Intervju med professor emeritus Ingmar Pörn

Aihepiirit: haastattelu, emeritus
Julkaistu filosofia.fi sivustolla: 09.11.2007
Intervju med professor emeritus i filosofi Ingmar Pörn 3.11.2006 hemma hos professor Pörn, i Tölby. Intervjun gjordes för Filosofia.fi av Yrsa Neuman.

Emeritusintervju: Ingmar Pörn


Vägen till filosofin

Ingmar Pörn, professor i filosofi vid Helsingfors Universitet 1978-1998, växte upp i en gammal österbottnisk jordbrukarbygd, i byn Runsor, där Vasa flygfält nuförtiden ligger. Sedan 1970-talet bor han några kilometer därifrån, i Tölby.

Ingmar föddes 1935 som den mellersta sonen i familjen. Hans äldre bror tog över jordbruket.
– Jag och vår yngre bror skulle få något slags utbildning. Jag vet inte hur, men min far lyckades få min yngre bror antagen som elev i Vasa svenska lyceum. Kvällen före intagningsprovet kom han och hämtade mig. Vi pojkar var ute på någon äng och spelade fotboll. Han sade ”Imorgon ska du åka med Kurt”, min yngre bror, ”till Lyceet, och rektorn har sagt att du också får delta i inträdesprovet”. Det var bara meningen att jag skulle hålla min yngre bror sällskap. Jag hade gått ut folkskolan men var annars helt oförberedd. Jag hade inte tänkt så mycket över vad jag skulle göra, så jag gick med på det. Och jag klarade mig.
– Men jag fick naturligtvis underkänt i finska, för jag tenterade inte in till första klassen i lyceet, utan till andra klassen. Jag lärde mig sedan behjälpligt under sommaren tack vare en familj i stan, Forssell, som hade nära kontakt med min egen familj i Runsor. En man i den familjen hade varit poliskonstapel i Jurva- eller Närvijokiområdet, och han kunde finska. Jag gick där några veckor, och han lärde mig lite elementär grammatik... I själva verket avsatte han inte särskilt mycket tid för sin undervisning i finska – han var mer intresserad av att berätta vilda historier från sin tid som poliskonstapel! På hösten blev jag ändå godkänd till andra klassen i Vasa svenska lyceum. För mig var det en underbar upptäcktsresa, det där med lyceet. Det mest fantastiska var biblioteket. Jag hade inte några problem med läxläsningen och behövde inte använda så mycket tid för sådant. Men Vasa svenska lyceums bibliotek, ja det är ju klassiskt! På den tiden fanns där egentligen allt som jag bara kunde drömma om.

Filosofin blev Pörns ämne mycket tack vare en lärare.
– Kyttä Lindblom, som var lärare i religion, psykologi och filosofi ledde mig med säker hand in i filosofin. Han gjorde det på ett klart sätt, med fullt engagemang och entusiasm. Han gjorde väldigt mycket för mig – på den tiden spelade jag ju också amatörteater och han kom ibland och tittade. Den här läraren var unik, och för mig en avgörande inspirationskälla. Bättre än så kan jag inte säga.

Studier för Stenius vid Åbo Akademi

– När jag blivit student våren 1955 råkade jag läsa en nyutkommen bok, skriven av professor Erik Stenius vid Åbo Akademi: Tankens gryning (1953). Jag läste den där boken sommaren efter studentexamen. Det var efter studiet av den som jag blev helt övertygad om att jag måste läsa filosofi för den här professorn.
– ”Tankens gryning” syftar på försokratikerna, alltså det västerländska filosofiska tänkandets ursprung. Stenius hade ju mycket höga krav på redlighet och klarhet och tolkade kanske försokratikerna på ett lite speciellt sätt... han hade egentligen sin bakgrund i naturvetenskapen och matematiken. Han var väldigt glad över att få en elev som från början ville att filosofi skulle bli hans huvudämne!
– ÅA var ju ett väldigt litet universitet då. På hösten när jag åkt till Åbo blev jag mottagen av rektorn, som hette Taxell. Han tog emot mig för en audiens, för att välkomna mig till Akademin! Inte var det något inträdesprov, precis.
– Jag kunde inte veta att filosofi skulle kunna bli mitt huvudämne då, så jag måste också läsa lite annat. Jag läste högsta betyg i sociologi som biämne. Andra biämnen var matematik, teologi och grekiska. Jag höll på ganska länge, det tog mig fem år innan jag blev färdig med min kandidatexamen. Jag hade så mycket annat att göra, småskrattar Pörn.
– Ja, jag måste också tjäna lite pengar, så jag hade fullt upp med privatlektioner och Studentbladet – Den aboensiske forskaren (Organ för Finlands svenska studenter). Jag var biträdande huvudredaktör ett år och huvudredaktör ett annat, så jag hade egentligen lön var tredje vecka under terminerna. Att ge lektioner och vara redaktör hjälpte, och det stärkte också självtilliten.

