Brev till Lagerborg februari 1901

Julkaistu: 02/1901
Julkaistu filosofia.fi sivustolla: 15.12.2007
Brev från Edvard Westermarck till Rolf Lagerborg, februari 1901.

Inskanning/original: Åbo Akademis bibliotek
Skannerointi/alkuperäiskappale: Åbo Akademin kirjasto
Scan/original copy: Åbo Akademi University Library
Ref.nr. 2901

Transkribering/Litterointi/Transcription: Filosofia.fi 2007.

The Edvard Westermarck Online Collection
, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/Westermarck> ed./red./toim. Juhani Ihanus, Tommy Lahtinen & Yrsa Neuman 2011.

Liitteet

Brev 2901: 2901.pdf
[1]

Azemur,
Marocko
? Februari 1901.

Bäste Broder!

    Tack för Dina bref! Du
börjar det senare med en bekän-
belse af Dina samvetskval. Men
hvad skall jag säga som icke
skrifvit ett enda  ord på hela
hösten och vintern? Till först
bör jag tacka Dig för skrif-
reglerna, som jag fick i Visby.
Först i slutet af November
kom mig Din Gradus ad
Parnassum mig tillhanda. Du
vet naturligtvis att jag helt och
hållet sympatiserar med Din
allmänna ståndpunkt versus
Castréns, hvars utlåtande måtte
ha lidit af betänklig inskränkthet,
men Du har säkert gjort Dig

[2]

skada genom tonen i Din pole-
mik. Du skrifver svenska
som få, men hvarför lägger
Du icke mera band på Din
hätskhet? Ärlighet och uppriktig-
het kan nog klädas äfven i
en mildare form. Jag bekla-
gar uppriktigt att Din afhand-
ling icke godkändes, och för-
står icke huru någon annan
synpunkt än afhandlingens eget
värde härvidlag ens kan
ha ifrågakommit. Att använda
underkännandet af ett veten-
skapligt specimen som en
”näpst” är en beklaglig
förvillelse. Här om dagen hade
jag bref af Yrjö Hirn som
skref att det är svårt
att smälta att Lagerborgs
afhandling underkänts medan
Vasenius’ och Boldts af-

[3]

handlingar godkänts. Och jag är
fullkomligt af samma åsigt.
Jag hoppas Du dock icke
kastar yxan i sjön. Vår
sektion är icke högsta instan-
sen i dylika frågor. Jag är
sjelf utledsen vid den, och
icke endast af personliga
hänsyn.
    Zieglers’ bok har jag
sett endast i engelsk
öfversättning. Den utgörs, tror
jag, af en serie föredrag.
Dess titel är är Social Ethics.
Wake är en råddig och
ofilosofisk herre; jag anlitar
honom alls icke. Marillier
är för mig mycket sympa-
tisk; Durkheim deremot
motsatsen. Han skrifver utan
djupare insigter, och fantiserar
alldeles oförnuftigt. Hans essay

[4]

öfver blodskam, som han ny-
ligen publicerat i Année
sociologique, förefaller mig
alldeles venstervridet; han lider
af totem-dille, om du vet
hvad detta vill säga. Jag
har icke skrifvit någon upp-
sats om blodshämnden bland
slaverna, men ett par
artiklar öfver straffets ur-
sprung, som jag sänder Dig
med detsamma. Jag vet väl
att blodshämnden och äfven
straffet har en religiös
sida, men åtminstone i
afseende å straffet är den
ingalunda hufvudsaken.
    Sedan medlet af september
har jag lefvat som nomad
i mitt tält, dragande från
stam till stam. Jag har
med mig ett litet bibliotek

och mina anteckningar, så att
jag obehindradt skrifver på
min etik samtidigt som
jag insamlar fakta till
mitt marockanska religionsarbete.
I höstas skref jag hela
afdelningen om könsmoralen,
och håller nu på med
förhållandet mellan religion
och moral – en mycket
lånh afdelning. Härvid har
jag stor nytta af mina
marockanska studier, mycket
större än jag någonsin
väntat. Det är egentligen de
små detaljerna som jag
finner lärorikast. Ofta nog
kullkasta de stora teorier. Jag
slår mig ned på landet, för
veckotal stannar jag kvar på
samma ställe, och sedan fortsätter

[5]

jag färdas till en ny
stam. Jag håller som bäst
på med de rena araberna
och skall just slå mig
ned för en månad i stammen
Dukala. Men sedan beger
jag mig till Stora Atlas-
bergen för att försöka mig
på berberna. En vår i
Atlas är härlig; bergen
höga som de högsta bland
Alperna, men vegetationen
ett strå hvassare. Tack
vare dröjsmålet med profes-
sionen hoppas jag kunna
fortsätta med detta lif till
årets slut, och sedan bege
mig till London fri att
trycka. Jag blir nog en
fullkomlig vilde till dess.
Mitt renlighetssinne håller

redan på att försvinna. Fordom-
dags skulle en lus på käderna
ha fyllt mig med fasa;
nu knäpper jag den nästan
med välbehag. Att äta flottig
mat med fingrarna ur sam-
ma fat som ett halft dussin
genomsmutsiga araber berör
mig icke heller vidare oange-
nämt. Och ibland får jag lof
att tillbringa natten vid
randen af spillningshögen. Fort-
går det på detta sätt ännu
ett år blir det väl svårt
att åter uppträda i en civili-
serad omgifning.
    Brefvet har fått flottfläckar,
som Du ser. Det kommer sig
af gästfriheten som bevisats
mig af paschan af Azemur, den
jag som bäst uppehåller mig öfver

[6]

en dag. Fläckarna äro af mycket
härsket smör, riktigt stinkande
härsket, såsom folket här
älskar ha det. Jag afbröts i
min brefskrifning af paschans
utskickade som kom med
två rågade fat. Han hade
också den vänligheten att
fråga mig om jag ville ha
flickor till natten. Du
skulle kanske ha svarat
ja. Men jag är redan gam-
mal och klok.
    Du gaf mig ingen adress.
Brefvet måste därför gå till
Helsingfors. Önskande Dig lycka
och framgång i Ditt arbete,
och i förhoppning att Du icke
låter modet nedslås, förblir
jag
        Din tillgifne
        Edward Westermarck