en allmän mening kan betecknas som relativism. Begreppsliga skillnader och bestämningar som för en äldre generation analytiska filosofer gällde som skarpa och entydiga ifrågasätts nu. Så t. ex. skillnaden analytisk - syntetisk som Quine redan för många år sedan problematiserat i en berömd artikel. Ytterligare steg på relativiseringens väg var Quines teser om "obestämdhet vid översättning" ("indeterminacy of translation") och helhetsberoendet hos språkliga uttrycks referenser och därmed hos sanningsbegreppet. Korrespondensteorin för sanning, som redan långt före Tarski gällde som självklar för en realist, har delvis förlorat sin ställning till förmån för den en gång av idealisterna företrädda koherensteorin. Russells och Moores "förkastande av idealismen", som kan betraktas som början till hela den analytiska rörelsen i filosofin, har därmed återigen blivit problematiskt. Tänkandet och världen står inte längre i så skarp inbördes motsättning som i Wittgensteins Tractatus.
    Olikheter i verklighetsuppfattningarna kan lätt accepteras, så länge man håller fast vid entydigheten i verkligheten själv. Då finns det hopp om att uppfattningarna med tiden konvergerar mot en slutgiltig sanning. Läget blir annorlunda, om man ser uppfattningar som begreppsligt inkommensurabla. Då handlar det inte längre endast om olika sätt att föreställa sig verkligheten utan - som man lite tillspetsat kunde ut trycka det - om att erkänna olika verkligheter. Denna relativisering av verklighetsbegreppet har gett upphov till livaktiga diskussioner i den moderna kulturantropologin. "Förståelsen av främmande kulturer" har blivit ett filosofiskt problem - och därmed också rationalitets- eller förnuftighetsbegreppet självt. Bakom de nya sätten att angripa delvis gamla stridsfrågor spårar man nästan överallt inflytanden från den sene Wittgenstein. Här befinner man sig dock långt borta från vad som meningsfullt kunde gälla som "analytisk filosofi".

Hermeneutik och kritisk teori

Syftet med det nyss sagda var inte att presentera nyheter i filosofin utan att belysa den "identitetskris" i den analytiska rörelsen som jag inledningsvis antydde. Frågan om vad som ännu kan räknas som "analytisk filosofi" är svår att besvara. I många fall är en genetisk anknytning till antingen Cambridge eller Wien det enda kriteriet. Men, som vi har sett, råkar även detta kriterium i gungning när det blir tal om det mångförgrenade inflytandet från den sene Wittgenstein.
   Inte heller den "omvända" frågan, vad som inte är att beteckna som "analytisk filosofi" kan ges helt entydiga svar. Detta hänger ihop med den synkretistiska och förvirrade bilden av den moderna globala civilisationen överhuvud. För orienteringens skull vill jag dock visa på två företeelser i nutidsfilosofin som är främmande för eller rentav fientliga till andan i den analytiska riktningen, som jag förstår den. De båda är släkt med varandra och har också relationer till sena förgreningar av det tänkesätt som vanligtvis betecknas som "analytiskt".
   Som den första nämner jag den s. k. hermeneutiken. Hermeneutik är utläggning och tolkning av mening. Fenomen i verkligheten som uttrycker en avsikt eller annars har en mening kallar vi intentionala. Till dessa hör alla yttringar av mänsklig kultur - i motsats till ting och naturföreteelser.
    Den principiella skillnaden mellan intentionala och icke-intentionala fenomen leder till en principiell skillnad i vetenskaperna. Det är skillnaden mellan kultur- eller humanvetenskaperna å ena sidan och naturvetenskaperna å andra sidan. Framhävandet av denna skillnad strider mot den uppfattning om vetenskapernas enhet ("Unity of Science") som de logiska positivisterna målmedvetet företrädde och som förblivit utmärkande också för de vetenskapsteoretiskt orienterade senare analytikerna. Olikheter i uppfattningen av vetenskaperna leder i sin tur till skillnader i metoder och målsättningar för det filosofiska företaget över huvud taget.
    Den hermeneutiska strömningen i nutidsfilosofin kan ses som ett återupplivande av Rickerts och Windelbands Baden-nykantianism men framför allt av Diltheys filosofi. En ny pregnans fick riktningen genom Hans-Georg Gadamer. Hans inflytande är också märkbart i de anglosaxiska och latinska länderna. Tack vare denna utbredning har riktningen emellertid förlorat en del av sin ursprungliga egenart. Vem som skall räknas som analytiker och vem s om hermeneutiker är inte alltid klart. Det gäller t. ex. en grupp tänkare som jag känner mig besläktad med och som ofta betecknas som ny-wittgensteinianer. Bland dem skall speciellt nämnas Charles Taylor och Peter Winch.
   Hermeneutiken är holistiskt inriktad. Hermeneutikernas holism skiljer sig emellertid från holismen i en Quines eller Sellars' eller Davidsons pragmatistiska tänkesätt därigenom att den sistnämnda holis men har en naturalistisk, den förstnämnda en humanistisk prägel. Hermeneutikerna strävar efter att fatta människan som ett historiskt-samhälleligt väsen.
    I sistnämnda avseende överensstämmer hermeneutiken i stor utsträckning med en annan typ av filosofi, som bemödar sig om att genom filosofisk reflexion klargöra människans självmedvetande och därigenom också kritiskt belysa de samhälleliga omständigheter under vilka hon lever. Det klassiska exemplet på detta slag av "praxis-relevant" filosofi är marxismen. Som utlöpare av denna kan man betrakta den s.k. kritiska teorin - ofta även kallad Frankfurtskolan. I sin särskilt av Habermas företrädda form utövar riktningen kritik mot den av teknik och vetenskap präglade civilisationen i de västliga industriländerna och dess inflytande på resten av världen. Den analytiska filosofin föddes emellertid i den tekniskt-vetenskapliga framstegstrons tecken och har, i synnerhet i begynnelsestadiet, kraftigt bejakat denna "moderna" anda, och också i fortsättningen i det stora hela förblivit den trogen. Därigenom har den också - och inte alltid med orätt - utsatts för beskyllningen att vara en försvarare av det bestående. Det betyder naturligtvis inte att företrädare för det analytiska tänkesättet i filosofin inte skulle kunna vara starkt engagerade i tidens samhälleliga och politiska frågor. Men detta engagemang är inte förknippat med deras filosofi. Jag känner av egen erfarenhet till denna splittring. Också om Wittgenstein kan man säga att hans kritiska och till och med fördömande inställning till den samtida civilisationen har föga att göra med hans filosofi.

