P

av Martin Nybom och Göran Torrkulla, Åbo Akademi

Den filosofiska ordboken innehåller ett 400-tal uppslagsord. Den är tillpassad läroplanen i filosofi och livsåskådning och läroböckerna i filosofi för gymnasiet i Finland. Under 2008 och 2013 har den förbättrats och utökats och ytterligare komplettering och uppdatering är att vänta om finansiering för arbetet beviljas.

Citat ur ordboken anges med Nybom, M. & Torrkulla G.: Filosofisk ordbokFilosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry). <http://filosofia.fi/se/ordbok> (datum för hämtning) 2007-2013.

P
panteism
(av gr. pan, allt, och theos, gud), en lära med olika förgreningar enligt vilken Gud och världen (alltet) inte kan skiljas åt (att de är ett och detsamma).
paradigm
(gr. paradeigma), förebild, mönster, mönstergillt exempel.
perception
(lat. perceptio ”upptagande”, ”uppfattande”, ”insikt”, av percipio ”uppfatta”, ”inse”), se varseblivning.
perlokution/perlokutiv
Se talhandling, talakt, J. L. Austin och J. Searle.
person
(lat. persona, mask, karaktär, roll), ofta en komplex benämning på en medveten, självreflekterande och talande mänsklig individ som handlar inom ett konkret historiskt och socialt sammanhang. Personer tillskrivs vanligen - i motsats till ting och djur - etiskt ansvar för sina handlingar och tillskrivs en rad personliga rättigheter. I en utvidgad mening kan institutioner, stater och annat omtalas som juridiska personer.
petitio principii
(lat. anmodan om utgångspunkten).
1. Bevisfel, där man på något sätt förutsätter det som skall bevisas. Cirkelbevis; "begging the question".
2. Bevisfel, där man utgår från en premiss som är mer tvivelaktig än konklusionen.
Platon
427–347 f.Kr.), grekisk filosof och lärjunge till Sokrates. Platon lägger grunden för den europeiska filosofiska traditionen och hans inflytande gör sig gällande ännu idag, till den grad att man sett hela vår tradition som ”en rad fotnoter till Platon” (A. N. Whitehead). För Platon är målet för den filosofiska verksamheten inte i första hand att finna ett svar, utan att med den så kallade sokratiska metoden klarlägga själva frågan eller problemet. Dialogformen i hans författarskap sammanhänger med att den filosofiska samtalskonsten inte syftar till att framlägga teser utan strävar till att nå klarsyn eller insikt i det egna tänkandet. Centrala verk: Sokrates försvarstal, Gästabudet, Faidon, Gorgias, Faidros, Staten och Theaitetos. (Platon Skrifter Bok I-V i svensk översättning av Jan Stolpe.)
plikt
det man av moraliska eller rättsliga skäl bör göra på grund av den ställning eller relation man står i förhållande till andra. Hos Kant får ordet sin moderna betydelse och blir ett nyckelbegrepp i etiken. Plikter är enligt Kant de handlingsföreskrifter (imperativ) som det moraliska övervägandet föreskriver. En etik som hävdar att handlingar skall värderas efter om de blir utförda av plikten kallas ofta pliktetik. Jfr. Kant, deontologisk etik.
pluralism
positiv

(av lat. ponere, sätta, framställa). Central term i August Comtes positivism. Enligt Comte har ordet "positiv" följande huvudbetydelser:
1. Det verkliga.
2. Det nyttiga.
3. Det säkra och otvivelaktiga.
4. Det noga bestämda.
5. Det som inte är negativt.
Till detta kommer:
6. Det som är ett faktum; det faktiska (t.ex. "den positiva religionen" el. "den positiva rätten", dvs. den religion eller det rättssystem som faktiskt föreligger).

7. (äldre betydelse:) bestämd; inte naturgiven.