Miljön vid Åbo Akademi

Pörn skrev sin pro exercitio-examen, en grundläggande examen i latin som var obligatorisk för alla studenter på humanistiska fakulteten redan i september, eftersom han hade läst latin i lyceet i tre år. Han fick påbörja huvudämnesstudierna genast.
– En underbar tid var när professorn Erik Stenius och jag beslutat att tillsammans läsa en kurs i klassisk grekiska, eftersom han också ville lära sig det. Professor Westman höll en inledningskurs, och han hade då två elever: professor Stenius och jag. Erik var flitigare än jag, och förberedde sig för föreläsningarna med större omsorg. Det blev många diskussioner mellan professor Westman och eleven professor Stenius under kursens gång. Ibland hettade det till också! Vi kom så långt under höstterminen att vi under slutet av terminen läste Sokrates’ dialog Faidon på ursprungsspråket. Det var i och för sig inte så tokigt. Följande vår skulle vi fortsätta, men professor Westman föreslog att vi skulle repetera lite av höstterminens kunskaper. Och när vi hade kommit in halvvägs på vårterminen fortsatte repetitionen, och vi kom aldrig längre. Då måste jag sluta, för jag stod inte ut. Stenius skämtade ”duo auditorium macer”; två är ett magert auditorium, och drog sig också ur.

– Jag tror att vi var ungefär 700 studerande vid Åbo Akademi på den tiden. Jag var väldigt aktiv i studentkåren, inte bara pga. mitt engagemang med den finlandssvenska studenttidningen, utan också i kårlivet, både då det gällde politik och fest. Jag utgav också en hemlig tidning som jag använde som språkrör för att påverka opinionerna inom kåren. Den hette Argumentum. Jag hade bara ett par hjälpredor. Hemligheten höll, och gör det ännu.
– Det var en mycket intressant tid. Man fick möta så många intressanta människor och det var en fin liten miljö, där de allra flesta kände de flesta andra och vi var som en väldigt stor familj– inte hade vi överlag några större motsättningar. Det var en befriande rik och stimulerande intellektuell miljö.

Under 60-talet var det få som studerade filosofi vid Åbo Akademi.
– Stig Kanger från Uppsala, logiker och sedermera professor i teoretisk filosofi i Uppsala, var tillförordnad under Stenius tjänstledighet och skämtade att Stenius ”hade” så få elever för att han inte kunde se dem när det var så mörkt i seminarierummet.
– Det var jag och Sixten Ringbom, konsthistorikern, som hade ambitionen att läsa laudatur i filosofi, och Lindman, som sen blev sociolog, han läste också ganska mycket filosofi. Det fanns också någon fjärde. Vanligen var vi två, ibland tre elever på föreläsningarna.
– Stenius hade sitt schema för dagens föreläsning och tog också emot frågor, men ville inte ändå avsätta allt för mycket tid för diskussioner. Han ville liksom komma igenom det pensum som han hade lagt upp för dagen. Bestämd var han, men vänlig.
– Även om han var krävande, var han en väldigt klargörande filosof. Det må ha gällt begreppsanalytiska ting, men också grundvalsfrågor, inom t.ex. matematik, geometri, empirisk vetenskap... Jag har ännu böcker i mitt bibliotek från den där tiden, stora volymer, som jag läste och tenterade. Vi blev också mycket goda vänner med åren. Och han och hans fru Eva var här i hemmet några gånger, och vi besökte dem i Helsingfors och på deras sommarvilla.

För mig har det varit en underbar resa.

