Brev till Lagerborg 27.1.1899

Julkaistu: 27.01.1899
Julkaistu filosofia.fi sivustolla: 24.09.2007
Brev från Edvard Westermarck i Tetuan 27.1.1899 till Rolf Lagerborg.

Inskanning/original: Åbo Akademis bibliotek
Skannerointi/alkuperäiskappale: Åbo Akademin kirjasto
Scan/original copy: Åbo Akademi University Library
Ref.nr. 2896
 
Transkribering/Litterointi/Transcription: Filosofia.fi 2007
 

The Edvard Westermarck Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/Westermarck> ed./red./toim. Juhani Ihanus, Tommy Lahtinen & Yrsa Neuman 2011.

Liitteet

Brev 2896: 2896.pdf

Tetuan den 27 jan. 1899

 

Bästa Broder!


Hjertlig tack för Ditt vänliga Bref,
eller rättare för de båda brefven, ty det
förra ligger öven obesvardt och jag er nu
med förfäran att det andra är skrifvet för
öfver en månad sedan. Också det har fått ligga
till sig alltför länge, ehuru jag så ofta tänkt
skrifva. Hvad skall man göra då man icke har
fri vilja? Just nu kom den erfordeliga vilje-
impulsen, och jag hoppas den håller i tills
brefvet hunnit slutas.

Det var ledsamt att höra både om Din
magkatarr och om konkurserna, och jag hoppas
blott att den förra icke är lika obotlig som
den senare. Men jag tycker Du icke borde förtvifla,
åtminstone att filosofin icke borde bringa Dig
till förtviflan. Den vinner mest på att tagas
med lugn. Jag har sjelf uppstält den regeln för
mig att om något särskilt problem ger
mig öfverhöfvan mycket hufvudbry (så att
håret liksom börjar trycka på hjessan), det
skall få hvila för någon tid. Och jag har
gjort det erfarenhetsrönet, att då jag sedan
tager upp det på nytt efter någon tid, knuten
har löst sig af sig sjelf, och att hvad förr
syntes vara så outgrundligt svårt, men
förefaller som den naturligaste sak i verlden.
Jag har nu, alltsedan jag kom till Marocko,
för 2 ½ månad sedan, sysslat med predi-
katen i de moraliska omdömena. För två
år sedan skref jag ett kapitel öfver dem,
och tyckte då t.o.m. att det var passabelt.
Men hvilken smörja! Icke ett ord får
stå kvar.

Det är ett ljuflit lif ja lefver. Jag
har tagit med mig nästan hela mitt
filosofiska bibliotek samt all mina
papper, hvilka på sju mulåstnor slä-
pades hit till Tetuan öfver bergen.
Här har jag lyckats erhålla ett mag-
nifikt moriskt hus med egen träd-
gård och makalös utsigt, och känner
mig som Cicero i Tusculum. God gifve
blott att jag icke måtte skrifva lika mycket
nonsens som den gamla pratmakaren!
Större delen af dagen egnas åt etiken,
på eftermiddagen går jag en mindre rid-
tur med min arabiska factotum, min
sheriff, som förestår mitt hushåll och
undervisar mig i arabiska, och resten af
den lediga tiden egnas åt seder och språk.
Jag tror att filosofin vinner på att af-
brytas på detta sätt, och hjernan vinner be-
tydligt derpå. Och då jag kommer till någon
svår nöt, låter jag sadla mina två
hingstar (jag består mig egna sådana, en
billig lyxartikel i detta land!), tager mina
bössor från väggen, och rider ut till
någon arabby, där jag slår mig ned
för någon dag eller flera. Jag förbereder
sålunda långsamt ett nytt arbete, som
lifligt intresserar mig, ett arbete öfver de
arabiska folkens religion, studerad med
de lefvande vidskepelserna som utgångs-
punkt och med jämförande religionsstudier
som ledning. En mycket omfattande af-
delning af min etik kommer att behandla
religionen i dess förhållande till moralen,
himmel och helvete, och den intressanta
frågan huru gudarna blefvo gudar från
att ha varit riktiga fähundar. Men jag
ville sedan, då etiken är slut, särskilt
syssla med den arabiska religionen, naturligt-

vis det för-muhamedanska samt resterna deraf
i muhamedanismen. Det erfordras flera år
härför och resor till öfvriga arabiska
land, framför allt Arabien sjelft, men
om blott pengar för[???] mig, har jag ingen
lust att utbyta detta lif mot katerder-
verksamhet i Hfors. Jag tycker mig sitta här
och titta på den europeiska kulturen och
kristendomen liksom från ett berg, eller
åtminstone från en kulle, och känner
mig lycklig bland dessa menniskor, som
lefver i en alldeles annan tidsålder och
djupt förakta åtskilligt som man svär på
i Europa, såsom ånga och kristendom och
annat sådant. De äro gunås icke bättre än
vi, men ega dock vissa dygder som vi
saknar, framfö allt den stora resignationen
som imponerar äfven då den uppträder i
de torftigaste klutar. Jag hade för ett
par aftnar sedan en i sanning imponerande
skara i mitt hus. Jag gaf middag för
stadens fattiga. Det fyldte hela min
stora matsal till sista golffläcken och
de som icke fingo plats der inne sutto
ute i trädgården. Jag kände verklig vörd-
nad för dessa uthungrade, halfnakna, stinkande,

individer, som med sådant lugn kunnat bära
lidanden, hvilka sänkt vanliga dödliga i
grafven. Och då geten och bröden voro för-
tärda, upplät en gammal man sin röst,
och ackompagnerad af de öfrigas ”amen”-rop,
nedkallade i korta satser Allahs välsignelse
för mig och – bad honom gifva mig
mycket pengar.
    Jag har ingen lust att tänka på ett
uppbrott från detta lilla paradis, der
solen strålat med nästan oafbruten
klarhet alltsedan slutet af november, der
termometern visat i ryck 17-20 grader i
skuggan, och der intet i verlden stör mitt
lugn. Möjligen reser jag i vår till ber-
berstammen i södra Marocko, som lefver i
Stora Atlas, men mycket beror på
huru etiken fortskrider. Den grå icke kvickt
framåt, ty den är svår, som Du vet. Men
jag börjar lära mig resignation, jag också,
och vill icke att filosofin skall blifva
mig en börda, utan en njutning, en
sträfvan till en harmonisk uppfattning af
det moraliska lifvet, utan tanke på pro-
fessurer eller plats i Consistorium eller
annat af underordnad betydelse. Och Du,
tag saken lugnt, och trösta Dig att du

icke blir fördig i vår, och bekymra Dig
hvarken om Grotenflet eller Ruin, – det är
det bästa rådet jag tror mig kunna
gifva Dig.
    Nu får det vara nog. Jag ser att
episteln varit lång. Om du önskar
några upplysningar af mig beträffande
literatur eller annat, skall jag naturligtvis
med största nöje stå Dig bi så godt
jag kan. Måtte kuren i Enköping lända
Dig till gagn och gifva Dig goda krafter
till arbete, önskar
din vän
Edv. Westermarck