Logik och språkdräkt

Aihepiirit:
Tekijät:
Julkaistu: 1953
Julkaistu filosofia.fi sivustolla: 18.12.2009
Published in/Publicerad i/Julkaistu Nya Argus 7, 1953, 101-104.

© The von Wright Heirs/ von Wrights arvingar/von Wrightin perikunta

The Georg Henrik von Wright Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/vonWright> ed./red./toim. Yrsa Neuman & Lars Hertzberg 2009.
Inskanning & transkribering/Skannerointi & litterointi/Scan & transcription: Filosofia.fi Tommi Palosaari | Sonja Vanto | Erik Hallstensson | Barbro Nordling.

 

LOGIK OCH SPRÅKDRÄKT


I min andra artikel om språk och logik sökte jag klargöra, i vilket avseende logisk forskning är ett språkstudium, och redogöra för det särskilda bruk av termen »språk» som logikerna gör för sina ändamål. Jag talade om logik s.a.s. med en sidoblick på språk. I denna avslutande artikel skall jag försöka tala om språk med en sidoblick på logik. Det är närmast två med varandra nära förbundna frågor, som jag kort skall beröra. Den ena kunde formuleras så: Kan man tala om »den logiska strukturen» hos ett språk? Och den andra frågan: i vilken utsträckning återspeglar grammatikens kategorier logiska distinktioner? 1) Det bör kanske skilt betonas, att artikeln inte gör anspråk på att bevisa de principiella ståndpunkter, som författaren deklarerar.




*


För att få ett grepp om det första problemet kan vi fråga: Vad för slags iakttagelser om egen­heter hos olika naturliga språk kunde kallas »logiskt intressanta»? Denna fråga skall jag söka besvara med några exempel:

Man kan kalla det en logiskt intressant observation, att latinet har särskilda partiklar, »aut» och »vel», för att skilja mellan »eller» i betydelsen »endast den ena» och »eller» i betydelsen »åtminstone den ena». Svenskan och finskan har inte särskilda partiklar för ändamålet.

    Skillnaden mellan de två användningarna av »eller» är av stor vikt i satskalkylen. Logikern säger, att här föreligger två olika s.k. sanningsfunktioner. Det låter sig säga, att latinet på denna punkt bättre tjänar satskalkylens ändamål än t.ex. svenskan och finskan. (Med kalkylens »ändamål» menar jag dess vardagliga användning.) Men den begreppsliga nyans, som latinet uttrycker med »aut» och »vel», kan också uttryckas på svenska och finska, ehuru det behövs flera ord. Att här tala om en skillnad i logisk struktur hos språken synes inte motiverat.

    Ett intressant exempel på hur ett språk bättre än andra kan uttrycka en logiskt viktig distinktion är verben »do» och »undo» i engelskan. Med tillhjälp av dem och nekningsordet »not» kan man på ett elegant sätt uttrycka skillnaden mellan att underlåta att göra en handling och att återställa det tillstånd, som rådde innan en viss handling blev utförd. På svenska uttrycker man denna nyans helst genom omskrivning.

    Ryskan uppvisar många logiskt intressanta egenheter. En av dem är frånvaron av s.k. kopula i satser, som utsäger en egenskap hos en sak. På svenska säger vi »rosen är röd»; på ryska heter det »roza krasnaja». Nyanser som på andra språk uttryckas med kopulans tillhjälp, måste i ryskan uttryckas på annat sätt. Vanligen sker det genom ordföljden. (T.ex. skillnaden mellan

101


»la rose rouge» och »la rose est rouge». På ryska: »krasnaja roza» resp. »roza krasnaja».) Alla sådana nyanser k a n uttryckas utan kopula. I logiskt avseende går därför ryskan inte miste om något på grund av frånvaron av kopula. Detta är intressant med tanke på den framträdande roll, som kopulan spelar i den aristoteliska logiken.

    Man kan spekulera över, vilka följder det haft för den traditionella logiken och grammatiken, om kopulan i grekiskan och latinet inte varit en form av verbet »vara» (utan t.ex. av verbet »hava»). Ordet »är» har nämligen också andra användningar än såsom kopula. »Är» i satsen »Gud är» hör till ett helt annat logiskt sammanhang än »är» i »rosen är röd». Ordlikheten har emellertid förlett logiker att tro, att här faktiskt är fråga om samma begrepp. Det ryska språket frestar oss inte att begå detta logiska misstag. (Men kanske nog att begå andra.)

    En annan logisk egenhet hos ryskan är sättet att uttrycka handling i förfluten tid. Ryskan har varken särskilda ändelser eller särskilda hjälpverbskonstruktioner för att ange skillnaden mellan imperfektum, perfektum och pluskvamperfektum. Dessa skillnader uttrycks i ryskan med andra språkmedel. Härvid spelar satssammanhanget en stor roll. Det är fel att tro, att man inte i ryskan med precis lika stor entydighet som i svenskan kunde få fram, om man menar, t.ex., »jag åt», »jag har ätit» eller »jag hade ätit».

