Om den s.k. romantiska sjukan

Tekijät: Lagerborg Rolf
Julkaistu: 1943
Julkaistu filosofia.fi sivustolla: 18.09.2007
Särtryck ur Svenska Läkartidningen nr 27, 1943.

Liitteet

Den romantiska sjukan: RLDenRomantiskaSjukan.pdf

{1}

 

Särtryck ur Svenska Läkartidningen nr 27, 1943

 

 

Om den s. k. romantiska sjukan¹

Av

Professor R. Lagerborg,  Åbo

 

   Ger man bland läkare ordet åt lekmän, i frågor som höra under läkares domvärjo, så är det i lekmannens egenskap av ett »fall»: av dem man demonstrerar för kolleger. Vad »fallet» därvid själv har att påstå, upptages som symtom. Så — och med rätta — också följande betraktelser. De ha upprunnit under självrannsakan hos en gensträvig extremist, som icke vill låta sig sjukförklaras.

   Spenamnet »den romantiska sjukan» betecknar en viss benägenhet att reagera överspänt. Det tillämpas bl. a. på »brinnande själar», särdeles bland konstnärsfolket och har vunnit insteg genom litteraturhistorien, främst genom Ernest Seillére. Därom skall nu icke talas, icke heller börjas med frågan, om begreppet sjukdom är tillämpligt på en läggning, som hos mången utgör normaltillståndet, uppträder hos flertalet i brytningsåren och hos alla, när de förälska sig.

   Visserligen har också förälskelsen stämplats som ett slags Gemütskrankheit. Allmänt tala vi om älskogskrankhet. Orden lidelse och lidande ha samma rot. Romarna älskade ordleken amantes-amentes. Heine diktar: »Liebeswahnsinn — Pleonasmus, Liebe ist ja schon ein Wahnsinn.» — Men kärleksromantiken medför en livsstegring, den är, säger Pfister, en »potenserad hälsa». Det vet även folklig visdom: »Neue Liebe, neues Leben.»

   Böjelsen att reagera översvallande är enligt Nietzsche en god fégåva — till »ett slags ungdom och vår, ett slags ständigt rus i livet». Särdeles utmärkte den konstnärslägg-ningen: som benägenhet att se skönt, utlägga intrycken upphöjt, idealisera. I stället brister det svärmiska själar i s. k. verklighetssinne. De gå upp i sin inre lyftning och projiciera den till en yttervärld. Från Cervantes anför Axel Herrlin om riddaren av den sorgliga skepnaden:

   »Fastän hennes särk var av blaggarn, tycktes den honom vara av finaste och tunnaste battist; kring handlederna bar hon några glaskulor, men för

-------------

   ¹ Föredrag inför Sv. Läkaresällskapets sektion för psykiatri och neurologi 8 okt. 1941.

 

{2}

 

2

 

honom skimrade de som äkta orientaliska pärlor; hennes hår, vilket till en viss grad stötte på tagel, föreställde han sig som trådar av glimmande arabiskt guld, vars glans fördunklade själva solens; och hennes andedräkt, som alldeles otvivelaktigt luktade åt nattstånden löksallat, tycktes honom från hennes mun sprida den ljuvaste vällukt.»

 

   Bättre än beskrivningar visar oss fallet Don Quixote, hur romantiker reagera. De sakna »kallt huvud», de tändas alltför lätt, deras nervsystem måtte eggas stegrat av i blodet kretsande retmedel. Därav exaltationen, den svärmiska, men också den heroiska. Lättrördheten, bristen på balans, blir så ett av symtomen på sjukan ifråga.

   Men tänka vi på vår ungdom, så kan ingen slå sig för sitt bröst. Under syndromet »den romantiska sjukan» falla just de egenheter, som känneteckna — puberteten.

   Alltså livlighet, upprymdhet, sjunde himlen med tomhet och leda i släptåg. Och innerlighetens lov och pris som ett värde i sig och livets mening. Och vakendrömmar ständigt och jämt, och självuppgörelser ständigt och jämt. En brist på stadga, på ryggrad, på ett alltuppslukande intresse — annat än det för en själv. Spranger skriver om puberterandes själsliv:

 

»Efter överenergi och rekordraseri följer obeskrivlig lättja. Uppsluppen glättighet viker för svårmod… själviskhet och självförnekelse växla, desslikes sällskaplighet och enstöringsbegär, auktoritetstro och upprorsanda… prometheisk entusiasm och veklig känslosamhet… Goethe har undfått Goetz och Werther på samma utvecklingsstadium.»

