»Fenomenalismen» och »Upsalafilosofien»

Aihepiirit:
Tekijät:
Julkaistu: 1921
Julkaistu filosofia.fi sivustolla: 01.09.2008
Artikel i Finsk Tidskrift nr 5, 1921 (359-379).

Liitteet

»Fenomenalismen» och »Upsalafilosofien»: FTETFenomenalismen och Upsalafilosofien.pdf

»Fenomenalismen» och »Upsalafilosofien».

Af

docenten Einar Tegen.

   I en nyligen utkommen, intressant och underhållande bok med titeln: Vetenskapliga vanföreställningar, ursprungligen publicerad som en serie artiklar i Finsk Tidskrift 1920, har docenten vid Helsingfors universitet, Rolf Lagerborg, gått till rätta med en del begrepp, som ännu förekomma i vetenskaplig och filosofisk litteratur ej mindre än i det dagliga lifvet, men som enligt hans mening intet annat äro än föreställningar utan den ringaste grad af vetenskaplig halt. Man skulle kunna säga, att de äro »van»-föreställningar i dubbel bemärkelse, ty man brukar dem ock af gammal vana. Dit höra begreppen substans, materie, kraft, orsak och verkan, vilja, själ. Sådana begrepp böra numera brukas endast med citationstecken eller med underförstådd mening att de stå i stället för någonting helt annat, som kan vara svårt att med lämpliga ord uttrycka, men som icke förty är det enda verkliga bakom dessa »tanketing», dessa »hjärnspöken». De äro blott »falska etiketter vi klistra på skeendet, i tro att vi därmed lära känna dess väsen; tomma namn, som icke lära oss mera härom, än hvad vi lärt känna om låt säga planeten Venus’ verkliga beskaffenhet, genom att döpa den Venus». Citatet gäller närmast begrepepn materie och kraft, men torde kunna utsträckas att gälla alla de af Lagerborg behandlade vanföreställningarna.
   Framställningen anknyter till och säger sig vara ett supplement till Rob. Tigerstedts för icke länge sedan publicerade arbete: »Vetenskaplig kritik. Några allmänna betraktelser»,

27
360

där denne söker »gifva vår studerande ungdom en något närmare inblick i det vetenskapliga tänkandet och en påstöt till kritik af gängse läror» (cit. efter Lagerborg). Detta arbete, som af Lagerborg behörigen uppskattas, går emellertid enligt dennes mening icke djupt nog i kritiken och icke tillräckligt långt i afvisandet af sådana vetenskapliga vanföreställningar som de ofvan nämnda. De brukas af Tigerstedt själf utan den vetenskapliga kritik, som man efter de senaste decenniernas naturvetenskapliga och filosofiska forskningar har rätt att förvänta.
   Bokens syfte är emellertid icke endast det nu nämnda, utan vid sidan däraf framstår såsom en lika viktig uppgift att gifva en populär och allmänfattlig inledning till den af förf. omfattade filosofiska ståndpunkten, af honom (och andra) kallad fenomenalism. Att denna fenomenalism själf är på god väg att blifva en vetenskaplig vanföreställning, är emellertid något som undgår honom, och denna artikel har i sin tur till närmaste syfte att något skärskåda Lagerborgs kunskapsteori och allmänna filosofiska ståndpunkt, m. a. o. att i största korthet fatta position till fenomenalismen i denna gestalt under anknytning till Lagerborgs framställning.
   Till att börja med vill jag emellertid göra Lagerborg min reverens för det sätt på hvilket han vetat att föra filosofiens talan i en tid så föga lagd för filosofiskt tankande — det fordras en särskild konst att skrifva filosofi så att den stora allmänheten öfver hufvud taget läser det skrifna och så att det samtidigt är både filosofiskt värdefullt och begripligt för andra än de i någon mån filosofiskt skolade. Den verkligt filosofiskt intresserade skall icke rygga tillbaka ens för en svårgenomtränglig framställning, men det fordras konst att vinna nya läsare af filosofisk litteratur. Lagerborg fyller höga anspråk i detta afseende.
   Men icke mindre vill jag göra honom min reverens för hans behandling af de i början af denna artikel uppräknade »metafysiska» begreppen, låt vara att hans framställning i stor utsträckning bygger på andra författare. Jag skulle i det stora hela vilja ge honom alldeles rätt i hans kritik af dessa

361

begrepp. Själf har jag i Svensk Tidskrift 1920, h. 2, varit inne på några af dessa problem, därvid byggande på Phaléns undersökningar. Den kritik Lagerborg presterar har beröringspunkter med det upsaliensiska sättet att ta saken, om det också i vissa afseenden går fram efter andra linjer. Sär-skildt synes mig hans kritik af jag-begreppet i sista kapitlet intressant, och om jag också icke alldeles kan instämma i resonemangets alla detaljer, så är jag i hvarje fall öfverens med honom om resultatet: därom att ett jag, som uppbär de olika förnimmelserna, och som består såsom ett och samma under all medvetandesmångfaldens växling, svårligen står att uppdrifva. Försåvidt Lagerborg emellertid afser att alldeles utmönstra subjektsbegreppet i betydelsen af något, som är förnimmande, något, som är tänkande, kännande, viljande, kan jag icke fullt vara med. Ty låt vara att detta vi kalla »jag» är ett skeende, sig aldrig lika och därför icke något »sig», något »jag», så måste man dock kunna säga, att de enskilda förnimmelserna, tankarna, känslorna, ingå som bestämningar hos något. Detta något är skeendet själft, dess olika faser eller moment, och hvarför icke kalla detta subjekt? Vi ha ju dock här i hvarje moment ett komplex, ett helt af bestämningar —låt vara att vi kanske aldrig kunna komma att fixera momenten i deras oändliga växling och hvarför icke tillägga detta komplex, denna helhet, subjektets namn? Räknar man förnimmelsen med, så har man ju här subjekt med bestämningar, bland dem just förnimmelsen själf. Och så ha vi ju ett förnimmande subjekt. Men det är riktigt, att detta subjekt ej får bli ett agens, en verkande substans eller ett under växlingen bestående subjekt, och det är riktigt, att subjektet ej är detsamma som medvetandet själft, som förnimmelsen. I dessa afseeaden är det kunskapsteoretiska subjektet ett oting.
   Förf:s benägenhet att diskvalificera, ja, alldeles förkasta subjektsbegreppet sammanhänger emellertid med hans allmänna kunskapsteoretiska ståndpunkt, enligt hvilken någon motsats mellan subjekt och objekt, då fråga blir om kunskapen, icke är möjligt att antaga. Den sammanhänger också