    Om någon menar, att det är en logisk ofullständighet hos det ryska språket, att det inte har skilda former eller konstruktioner för alla tempora, så kan det vara nyttigt att besinna, att inte heller vårt modersmål är fullständigt i detta hänseende. I engelskan finns det särskilda konstruktioner för att skilja mellan förestående handling i närvarande tid (»I shall eat»), pågående handling i förestående tid (»I shall be eating») och förestående handling i förestående tid (»I shall be going to eat»). I svenskan finns det inte särskilda böjningsformer eller hjälpverbskonstruktioner för ändamålet. Nyanserna måste uttryckas genom omskrivning eller genom sammanhanget.

    Engelskan kan sägas ha nio tempora. Man kan i närvarande, förfluten och förestående tid med tillhjälp av standardiserade konstruktioner uttrycka pågående, fullbordad och förestående handling. Är engelskans tempusböjning »fullständig»? Svaret är, att temporalkonstruktionerna i engelskan är fullständigare än i många andra språk och har en logiskt mycket tilltalande symmetri, men att fullständigheten inte är absolut. Jag vet inte, om det finns något språk, där man med särskilda former eller konstruktioner utmärker en skillnad mellan handlingar, som är omedelbart förestående, och sådana som förestår i en mera avlägsen framtid. Men det k u n d e mycket väl finnas ett sådant språk. Om detta språk därtill hade alla engelskans tempora skulle vi ha rätt att säga, att dess tempusböjning är ännu mera logiskt perfekt än engelskans. För denna perfektion finns det ingen gräns. Man kan på logiska grunder särskilja hur många »tider» som helst. Och, väl att märka, hur många tider man än särskiljer, så kan nyanserna mellan dem uttryckas på alla språk, oberoende av om språken i fråga har särskilda t i d s f o r m e r för ändamålet eller inte.

    Från dessa spridda exempel skall jag göra ett språng till vissa konklusioner i frågan om språkens logiska struktur:

    Såvitt jag kan se, har det ingen rimlig mening att tala om »den logiska strukturen» hos ett naturligt språk, t.ex. svenska eller finska. Begreppet »logisk struktur» hör till de logiska kalkylerna, till språkspelen. Att precisera begreppet är inte lätt. Man kunde ungefär säga, att en (logisk eller matematisk) kalkyls regler »fastlägger» eller »uttrycker» en bestämd logisk struktur.

    Betraktar man en bestämd logisk struktur (t.ex. satskalkylens), så kan man fråga, hur olika naturliga språk är anpassade för uppgiften att spela det i fråga varande språkspelet. Man finner då, att olika språk vanligen är anpassade på i någon mån olika sätt. T.ex. att ett språk har skilda ord eller skilda böjningsformer för att uttrycka en logisk distinktion, som i ett annat språk måste markeras genom omskrivning eller genom sammanhanget. Man kan ibland tala om bättre eller sämre anpassning i förhållande till en given logisk struktur. Men att fälla allmänna omdömen om olika naturliga språks logiska företräden är säkert omöjligt, åtminstone i fråga om s.k. kulturspråk. (Att t.ex. mena att franskan är ett särdeles logiskt språk, är antingen vidskepelse eller också en användning av adjektivet »logisk» som inte har något med logik att göra.)

    Någon vill kanske invända, att om man kan tala om ett språks anpassning efter den logiska strukturen hos en kalkyl, så måste man också kunna tala om språkets logiska struktur. Ty vad är denna »anpassning», om inte ett förhållande mellan två strukturer, kalkylens ideala och språkets faktiska logiska byggnad. Men detta är ett missförstånd. Ty det som är »anpassat» efter kalkylens regelsystem är inte en annan logisk struktur, utan ett språks ordskatt,


102


affixation, ordföljd och andra »yttre kännetecken» hos detsamma. Språkets yttre kännetecken eller allt som hör till språket såsom fysisk företeelse kunde också kallas s p r å k d r ä k t e n eller språkets formella struktur. Man kan alltså tala om en anpassning mellan logisk och formell struktur eller mellan logisk struktur och språkdräkt.


*


Förhållandet mellan logik och grammatik kan skärskådas under många synvinklar, beroende bl.a. på vilken del av den grammatiska vetenskapens mycket vidsträckta och inte särdeles konturfasta område man vill granska. Två grammatikaliska områden, som står den logiska forskningen särdeles nära, är läran om ordklasser och om satsdelar.

