I

av Martin Nybom och Göran Torrkulla, Åbo Akademi

Den filosofiska ordboken innehåller ett 400-tal uppslagsord. Den är tillpassad läroplanen i filosofi och livsåskådning och läroböckerna i filosofi för gymnasiet i Finland. Under 2008 och 2013 har den förbättrats och utökats och ytterligare komplettering och uppdatering är att vänta om finansiering för arbetet beviljas.

Citat ur ordboken anges med Nybom, M. & Torrkulla G.: Filosofisk ordbokFilosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry). <http://filosofia.fi/se/ordbok> (datum för hämtning) 2007-2013.

I
idealism
(av gr. idea, utseende, beskaffenhet, art), samlingsbeteckning för en rad kunskapteoretiska och metafysiska uppfattningar, som alla betonar att verkligheten på radikalt vis är bestämd och konstituerad av kunskap och tänkande, så att det inte kan finnas någon verklighet som är oberoende av mänskligt medvetande eller tänkande eller objektiva principer. Traditionella motsättningar till idealismen är realism (det finns en av medvetandet oberoende värld) och materialism (allt verkligt är av fysisk natur).
identitet
(lat. identitas ”identitet”, till idem)
1. Med numerisk identitet avses den relation som en individ eller ett objekt har till sig själv och inte till något som helst annan individ eller annat objekt.
2. Personers eller gruppers tillhörighet till en bestämd kultur, etnisk grupp eller nation (kulturell identitet, etnisk identitet eller nationell identitet).
3. Självuppfattning, medvetenhet om sin egen existens och särart som unik individ.
ideologi
(av gr. eidos eller idea, utseende, beskaffenhet, art, och logos, lära), en mångtydig och central term inom modern politisk- och samhällsteori. Ordet myntades av fransmannen Destutt de Tracy (1798) för att beteckna ett enhetligt system av ny och säker kunskap (i bildande syfte). Under 1800-talet genomgick termen en rad omvandlingar för att inom marxismen få den nästan motsatta betydelse som falsk eller förvrängd bild av världen. I sin moderna användning har ordet främst fått betydelsen samhällsåskådning innefattande såväl antaganden om världens beskaffenhet som värderingar och handlingsnormer. Används även som synonym till lära eller åskådning. (Jfr. världsåskådning).
idiografisk
(av gr. idios 'egen' och graphikos 'hörande till skriften'). Se nomotetisk.
ignoratio elenchi
(lat. ovetskap om motsägelsen eller avvisandet), bevisfel där det bevisas något annat än det som skall bevisas, eller där motståndarens påstående bemöts med en i förhållande till dess innehåll ovidkommande argumentation.
illokution/illokutiv
Imitatio Christi
(lat., egentligen efterhärmning av Kristus), Kristi efterföljelse, nytestamentligt begrepp (enligt Matt. 4:18-22 m.fl.), betydelsefullt särskilt för medeltidens munkväsen (t.ex. Bernhardt av Clairvaux). Thomas a Kempis berömda uppbyggelsebok kallas De imitatione Christi (Om Kristi efterföljelse).
immanens
(av lat. in, i, och manere, förbli), relation mellan två led, av vilka det första tänks i någon mening ingå i eller finnas i det andra. Företrädare för panteismen (t.ex. Spinoza) talar om gudomens immanens i världen, dvs. om gudomen som en i världen inneboende princip. Vissa idealistiska teorier tillskriver kunskapsobjektet immanens i subjektet, dvs. fattar objektet som existerande endast i subjektets uppfattning. Motsats: transcendens. - Adj. immanent: inneboende.
imperativ

(av lat. imperare, befalla, bjuda), befallning, bud, handlingsnorm, eg. grammatisk beteckning på de verbformer som används för att uttrycka order eller påbud, t.ex. är "spring" i. av verbet "springa"; används som som beteckning på utsagor som uttrycker påbud eller befallningar.