positivism
(fr. positivisme, av lat. positi´vus satt, given, av po´no sätta, ställa, lägga), filosofisk riktning som skapades av Auguste Comte. Det mänskliga tänkandet har enligt Comte under historien genomlöpt tre utvecklingsfaser: den religiösa, metafysiska (den tid då han själv levde) och slutligen den vetenskapliga dvs. positiva fasen. Centralt i den positivistiska kunskapsteorin är att kunskap om faktiska förhållanden vilar på sinneserfarenhet och att kunskap som inte rör det faktiska rör förhållandet mellan idéer. Sådan kunskap tillhandahålls av formella vetenskaper som logik och matematik. Positivism kan allmänt beskrivas som en antimetafysisk eller antispekulativ filosofi.
postmodernism
en term med varierande användningar, som har sitt ursprung i Jean-François Lyotards manifestartade bok om kunskap, vetenskap och teknologi i det kapitalistiska samhället La Condition postmoderne (1979). För Lyotard innebär postmodernismen den era där "de stora berättelsernas tid" är förbi. De stora (arkitektoniska) tankestrukturerna (religiösa, metafysiska eller ideologiska system) tillskrivs inte någon allmän giltighet. I det postmoderna tillståndet finns bara fragmentariska och subjektiva sanningar. Enligt postmodernismen har framstegsoptimismen och tanken om att mänsklig frihet kunde uppnås genom modern vetenskap och teknik förlorat sin trovärdighet. Postmodernism förknippas vanligen med mångkulturalism och eklekticism.
postulat
(av lat. postulo, kräver, påstår), en grundsats, dvs. en sats som accepteras utan bevis. Ofta skiljs det inte mellan postulat och axiom; men när så sker är skillnaden i regel denna: Ett axiomatiskt systems axiom är dess rent logiska grundsatser, medan dess postulat är de icke-logiska grundsatserna, dvs. grundsatser som utöver logiska symboler också innehåller primitiva uttryck som är karaktärsitiska för det axiomatiserade sakområdet. Postulat är alltså systemets icke-logiska axiom.
potentialitet
(av lat. potentialitas) Inneboende och ännu oförverkligad möjlighet. Ordet användes inom den medeltida filosofin som en slags motsvarighet till det aristoteliska begreppet för dynamis (gr. kraft, förmåga).
pragmatism
uttrycket är ursprungligen infört av Peirce 1878 som beteckning på hans teori om mening. De praktiska konsekvenserna ligger som grund för pragmatismens sanningbegrepp. Hos James och Dewey betecknar pragmatism tanken att sanningen skall förstås som ett slags nytta eller instrumentellt värde. Senare en allmän beteckning  på den huvudströmning i 1900-talets filosofi i USA som vidare utvecklade den tidigare pragmatismen. Karaktäristiskt för pragmatismen är att de begrepp och teorier varmed vi försöker beskriva och förklara verkligheten inte betraktas som givna, passiva återspeglingar av verklighetens oföränderliga beskaffenhet.
praktisk etik
praktisk slutledning
en slutledning där slutsatsen anger en praktisk rekommendation som tillåter eller förbjuder en viss handling och där minst en premiss är teoretisk. Ex. ”Vitamin C är hälsosamt”, ”Apelsiner innehåller vitamin C” alltså ”Ät apelsiner”. Frågan om praktiska slutledningars logiska giltighet är omstridd.
praktisk syllogism
praxis
(grek., handling, gärning, av pra´ssa göra, handla, uträtta), verksamhet, handling, bruk, tradition. Termen används på varierande sätt inom de olika vetenskaperna och filosofin. För Platon och Aristoteles ställs praxis - det praktiska livet (lat. vita activa) - i motsats till det teoretiska livet (lat. vita contemplativa). I marxistisk tradition står praxis för den social samverkan genom vilken människorna förändrar givna historiska betingelser. De marxistiska teorierna står därför i grundläggande motsats till idealistiska teorier om samhällsutvecklingen. Inom t.ex. existentialismen har praxis begreppet fått en individualistisk prägel där den samhälleliga dimensionen inte betonas på samma sätt som hos marxismen. I den hermeneutiska traditionen fokuseras uppmärksamheten på den historiska dimensionen och dess betydelse för förståelse och tolkning av handlingar.
premiss
(av lat. praemi´tto förutskicka), förutsättning som man utgår från i en slutledning eller i ett bevis.
preskriptivism
(av eng. prescriptivism), R. M. Hares teori att moraliska yttranden är preskriptiva, dvs. föreskrivande eller handlingsledande yttranden.
prima facie-plikt
en plikt som man skall uppfylla om den inte strider mot en annan motsvarande plikt. I en handlingssituation kan man vara underordnad flera prima facie-plikter, där uppfyllandet av den ena plikten utesluter uppfyllandet av den andra. T.ex. kan man ställas inför valet mellan att vårda sin sjuka mor och att ta hand om sina barn. I sådana fall måste man väga de olika prima facie-plikt för att finna ut vad allt taget i betraktande är ens plikt att göra. Uttrycket "prima facie-plikt" är präglat av den engelska moralfilosofen W. D. Ross, som hävdade att vi har en intutiv kunskap om vad som är vår prima facie-plikt medan vi inte har någon säker kunskap om vad vi i olika handlingssituationer på det hela taget bör göra.
primitiv
(av lat. primus, den främste, den förste), används om ord och begrepp som inte kan återföras på enklare ord eller begrepp, och om påståenden eller satser som man inte kan rättfärdiga med hjälp av andra påståenden eller bevisas med hjälp av andra satser (axiom och postulat).
primära/sekundära egenskaper
en distinktion som utgår från antagandet att världen kan beskrivas ”sådan den är i sig själv”. En tankegång som sammanhänger med naturvetenskapernas framväxt från och med 1600-talet (Galilei, Descartes, Newton och Locke). Det som betecknas som primära egenskaper antas tillhöra en av oss oberoende (fysisk) verklighet, som t.ex. storlek, form och rörelse. Till sekundära egenskaper räknas däremot sådant som färg, lukt och smak, vilka anses vara subjektiva i den meningen att de endast existerar i vår upplevelse av tingen. Distinktionen är central inom den empiristiskt orienterade vetenskapssynen som syftar till att beskriva världen i termer av primära egenskaperna, dvs. världen sådan den är i sig själv.
princip
(lat. principium, ursprung, första orsak). Grundsats, överordnad eller grundläggande sats för tänkande och handlande. Jfr. axiom, maxim, norm.
prövbarhetsprincipen
psykologisk egoism
se egoism.
psykologism
(av. gr. psyche, medvetande, själ, logos, lära och ismus, egenskap, lära). En form av naturalism som betraktar psykologin som grundval för all filosofi. Kunskap och tänkande reduceras till något psykologiskt och förvandlar därmed kunskapsteorin till ett specialfall av psykologin. Psykologismen var särskilt utbredd i slutet av 1800-talet. I en mer radikal form av psykologism  reduceras inte endast kunskap, utan också det objekt man har kunskap om, till samlingar av förnimmelser och sensationer. Jfr. fenomenalism.