    Man inser strax, att särskiljandet av olika satsdelar åtminstone delvis sker på logiska grunder.2) Termerna »subjekt», »predikat», »objekt» spelar en stor roll i den traditionella logiska doktrinen. Idén att en sats, som påstår något — vi skall kalla en sådan sats en »utsaga» — måste ha ett subjekt och ett predikat, härstammar från Aristoteles. Den bottnar i uppfattningen, att i varje påstående något — vi kan kalla det en »egenskap» i ordets vidaste mening — utsäges om något. Det som utsäges är predikat. Det varom något utsäges är subjekt.

    Detta är i första hand en rent logisk distinktion, om också av ett diffust och problematiskt slag. Distinktionen får grammatikaliskt intresse först när den sammankopplas med iakttagelser om språkdräkten. T.ex. med observationen, att subjektsordet, om det har kasusböjning, står i nominativ, och att predikatsordet, om det är ett verb, står i finit form.

    Man kan generalisera och säga, att en viktig grupp av grammatikaliska regler — särskilt i den del av grammatiken, som kallas syntax — försöker samordna logiska distinktioner med egenheter i språkdräkten. Framgången hos ett sådant koordinerande företag beror av två saker: de logiska distinktionernas tydlighet och sambandens fasthet mellan logik och språkdräkt. Det är tydligt, att grammatikaliska regler av det slag, som vi nu har i tankarna, med viss framgång kan uppställas i olika språk. Men det är också tydligt, att grammatikaliska regler ofta verkar konstlade och för den logiska känslan otillfredsställande. Då frågar man kanske: Skulle det vara möjligt, om man utnyttjar bl.a. den moderna logikens landvinningar, att reformera de naturliga språkens grammatiker sålunda, att entydiga grammatikaliska regler genomgående kunde uppställas på grundvalen av entydiga logiska distinktioner?

    Jag skall inte besvara frågan här. Jag skall bara anföra några exempel och synpunkter, som kan tjäna till förberedelse för ett svar.

    Är varje utsaga byggd enligt det logiska subjekt-predikat-schemat? I »gossen simmar» utsäges om gossen, att han simmar. Alltså: »gossen» subjekt, »simmar» predikat. Men skall vi säga, att i »det regnar» »regnar» utsäges om »det» och att d ä r f ö r — alltså på grund av ett logiskt förhållande mellan »det» och »regnar» — »det» är subjekt och »regnar» predikat? Insikten att detta vore absurt har lett till talet om »formellt subjekt». Termen är intressant. Den gör oss uppmärksamma på att mellan satserna »gossen simmar» och »det regnar» råder en formell analogi eller analogi i språkdräkten, men inte en logisk analogi (i subjekt-predikat-frågan) .

    Betrakta nu finskans »sataa». Här saknas inte bara en logisk utan också en formell analogi med »poika ui» (med hänsyn till subjektet). I »sataa» utsägs inte »något om något». Satsen har inget subjekt. Men visst är den en utsaga. Skall »sataa» kallas predikat? Jag vet inte, vad grammatikerna brukar säga, men någon l o g i s k grund att kalla »sataa» predikat finns inte. Men väl finns det en formell grund, nämligen den att »sataa» i likhet med »ui» är ett verb i finit form. Frånvaron av formellt subjekt i finskan är f.ö. en logiskt intressant egenhet och, frestas man säga, en logisk tillgång hos finskan. En tillgång därför, att satsformen i finskan inte lockar oss att pressa in satsen i ett logiskt schema, dit den inte hör.

    I finskan finns det också andra drag, som är intressanta med tanke på subjekt-predikat-pro-blemet. Till dem hör konstruktionerna för nödvändig handling (»minun pitää») och ägande (»minulla on»). Vad är subjekt i satsen »minulla on kynä»? Om frågan skall besvaras på logiska grunder, måste den ställas så: Utsäger »minulla on kynä» något om m i g, nämligen att jag har en penna, eller utsäger den något om p e n n a n, nämligen att den är min egendom? Man kan lika väl säga det ena som det andra. På logiska grunder kan man m.a.o. inte avgöra, vad som är satsens subjekt. Om frågan skall avgöras, måste det ske med ledning av formella analogier mellan »minulla on kynä »och andra satser, där man tydligt ser (t.ex. på logiska grunder) vad som är

 

103


subjekt. Grammatikerna torde enstämmigt säga, att »kynä» är subjekt. För detta påstående talar många goda skäl; främst att »kynä» är ett nomen i grundform. Jag vill inte alls ställa svarets rik­lighet under debatt. Jag har bara velat uppmärksamgöra på att avgörandet i denna fråga inte grundar sig på de logiska kriterierna för subjekt och predikat, utan på olika överväganden om språkformen. Man k u n d e mycket väl betrakta »minulla» som subjekt och »kirja» som objekt och uppställa särskilda regler för subjektets och objektets kasus samt verbets form vid ägande. Detta vore kanske opraktiskt, men säkert inte ologiskt.