Ayer och Kneale i Oxford

Pörn avtjänade värnplikten 1961. Margaret Cooper, sedermera hans livsledsagerska, hade sett att British Council hade utlyst stipendier för Oxford, och uppmanade honom att ansöka.
– ”Jaha”, sade jag, ”jag ska väl ansöka då”. Jag fick uppmaning att infinna mig för intervju på British Councils office i Helsingfors. Jag måste få permission från armén. Jag fick ungefär en veckas permission så jag hann förbereda mig. Jag ringde till Margaret och frågade: ”Ska jag vara klädd i militärkläder, eller ska jag ha civilkläder?” Och Margaret sade, “Of course you must wear a soldier’s uniform, and you must behave like a soldier!” Och hon hade rätt! Jag fick stipendiet. Det var inte lätt att få större stipendier vid den tiden, så det var inte så många som åkte utomlands. Det var en mycket spännande intervju.

Innan Pörn kom till Oxford hade han i Åbo skrivit både kandidat- och licentiatavhandling om John Locke. Hans licentiatexamen tog han ut 1964.
– Jag var fascinerad av brytningstiden mellan det medeltida och nya tidens tankelandskap, där Locke var en central gestalt som också skrev någorlunda klart och tydligt. Locke hade kontakt med det medeltida tänkandet men var en ledande gestalt inom den empiristiska filosofin i England.
 
Efter detta lämnade Pörn filosofihistorian därhän. Hans lärare under Oxfordtiden var först Alfred Ayer, känd som den som introducerade den logiska empirismen i Storbritannien, och senare logikhistorikern William Kneale.
– Jag träffade Ayer varannan vecka och då måste jag också presentera en uppsats så det var ganska jobbigt – men jag lärde mig väldigt mycket. Ayer bestämde ämnet egentligen; han var väldigt intresserad av sinnesdatateorier . Samma höst kom John Langshaw Austins Sense and Sensibilia som egentligen var slutsignalen för sinnesdatafilosofin. Ayer var inte särskilt lycklig över den utgången. Han trodde att någonting ännu kunde räddas av sinnesdatateorin. Jag var inte helt säker på det.
– Ayer var krävande, på samma sätt som Stenius, egentligen. Men han var också väldigt charmerande. Han bodde i London, för han hade en av sina många älskarinnor där. Margaret och jag träffade honom en gång på tåget till London och han var väldigt betagen över Margaret, och sa till mig flera gånger, ”Dear young man, here you have a woman you must take care of!” Jag svarade: ”I know what to do.
– Vårterminen -62 var William Kneale min handledare. Han var helt annorlunda: a man from Yorkshire; landsbygdsmänniska, och vi kom väldigt bra överens. Det handlade inte så mycket om skriftliga prestationer, utan det var snarare sökande samtal vi hade, utgående från de intressen som råkade vara aktuella från vecka till vecka. Han var en helt annorlunda filosof än Ayer.
– De hade olika inriktningar. Ayer var djupt fången av frågeställningarna i Wienkretsen och hade upplevt den som en stor intellektuell befrielse, medan Kneale var klassiskt orienterad. Han kunde klassiska språk. Det var därför som han tillsammans med sin hustru kunde skriva den tjocka volymen om logikens utveckling under 2000 år.
– De var också olika som personer, temperamentsmässigt. Ayer var stram, men inte kall. Han kunde göra mig lite nervös ibland, medan Kneale gjorde mig vänlig och varm och öppen. Vanligen när jag mötte Ayer lekte han med något slags pärlband och gav hela tiden intryck av nervositet. Det där kunde ibland göra mig lite bekymrad...

Birmingham: Undervisning och utveckling

Ayer och Kneale var betydelsefulla gestalter i Oxford och när Pörn fick ett lektorat i Birmingham omkring 1965 hade han Alfred Ayer och William Kneale i Oxford som referenter. Austin Duncan-Jones, dåvarande prefekten i Birmingham, kallade Pörn till intervju.
– Jag hade förberett mig väldigt, väldigt noggrant. Jag hade fått vissa ledtrådar av en annan filosof, nämligen Peter Geach, som var bosatt i Oxford men hade sin tjänst i Birmingham. Hans fru Elizabeth Anscombe hade tjänst i Cambridge. Jag träffade henne några gånger per år i Oxford och ibland träffade jag också Peter Geach. Jag lärde känna honom i någon mån innan jag åkte på intervjun – han hade nog skvallrat, eller hur ska man säga, informerat mig om vad jag kan vänta, vilka slags frågor jag kan tänka på.

