Biografi: Anders Chydenius

Chydenius, Anders

(f. 26/2 1729 Sotkamo, d. 1/2 1803 Gamlakarleby)

Prästman, politisk tänkare.

Utgången ur den österbottniska prästaristokratin studerade Chydenius som många österbottningar naturvetenskaper och teologi både i Åbo och i Uppsala. Hans akademiska bana bröts dock, en ansökan om docentur fullföljdes ej. Chydenius prästvigdes till predikant i Nedervetil. Sedan Nedervetil upphöjts till kapell och Chydenius genom flitigt och genialt enkelt författarskap vunnit anseende såväl inom det österbottniska prästerskapet som i Stockholms lärda värld, utsågs han till representant för kaplanerna i Österbotten vid den stormiga riksdagen 1765-66. Där hörde han till det nya mösspartiets mest fanatiska och nitiska anhängare. Chydenius skrifter om Källan till rikets vanmakt och om tryckfriheten fick en spridning, som i betydelse överträffade större delen av frihetstidens stora pamflettlitteratur. Genom hans tillskyndan upphävdes 1765 det s.k. bottniska handelstvånget som hindrat de större bottniska städernas direkthandel med utlandet. Chydenius var en ledande kraft bakom den tryckfrihetsförordning som 1766 lade grunden för en offentlighetsprincip, unik för Finland och Sverige, som ger medborgarna långtgående makt att granska myndigheters handlingar.

Chydenius utnämndes 1770 till sin fars efterträdare i Gamlakarleby stora stads- och landsförsamling, en befattning han innehade till sin död. Efter den kungliga statskuppen 1772 intog Chydenius en neutral hållning i politiken, men fortsatte i motsats till frihetstidens tidigare ivriga "progressiva" samhällsskribenter sitt ekonomiska och socialpolitiska författarskap. Speciellt viktigt är hans inlägg i lösdriverilagstiftningen, vad man då kallade tjänstehjonsfrågan. I denna intog han en överraskande modern hållning till samhällets underklasser, som av tidens lagstiftare var underkastade tjänstetvång. "Träla i andras arbete så länge de orka, vräkas bort i armod på sina gamla dagar, och dö i uselhet, äro de lagrar som skola locka den arbetande hopen att älska fäderneslandet" är kontentan av ett av Chydenius briljanta och radikala inlägg. Tjänstehjonsfrågan angick inte bara ståndspersonerna utan i lika hög grad den besuttna bondeklassen. Här framskymtar Chydenius storhet och djärvhet som ekonomisk och socialpolitisk skriftställare. Det är en fråga där han kan sägas vara hundra år före sin tid, också mätt med europeisk måttstock.

Chydenius beläsenhet och därmed originalitet är svår att fastställa, då hans stora bibliotek inte specificeras i den bouppteckning som gjordes efter hans död. Till Montesquieu hänvisar han i flera av sina skrifter, t.ex. i den som huvudarbete ansedda Den nationella vinsten (1765, eng. översättning The national gain, 1931), i vilken han sammanfattar sin nationalekonomiska åskådning. Den förebådar 1800-talets liberalism och har jämförts med Adam Smiths berömda arbete om merkantilismen. Som Eli F. Heckscher har påpekat, saknas dock hos Chydenius den djupt genomtänkta teoribildning, som utmärker Adam Smiths produktion. En jämförelse mellan en europeiskt ryktbar ekonomisk-politisk skriftställare och en i all sin genialitet begränsad provinsprost är därför inte fruktbar. Symboliskt nog var Chydenius betydelse som rikspolitiker inskränkt till en enda riksdag, trots att han deltog i flera senare riksmöten. Medan Smith blev skolbildande inom den europeiska ekonomiskt intresserade världen, glömdes Chydenius helt bort t.o.m. i Sverige för att återupptäckas av svensk liberal doktrinhistoria (Arnberg) först mot slutet av 1800-t.

I Finland blev hans eftermäle av mera bestående art; redan i den meningen att med namnet Chydenius förknippas flera av den liberala ekonomiska litteraturens och publicistikens främsta namn under 1800-t. Hans brorsonson Anders Johan Chydenius utgav 1840 den för sin tid märkliga skriften Några tankar om maskiners inflytande. Dennes son Anders Herman Chydenius kom som utgivare av Helsingfors Dagblad att verka som en av liberalismens främsta förespråkare i Finland. I vilken mån släktbanden medverkat till denna konstellation är omöjligt att utröna. Den bevarade delen av Chydenius’ brev och manuskript gick inte i arv i familjen, då Chydenius var barnlös i sitt äktenskap med Beata Magdalena Mellberg. Hur än vara må är det ofrånkomligt att i Chydenius’ politiska åskådning föreligger ett svårgripbart engelskt förliberalt element, förvärvat antingen under studieåren eller genom litteraturkännedom, kanske blott i andra hand.