    Måste varje utsaga innehålla ett verb i finit form? Se på ryskan! »Roza krasnaja» är en utsaga lika god som någon annan. Men den har inget verb. Man må inte säga, att satsen innehåller en »undertryckt» eller »underförstådd» verbform. För detta kan bara betyda, all när vi översätter den ryska satsen till svenska och vissa andra språk, så dyker en verbform upp i sammanhanget. Det vore precis lika riktigt all säga, att »rosen är röd» bara »skenbart» innehåller ett verb i finit form, eftersom denna formella ingrediens i satsen vid översättning till ryska bortfaller.

    Från exemplen skall jag igen göra ett språng till mera allmänna påståenden (vilkas riktighet jag inte anser, att exemplen skulle »bevisa»):

    Grammatikaliska kategorier såsom satser, satsdelar och ordklasser är ett slags hybrider mellan två olika begreppsarter. De uppvisar i regel dels logiska, dels formella ingredienser. Dessa beståndsdelar korsar varandra på många invecklade sätt. Om något är subjekt, predikat eller objekt, substantiv eller verb, räkneord eller pronomen, utsaga, befallning eller fråga avgörs ibland på logiska grunder, ibland på formella grunder. Ibland är grunderna samstämmiga, ibland ger de olika utslag, ibland fungerar bara den ena grunden tillfredsställande, ibland kanske ingendera. Jag tror det ligger »i sakens natur» att här inte råder entydighet. En undersökning kan naturligtvis ge vid handen, att i vissa språk på vissa punkter språkdräkten är s.a.s. perfekt tillskuren efter en logisk modell. Men att postu­lera möjligheten att uppställa en idealt logisk grammatik för ett helt språk eller rent av för alla språk vore att skatta åt en ofruktbar dogmatism, som — tror jag — bottnar i en felaktig grundsyn på förhållandet mellan språk och logik.

    Motsvarigheten mellan logiska distinktioner och formella drag är således i regel ofullständig i de enskilda språken. Men språkformens avvikelser från logiska strukturer kan vara av mycket olika slag i olika språk. Härav följer, att grammatikaliska regler, t.ex. reglerna för subjekt och predikat, som i vissa språk avspeglar tämligen fasta samband mellan logik och språkdräkt, i andra språk med ringa eller ingen framgång kan uppställas. Det är visserligen ett misstag att tro, att inte den logiska skillnaden mellan subjekt och predikat skulle »existera» i alla språk. Det logiska subjekt-predikat-förhållandet kan alltid uttryckas. Men väl kan det tänkas, att det skulle finnas språk, där den logiska skillnaden är g r a m m a t i k a l i s k t ointressant, emedan den inte motsvaras av några påfallande drag i subjekts- och predikatsordens yttre gestalt. I ett sådant språk skulle kanske logiska distinktioner, som inte alls framträder i våra språks dräkt, ha grundläggande betydelse för grammatiken. Man kan här påminna om all den ytterst viktiga logiska skillnaden mellan egenskaper och relationer är mycket svagt markerad i de europeiska språkens formella byggnad. Detta är säkert en orsak till, att studiet av relationer på ett nästan häpnadsväckande sätt försummats i den äldre logiken.


*


En eller annan läsare är kanske förvånad, att jag skrivit tre långa artiklar om språk och logik utan att alls tala om den nu så aktuella semantiken. »Semantik», denna språkvetenskapligt inspirerade term, synes vara modeordet framför andra i dagens filosofiska och populärfilosofiska diskussion. De semantiska frågorna hör emellertid till ett något annat sammanhang än det, som vi här behandlat. Filosofiens semantiska orientering är ett uttryck för den betydelse, som man numera allmänt bland filosofer tillmäter undersökningar av ords och satsers mening för klarläggandet av filosofiska problem över huvud (alltså inte bara problem, som uttryckligen rör språket). Några av de moderna arbeten, som nämndes i vår första artikel, är goda exponenter för den semantiska riktningen. Den sammanhänger nära med den moderna logiken. Sina värdefullaste impulser har den fått av den originella och djupsinniga österrikiska filosofen Ludwig Wittgenstein, som lärde i Cambridge.

    Kanske skall jag senare i Nya Argus spalter tala om den filosofiska semantikens metoder och problem.




G. H. v. W.

 

 

1) Med en logisk distinktion, analogi, grund o.s.v. menar vi här ungefär: en distinktion, analogi, grund o.s.v. som har att göra med ordens användning (betydelse) i motsats till deras utseende (gestalt, form).

 

2) Se not 1.