Pörn tyckte inte att det fanns någon misstänksamhet mot finländare i England.
– I Oxford var de kanske lite high brow, men i Birmingham var det en helt annan akademisk miljö. De var mycket öppna och hade inga fördomar.
I Birmingham stötte Pörn på något nytt: undervisningsuppgifter. Birminghaminstitutionen var förhållandevis liten, med ca sju lärare på 70 studenter. Den ingick i ett samarbete med samhällsvetenskaperna, Social Studies. Det var Pörns uppgift att stå för filosofins del av undervisningen.
– Jag hade ju aldrig hört sådana begrepp som vård, ”Social care” och sådant! Ja jag hade ju nog påträffat begreppet vård i finska armén, i kontexten av vapenvård, persedelvård... !! Men inte socialvård och sådant. Jag tyckte det var intressant.

Plötsligt hade Pörn flera hundra studenter att sköta om. Han föreläste flera gånger i veckan för fyra grupper med närmare 200 studenter, men höll också smågruppsundervisning.
– Det var krävande. Under mina år i Birmingham hade jag 15-16 timmar av direktkontakt med studeranden. Jag tyckte nog att det var spännande. Det var lärorikt, för mig – vet inte hur lärorikt det var för dem!
Han skrattar gott.
– Jag insåg att här går det inte att inte köra logik, nu får jag nog lov att bredda min repertoar något.
Men min filosofisyn som sådan undergick nog inte någon förändring.

Studenterna som drivkraft

– När jag avancerade på den engelska akademiska karriärstegen blev jag småningom reader, ”läsare”. I den medeltida kontexten var det en som läste texter för en professor, idag är det en befattning mellan lektor och professor. Långt innan jag blev reader var mina studenter det för mig, de läste och de inspirerade mig, och ställde krav på mig. Om jag inte hade läst ett arbete som de kände till så måste jag läsa det. Jag måste öppna mig för deras intressen. Det har fortsatt under årens lopp. För mig var det bara en upptäcktsresa igen, inte plikt.
– En fantastisk bok, som jag läste när jag blev ansvarig för filosofins bidrag till den akademiska utbildningen i Social Studies, var The Casework Relationship av Felix P. Biestek. Den är skriven på ett sätt som i alla händelser måste tilltala en filosof som har något slags logisk bakgrund. Det är klara teser från kapitel till kapitel, och så dras konsekvenserna. Den boken öppnade mina ögon för att jag kunde dra fördel av min logiska bakgrund också för studier som i sig inte har särskilt mycket med logik att göra. Den har faktiskt varit ganska avgörande för mig. Det var då jag började intressera mig för begreppet vård och omvårdnad och sådant. De studerande som tog den här kursen utbildade sig till socialarbetare och för tjänster inom fångvårdssystemet. Det var något av en ögonöppnare för mig när studenterna sade till mig att jag kunde ge dem djupa insikter i den här författarens tankegång
– Det var också viktigt för mig personligen, för med åren fick också jag nära bekantskap med sjukdom och död i familjen. Min pappa dog redan innan jag åkte till Oxford.

Pörn har verkat som akademisk lärare i filosofi i ungefär 40 år och anser att egna forskningsidéer bör komma i andra hand på en sådan position.
– Jag har inte kunnat göra annat egentligen än att lyssna på mina studerande. Jag anser det vara missbruk av tjänsteställning, som professor eller motsvarande, att använda de möjligheter som tjänsteställningen ger bara för att driva mina egna intressen. Om jag accepterar tjänsten måste jag också läsa in mig så att jag på ett initierat sätt kan föreläsa om ämnen som intresserar mina studerande och handleda dem. Det lärde jag mig redan i Birmingham genom det vidgade perspektivet som filosofin gav mig inom Social Studies. När jag sen fick min tjänst i Helsingfors så var det ju tämligen klart... ja Birmingham var en liten institution och den svenskspråkiga sektionen i Helsingfors var ju mindre! Där insåg jag att det var bara att fortsätta.