 

   Kretschmer önskar skilja mellan romantikern-extatikern: han är »autisten, som utan kamp flyr till en fantasivärld»; och romantikern-patetikern, vars självinlevelse leder till ett stridbart ställningstagande, låt vara lika verklighetsfrämmande. Det begynner med studentradikalismen och utmynnar i doktrinär systematik.

   En anpassningssvaghet kan ligga till grund för den trotsiga oefterrättligheten. Oförmågan att inordna sig och känslan att stå utanför uppeggar till bestridanden. Men mest betingas väl motsägelselusten av ett gnagande invärtes obehag; vad man än tillfälligt förfäktar har till utgångspunkt denna otrevnad. Att det går en emot blir ett utlösande moment. Kronisk förbittring är inre förgiftning: tänk på käringen mot strömmen! Utan retligheten, den ständiga olusten vore yttre anledningar maktlösa.

   Nog av, den förmenta romantiska sjukan är typisk för de s. k. övergångsåren och går merendels över med dem. Lever den kvar som rabulism och utopier, så betecknas den och med rätta som protraherad pubertet.

 

{3}

 

3

 

   Ett skolexempel på »sjukan» ifråga bjuder enligt mig en rolig moralbok, som väckte anstöt för ett år sedan, men vars teser aktualiseras ju värre marscherandet grasserar som moral. Boken hette Moralsjukdomen; dess tes var att allt vad pliktkänsla heter är ett intrång på naturen, som hamnar sig med sjukdom. I all synnerhet sjukdomsalstrande vore det kategoriska i imperativet. Men »allt som har med moral att göra måste uppfattas som ett patologiskt fenomen», anser författaren. Man häpnar över vändningar som följande: moralsjukdom är att likna vid »ett stationärt defekttillstånd efter en ursprunglig, mer eller mindre djupgående förstörelseattack». »Att moralsjukdom hos uppfostraren ger upphov till moralsjukdom hos barnet är en själslig form av smittoöverföring ungefär lika lagmässig som att en lungtuberkulos vuxen smittar ned sitt späda barn.» »För att inte löpa risk att inplanta moral hos barnet» o. s. v. — Här talar en rebellisk individualism, sådan den utmärker trotsåldern i tonåren eller secessionistiskt konstnärsyngel eller ungsocialister med fältropet »till storms» eller catilinariska politiker, över huvud besvikna svärmare, som bittert känna sig stå utanför.

   I frågan nervhälsa eller motsatsen vill Moralsjukdomens författare byta ut sociala kriterier mot graden av moral: makten av moralens imperativ skulle ange »graden av neu-ros eller neurosberedskap». Men hur han än också härutinnan missfirmar moralen, avslöjar han sig som etisk idealist, när han förebrår Hägerström åskådningen, att »man skall foga sig i saker sådana de är, tro vad andra tror och tycka vad andra tycker, eljest är man icke riktigt frisk». Den meningen är icke så tokig som den låter, om man tar hänsyn till Hägerströms motivering, som författaren rättvisligen anför; »bedömd med hänsyn till gemensamma sociala mål, är den tvärtom själssjuk, som i det hela icke står under makten av de tvångsidéer, som det sociala livet fostrar. Han är också verkligen abnorm, såtillvida som han saknar den mottaglighet för social suggestion, som i allmänhet utmärker samhällsdjuret människa.»

   Skulle författaren till moralsjukdomen lida av moral insanity? Nej, men av en motsatt plåga, nämligen den »antimoralism», som han själv betraktar som en »moralsjukdom av komplicerad typ», där imperativet »som ulv i fårakläder listar sig in bakvägen». Dem som av upprorisk idealism bekämpa moralens krav, dem betecknar författaren till Moralsjukdomen som de »svårast moralsjuka». De komma att — »märkvärdigt nog, men fullt logiskt», sä-

 

{4}

 

4

 

ger han — »spela rollen av ett slags föregångsmän». — Sant nog: de bana väg för moralplikter i vardande.

