T

av Martin Nybom och Göran Torrkulla, Åbo Akademi

Den filosofiska ordboken innehåller ett 400-tal uppslagsord. Den är tillpassad läroplanen i filosofi och livsåskådning och läroböckerna i filosofi för gymnasiet i Finland. Under 2008 och 2013 har den förbättrats och utökats och ytterligare komplettering och uppdatering är att vänta om finansiering för arbetet beviljas.

Citat ur ordboken anges med Nybom, M. & Torrkulla G.: Filosofisk ordbokFilosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry). <http://filosofia.fi/se/ordbok> (datum för hämtning) 2007-2013.

T
Tabula rasa
(lat.), från tidigare skrift renskrapad vaxtavla, tavla utan skrift, tom tavla. Uttrycket användes redan av stoikerna men förknippas vanligen med Lockes kritik av läran om medfödda idéer.
talhandling, talakt
(eng. speech act), språkfilosofisk term införd av J.L. Austin i How to Do Things with Words (1955, utg. postumt 1962) som en del av hans talhandlingsteori och som vidareutvecklades av J.R. Searle. Man studerar där språkliga yttranden ur ett handlingsperspektiv: man intresserar sig för vad en talare gör när han/hon säger någonting. Det centrala är att t.ex. ett påstående, en fråga, en befallning eller ett löfte betraktas som en talhandling.
tautologi
(gr. tautologi´a, av tauto´ (to auto´), detsamma och -logi´a, en bildning till le´gα säga), upprepning av i huvudsak samma tankeinnehåll med olika ord; "att säga samma sak två gånger". Ofta formuleras en tvivelaktig utsaga i riktningen av en tautologi för att därigenom ge den större styrka. I klassisk satslogik utgår man ifrån att varje sats har ett av två sanningsvärden, sanning och falskhet. En sats som alltid antar värdet sanning oberoende av sanningsvärdet hos delarna säges vara satslogiskt sann eller tautolog. Ibland används tautologi synonymt med analytisk sanning.
teism
(av gr. theos, gud), lära som hävdar existensen av en gud (jfr. ateism), som både är personlig och åtskild från (eller annorlunda än) världen, och som inte blott skapat världen utan som också upprätthåller och verkar i världen (jfr. deism).
teknik
(gr. techne, konst, konstverk, färdighet, kunnande), sätt varpå något görs eller uppnås.
1. Ändamålsriktat, standardiserat handlingssätt som används som metod för att uppnå ett bestämt resultat.
2. Användningen av verktyg, instrument o. dyl.
3. Ett bestämt ämnesområdes uppsättning av praktiska metoder.
4. Det moderna naturvetenskapligt-industriella naturbehärskandet.
teleologisk etik
(av gr. telos, mål, ändamål, slut), ändamålsetik; synsätt där handlingars värde bedöms i ljuset av vissa bestämda mål.
teleologisk förklaring
(av gr. telos, mål, ändamål, slut), ändamålsförklaring. (av grek. telos fullbordan, mål, slut och -logi), tankeriktning enligt vilken så väl skeenden i naturen som mänskligt beteende, kan och bör förklaras genom svar på frågan vilka ändamål de tjänar eller strävar till. Medan teleologiska förklaringar var dominerande under medeltiden och renässansen, ersattes de så småningom inom naturvetenskaperna av mekanistiskt-kausala förklaringar från och med början av 1600-talet.
telos
teocentrisk
(av gr. theos, gud, och kentron, medelpunkt), som ser Gud som medelpunkt eller ändamål för världen eller skapelsen. Oftast motsats till antropocentrisk.
teodicéproblemet
(en bildning av gr. theos ”gud” och dik ”rätt(visa)”), Leibniz införde termen för att beteckna det problematiska med förenligheten av existensen av ondska i en värld skapad av en god och allsmäktig Gud. 
teologi
(av. gr. theos, gud, och logos, lära), lärosystem om förhållandet mellan Gud, världen och människan; även det vetenskapliga studiet av dylika lärosystem.
teorem
(gr. theorema, syn, skådande), inom logik och matematik en sats som kan bevisas i ett axiomatiskt system, dvs. som följer logiskt från systemets axiom eller, om systemet är formaliserat, som kan härledas från axiomen med hjälp av systemets slutledningsregler.
tes
(gr. thesis, det att sätta eller ställa), ett (vetenskapligt) påstående om ett sakförhållande eller samband, som i princip är möjligt att bevisa eller vederlägga. I äldre bemärkelse en sats som framställts före bevisningen (jfr. hypotes). Numera oftast i betydelsen dogm, lärosats eller sats; i vissa sammanhang speciellt om påstående som ställs mot ett motpåstående (jfr. antites).
thomism
samlingsbeteckning på de filosofiska riktningar som tar sin utgångspunkt i Thomas av Aquinos filosofi och teologi.
tillämpad etik
(eng. applied ethics), moralfilosofisk verksamhet som försöker tillämpa etiska teorier på praktiska problem, därav även benämningen praktisk etik.
transcendent/transcendera
(lat. transcendere, överskrida, överstiga), det överskridande/överskrida. Förklaring kommer senare. 
transcendental
(av lat. transcendere, överskrida), vanligen syftande på det som överskrider den mänskliga fattningsförmågan. Under antiken och medeltiden hade termen framförallt en ontologisk innebörd; de så kallade transcendentalia var de egenskaper eller grundbestämningar som tillkom varat som sådant t.ex. sanning, godhet och skönhet. Sin moderna kunskapsteoretiska användning får termen med Kant då han skiljer mellan de erfarbara föremålen och de transcendentala förutsättningarna för att något skall vara erfarbart. Motsats: immanent.