Ofrånkomliga frågor

Det filosofiska engagemanget har inte varit rent yrkesmässigt utan också personligt för Pörn.
– Sådana här upplevelser som har med förgänglighet och död att göra det är ju inte saker som man egentligen kan glömma. Jag lever med dem. I min familj var vi tre bröder, men vi hade också en liten syster, som blev bara 9 månader gammal. Hon gick bort under vinterkriget. När Sovjetstyrkorna anföll Vasa från luften sökte vi skydd i en gammal jordkällare och lillasyster fick hjärnhinneinflammation, för där var så fuktigt och kallt. Och när vi skulle begrava henne så kom ett likadant bombanfall. Vi måste avbryta begravningsceremonin och ta skydd under träd på begravningsplatsen. Sådana minnen kommer man aldrig ifrån.
– En orsak till att jag blev väldigt intresserad av hälsofilosofi eller medicinsk filosofi överlag var nog sjukdom och hälsoproblem i släkten.
– Det är väl vår lott som människor att inte gå blinda genom livet utan att reflektera över olika slags erfarenheter och impulser. Och om vi är filosofer gör vi det kanske på ett lite mer genomgripande och systematiserat sätt än andra.

Tillbaka i Finland: ordbruk och jordbruk

Var det så att Ni ville till Finland eller bort från Birmingham? Eller hängde de ihop?
– Ja jag vet inte hur jag ska säga det där... jag förstår din fråga. Jag hade ju varit 17-18 år i England, 3,5-4 år i Oxford och sen nästan 14 år i Birmingham. Det är ju ur klassen av readers som man plockar professorer och professuren i Birmingham var ledig. Jag hade ett långt samtal med dekanus och skulle nog ha fått professuren i Birmingham men jag ville inte. Jag ville om möjligt fara hem, av den enkla anledningen att jag greps av passionerad hemlängtan, helt enkelt. Den kom sakta men säkert. De första 15 åren i England var det inte så farligt, men sen kom den. När det såg ut att finnas en möjlighet för mig att få tjänst i Helsingfors så då beslöt jag att inte fortsätta i Birmingham utan att söka mig hem. Jag beslöt att lämna Birmingham innan jag visste någonting om utgången i Helsingfors.

För Pörns vän Margaret var hemlängtan inget problem. Hon var född i Skottland och hade bott i många länder och hade dotter och barnbarn här i Finland.
– Vi hade en djup gemenskap. Margaret visste nog hur jag kände det. Birmingham är ju en miljonstad – där är bökigt och rörigt, köer överallt. Varje lördag måste man spendera större delen av dagen på att stå i kö, och gatorna är packade med människor. Hon hade också blivit lite trött på det.
– När vi kom hit var Margaret nog väldigt, väldigt lycklig. Jag byggde det här huset -74 men vi flyttade hit -78 på sommaren. Det var inte riktigt färdigt då, men blev det, någorlunda, -79. Jag byggde på sommarledigheter och så.
– Jag är också mycket intresserad av trädgård – inte bara köksträdgård utan också blomsterträdgård och buskar och blommor och sådant. Margaret var också tänd på det. Vi försökte nog också odla lite på balkongen när vi bodde i Birmingham... Men det var ett något begränsat utrymme!

Det finns en fördom att filosofer har tummen mitt i handen och att det finns en motsättning mellan kroppsligt och intellektuellt arbete. Den instämmer Pörn inte i.
– Om man försummar den holistiska synen kanske det kan upplevas som en motsättning, och så har det varit för mig också, men inte längre. Jag är ju egentligen jordbrukare i mitt hjärta, eftersom jag vuxit upp på landsbygden under och efter krigen. Jag är jordnära, men inspirationskällor av ett annat slag har gett mig en annan näring. Jag ser ingen motsättning mellan de två, långt ifrån. Förutom då jag ger allt för mycket tid åt det jordnära och försummar det andra, skrattar Pörn.
– Speciellt sommartid. Men vintertid, under den mörka tiden, får det bli tvärtom. Det kunde ju vara bra om man kunde hitta en balans mellan de här två; jag har ju en väldigt stor tomt här och det är mycket att göra speciellt sommartid, men också vintertid, speciellt nu när jag är ensam här i huset efter att Margaret gick bort och måste hålla det någorlunda putsat. Jag tycker om att kocka och jag lagar gärna mat. Det finns hela tiden mycket att göra.