362

med hans tendens att upplösa allt i relationer, i skeenden, i vardande, utan att bestämdt häfda nödvändigheten af kvaliteter, af element, som ingå i detta skeende, och som allena kunna ge relationen en mening. Ty ingen relation utan led. Intet skeende utan något som föregår ett annat, ett efterföljande. Visserligen öppnar den moderna naturvetenskapen, på hvilken förf. bygger, underbara utsikter in öfver den fysiska världens, det rumsliga sammanhangets inre struktur. Sär-skildt afslöjar sig mikrokosmos i dessa dagar som en värld af relationer, där atomen icke längre är ensam herre, ja, icke ens elektronen, dess arftagare, utan där relationer och »energier» af svårtydbar art föra spiran. Också i makrokosmos hota förskjutningar i den numera gamla men en gång nya världsbilden. Jag behöfver blott nämna Einsteins namn, och alla veta — åtminstone så mycket, att gamla, bergsäkra föreställningar om rum och rumsliga förhållanden förefalla betänkligt rubbade. Fixstjärnorna bli lika labila som den gamla odelbara atomen blir en skådeplats för »krafternas» spel. Inga mått äro fasta, meterstocken krymper, och ljuset tenderar att böja af vid knuten. Man går inte säker längre på gatan en mörk kväll. Allt är relativt. Panta rei, allt flyter, som den gamle Heraklit sade. — Som sagdt., visserligen öppnar den modenia naturvetenskapen underbara utsikter in öfver det fysiska skeendets värld. »Man räknar», som Lagerborg säger, »i de gamla atomernas ställe med elektroner och elektriska elementarquanta — häftpunkter för laddningen, som skola ge upphof till utsträckning och andra substansegenskaper.» Men icke heller elektronerna duga — de äro blott atomer i miniatyr. Man opererar i stället med »sammanhangsrelationer, lagar och ekvationer» (s. 63 f.) och man gör det utan att ens tänka sig kvaliteter till grund för dessa, synes det. Men — måste man här mot förf. invända, — är också detta möjligt? Är det tillräckligt att som Lagerborg fasthålla blott vid kvaliteternas berättigande såsom en omtolkning af dessa relationer och förlopp i ett annat sinnesområde, att sätta färg i stället för våglängder i spektrum o. s. v. (s. 22), toner i stället för rytmiska rörelser (s. 23 f.) och tvärt-

363

om? Kan man nöja sig med att tänka kvaliteten som samma sak som detta andra, blott från en annan synpunkt? Är förloppet, är skeendet, är relationen, är rörelsen öfver hufvud tänkbar utan kvaliteter, utan element, som på ett mer intimt sätt — som dess reala led — ingå i skeendet? Hvad blir kvar, om allt är relation, skeende, förlopp, rörelse, låt vara att våra sinnen säga oss, att detta också kan fattas som färg, ton, doft etc.?
   Jag blott frågar. Och i saknad af ingående kunskap om den moderna naturvetenskapens mysterier går jag icke närmare in på dessa problem. Men såvidt jag kan fatta, kommer naturvetenskapsmannen icke ifrån den uppställda frågan. Och där kommer då egentligen frågan efter »materien» tillbaka i ny form — den återkommer i form af fråga efter de kvaliteter, som konstituera skeende och relationer. Jag tror ej som Lagerborg, att materieproblemet är löst med uppvisande af att atomen (eller elektronen) icke är en substans. Jag tror tvärtom på ursprungliga kvaliteter som relationsled och som tillsammans med utsträckningskvaliteten bildande en »materie», denna materie må sedan framträda som elektron eller i någon annan form. Men naturligtvis får man därvid akta sig för att få substansen tillbaka i form af en sådan materie. Detta är den naturvetenskapligt oskolade filosofen-lekmannens syn på saken.

*

   Om enligt Lagerborg från en synpunkt hela tillvaron upplöses i relationer, är vidare denna tillvarons relativitet dubbel. Den är icke blott den nämnda relativiteten så att säga inom skeendet, den är ock en relativitet i förhållande till oss, »ett vardande relativt till oss själfva» — för att citera ett uttryck, som ger båda relativiteterna i ett (s. 62). Intet är i sig själft, allt är blott »för oss».
   Denna tanke leder öfver till den jag nyss antydde såsom gifvande uttryck åt Lagerborgs kunskapsteoretiska grundståndpunkt, den att subjekt och objekt äro ett. Ty säger jag, att något är blott för mig, icke i sig själft, då har det ingen