   Att dessa låt oss säga »män för sig» hämta kraften till sitt uppror, åtminstone i många fall, från en »överkompenserad svaghet», som hjälptes upp med principer, denna författarens riktiga insikt är man frestad att tillämpa på honom själv. Så långt ifrån skulle han alltså lida av moral insanity, att han tvärtom våndas under imperativet, gör allt för att avvända, avvältra det. Vad han säger om moralsjuka bråkstakar, »att den vanliga moralen ligger i botten och utövar oavkortat sin verkan genom att betinga den större strängheten hos särmoralen»: är det icke en ofrivillig bikt? En självplågare är han, därav det kalla hatet i hans attacker på imperativet. Och så visst som allt hat är sjukligt, få vi inordna boken om Moralsjukdomen under den romantiska sjukan.

   Men som rask och uppryckande romantiker-patetiker är dess författare värd all ära. Hans bok är givande och rivande i synpunkter och iakttagelser, icke enbart i tändande tirader. Emellanåt, när det gäller väckelse, såsom i fallet Rousseau, äro paradoxer försvarliga, nämligen om de tvinga folk att tänka.

 

   Också Billström har en gång varnat för en alltför kategorisk pliktfostran. »Den nervsjuke», skrev han i Husmoderns läkarbok, »har i regeln en abnormt stark pliktkänsla, ja en pliktkänsla så stark, att den kan verka hämmande på hans livsutveckling.» Detsamma gäller, må det tilläggas, ändå mer ärans krav. De förväxlas ofta med pliktens. Plikt och heder fordras av envar; sin ära sätter man i något därutöver. »Es gibt zwar kein moralisches, aber es gibt ein aesthetisches Uebertreffen der Pflicht, und ein solches Betragen heisst edel», framhöll Schiller. — Men en sådan noblesse oblige moral är farlig och förmäten — den uppammar ett kroniskt ovärdighetskomplex.

   Därom vore mycket att säga. Endast en parentes: man må icke förväxla ovärdighets- och mindrevärdeskänslor. Båda upprinna i undermålighet; men mindrevärdet plågar en vid jämförelse med andra, ovärdigheten i förhållande till en själv: ens plikt, ens livsmål, ens jagideal. Båda straffa en för förhävelse, för överhettad självkänsla, romantisk ambition.

   Vidare har Billström varnat för alltför stränga vanor: de kunna, det gäller likafullt goda vanor, stundom blir »ett hårt skal, som visserligen skyddar en svag, vek och vack-

 

{5}

 

5

 

lande natur, men som kan snöra ihop hans själ», kan alstra »självgodhet och självtillräcklighet, som begränsar det andliga synfältet och avspärrar individen från den mänskliga gemenskapen.»

   Frågan om det sjukliga hos sådana principmäniskor, enkannerligen folk med rättrådighetspatos, den måste avgöras in casu. Samlivets behov och samhällsfredens kräva på varje steg eftergifter åt människors stridiga intressen. Herrar diplomater, som falla undan, och förlikningsmän, som mäkla, och riksdagsgubbar, som kohandla, de ha det knepigare än en professor, som fördömer deras slingrande stigar. Det händer att han icke kan anpassa sig, han håller sig just därför till grundsatser. Han förefaller likgiltig för egen profit; men inställd på sig själv förblir han. Han väljer nämligen sin systembyggnad för att få vara i fred.

   Om Kants kategoriska imperativ ironiserade skeptikern Tarde, att plikten, upphöjd till mål i sig, »befriar oss från att förutse och i synnerhet från att lyckas». Säkerligen kostar det mindre på att i alla väder följa regeln: fais ce que dois, advienne que pourra — gör din plikt, vad som än må följa. Man slipper tvekan och trevan, man fritas från alla omställningar; antingen-eller anstränger mindre än det brydsamma både-och.

   Men man kan gå under därpå! — Stor sak, man har frälsat det bästa av sig själv: sitt sinneslugn, sitt samvete. Bättre, manar Platon, är att lida orätt än att göra orätt. — Värst bli detta slags samvetskonflikter, då de vända sig mot ens egen gemenskap, om den åsidosätter bud den själv inskärpt, men som hos de rättrådige vuxit till värden i sig. Betyga de en gensaga i gärning, så komma de lindrigt ifrån, om de bara utpekas som egenrättfärdiga, »obotligt infantila romantiker». »Karlen är galen», får man också höra: »utan spår av verklighetssinne eller enkelt sunt förnuft». Gemenskapen försöker med lock och pock att bringa en till lydnad; tredskar någon, så straffas han som avfälling och upprorsmakare. Tänkares yrkan på rätt och sanning möter alltjämt detta öde.