Emerituslivet och filosofins förändring

Under de senaste 25 åren har Pörn varit sakkunnig för ett stort antal professurer i Finland och Sverige och också en del i bland annat Danmark och USA. Också under emeritustiden har han handlett en del forskarstuderande bland annat vid Karolinska institutet i Stockholm, men har också andra åtaganden.
– Jag kanske borde ha stått på mig mera och tackat nej, men å andra sidan har jag ju lärt mig väldigt mycket, för man måste ju läsa in sig ganska mycket som sakkunnig för professurer. Det har hållit mig lite ajour med utvecklingen och modenyckerna inom ämnet filosofi.
– Filosofin är ju underkastad modets nycker, det kommer man inte ifrån. Ofta kan vetenskapliga rön förändra den filosofiska inriktningen i någon sektor, eller så är det allmänkulturella förändringar som stimulerar utveckling i en riktning annan än den vedertagna.

Pörn anser inte att det ger anledning till oro.
– Filosofin är öppet ämne, och det är en källa till rikedom för den, tycker jag. Det finns ingen enda sammanhållande metod, filosofin är inte metodmässigt reglementerad på något bestämt sätt. Den är öppen metodmässigt, ämnesmässigt och – ja, innehållsmässigt är det ju mer än någon filosof kan sammanfatta under en livstid.
– Jag kunde ju inte då vara säker att kunna bli filosof på heltid, så jag läste in mig i bl.a. sociologi och var också öppen för lite olika val. Nu ångrar jag inte i något som helst avseende att det blev filosofi som blev mitt ämne. Det har varit och är fortfarande mycket intressant!

Jag säger att jag förstått att Pörns studenter i Helsingfors saknar honom. Han missförstår min kommentar.
– Jo det gör jag. Ja, jag saknar nog dem. Jag har ju fortfarande kontakter, men det är mer på forskarstuderandesidan. Det är jag glad över. Men nog är jag egentligen också glad varje gång när jag möter ett auditorium och får möjlighet att utveckla lite idéer, och om möjligt, engagera dem i en tankegång. Det betyder väldigt mycket. Redan på förberedelsestadiet betyder utmaningen väldigt mycket; att gestalta tankegången.

Jag frågar som Tapio Koski gjort i många av niin & näins emeritusintervjuer: ”Om man ser livet som en enkelriktad väg, där man inte kan gå tillbaka: finns det ändå några dörrar som ni inte skulle ha öppnat?” Eller som ni skulle ha stängt, eller borde ha öppnat? Alltså finns det något som ni ångrar inom filosofin?
– Kanske en sak. Jag vet inte om jag ångrar det, men med undantag av de där två avhandlingarna i filosofins historia som jag skrev om John Locke så har jag inte gjort så mycket filosofihistoriska undersökningar. Naturligtvis har jag undervisat, men jag har inte gjort självständiga arbeten därutöver och det där är nog en lucka. Jag har naturligtvis läst in mig på enskilda ämnen i filosofins historia, till exempel har jag läst en del Spinoza på sistone, om den här idén om Gud i naturen, Deus sive natura, och den skapande naturen som källa till upplevelse av helighet och andakt. Men mina kunskaper i filosofins historia under 2500 år kunde ha varit lite djupare än vad de de facto är.

Stenius som förebild?

Det har sagts att Ingmar Pörn är den främsta efterträdaren eller efterföljaren till Erik Stenius. Vad anser han själv?
– Nå på sätt och vis... Erik var ju väldigt logiskt-matematiskt inriktad, men hade ju också bredare perspektiv. Och nog har jag i många stycken haft honom som min förebild, för jag började ju nog min filosofiska gärning med ganska snäv repertoar. Men med Eriks förebild, men också andra impulser, till exempel William Kneale, och Birmingham, och inte minst mina många, många studerande under årens lopp har jag ändå breddat min repertoar.
– Erik har nog betytt väldigt mycket för mig. Han var kanske överkantigt petnoga. Sådan har jag aldrig varit, tror jag. I det avseendet har han kanske inte varit min förebild.
– Jag har ju i åtminstone 25 år nästan utan avbrott varit sakkunnig för den ena eller den andra professuren . När jag nu läser av allmänt intresse ser jag inte så mycket till enskilda detaljer utan jag ser på helheten, hur originellt det är, öppnar det perspektiv, är det någorlunda reda och ordning på framställningen, är den, med ett modernt ord ”läsartillvänd”, så att en filosofiskt bildad läsare kan läsa det fastän det inte är hans eget område.
– Erik hade ju lite problem med sina forskarstuderande. I själva verket hade han visst inga forskarstuderande för att de potentiella kandidaterna med åren blev allt färre för att det tog så lång tid att bli färdig. Så har det inte varit med mina studenter. Även om man har en förebild som jag har i Erik och i hans gärning så får man inte bli slav under den, utan man måste med åren utveckla en linje som man själv finner bäst.
– Studenternas impulser tycker jag nog har varit avgörande för mig, och i deras respons har det för mig funnits stora volymer av bekräftelse, ja, det har kommit respons som under åren har gjort mig mer övertygad om att jag i min gärning som akademisk lärare ändå varit någorlunda på rätt väg.