364

egen tillvaro, då är det tänkt som ett led i relationen subjekt —objekt, men som ett led, som till själfva sin verklighet är gifvet med det andra ledet i relationen, d. v. s. det måste sammanfalla med detta andra led, ty relationen är just dessa bägge led (subjekt och objekt) och intet annat. Det är icke — och står i relationen (såsom orsaken är — och går före verkan), utan det är i och med relationen. Relationen är konstitutiv för varat af dess ena led. Men då kan blott det andra ledet konstituera varat, ty utom leden ges här intet. Alltså, objektet sammanfaller med subjektet. Det som är blott »för mig», det är intet annat än »mig». Eller: allt är subjekt, förnimmelse — ty resonemanget gäller, vare sig man fattar förnimmelsen själf eller det subjekt, hos hvilket den ingår, som relationens andra led. Det är den kunskapsteoretiska idealismen, öppet uttalad af Lagerborg. Allt är själslif, förnimmelser. Allt är, från en synpunkt, psykiskt. Detta är också »fenomenalismen» hos Lagerborg. Och här kan »Upsalafilosofien» icke längre vara med.
   Visserligen, fenomenalismen har också en annan sida. Den är icke idealism rätt och slätt, den är den form däraf, som utbildats af vissa moderna — ofta naturvetenskapligt skolade — tänkare med Avenarius och Mach i spetsen, och som också kallas empiriokriticism. Särskildt synes Lagerborg vara påverkad af Mach. I fråga om sin uppfattning af kausaliteten, påpekar han själf beroendet af Verworn. Hvad innebär nu denna fenomenalism?
   Man skulle helt kort kunna säga, att fenomenalismen i denna gestalt med berådt mod sluter ögat för sin idealistiska karaktär — ett stycke på vägen. Är den oss gifna företeelsen något blott för oss, är den enhet af subjekt och objekt, så kan man naturligtvis, om man vill, ta ut dess objektssida likaväl som dess subjektssida och säga: företeelsen, fenomenet, är objekt, förnimmelsen är här objekt. Precis så gör man inte, utan man tar helt enkelt företeelsen, kvaliteten, sådan den föreligger, rent positivt, och ser bort från att den är en förnimmelse. Hvad man egentligen har, det är då förnimmelseinnehållet i dess för oss gifna positiva karaktär; detta är då

365

det verkliga — häri framträder åsiktens positivism. Man behöfver alls icke teorien om ett ting i sig bakom fenomenen, allt är lika verkligt sådant det är oss gifvet, färg, ton, utsträckning, form och gestalt. Skillnaden mellan primära och sekundära kvaliteter försvinner. Hvad man har är helt enkelt allt vårt medvetandes innehåll, och att här fråga efter ett mer eller mindre verkligt, det har rakt ingen betydelse. Den i vattnet brutna käppen är ofvan vattnet rak, det ena är lika verkligt som det andra. Allt är som det synes vara, ty det varande är just detta som synes vara. Åsikten har anor från Protagoras, och vilja vi i nyare tid finna en läromästare af stora mått, ha vi att gå till Hume med hans fritt sväfvande perceptions, alla positivisters lärofader. Ty perceptionen hos Hume, den är både perception i verklig mening och på samma gång objekt, förnimmelse och innehåll — båda på en gång och dock intetdera. Den är det verkliga — att fråga efter en annan verklighet har ingen mening. Och då jag kallar perceptionen för fritt sväfvande, menar jag därför icke blott en frihet från »jaget». Utan jag afser också denna tanke på perceptionen såsom det verkliga, såsom det positivt objektiva, samtidigt som den också skall vara just perception. Men är perceptionen det verkliga, då ha vi därför här också friheten från tinget i sig, ett bakomliggande substrat, en yttersta grund, proklamerad.
   Man torde kunna säga, att det på denna punkt råder en likhet mellan fenomenalismen eller positivismen och den åskådning, som författaren till denna uppsats i sin ringa mån företräder — men blott till en viss gräns. Man behöfver icke, synes det, fråga efter ett ting i sig bakom företeelserna — i den meningen, att det gåfves en annan, mer verklig verklighet, af hvilken den rumsligt-tidliga verkligheten vore ett fenomen eller kanske ett blott sken — ja, man kan icke så fråga, ty verkligheten kan icke graderas. Är något verkligt, så är det verkligt, och därmed punkt. Och att nu mena, att den rumsligt-tidliga verkligheten såsom sådan vore overklig eller sken, därtill finnes rakt ingen anledning. Men är den verklig, då behöfva vi icke tinget i sig i denna mening.

366

   Man torde också med en viss rätt kunna säga, alldeles som fenomenalismen, att färg och ton och andra s. k. »subjektiva» kvaliteter äro lika verkliga som utsträckning och gestalt och annat sådant, som efter gammalt menats vara det egentligt verkliga hos den rumsliga verkligheten. De vanliga argumenten mot de subjektiva kvaliteternas rent »subjektiva» karaktär torde i hvarje fall icke vara hållbara. Man menar t. ex., att färgblindhetens faktum bevisar färgens subjektivitet. Men hvad är det som hindrar, att ett föremål verkligen har den färg, vi vanliga människor fatta det med, och icke den som den färgblinde tror? Den färgblinde kan ju helt enkelt ha en falsk uppfattning — uppfatta saken med en annan färg, en annan bestämning än den har. Från färgblindheten kan man rakt inte sluta någonting angående verklighetens beskaffenhet i fråga om färg. Och lika litet, synes det, från andra argument, t. ex. från det, att en viss färguppfattning kan framkallas af andra orsaker (t. ex. en elektrisk ström) än de som vanligen framkalla en sådan. Själfva färg-uppfattningen är naturligtvis i detta fall såväl som i det föregående, vid färgblindheten, verklig. Att något färgadt föremål med den förnumna karaktären här ej föreligger såsom objekt för uppfattning och att uppfattningen därför är falsk, är en helt annan sak. Ja, jag går så långt, att jag säger, att om också ingen enda uppfattande varelse någonsin uppfattat ett föremål med dess rätta färg, med den färg det har, så bevisar det rakt ingenting angående den frågan, om föremålen öfverhufvud ha färg såsom en verklig bestämning eller icke. Man kan icke heller invända, att de element, hvaraf  kropparna byggas upp, att — låt oss säga — »atomer» eller »elektroner» alls ingen färg ha, och att därför heller icke deras resultant, det komplex de i sina relationer och i sitt skeende bilda, icke kan vara färgadt. Ty äfven om »atomen» eller »elektronen» nu ingen färg har — hvem vet för öfrigt, hur de där små kanaljerna se ut? (man synes ju åtminstone icke komma ifrån krafvet på kvaliteter som yttersta replipunkt för relationerna,   äfven om nu atomer och elektroner själfva måste upplösas i sådana relationer) — hvad  hindrar,  att