Genom Pentti Virrankoskis biografi (1986) kom bredden av Chydenius’ levnadsbana att utvidgdas i förhållande till det närmast ekonomiska studium hans tidigare främsta levnadstecknare, E.G. Palmen och Georg Schauman, ägnat honom. Härmed är dock inte alla omständigheter som präglat Chydenius utredda. Chydenius’ subjektivitet som skriftställare kommer fram t.ex. när han i samband med kampen om stapeltvånget häftigt angriper de stockholmska storgrossisternas oförmåga att utföra järn, Sveriges främsta exportprodukt, utan "garnering" av tjära och bräder. Chydenius förtiger att den samtida lika stora järnexporten från S:t Petersburg kunde kombineras med andra "lättare" varor, såsom lin och hampa.

Heckschers beteckning av Chydenius som ett barn av sin tid är en skicklig värdering. Jämförda med Adam Smiths författarskap, som fortfarande har doktrinhistorisk betydelse på ett internationellt plan, är Chydenius skrifter dilettantiska, om också skrivna med brio.

Om Chydenius kyrkliga gärning är inte mycket att anföra annat än att han exemplariskt höll sin hand över sitt vidsträckta pastorat. Chydenius bar på ett pietistiskt arv från fadern och från sin kraftfulle lärare under skolåren i Torneå, Johan Wegelius. I Chydenius’ texter kan man också hitta drag av den sentimentala innerlighet som präglade andaktslitteraturen vid sekelmitten på 1700-talet. Mer än många ämbetsbröder bland prästerna bemödade han sig om att försöka lämpa kristendomens grunder efter sina församlingsbors förstånd och ordnade därför särskilda sammankomster i sin prästgård. När Chydenius vid äldre år uppträdde som religiös skriftställare kom dock en rätt strängt uppfattad ortodoxi att ge form åt hans publicerade predikningar. Lika litet som han kunde fördra upplysningens skepticism på det religiösa området, lika litet var han intresserad av det teologiska nytänkande som brukar benämnas neologi. Detta är intressant i relation till Chydenius’ fortsatta anslutning till frihetens princip, när han i opposition mot många av sina ståndsbröder uppträdde som en förespråkare för lagstadgad religionsfrihet på riksdagen 1778-79.

Av allmogetraditionen betecknas Chydenius även som en sträng prästman; med Gamlakarleby köpmannaborgerskap stod han på god fot. Genom sina praktiska insatser på lanthushållningens område och genom sitt pionjärskap som självlärd medicinare, vilket sträckte sig från smittkoppsvaccination till enklare kirurgiska ingrepp, kom Chydenius att på de mest olika sätt bistå människorna inom sin vida verksamhetskrets. Det kanske mest fascinerande draget hos Chydenius är som sagt omsorgen och omtanken om den växande obesuttna befolkningen, en socialpolitisk radikalism, vars rötter ingen har kunnat spåra.

(E.G. Palmen, utg. (1880): Politiska skrifter af Anders Chydenius med en historisk inledning; G. Schauman (1908): Biografiska undersökningar om A. C. jämte otryckta skrifter af Chydenius; Eli F. Heckscher (1936): Anders Chydenius. Ekonomisk-historiska studier; G. Nikander (1944): Gamlakarleby stads historia II; T. Krook (1954): A. C. som kristen personlighet, Finska kyrkohist. samfundets årsskrift 1951-52; A.J. Alanen (1956): Stapelfriheten och de bottniska städerna, Hist. och litt. hist. studier 31-32; K. Sarje (1985): A. Chydeniuksen liberaali ajattelu ja sen lähteitä; K. Kare, red (1986): A. C.: Suuri suomalainen valistuskirjailija; P. Virrankoski (1986): A. C., demokraattinen poliitikko valistuksen vuosisadalta, sv. övers. (1995): Anders Chydenius, demokratisk politiker i upplysningens tid)

Sven-Erik Åström, Henrik Knif

© Uppslagsverket Finland / Schildts förlags Ab / www.uppslagsverket.fi