Kant skiljer mellan hypotetiska och kategoriska imperativ. Ett hypotetiskt imperativ föreskriver en handling som medel för uppnåendet av ett eftersträvat mål och har formen av en hypotetisk sats: "Om du vill det och det, så handla så och så". Ett kategoriskt imperativ påbjuder en däremot att handla på ett bestämt sätt, oberoende av vilka önskningar eller behov man har, t.ex. "det är fel att ljuga". Ett kategoriskt imperativ är enligt Kant på en och samma gång handlingsvägledande och objektivt giltig. Inom modern filosofi har man diskuterat vilket logiskt samband det finns mellan moraliska värderingar och imperativ. Se kategoriskt imperativ.

implicit
(av lat. in-, inte, och plicare, veckla ut), underförstått utan att vara uttryckligt nämnt; indirekt utsagt; ”det som kan läsas mellan raderna”. T.ex. talar man om ett "implicit omdöme", en "implicit sats" eller en "implicit mening".
indeterminism

(av lat. in-, inte, och determinare, bestämma).

1. Uppfattningen att ingen händelse är orsaksbestämd på ett sådant sätt att den följer som en oundviklig följd av föregående betingelser. Jfr. determinism.

2. Uppfattningen att viljan är fri.

induktion/induktiv
(av lat. in, i, och ducere, föra, leda). Med induktion menas inom logik och vetenskapsteori att man från enskilda fall (iakttagelser, experiment, observationer) sluter sig till en allmän teori eller slutsats. Till skillnad från deduktiv slutledning följer inte slutsatsen logiskt ur de enskilda fallen. Exempel på induktion är t.ex. statistiska undersökningar. Se även induktionsproblemet.
induktionsproblemet
med induktionsproblemet avses frågan om man kan rättfärdiga induktiva slutsatser, dvs. hur kan man rättfärdiga eller bevisa en allmän utsaga som man slutit sig till på basen av en ändlig mängd enskilda fall eller observationer? I sin urspungliga form (Hume) syftade induktionsproblemet till att belysa frågan om rättfärdigandet av induktiva slutsatser (angående kausala relationer) i allmänhet. I modernare diskussioner har induktionsproblemet främst förknippats med en kritik av vetenskapliga induktiva forskningsmetoder genom att hänvisa till att induktiva slutledningar endast ger upphov till mer eller mindre sannolika generaliseringar.
inkommensurabel

(lat. incommensurabilis, "ojämförbar").

1. Som inte kan jämföras vid mätning.

2. Som inte kan mätas.

3. Ojämförbar, oförenlig. Motsats: kommensurabel.

institution
(lat. institutio, av instituere, inrätta, etablera). Generellt betyder i. det sätt på vilket ett samhälle är organiserat (inrättat) eller strukturerat, ett socialt inrättat system av regler för mänskliga handlingar. Häri ligger att institution är en relativt varaktig social bildning, som säkrara en viss överensstämmelse eller likformighet mellan olika individers handlande i ett samhälle genom att utgöra ett gemensamt regelsystem för det. En institution kan ses som ett regelsystem som möjliggör en social interaktoion (handlande mellan människor i ett samhälle), såsom en social ordning som ett samhälle instiftar och upprätthåller sig genom, eller  som en stel social produkt som påtvingar de olika individerna en gemensam livsform.
instrumentalism
(lat. instrumentum, medel, redskap). Den vetenskapsfilosofiska åsikt  enligt vilken vetenskaperna blott är ett intellektuellt redskap för att systematisera våra erfarenheter med tanke på att förbättra handlingsmöjligheterna. Vetenskapliga teorier är inte beskrivningr av en bakomliggande verklighet, utan en form av slutlednings- eller räkneregler som tillåter övergången från givna bassatser (data) till nya observationsutsagor (förutsägelser). Enligt instrumentalismen är de teoretiska storheterna, t.ex. elektroner och gener, inte delar av verkligheten, utan tvärtemot nyttiga fiktioner eller heuristiska konstruktioner, som införs för att organisera erfarenheterna på ändamålsenliga sätt. Instrumentalism utgör en motpol till vetenskapsfilosofisk realism. 
instrumentellt förnuft
Termen är präglad av Horkheimer, Adorno och Habermas, med vilken menas ett förnuft, som uteslutande betraktar världen som ett föremål för teknisk manipulation i överensstämmelse med ett mål-medel-schema. Enligt Habermas strävar det instrumentella förnuftet ensidigt mot att göra-till-föremål och behärska verkligheten. Det instrumentella förnuftet är därför oacceptabelt som grund för samhällsvetenskaperna, som i stället måste bygga på ett ideal om ömsesidigt kunskapstagande.
intelligibel
(av lat. intelligere, förstå), det som kan begripas av förståndet eller förnuftet. För Kant är det intelligibla det som endast kan begripas genom tänkandet.
intention

(lat. intendere, rikta mot, åsyfta).