367

komplexet har en egenskap, som dess delar, dess komponenter, icke äga?
   Emellertid undviker jag att taga definitiv position i denna svåra fråga — visligt nog, skall läsaren tillägga. Hvad jag ville med mitt resonemang var också ytterst något annat. Jag ville visa, att man kan ge fenomenalismen rätt äfven i detta stycke — att alla kvaliteter äro lika verkliga — utan att dock själf intaga dess ståndpunkt. Ty väl att märka, äfven om man menar, att färgen är lika så verklig som trots något annat, så behöfver man icke grunda denna mening på samma sätt som fenomenalismen. Och här framträder förvisso den afgörande skillnaden mellan skilda åskådningar i klar dager.
   Ty om fenomenalismen i sin positivistiska utgestaltning anser, att t. ex. färg och utsträckning äro lika verkliga, så har man dock här alltid att sätta ett citationstecken om detta: »lika verkliga». Man kunde också säga: »lika overkliga». Det kommer på ett ut för fenomenalismen. Ty trots sin tillfälliga glömska af medvetandet elier af fenomenens medvetandessida, så kan den dock icke för alltid ta afsked af medvetandet. Fenomenet är dock från en sida för denna åskådning alltid medvetande, förnimmelse — och jag lägger här alls icke in något af substans, af »själ» eller »jag» eller något sådant. Jag undviker därför också subjektsbegreppet. Och jag kan gärna anamma den term som Hume använder: perception, förnimmelse. Detta medgifvet, komma vi dock icke ifrån, att det grundläggande för fenomenalismen från en synpunkt var just detta, att allt var förnimmelse, själslif (om också icke själ). Förhållandet framträder klart hos Lagerborg på olika ställen. Och förvisso är Mach, hans lärofader, idealist i kunskapsteoretisk mening, hur mycket han än må betona, att die Empfindungen egentligen blott äro Elemente, af hvilka världen bygges upp. De äro ju dock å andra sidan också Empfindungen. Men är allt ytterst Empfindung, förnimmelse, då har det ingen mening att säga, att ett är mer verkligt eller mer overkligt än ett annat. Intet ges då för uppfattningen att fatta på ett mer eller

368

mindre sant sätt. Allt är uppfattning, förnimmelse. Allt är fritt sväfvande perceptioner.
   Att emellertid fenomenalismen icke kan fasthålla vid denna uppfattning, framgår af skilda ställen hos Lagerborg. Så talas s. 64 om naturvetenskapens uppfattning af relationerna i tillvaron såsom en bild, som icke ger uttryck åt verkligheten sådan den är i sig. Där finns således tinget i sig kvar som något som står emot uppfattningsinnehållet. Och förnimmelsen är icke längre det verkliga. Detta ting i sig komma vi dock aldrig åt. I detta stycke är Lagerborg liksom Kant agnostiker.
   Helt annorlunda ställer sig saken, om man anser, att uppfattningen, förnimmelsen, aldrig kan sammanfalla med sitt objekt. Då finns det först och främst en verklighet att med förnimmelsen fatta. Och denna verklighet kan vidare sannt eller falskt uppfattas. Sannt fattar man den, om man fattar den med de egenskaper den har, falskt, om man fattar den med andra egenskaper än den har. I båda fallen kan man tala om ett objekt för förnimmelsen — om man med objekt menar just det uppfattade, så att »objekt» icke betyder något annat än detta »att uppfattas». Objektet är i det förra fallet verkligheten själf, i det senare får det fantasiens form. Man behöver således här icke mellan verkligheten och förnimmelsen skjuta in någon »bild» eller dylikt, utan uppfattningen uppfattar direkt sitt objekt. Att detta ibland framträder med andra egenskaper än det har, såsom fantasi, är en annan sak. Äfven i fantasien kunna ju dock, ja, måste kanske verklighetselement ingå.
   Intet hindrar då här, att uppfattningen, ehuru begreppsligt skild från sitt objekt, är en uppfattning af verkligheten själf. Och vill man kalla denna verklighet för ett »ting i sig», så gärna det, blott man därvid icke tänker också ett motsvarande fenomen med en lägre grad af verklighet. Principiellt sedt kunna vi då här tala om ett från förnimmelsen skildt kunskapsobjekt, hvilket är verkligheten själf, är denna i dess bestämdhet och konkretion, är »tinget i sig». Och intet hindrar, att denna verklighet också är just det skeende,

