K

av Martin Nybom och Göran Torrkulla, Åbo Akademi

Den filosofiska ordboken innehåller ett 400-tal uppslagsord. Den är tillpassad läroplanen i filosofi och livsåskådning och läroböckerna i filosofi för gymnasiet i Finland. Under 2008 och 2013 har den förbättrats och utökats och ytterligare komplettering och uppdatering är att vänta om finansiering för arbetet beviljas.

Citat ur ordboken anges med Nybom, M. & Torrkulla G.: Filosofisk ordbokFilosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry). <http://filosofia.fi/se/ordbok> (datum för hämtning) 2007-2013.

K
Kant, Immanuel
(1724-1804), tysk filosof. Med Kant uppnår den europeiska upplysningen sin kulmen och samtidigt vändpunkt. Inom kunskapsteorin särskiljer Kant mellan analytiska och syntetiska omdömen i sin kritik av den traditionella metafysiska indelningen i kunskap a priori och kunskap a posteriori. Förutom att han försökte fastställa principerna för vår kunskap om naturen, ville han på motsvarande sätt klarlägga moralens grundvalar. I sin moralfilosofi framhåller Kant moralens autonomi till skillnad från empiriska bevekelsegrunder eller konsekvenser. Morallagen gäller obetingat eller kategoriskt (se kategoriskt imperativ och deontologisk etik). Centrala verk: Kritik av det rena förnuftet (1781), Kritik av det praktiska förnuftet (1788), Kritik av omdömeskraften (1790), Prolegomena - Till varje framtida metafysik som skall kunna uppträda som vetenskap (1783), Grundläggning av sedernas metafysik (1785), och Religionen inom det blotta förnuftets gränser (1793).
kardinaldygder
de grundläggande dygderna. Uppfattningarna om vilka dessa är skiftar.  I grekisk filosofi gällde vishet, mod, måttfullhet och rättvisa som de fyra kardinaldygderna. Dessa ansågs tillsammans utgöra en enhet. Inom den kristna traditionen tillfogades ytterligare de tre dygderna tro, hopp och kärlek.
kategori
(av gr. kategoria ”egenskap”, ursprungligen ”det som sägs om något”, av kategorea ”anklaga”). Inom filosofin benämning på de allmännaste bestämningar eller grundbegrepp med vilka tillvaron beskrivs och förklaras.
kategorimisstag
att förväxla eller sammanblanda kategorier, dvs. att hänföra sinsemellan olika begrepp och termer till samma logiska kategori. (G. Ryle)
kategoriskt imperativ

Enligt Kant

(a) pliktbud, ovillkorligt bud till skillnad från ett hypotetiskt imperativ;

(b) det högsta moraliska budet. Kants formuleringar av detta moraliska bud är olika men de skall alla uttrycka samma tanke: (1) "handla så att du kan vilja att maximen (av lat. propositio maxima, "högsta grundsats") för din handling skall bli allmän naturlag", (2) "handla alltid så att du behandlar mänskligheten, såväl i din egen som i en annan person, också som ett ändamål och aldrig blott som medel";

(c) "handla som om du genom din maxim vore en lagstiftande medlem i ändamålens rike" (dvs. i ett samfund av förnuftiga väsen med gemensamma lagar).

katharsis
(gr.) rening, centralt begrepp i Aristoteles' estetik.
kausal
(av lat. causa, orsak), orsaksmässig; innehållande en orsak; som angår orsaken. Det nätverk av orsaker och verkningar vari en händelse ingår, kallas en kausalkedja eller ett orsakssammanhang. Det sammanhang som finns mellan orsak och verkan kallas för kausalrelation eller ett orsaksförhållande. Vanligen förstås med en kausal relation, eller förklaring, den där en viss orsak alltid under likadana förhållanden leder till en viss verkan.
Kierkegaard, Søren
(1813- 1855), dansk författare, filosof och teolog. Betraktas som en av grundarna av den moderna existentialismen. Redan i sin avhandling Om Begrebet Ironi med stadigt Hensyn til Socrates (1841) går han till angrepp mot den hegelianska idealismens anspråk att med logikens hjälp kunna uppnå absolut kunskap och dess avsaknad av en relation till den enskilda individens liv. I sokratisk anda vill Kierkegaard väcka sin samtid till existentiell, religiös och moralisk självrannsakan. Centrala verk: Antingen-eller: Ett livsfragment (1843), Begreppet Ångest (1844), Avslutande ovetenskaplig efterskrift (1846), Kärlekens gärningar (1847) och Till självprövning samtiden anbefalld (postumt 1876).
klass
begreppsomfång, abstrakt storhet om vilken kan sägas att den innehåller eller inte innehåller andra storheter, vilka själva kan vara abstrakta eller t.ex. fysiska. Något som är innehållet i en klass är ett element, eller en medlem, i klassen. T.ex. är en hund ett element eller medlem i klassen av hundar och talet 2 ett element i klassen av naturliga tal.
klassifikation