Filosofin i Finland i dag och i framtiden

Situationen idag inom filosofin i Finland är ganska bra, tycker Pörn.
– Filosofin har kanske varit, inte ensidig, men inte tillräckligt bred. När jag kom till Helsingfors och skulle hålla en kurs i religionsfilosofi höll jag i forskarseminariet ett föredrag om ett religionsfilosofiskt problem. Jag blev, om inte direkt utbuad, så ganska nära, för de tyckte inte att det där var filosofi. Många av mina kolleger visade sig vara ateister, kämpande ateister, och de ville hålla sådant där ”prat” stången.
– Förstås fanns det andra; till exempel Simo Knuuttila förstod nog vad jag talade om, liksom min företrädare Erik Stenius, som förstod mycket väl – han var inte på det sättet begränsad. Men där fanns sådana. En av dem sade – de här forskarseminarierna gick alltid på engelska – ”I don’t like this.” Utan något argument! Han bara ville säga att han inte tyckte om det där, fnissar Pörn.
– Det är mycket bättre nu, definitivt. Det är ett öppnare klimat och ungdomarna behöver inte följa någon favoriserad linje i finländsk filosofi utan får följa sina intressen och växa med impulserna hemifrån, och vad de hämtar på sina resor och i litteraturen. Det måste man nog på sikt bedöma som en betydande resursökning intellektuellt när det gäller utvecklingen av filosofin i Finland. Det är också väldigt önskvärt med tanke på de möjligheter som studerande i dag har att resa utomlands, inte minst inom EU och Europa, på olika former av utbytesverksamhet, något som jag som professor i Helsingfors varit med om att initiera.
– Öppenheten och den vidgade repertoaren är bra. De som vill specialisera sig snävt får göra det, men de andra får välja. Det är ett stort framsteg jämfört med hur situationen såg ut när jag började studera. Studenterna nuförtiden har ju också förmågan att ställa krav och formulera önskemål på att annat sätt än tidigare. De är mognare. Kanske var vi när det begav sig lite mer beredda att underkasta oss auktoriteter, men nu är de, du och dina kolleger, redan självständiga.

Lyriken eller filosofin

Pörn var bekant med poeten Gunnar Björling och har varit intresserad av lyrik.
– Jo jag skrev dikter på den tiden. Jag sökte upp Björling... nej – i själva verket träffades vi därför att jag under gymnasietiden spelade med i en teaterpjäs som fick en del uppmärksamhet här i Vasa. Vi blev inbjudna att ge en föreställning i Helsingfors och Gunnar Björling, han såg den! Och han sökte upp mig efter föreställningen. Jag hade publicerat en dikt någonstans som han hade läst och som han tyckte att var mycket fin. Vi hade kontakt då under några år. Jag var en mycket ung man då, jag var inte ens student. Jag har böckerna kvar, som jag fått, med dedikation.
– Jag tror att det var den här dikten som Gunnar Björling fäste sig vid. Kanske det var i Horisont som den publicerats?

Det gick ett skalv
Jaget skälvde
Hjärtat slog med skalvet
En källa sprang
När hjärtat skälvde

– Den måste jag ha skrivit... 1953 eller... kanske 1954. Jag besökte sedan Björling många gånger i Helsingfors när jag var där. Han bodde i Brunnsparken i en bastu. Man kunde se fyren på Sveaborg som snurrade på och speglade. Han var en mycket intressant människa.
– Jag hade nog en tid ambitionen att bli poet... egentligen. Men sen tog filosofin över. Jag hade också en annan mentor innan, här lokalt, nämligen Joel Rundt, som bodde i Gamla Vasa. Ja, jag hade nog lite ambitioner i den där riktningen. Och jag skriver fortfarande poesi. Kanske det blir en diktsamling? Man vet aldrig.


***
Intervjusamtalet med professor emeritus Ingmar Pörn ägde rum 3.11.2006 hemma hos professor Pörn, i Tölby utanför Vasa.

Yrsa Neuman