369

hvarom Lagerborg talar. Här råder då ingen principiell skillnad mellan »tinget i sig» eller verkligheten och de positiva element eller kvaliteter, som för fenomenalismen äro blotta förnimmelser. Ty till detta skeende kan möjligen också höra färg och ljus och ton, kanske också smak och lukt såsom verkliga bestämningar. Den frågan afgöres icke i det sammanhanget. Men verkliga äro de nu — för såvidt man anser sig böra fatta dem såsom verkliga —icke såsom i förnimmelser eller såsom ett med förnimmelser gifna positiva element utan just såsom bestämdheter hos verkligheten, såsom verkliga element helt enkelt, de må sedan af oss uppfattas eller ej, och de må af oss så fattas som de äro eller icke. Möjligen är hela den moderna naturvetenskapen — liksom också filosofien — i viss mån falsk. Men aldrig kan den upphöra att med sina teorier mer och mer söka närma sig verkligheten och fatta denna själf. »Majas slöja» får icke längre hindra den från ett dylikt uppsåt — allra helst som denna verklighet kanske ligger oss närmare än vi någonsin anat.
   Här få då begreppen verklighet (utsagdt om »verkligheten» själf) och sanning (om förnimmelsen, uppfattningen) en mening. För fenomenalismen ryckas de med i den allmänna relativiteten. Dock må här i korthet anmärkas, att äfven om människan ständigt förändras eller rättare är ett skeende, som aldrig hvilar, så behöfver icke därför objektet för hennes förnimmande upplösas i idel relativitet. Man kan »relativt», öfvergående — i ett »nu» men kanske icke i nästa — förnimma något, som trots detta är förblifvande. Objektet blir icke »relativt», försvinnande, obeständigt, därför att förnimmelsen däraf varar ett ögonblick och så försvinner. Och framför allt, det förlorar icke sin verklighetskaraktär med att förnimmelsen förgår, ja, icke ens med att det själft varar blott ett ögonblick och så förgår. Tidlig begränsning innebär icke någon begränsning i verklighet.
   Men annorlunda ställer sig saken för fenomenalisten. Ty han menar, att objektet är blott förnimmelse. Därför förgår också objektet med förnimmelsen. Och här hamna vi då i en verklig relativism, äfven angående verklighetens egen

370

natur. Här flyter allt. Verkligheten själf har blifvit flytande. Ty man kan nu icke i ett ögonblick säga, att så var det i det föregående. Två på hvarandra följande förnimmelser af ett och samma — sådana förutsättas i all vetenskap — äro nu lika sanna, vore de ock rent motsatta till innehållet. Därmed är då verkligheten själf på olika sätt beskaffad — en uppenbar orimlighet. Man kan icke längre tala om att något är på ett visst sätt. Det kan lika gärna vara på ett annat. All vetenskap omöjliggöres, hvarje utsago om verklighetens beskaffenhet blir meningslös. Man kan icke ens utsäga något om den förnimmelse man nyss hade. Äfven den kan fattas på olika sätt och är därför ock på olika sätt. — Det är förvånande, att man icke så mycket stannat inför Platons kritik af Pro-tagoras i dialogen Theaitetos, att man riktigt insett konsekvenserna af sin teori och sökt ett läkemedel mot det onda. Ty ett ondt är det förvisso att icke kunna utge sin egen teori för sann — af principiella skäl.
   Egentligen föreligger ju absolut ingenting att uppfatta för en åskådning, enligt hvilken allt är förnimmelsen själf. Men äfven om den konsekvensen icke dras utan man såsom ofvan skett — inkonsekvent — antar  ett innehåll i förnimmelsen, identiskt med denna, blir åskådningen ohållbar.
   Man kan icke reda sig i denna situation med den invändningen, att man ju dock kan skilja mellan vissa förnimmelser såsom mera ursprungliga, nämligen sinnesförnimmelserna i egentlig mening, och vissa andra såsom endast af dessa härledbara, föreställningar i egentlig mening. Dessa senare skulle då vara blotta bilder af de föregående, och bilden kunde vara sann eller falsk, återge sitt föremål riktigt eller oriktigt, hvarmed det då vore möjligt att tänka sig att af tvenne förnimmelser af ett och samma den ena förnimmelsen vore sann, den andra (bilden) falsk, och på det sättet dock vettenskap vara möjlig. Man kan, säger jag, icke göra den invändningen,  ty för fenomenalisten råder först och främst ingen väsentlig skillnad mellan sinnesförnimmelse och föreställning, båda äro rent psykiska företeelser, den ena är blott litet blekare och mattare än den andra. Påstås något annat,

371

är man inkonsekvent. Och vidare. När man antar en bild af något, då har man redan antagit möjligheten af ett objekt, ett original, skildt från bilden, något som afbildas. Och det hjälper icke att säga, att här originalet själf t också är en förnimmelse. Såsom objekt, såsom original, är det icke längre ett mod förnimmelsen däraf. En skillnad mellan bild och original är antagen. Men därmed är hela positionen upprifven. Alltså var det icke, kan man säga, allvar med talet om att man icke kunde anta något objekt, skildt från förnimmelsen. Och antar man i det ena fallet (vid bilden) ett sådant objekt, hvad hindrar, att man i det andra (vid sinnesförnimmelsen) antar ett dylikt? Är det öfver hufvud möjligt att anta ett från förnimmelsen skildt objekt, hvarför kan då icke ett sådant föreligga i det ena fallet lika väl som i det andra? Men är det så, då föreligger icke längre något skäl att hålla på idealismen vare sig i den ena eller andra gestalten. D. v. s. fenomenalismen har icke kunnat hålla fast vid sin egen grundposition: att allt är förnimmelse.-.
   Men antar då fenomenalismen verkligen, att allt är förnimmelse? Ja, det gör den. Den nöjer sig icke med att säga, att känslor, föreställningar, minnesbilder, tankar, äro förnimmelser och något psykiskt. Utan allt är förnimmelse, äfven det fysiska. Säger man, att den icke antar detta, att allt är förnimmelse, utan blott, att allt hvad vi förnimma, det vi ha något medvetande om, är det, så — à la bonheur — det kunna vi taga fasta på. Ty då den så säger, menar den, att »något» finnes, som vi ej förnimma. Dock — därmed förnimma vi det ju, låt vara såsom ett blott »något» (som ej förnimmes). Men då hemfaller det under samma fördömelse: att vara blott något förnummet, d. v. s. en blott förnimmelse. Därmed är allt förnimmelse.
   Allt fysiskt är nu också enligt fenomenalismen själf blott förnimmelse, Empfindung. De fysiska elementen äro för Mach och likaså för Lagerborg Empfindungen. Eller på ett annat sätt uttryckt: allt fysiskt är något psykiskt. Det råder ingen skillnad i sak mellan det fysiska och det psykiska, det
blott en skillnad i synpunkt,  i betraktelsesätt. Mach