Filosofins dekonstruktion

Den bild av den analytiska filosofins utveckling som jag försökt teckna blir, ju mer vi närmar oss nutiden, allt dimmigare och smälter till slut oskiljbart samman med helhetsbilden av vår tids filosofi. För några utlöpare av den analytiska rörelsen gäller att de uppnått "en vetenskaps stadiga gång" - men till priset av att inte längre vara "filosofiskt intressanta". För andra gäller att de visserligen förblivit "filosofiska" - men knappast längre kan betecknas som "analytiska". Och bland de sistnämnda råder förvirring.
   Enligt några iakttagare av tidskeendet har vi i den två-och-etthalvtusenåriga västerländska filosofihistorien nått fram till en vattendelare. Vi står, heter det, vid slutet av ett långt och mödosamt sökande efter en grundval för all kunskap, efter en världsbild som troget återspeglar den "sanna verkligheten". Detta sökande har misslyckats, och detta misslyckande utmynnar i en dekonstruktion av den tidigare filosofiska traditionen. Till denna dekonstruktion, kan man säga, har inte endast den analytiska filosofins kritiker utan också denna filosofi själv på ett avgörande sätt bidragit. Jag tänker då både på dem som i Russells och Wienkretsens anda velat "förvetenskapliga" filosofin och på dem som i likhet med Wittgenstein uppfattat filosofin som en verksamhet som syftar till att i sista hand göra sig själv överflödig. De har alla arbetat på att av filosofins vändpunkt göra dess ändpunkt - om än inte riktigt i den betydelse av en ny upplysning, som Schlick förutsåg, enligt vilken filosofin inte längre är nödvändig, eftersom man kan tala "meningsfullt och klart" om alla frågor.
   Jag är själv förmodligen alltför djupt förankrad i modern upplysningstradition för att kunna ansluta mig till detta "postmoderna" perspektiv. Men, anser jag, man kan inte med lätt hjärta skjuta det åt sidan. Ty en sak är säker:
   Vi lever i en tid av väldiga andliga och moraliska förändringar. Sådana turbulenser i det andliga klimatet framkallar osäkerhet och också förtvivlan hos människorna och får dem att känna ett behov av nya stöttepelare för sin tro och sin orientering i världen. Sådana stöttepelare erbjuds dem i form av vidskepliga förespeglingar om förment levnadsvisdom och charlatanska frälsningsläror. Den framstående representanten för analytisk filosofi i efterkrigstidens Tyskland Wolfgang Stegmüller talar i ett förord till andra delen av sin Hauptströmungen om en "semantisk nedsmutsning av människans andliga miljö", som han, inte oberättigat, jämställer med den fysiska nedsmutsningen av miljön. Jag citerar: "Aberglaube, Angstreligionen und sich an Absurdität wechselseitig überbietende Ideologien haben die Entwicklung des Menschen begleitet; sie bildeten die negative Kehrseite seines kulturellen Fortschrittes. Erst heute jedoch sind sie zu einer planetarischen Lebensgefahr geworden." Så långt Stegmüller.
   Jag slutar med förhoppningen att vi som betraktar oss som arvtagare till den analytiska traditionen i filosofin är beredda att i vårt tänkande och handlande bekämpa denna fara.