   Eller inbillar sig någon, att en självständig medborgare, om han förehåller sina landsmän, att fiendens sak är den rättmätiga — tror någon att han går fri från dom, om han åberopar sitt samvete? Lika litet ursäktas medborgaren om han avslöjar — tänk på Zola mot generalstaben — hur illa det går till i hans hemland. — Det kan vara att en dosis högmod smyger sig med i ens högsinthet. Man lyckas icke

 

 

 

 

{6}

 

6

 

få bukt med miliön, men rätta sig efter den är under ens värdighet. Hellre går en ärans man under.

   Eller i landsflykt från verkligheten. Så är det all filosofi begynner. Att »gå in i sig själv» blir en utväg ur ett olidligt livsläge. En ersättning för ens vanmakt att gestalta det yttre livet. Likaså vid allt som kallas »det andliga livets fördjupning». Insatser som hämmas tvinga en inåt, hem till ideal och illusioner.

   Eller bort från de levandes värld. Ett illustert exempel är Cato Uticensis, som tog sitt liv. Ingen har hugnats med ett stoltare eftermäle:

   Victrix causa diis placuit, sed victa Catoni.

 

Det är uttytt: Gudarna höllo med segerherrarna, men med de besegrade höll Cato. Alltför många desperados dö för sin ära som han. Att hellre taga livet av sig än taga nåd av segraren, att hellre dö än svika sitt system — vore det hjältemodet sunt?

   Och är det en moral för småfolk? Eller icke snarare en ståndsmoral — för ädlingar à la Don Quixote? Skall man — och kan man — fostra folk från den kärnsunda natur, som var Sancho Pansas?

   Icke mindre naturlig hos unga människor är driften till rekord i tävlan med andra. Men länder denna lystnad dem till hälsa? Att fostra de halvvuxna med draken och S:t Göran, är det icke farlig romantik? Helt visst är det just vad den åldern begär. Men bringar det dem lycka på livsvägen?

   Ungdom skall ej lockas till undergång. Lär moral, men varna för äran: för vad någon själsfrände till Moralsjukdomens författare kallat la maladie de l'idéal.

   Med åren förkalkas ungdomsidealismen till s. k. ideologi. Principfasta pedanter och ytterlighetsmän räknas ibland av läkare till de s. k. problematiska naturer, som ha fullt upp i tillvaron med att värja sig mot sina drifter. Därav — av att de värja sig — kom genstörtigheten och ståndaktigheten.

   Av belastade och bepansrade själar hade Gadelius rik erfarenhet. De äro, skrev han (Det mänskliga själslivet I, III), t. ex. »ivriga teosofer, baptister eller Swedenborgare» eller »svurna fiender till vaccination och vivisektion». Vidare »misskända talanger och förskruvade huvuden, som alltid gått sin egen väg, varit sig själva nog och tidigt inrättat sig efter bisarra hugskott och excentriska levnadsregler … hypokondrici, hälsopedanter och ensidiga principmänniskor … oförstådda och kuriösa personligheter,

 

{7}

7

 

som ödesdigert utveckla sig in absurdum.» Alltid äro de till halsstarrighet uppfyllda av sina egna meningar och så entusiastiska för sin övertygelse, att de förlora verkligheten ur sikte och förbise sina egna fördelar, ja motarbeta sig själva.

   Men folk, som rida spärr mot gemenskapen, halsstarrigt folk, som »förlora verkligheten ur sikte och förbise sina egna fördelar» — frågas, om sådana världsfrämmande själar (aliénés, säga fransmännen om de mindre tillräkneliga: det innebär de främmandeblevne), frågas om de samvetsömme, om individualister, extremister, utopister icke behövas i alla tider, i all synnerhet vår egen? Läs Stuart Mill Om frihet och Spencers Människan mot staten. Eller en skrift av v. Ihering, som just kommit ut i ny översättning och handlar om Striden för rätten. Där talar en romantiker av renaste vatten till rätthaveristens försvar. Och ändå är hans utgångspunkt krasst empirisk. Rätten är enligt v. Ihering en avkomling av makten: rätten har en gång vunnits genom strid och den kräver ständig försvarsberedskap. — Hur förvandlas då makten i rätt? Icke innan man böjer sig för maktbuden; först därmed bli de upphöjda till rang av rätt. Därför må man aldrig foga sig i en rättskränkning, varken i det enskilda eller i det allmänna.