372

framställer saken så, att fysiskt säger man något vara, om det betraktas i och för sig och oberoende af de sinnesorgan hos vår kropp, som förmedla intrycken till oss, oberoende också af vårt nervsystem, af allt kroppsligt således hos det förnimmande subjektet. Psykiskt är detta samma åter om det betraktas med hänsyn till detta förmedlande eller »medbestämmande». Och det är också klart, att man på detta sätt icke får någon väsentlig skillnad mellan rena sinnesförnimmelser och föreställningar, tankar i egentlig mening. Ty äfven dessa äro ju knutna till vissa fysiologiska underlag, såsom också Lagerborg i sin bok (s. 48) påpekar.
   Det underliga är nu här, huru man på grundval af dessa argument kan fasthålla vid sin teori. Ty hvad först och främst det från Mach anförda resonemanget beträffar, så måste man ju förutsätta, att de vid sinnesförnimmelserna förmedlande elementen (med ett ord vår kropp) på hans grundståndpunkt själfva äro förnimmelser. Det är ju också Machs uttryckliga mening. Det är vissa element eller förnimmelser (K L M . . . .)  som  förmedla eller »medbestämma» förnimmelserna af den yttre fysiska världen (A B C . . . .). — Emellertid, hur nu än denna »medbestämning» tänkes, synes det vara omöjligt att på det sättet af de fysiska elementen göra något psykiskt. Egentligen måste väl den meningen ligga i tanken, att de fysiska elementen äro att fatta såsom psykiska genom en förmedling af något psykiskt. Ty hur skulle eljes det fysiska kunna bli psykiskt, bli något annat än hvad det är? Det fysiska är egentligen endast förmedelst detta psykiska, och därför är det själft psykiskt. Det måste vara tanken, om eljes denna »medbestämning» skall ha någon mot själfva  saken svarande betydelse. Därför att det fysiska själft är psykiskt (såsom genom K L M . . . . gifvet) är det icke väsensskildt från det rent psykiska, känslor, tankar, etc. (α β γ . . . .).
   Men därmed har man å ena sidan råkat ut för ett ohållbart orsaks- eller grund-begrepp. Ty i en sådan »medbestämning» eller förmedling måste — om ock ej öppet — vara tänkt just ett framgående ur det förmedlande, men något sådant är

373

omöjligt, hvilket Lagerborg torde vara den förste att erkänna. Jag hänvisar angående den saken till min nämnda artikel i Svensk Tidskrift 1920. Å andra sidan torde det vara omöjligt för Mach att fasthålla vid denna förmedling genom något psykiskt. Ty det är ju alls icke så, att de hos oss själfva, hos vår kropp, förefintliga element och funktioner som man afser, då man tar i betraktande, att de yttre fysiska kvaliteterna äro oss gifna endast såsom förnimmelser förmedlade genom våra sinnen, vårt nervsystem etc., — det är alls icke så, att dessa kroppsliga element och funktioner
(K L M . . . .) därvid af oss betraktas såsom själfva varande förnimmelser. Det kroppsliga vi då ha framför oss, det är så realt kroppsligt tänkt som trots något annat. Ögat, som upptar ljusstrålarna, och nerverna, som leda retningen till hjärnan, fattas i detta sammanhang såsom lika fysiskt reala som själfva den färg och den form som vi så komma att uppfatta. Och det är alls inte så, att då vi säga, att en hvit kula blir gul, om vi ta in santonin (Machs exempel), vi därvid skulle betrakta de i vår kropp försiggående förändringarna, hvilka betinga gulförnimmelsen, såsom själfva varande förnimmelser. Det gör inte heller Mach. Det är här fråga om våra sinnen och våra nerver just i deras fysiska eller fysiologiska karaktär. Men hvar finnes då den tillräckliga grunden för antagandet, att de fysiska elementen och kvaliteterna äro något psykiskt? Hvad som här föreligger är ju helt enkelt dels vissa fysiska element, dels en förnimmelse af dessa hos oss, dels slutligen vissa fysikaliska och fysiologiska processer i vår kropp, som tidligt förmedla den nämnda förnimmelsen. Men hur i all världen kan man häraf få fram, att de fysiska elementen själfva äro något psykiskt?
   Man säger kanske då, att det här är fråga blott om den saken, att ett yttre fysiskt element i förbindelse med vissa likaledes fysiska men i vår kropp befintliga element kallas psykiska. Det yttre står i ett kansalt eller rumsligt förhållande till vissa organ och processer i vår kropp, och därför kallas det psykiskt. Då torde man emellertid alldeles misskänna, hvart man vill komma med resonemanget ifråga. Ty

