V

av Martin Nybom och Göran Torrkulla, Åbo Akademi

Den filosofiska ordboken innehåller ett 400-tal uppslagsord. Den är tillpassad läroplanen i filosofi och livsåskådning och läroböckerna i filosofi för gymnasiet i Finland. Under 2008 och 2013 har den förbättrats och utökats och ytterligare komplettering och uppdatering är att vänta om finansiering för arbetet beviljas.

Citat ur ordboken anges med Nybom, M. & Torrkulla G.: Filosofisk ordbokFilosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry). <http://filosofia.fi/se/ordbok> (datum för hämtning) 2007-2013.

V
vardagsspråket
(eng. ordinary language), det naturliga språk som vi talar dagligen i vardagliga situationer, och som skiljer sig från vetenskapernas eller filosofins tekniska språkbruk.
vardagsspråksfilosofi
(eng. ordinary language philosophy), också kallad Oxfordskolan. Filosofisk riktning som utvecklades i Oxford under decenniet efter andra världskriget med anknytning till G. E. Moores artikel “A Defense of Common Sense” (1925) som uppmärksammade det vardagliga språket till skillnad från konstruerade logiska språk (jfr. common-sense filosofi). Oxfordfilosoferna har inte en gemensam teori men det som förenar dem är uppfattningen att filosofiska problem sammanhänger med missbruk eller missförstånd av det vanliga språket. Klarläggning av filosofiska problem sker genom ett noggrant studium av vardagsspråket. Tongivande för vardagsspråksfilosofin var G. Ryle med sin bok The Concept of Mind (1949) och hans artikel ”Ordinary Language” (1953) samt J. L. Austin teori om talhandlingar i hans How to Do Things with Words (1955, utg. postumt 1962). Från slutet av 1960-talet avtog intresset för vardagsspråksfilosofi till förmån för en mer teknisk språkfilosofi med tonvikt på logik och semantik. Jfr. analytisk filosofi.
varseblivning
att bli varse om något med sinnenas hjälp.
verifierbarhetskriteriet/verifierbarhetsprincipen
(av lat. verus, sann, och facere, göra), också kallad verifikations- eller prövbarhetsprincipen, en meningsteoretisk princip inom logisk positivism enligt vilken en sats är meningsfull endast om den är analytiskt sann (dvs. matematiska och logiska sanningar) eller empiriskt verifierbar (vetenskapliga påståenden). Verifierbarhetsprincipen hade en grundläggande betydelse som ett avgränsningskriterium för vetenskaplighet. Endast de verksamheter betraktades som vetenskapliga om sanningen hos deras påståenden kunde avgöras på basen av intersubjektiv (gemensam) erfarenhet dvs. empiriskt verifieras.
vetenskaplig förklaringsmodell
Med v. avses olika typer av vetenskapliga förklaringar eller beskrivningar som skiljer sig från varandra både till sin form och till sitt möjliga tillämpningsområde, som till exempel kausala, intentionalistisk, funktionalistiska och statistiska förklaringsmodeller. Med kausala förklaringar avses orsaksförklaringar där orsaken under motsvarande förhållanden alltid åtföljs av samma verkan. Vanligen tillämpas kausala förklaringar för att fastställa fysiska processers och händelsers orsakssammanhang. Intentionalistiska förklaringar är en form av teleologiska förklaringar som har att göra med avsikter, motiv och skäl, vilka vanligen till skillnad från kausala skeenden handlar om mänskliga handlingar. I funktionalistiska förklaringar betonar man funktionen eller rollen av något inom eller i relation till ett givet system.  Vanligen används funktionalistiska förklaringar inom t.ex. samhällsvetenskaper för att beskriva olika institutioners funktion i relation till samhällsskicket och inom t.ex. biologin för att beskriva vilken roll en viss egenskap hos ett djur spelar för dess överlevnad. Statistiska förklaringar används när man undersöker sannolikheten för ett visst förlopp eller en viss verkan t.ex. gallupundersökningar.
vitalism
(lat. vita, liv), uppfattning enligt vilken allt organiskt liv beror på en unik livskraft, vars beskaffenhet inte kan förklaras utifrån fysisk-kemiska lagar.
voluntarism
(av lat. voluntarius, frivillig, voluntas, vilja), åskådningar som framhåller viljans funktion i själslivet (psykologisk voluntarism) eller betraktar den som en kosmisk eller gudomligdrivkraft (metafysisk eller teologisk voluntarism). 
värde
ursprungligen en beteckning på tingens (ekonomiska) värde. Under inflytande av tysk filosofi fick ordet på 1800-talet en utvidgad betydelse. Inom filosofin skiljer man mellan att något har ett värde i sig självt, också benämnt intrinsikalt värde (egenvärde), eller ett relativt värde. I det senare fallet talar man om instrumentellt värde. Vidare skiljer man mellan olika värdeformer, t.ex. estetiska, politiska och moraliska värden. (Se god).
värdeteori
studiet av värdeomdömen (normer och värderingar) ur språkfilosofisk, kunskapsteoretisk, logisk och metafysisk synpunkt. Gäller i allmän mening även värdeomdömen inom andra områden än etik och estetik, t.ex., juridik, teknik och vetenskapsteori. Värdeteorin undersöker olika former av värden, deras egenart och grundvalar. Centrala frågeställningar inom värdeteori handlar bl.a. om värdeomdömenas objektiva, relativa eller subjektiva status. 
världsåskådning
genomtänkt uppfattning om världen och det mänskliga livet. Ordet har sin bakgrund i den tyska traditionen från Kant och framåt (Weltanschauung). Ofta talar man också om livsåskådning som liktydigt med världsåskådning även om betoningen då ligger mera på ett personligt och existentellt plan.  Ordet ideologi ligger likaså nära världsåskådning i betydelse men syftar mera på samhällåskådning. (Se ideologi).
väsen
term som inom filosofin ofta använts i analogi med latinets essentia för den bestämda eller inneboende natur som antas finnas i eller bakom de enskilda tingen av en viss art eller sort. Inom den filosofiska traditionen har termen haft en rad sinsemellan olika betydelser. (Se essentialism).