1. Avsikt, målsättning.

2. Medvetande om något. En intentionell handling är en medveten handling.

intentionalistiskt felslut
(intentionellt felslut), (eng. intentional fallacy) Med i. avses ett felslut där man utgår ifrån att författarens avsikter (intentioner) drar slutsatser om verkets faktiska mening. Uttrycket myntades på 1940-talet av Monroe Beardsley och W.K. Wimsatt. De hävdade att slutsatser om verkets faktiska mening är logiskt oberoende av författarens avsikter med verket. Också inom andra områden stöder man sig på dylika felslut.
intentionalitet

(av lat. intendere, rikta mot, vända sig mot; jfr. också det lat. intentio, spänning, anspänning, utsträckning, avsikt, uppmärksamhet) avsiktlighet.

1. Riktadhet mot något.

2. Förhållandet mellan det som är riktat mot något och detta andra.

Ordet "intentionalitet" används särskilt om medvetandet eller om medvetandetillstånd som är ett medvetande om något. Dessutom används termen även om tecken, som visar mot något.

intersubjektiv

(av lat. inter, mellan, och subjectum, lagd under, satt under), "mellan subjekten", mellan människor, vanligen syftande på det gemensamt erfarbara eller vetbara i motsatts till det subjektiva eller privata.

1. En utsaga uttrycker intersubjektivt giltig kunskap, såtillvida den är fastslagen som sann, sannolik eller acceptabel med hjälp av procedurer som principiellt kan följas av vem som helst. Se verifierbarhetkriteriet, logisk positivism.

2. Ett språkligt uttryck har intersubjektiv mening, om i princip alla kan lära sig dess rätta bruk.

intrinsikalt värde
se god och värde.
introspektion
iakttagelse av det egna själslivet, speciellt som vetenskaplig metod inom (den äldre) psykologin.
intuition

(lat. intueri, skåda betrakta), åskådning, omedelbar uppfattning av ett objekt, i vilken alla objektets moment uppfattas på en gång; i motsats till en diskursiv uppfattning innehåller intuitionen inte någon övergång från en uppfattning till en annan eller ett moment till ett annat. Samlingsbegrepp för flera olika former av kunskap, som alla har följande tre gemensamma drag:

(a) den intutiva kunskapen står i motsättning till den s.k. diskursiva kunskapen, dvs. en kunskap som nås genom mellanled, genom slutledningar, och inte direkt eller omedelbart;

(b) den intuitiva kunskapen är karaktäriserad av en säregen närvaro, varmed intuitionen övervinner avståndet mellan det kunskapande subjektet och kunskapsobjektet;

(c) den intuitiva kunskapen sägs oftast besitta en särskild form av säkerhet. Jfr. evidens. Bortsett från dessa gemensamma drag hos all intuitioner finns det ganska stora olikheter mellan de olika intuitionsbegreppen, vilket dock inte utesluter att en och samma filosof emellanåt använder flera av dessa på en gång.

intuitionism, etisk
Etisk teori som hävdar att det finns särskilda moraliska fakta, och att man kan få kunskap om dem genom omedelbar insikt. Intuitionismen hävdar att moraliska fenomen inte kan reduceras till icke-moraliska fenomen. Men även om intuitionism håller fast vid att vi har moralisk kunskap, ger den inte någon anvisning om hur det i sista hand är möjligt att underbygga eller pröva moralisk kunskap. Bl.a. av detta skäl, är det nästan ingen idag som ansluter sig till intuitionism.
irreducibel
(av lat. in-, inte, o-, re-, tillbaka, och ducere, föra), som inte kan återföras på - reduceras till - något annat. Motsats: reducibel, reducerbar.