374

det gäller ju dock att upprätthålla enheten i art af alla element, att visa, att alla element äro från en synpunkt psykiska. Och därmed måste man ju dock mena något. Man har tydligen ett begrepp om psykiskt och ett begrepp om fysiskt, och så vill man visa, att egentligen råder det ingen skillnad mellan elementen i afseenden å dessa begrepp. Alla element äro psykiska, äfven de fysiska i eminent mening. Då äro de naturligtvis psykiska med allt hvad det innebär.
   Man skulle kunna resonera så, att man säger: alla förnimmelser äro knutna till fysiologiska processer i vår kropp, och därför råder det ingen väsentlig skillnad mellan sinnesförnimmelser å ena sidan och känslor, föreställningar, tankar å den andra. Så resonerar Lagerborg s. 48. Resonemanget är riktigt, så långt det nu räcker, men menar man att därifrån komma öfver till en åsikt om verkligheten såsom varande af ett enda slag eller till tanken, att de fysiska elementen också äro förnimmelser, då hugger man i sten. Ty här kommer man naturligtvis inte längre än till hvad som föreligger: detta att känslor och förnimmelser alltid äro bundna vid något fysiologiskt och därför i detta afseende äro lika. Man kan inte af detta skal påstå ens en väsenslikhet mellan olika slag af s. k. psykiska företeelser och än mindre som Lagerborg uttrycka sig så, att allt själslif är ett med fysiologiska företeelser, man kan blott säga, att själslif är bestämning hos, bundet till det fysiska skeendet. Därmed blir det själft icke fysiskt, lika litet som det fysiska blir själslif. I ett sådant resonemang förutsätter man ju också just en verklig begreppslig skillnad mellan fysiskt och psykiskt. Det psykiska är bundet vid eller är något fysiskt (det fysiologiska) såsom något i och för sig bestämdt, och därför är det fysiska — psykiskt!
   En befrielse från alla clessa svårigheter vinner man icke förr än man bestämmer sig för att resolut skilja mellan fysiskt och psykiskt, att göra en »reinliche Scheidung» mellan dem af oåterkallelig art, att fatta dem »utan sammanblandning och förvandling». Det fysiska är fysiskt och kan aldrig bli psykiskt, det psykiska är psykiskt och kan aldrig bli fy-

375

siskt. Utsträckning är utsträckning, och färg är färg, och förnimmelse är förnimmelse och kan aldrig blifva annat.
   Men innan man bestämmer sig för ett sådant skiljande mellan fysiskt och psykiskt eller öfver hufvud mellan psykiskt och icke-psykiskt, må man besinna, hvad det innebär. Det innebär för det första en brytning med allt hvad teoretisk idealism heter, i hvilken form den än må uppträda. Det sorn är gifvet som objekt för medvetandet, kan själft icke såsom sådant vara medvetande, förnimmelse. Är något fysiskt objekt för en förnimmelse, kan det själft icke vara förnimmelse. Hvilket icke hindrar, att förnimmelsen fattas som egenskap eller bestämning hos något som — också — är fysiskt, hos en psykofysisk organism, en organism, som förutom sina »fysiska» bestämningar också är medveten om ett och annat. Därför att egenskapen förnimmelse ingår hos ett visst subjekt, ett egenskapskomplex, som äfven äger fysiska egenskaper, behöfver icke förnimmelsen själf blifva fysisk. Trots egenskapsförhållandet bevara således egenskaperna själfva var och en sin egendomliga karaktär. Förutsätter man något annat, har man i hemlighet tänkt in det gamla begreppet om en substans, hvaraf allt består och som ligger under egenskaperna såsom deras bärare, framträdande i dessa. Med förnekandet af idealismen är således icke en materialism i den gamla meningen gifven.
   Men denna »reinliche Scheidung» innebär för det andra också en brytning med så godt som hela den moderna psykologien i ett visst afseende. Ty denna psykologi antar genomgående, att det psykiska är icke blott förnimmelsen själf utan också det i eller för förnimmelsen gifna, och detta utan att klart markera, att det här är fråga om något annat än förnimmelse. Man behandlar i psykologien just förnimmandet, medvetandet, såsom varande det psykiska men äfven sådana saker som färg och ton och smak och lukt med den förutsatta meningen, att dessa saker själfva äro något psykiskt i samma mening. Detta gäller i all synnerhet förnimmelsen i betydelsen af sensation. Med en sensation menar man icke blott en förnimmelse af något sådant som färg eller lukt,
28

376

nian menar ocksä innehållet, detta något själft. Förnimmelse och objekt ha gått samman till ett i sensationsbegreppet. Men det är just detta, som förefaller att vara det stora felet i all psykologi.   När  man så skall söka fatta, hur ett medvetande af ett objekt af mer komplicerad art är möjligt, så börjar man att foga samman sådana »sensationer» till ett sammansatt medvetande i tron att man därvid rör sig med något psykiskt, hvaraf ett psykiskt kan resultera, i stället för att eftersöka genesis af medvetandet om detta sammansatta objekt. Det är hos objektet, som »sensationsmångfalden» är att söka, icke hos medvetandet därom. Men misskännande detta  faktum komplicerar man  medvetandet genom »sensationer» i stället för att utreda, hur ett osammansatt medvetande af ett jämförelsevis sammansatt objekt kan uppkomma. Ty väl att märka, medvetandet är alltid osammansatt, vare sig det uppträder som sinnesförnimmelse (»sensation») eller som föreställning eller som en låt vara aldrig så »komplicerad» tanke. Komplikationen är en komplikation hos objektet, ej hos medvetandet.
   Och här torde man då också kunna våga det påståendet, att vid bildande af en varseblifning de olika sensationsinnehållen sällan uppträda så isolerade som fallet måste vara, ifall varseblifningen  själf skulle sammansättas af sådana enkla sensationer eller sensationsinnehåll. Det för medve- tandet ursprungligt gifna objektet framträder ofta för oss i sin konkretion på en gång, och den »sammansättning» man här kan spåra är förutom objektets egen komplikation af skilda egenskaper (färg, utsträckning, form, etc.) endast en fysiologisk — ty det skall ingalunda förnekas, att i vår organism en massa parallellt fortlöpande processer fortgå, hvilka resultera i ett i hög grad differentieradt fysiologiskt tillstånd hos vår organism jämte en därtill knuten förnimmelse. Men denna förnimmelse själf är enkel, osammansatt. Vi få en enkel förnimmelse af ett sammansatt objekt genom en fysiologiskt sett komplicerad process i vårt nervsystem och vår organism.    Någon sammansättning af psykiska element till en komplicerad förnimmelse försiggår icke. Detta erkänner