(av. lat. classis, tillrop, sammankallad skara, klass, och facere, göra).

1. Uppdelning av en föremålsmängd utifrån bestämda kriterier.

2. Resultatet av en sådan uppdelning. En klassifikation sägs vara naturlig, om föremålen indelas i klasser efter väsensbestämda kännetecken, annars konstgjord.

kognitiv

(eng. cognitive, av lat. cognitius, (er)känt), det som angår eller berör kunskap.

1. Kännetecken hos medvetandeakter eller medvetandeprocesser som har med kunskap att göra, i motsats till t.ex. viljeakter.

2. Satser, som kan vara sanna eller falska, sägs besitta kognitiv mening, i motsats till icke-kognitiv mening (t.ex. satser som typiskt används i utrop eller befallningar) eller meningslösa yttranden. Det är omstritt vilka satser som kan tillskrivas kognitiv mening, särskilt när det gäller metafysiska satser och satser som används för att uttrycka moraliska, rättsliga eller estetiska värderingar.

kognitivism/nonkognitivism
uppfattning att vi kan/inte kan ha kunskap i värdefrågor, dvs. att värdeomdömen kan/inte kan ha sanningsvärde. Kognitivism används som gemensam beteckning för naturalism och värdeobjektivism. En nonkognitivistisk syn företräds bland annat av preskriptivism och emotivism.
koherens
samstämmighet, se sanning.
koherensteorin
för sanning.
kommensurabel

(av lat. con-, gemensamt med, och mensura, mål).

1. som kan mätas med samma mätenhet.

2. Jämförbar, förenlig. Motsats: inkommensurabel. Kommensurabilitet, det att vara kommensurabel.

kommunitarism
filosofisk inriktning som kritiserar den traditionella (västerländska) betoningen på individen och hennes rättigheter och i stället framhäver det sociala sammanhangets betydelse. (Rawls)
konceptualism
(lat. conceptus ”begrepp”) medeltida ståndpunkt i den s.k. universaliestriden. Enligt konceptualismen existerar allmänbegreppen som medvetandeobjekt men inte som självständiga entiteter vid sidan av tingen. Liknande åsikter figurerar inom bl.a. matematikfilosofin.
konsekvensetik
Används ibland synonymt med utilitarism eller nyttomoral. Se teleologisk etik.
konstruktivism
(lat. construo ”bygga upp”, ”bygga”, ”konstmässigt åstadkomma”) inom filosofin (speciellt inom matematikfilosofi och vetenskapsteori) förknippas konstruktivismen med uppfattningen att man inte radikalt kan skilja mellan språk och verklighet, och att begreppen samtidigt skapar den verklighet de handlar om.
kontingent
(av lat. contingere, beröra, hända), tillfällig, motsats: nödvändig. En kontingent sanning (falskhet) är en sanning (falskhet) vars förnekande inte innebär en logisk självmotsägelse. I modern logik sägs satser som varken är logiskt sanna eller logiskt falska vara kontingenta. I traditionell filosofi sägs de egenskaper hos ett ting som inte hör till dess väsen vara kontingenta.
kontradiktion
(lat. contradictio, motsägelse). Två påståenden är kontradiktoriska om de på logiska grunder utesluter varandra.
konvention

(av lat. convenire, bli enig, stämma överens).

1. Överenskommelse.