   Att anpassningspolitiker komme att rycka på axlarna och kalla hans idealism doktrinär, det förutsåg v. Ihering. Också läkare torde avråda människor från att spjärna emot till det yttersta — och ordinera att resignera. Men varna de för rigorismen, för alltför kategorisk principfasthet, så kasta de sten i glashus. Medice, cura te ipsum: eller är du icke själv rigorös i att aldrig vika från rättesnöret att hålla liv i patienterna?

   Liv är ju anpassning i var stund. Att reda sig i alla skiften, att vända onda öden sig till godo. The survival of the fittest… — Men människan är också medborgare. Och medborgarmoralen ser icke livets mening i att de levande hålla livet i sig.

 

   Ad summan: vad jag vill komma till är att den s. k. romantiska sjukan är ett emotivt sätt att reagera, som ofta är illa avpassat, men icke har mera av en sjukdom än låt säga puberteten eller graviditeten. En stormästare i själslivsforskning, nämligen Georges Dumas, skrev i sin romantiska ålder 1897 i en uppsats om Comte och hans vansinne:

   »Vi äro alla emellanåt — det är olika olika dagar — misstänksamma, så vi tro oss förföljda, svartsjuka, mjältsjuka, avundsjukt ärelystna,

 

{8}

 

8

 

ömsom envisa principryttare, en annan gång impulsiva, låtande oss glida med intrycken, utan plan och system. Vi bära inom oss fröet, icke allenast till dårskaper, utan också till allt slags vansinne; och vinna vi en inblick i galningars själsliv, så finna vi med förvåning, hur litet som skiljer det sjuka och det sunda. Och vad mera är, den anpassning av själslivet till verkligheten, som ju vore den verkliga och fullkomliga sundheten, den uppnås ej heller av de normala. Vi grumla denna inställning, vi ledas alltjämt vilse av förutfattade meningar, av önskningar och drömmar. Dåraktigheten är regel, och själens fulla hälsa det mest sällsynta av undantag.»

 

   Vi lära härav, att »den romantiska sjukan» icke är annat än bildlikt tal. På sin höjd kunde man, men lika bildlikt, beteckna den som en utvecklingssjukdom. Den går nämligen oftast om av sig själv. För att återvända med le re-tour de 1'âge: med det återfall i ungdomlighet, som inleder seniliteten. Sedan — när gubbarna börja gå i barndom — domnar ånyo deras romantik.

   Dessvärre.

   Livet består oss två lyckliga åldrar, då man har rätt att vegetera, ja till uppgift att hålla sig ur vägen och låta andra och kraftigare plåstra om världens gång. Och det är som spädbarn och som lastgammal.

   Att bli avsigkommen kan sålunda lända en till lättnad och låna en mången god stund av eufori. Vilken saftblandning det än må bero på: den inre sällheten — en vällust som vilans, ett efterbehag som älskandes matthet — den hjälper de gamle att taga allting lätt. Man lever i ett slags verklighetsfrånvaro. Man leker vidare vad som än händer. Man bär ju icke längre ansvar därför. Icke ens ödesslag få makt över en. »Man får vara glad ändå.» Det är helt enkelt en hälsoregel. Egna förluster och det allmännas bär man såsom de nulevande bära låt säga Nystadsfredens…

   Vadan denna liknöjda lättfärd — i vitterheten kallad Renanism — om icke av ett sinande liv? Men så skall det väl vara på ens väg att bli barn på nytt. Inför snara dödedagar ta vi vår krafts dagars skada igen med omsider återvunnen sorglöshet.

   Av förhärdelse, avtrubbning, sjuklig apati har avspänningstillståndet intet. Annars vore det inte så skönt. Man känner sig som en konvalscent efter en livslång »utvecklingssjukdom». Eller som på besök i denna världen från andra sidan livet. Rebellmentaliteten är sina färde — var den en romantisk inflammation? Nu är den febern ur kroppen, man är vemodigt väl till mods — också i minnet av sin bästa tid och dess heta romantiska stridbarhet: den må kallas sjuka eller hälsa.

 

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1943

432386