377

man väl också i själfva verket, då man fattar medvetandessyntesen såsom begreppslig och icke såsom tidlig och kausal. Dock, medvetandet är öfver hnfvud icke syntetiskt i denna mening. Det är objektet, som är en förbindelse i detta fall. Men säger man icke förty, att enklare förnimmelser äro nödvändiga förutsättningar för medvetande af högre art, så får det icke ha någon annan mening än den, att förnimmelser af mindre sammansatta eller enkla objekt (ett visst ljud, en viss färg t. ex.) föregå och måste föregå förnimmelser af mer sammansatta objekt (hela det sinnliga tinget). Därmed blir dock icke medvetandet själft sammansatt i något af-seende, icke ens ifall sådana skilda rnedvetanden skulle förekomma samtidigt hos ett och samma uppfattande subjekt. På så sä.tt elimineras då med det gamla sensatioiisbegreppet också det från Kants dagar förhärskande syntes-begreppet ur psykologien. 1)
   Således: det psykiska är förnimmelsen: sinnesförnimmelser, varseblifningar, föreställningar, tankar, etc. men icke deras innehåll, objektet, det vi mena, då vi tala om färg, ljud, smak, lukt, värme, etc. Och detta torde kunna utsträckas till att gälla äfven känslorna, och dit räknar jag då i likhet med Hägerström äfven det specifikt utmärkande för den psykiska företeelse, vi kalla sträfvan eller vilja — viljekänslorna således. Känslan säger man, är ett med sitt innehåll. Den är blott ett subjektivt tillstånd, icke en objektsförnimmelse. Hvarför det? Erfara vi icke i kännandet lust och olust, drift, sträfvan, energi, etc.? Och hvarför skulle icke dessa känsloinnehåll vara något från kännandet själft

   1) Jfr härtill Phalén, Zur Bestimmung des Begriffts des Psychischen. K. Hum. Vetensk. Samf. Skr. 16. Upsala. 1914, och De psykiska företeelsernas allmänna struktur. I Tidskriften Psyke 1914. Den senare skriften är populärt hållen men mycket gifvande just i här berörda afseende. — Hvad angår Phaléns ofvan använda tanke om medvetandets osammansatta  natur, så får den naturligtvis icke fattas såsom innebärande ett förnekande af hvarje differens inom medvetandets begrepp. Medvetandet är alltid »medvetande om något», hvilket ju icke är den rena differenslösheten. Men objektsförbindelsen är icke en medvetandesförbindelse. —

379

skildt såväl som färg och form? Hvar skulle i så fall gränsen sättas, vid färgen, vid lukten, vid smaken, vid värmen, vid smärtan, vid hungern, vid det allmänna välbefinnandet, vid vreden, vid lusten? Det torde vara omöjligt att i fråga om förnimmelseinnehållet upptäcka en bestämd gräns, där man kunde stanna och säga: hittills men icke längre ha vi ett yttre, ett objekt för medvetandet, men icke på andra sidan. »Sensation» och känsla gå öfver i hvarandra, någon skarp gräns går ej att draga på någon punkt. Och äfven vid lusten torde en, om ock vag, lokalisation af innehållet äga rum, här liksom vid de »inre sensationerna» Öfver hufvud till den egna kroppen. Men hvad hindrar då att vi fatta lusten såsom en bestämning hos oss själfva, hos vår organism, en bestämning, skild från själfva lustupplefvelsen, kännandet, men dock en bestämning, en egenskap hos samma organism som känner, som upplefver?
   Jag skall här icke vidare gå in på den svåra frågan om känsloinnehållets verklighetsnatur. Men hur man än ställer sig till den saken, torde det vara klart, att detta innehåll icke kan sägas vara detsamma som kännandet själft. Och alla förnimmelseinnehåll bli så något från själfva förnimmandet begreppsligt skildt, de må sedan vara verkligheter eller fantasier, eller med andra ord, förnimmelsen må vara sann eller falsk. Ty äfven vid den falska förnimmelsen kan man tala om ett objekt, skildt från förnimmelsen själf, om också detta objekt i sin för uppfattningen gifna karaktär icke kan sägas vara eller i och för sig bestämmas på entydigt sätt. Men förvisso vänta här — i fråga om fantasien och den falska förnimmelsens objekt — svåra filosofiska uppgifter på sin lösning.

   Om det i enlighet med det sagda torde vara svårt att finna en gräns inom det psykiska med afseende å dess primära förhållande till objektet, så är å andra  sidan — på grund af hela vår   föregående framställning — gränsen mellan det psykiska och dess objekt att draga så mycket skarpare. Och först när denna gränsskillnad i hela sin sträng-

379

het genomförts, kan en filosofi med klarhet öfver sin uppgift börja arbeta med alla de många svåra frågor som återstå.
   Den skall därvid då också möta den frågan: hur är det psykiska, hur är medvetandet att närmare bestämma? Ty medvetandet måste ju dock till sitt begrepp vara »medvetande om något». Och däri ligger ju redan referensen till objektet innesluten. Någon slutgiltig lösning af kunskapens eller medvetandets problem innebär därför det ofvan sagda alls icke. Men en villfarelse är åtminstone af-lägsnad: den, att medvetandet vore identiskt med sitt objekt, att förnimmelsen vore ett med sitt innehåll.


[Inskanning/transkribering Filosofia.fi 2008]