2. Outtalat erkännande av en bestämd praxis.

3. Regel, sats eller norm, som är villkorligt antagen efter överenskommelse eller sedvana. Jfr. natur.

korrespondensteorin
 för sanning.
kosmogoni
(av gr. kosmos, världsalltet, och -gonia, frambringande), mytisk lära om världens skapelse.
kosmologi
(av gr. kosmos, världsalltet, och logos, lära, redogörelse), filosofiska spekulationer och vetenskapliga teorier om universums uppkomst och struktur.
kosmos
(gr. utsmyckning, moralisk och social ordning, världen), världen som en ordnad helhet, världsalltet, universum.- I grekisk filosofi är motsatsen till kosmos kaos (gr. chaos, svalg, det tomma rummet), det tillstånd där allt är odifferentierat, oformat och fullständigt oordnat.
kristologi
(av gr. Christos, Kristus och logos, lära), den kristna kyrkans lära om Jesus Kristus, hans person och frälsningsgärning.
kriterium
(gr. kriterion, av krinein, skilja, bedöma), avgörande kännetecken; det varmed det kan avgöras att en närmare bestämd betingelse är uppfylld. Ett sanningskriterium är i filosofi kännetecknet på en utsagas sanning. På motsvarande sätt är ett identitetskriterium kännetecknet på identitet mellan föremålet a och föremålet b. Det är viktigt att skilja mellan ett begrepps mening och det till begreppet knutna kriteriet, t.ex. mellan vad det betyder att en matematisk sats är sann (vad dess sanning består i, t.ex. överensstämmelse med de matematiska objekten), och vad som är kriteriet för dess sanning (beviset för den).
kritisk rationalism
en beteckning myntad av Karl Popper. En vetenskapsteoretisk uppfattning som betonar vetenskapens rationella, logiska och metodologiska karaktär. Enligt den kritiska rationalismen kan man inte bevisa vetenskapliga teorier, utan de kan endast kritiskt prövas på experimentell väg. Se falsifikationism.
kritisk teori
benämning på en riktning inom tysk filosofi och samhällsvetenskap anknuten till Institut für Sozialforschung i Frankfurt som grundades 1923. (Därför även kallad för Frankfurtskolan.) Sin speciella inriktning fick institutet då Max Horkheimer 1930 tog över ledningen. Till de centrala gestalterna inom Frankfurtskolans första generation hörde också Theodor Adorno, Walter Benjamin, Georg Lukács och Herbert Marcuse. Även om den så kallade kritiska skolan inte utgjorde någon enhetlig skolbildning eller teori, delade man ändå en gemensam strävan att förena marxistisk analys (som tog sin utgångspunkt i den unge Marx’ tänkande) med psykoanalytisk teori. I enlighet med Horkheimers programskrift ”Traditionelle und kritische Theorie” (1937) riktade den kritiska skolan sin kritik mot den borgerliga traditionen och positivistisk teori. Kännetecknande för den kritiska skolan är en uttalad samhällskritisk hållning som strävar till att visa på möjligheterna till förändring av rådande omständigheter. Till skillnad från Horkheimer och Adorno som höll fast vid att deras samhällskritik inte var avsedd som ett politiskt program, så uppmanade till exempel Marcuse till politisk handling. Horkheimers och Adornos Dialektik der Aufklärung (1947) är en uppgörelse med idén om det teknologiskt instrumentella förnuftet som är inställt på makt, kontroll och effektivitet. Nämnas kan att Marcuses One-Dimensional Man (1964) fick stor betydelse för 1960-talets studentrevolt. Centralgestalt för den senare kritiska skolan är Jürgen Habermas som ägnat sig åt att klargöra frågan om samhällsvetenskapernas metod.
kunskapsteori
undersöker den mänskliga kunskapens natur, betingelser, möjligheter och gränser.
kyniker
(gr. kynikos, egentligen ”hundaktig”, till kyan ”hund”), filosof tillhörande den kyniska skolan i antikens Grekland. Utmärkande för kyniker var att de öppet visade sitt förakt för konventionella värderingar och regler för anständighet bland annat genom att vanvårda sitt yttre och sin klädsel. Det allt annat uteslutande målet för den asketiska disciplinen var dygden.