H

av Martin Nybom och Göran Torrkulla, Åbo Akademi

Den filosofiska ordboken innehåller ett 400-tal uppslagsord. Den är tillpassad läroplanen i filosofi och livsåskådning och läroböckerna i filosofi för gymnasiet i Finland. Under 2008 och 2013 har den förbättrats och utökats och ytterligare komplettering och uppdatering är att vänta om finansiering för arbetet beviljas.

Citat ur ordboken anges med Nybom, M. & Torrkulla G.: Filosofisk ordbokFilosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry). <http://filosofia.fi/se/ordbok> (datum för hämtning) 2007-2013.

H
hantlangaruppfattningen om filosofin
(eng. Underlabourer Conception of Philosophy) Uppfattningen att filosofin inte har egna problem utan är enbart en teknik för att lösa problem som uppstår vid icke-filosofiska undersökningar. Sålunda kan filosofin inte för egen del bidra till en positiv förståelse av världen, utan har endast den rent negativa rollen att avlägsna hinder som står i vägen för befrämjandet av denna förståelse. Drivkraften för detta framåtskridande måste sökas i metoder som helt skiljer sig från dem man kan finna inom filosofin. Följaktligen är det vetenskaperna som tillhandahåller den positiva förståelsen.
    Hos John Locke i ”Brevet till läsaren” som inleder hans Avhandling om det mänskliga förståndet finner man en klassisk formulering av denna uppfattning: ”I kunskapens rike saknas det inte i vår tid mästerarkitekter, vilkas mäktiga grundritningar för vetenskaperna framåt, och kommer att kvarlämna bestående monument för eftervärldens beundran: men varje individ kan inte hoppas på att bli en Boyle eller en Sydenham; och i en tidsålder som skapar sådana mästare som den store Huygenius och den oförliknelige Newton, och några andra av samma slag, är det en tillräcklig ära att få verka som en hantlangare som röjer marken en smula och avlägsnar litet av det skräp som ligger i kunskapens väg.”
hedonism

(av gr. hedone, lustkänsla, njutning)

1. Den psykologiska teorin att mänskliga handlingar först och främst är motiverade av strävan efter lustkänslor och undvikande av smärta och olustkänslor.

2. Lycko-etik. Den etiska uppfattningen, att mänskligt behag eller lust är det enda som är gott i sig själv, och olust och smärta är det enda som är ont i sig själv. Alla andra s.k. goda eller onda ting har endast betingat värde eller saknad av det samma, nämligen i den utsträckning de framkallar lust eller olust. Teorins mest berömda förespråkare är Epikuros och Bentham.

Hedonism ingår också i J. S. Mills utilitarism, men Mill skiljer dock mellan olika typer av av lust, som inte är omedelbart jämförbara med hänsyn till intensitet, varaktighet osv. Andlig glädje - förståelse, insikt, kärlek och annat - är t.ex. en högre form av lust än kroppslig glädje, och även en lägre intensitet av andlig lust är därför att föredra framför en hög intensitet av en lägre lust.- Bl.a. G. E. Moore har påpekat, att de två hedonistiska teorierna, den psykologiska och den etiska, strängt taget är oförenliga. Det skulle vara utan poäng att anbefalla lust som ett eftersträvansvärt värde, om människan rent faktiskt av sin natur eftersträvade lust och endast lust. Kritiken är särskilt riktad mot Mill, som direkt använder psykologisk hedonism för att ge sin version av etisk hedonism en grund.

Hegel, Georg Wilhelm Friedrich
(1770-1831), tysk filosof. Ett genomgående drag i Hegels filosofi är sammanförandet av kunskapsteori och historiefilosofi i det som brukar kallas hans dialektiska metod med vilken han vill ersätta den klassiska (formella) logiken, som en väg till kunskap om verkligheten. Centrala verk: Phänomenologie des Geistes (”Andens fenomenologi”, 1807), Grundlinien der Philosophie des Rechts, (”Rättsfilosofins grundlinjer”,1820), Philosophie der Geschichte (Föreläsningar öfver historiens philosophi, 1830/1831 (sv. 1850)) och Einleitung in die Philosophie der Weltgeschichte (Förnuftet i historien 1837 (sv. 1919)).
hegemoni
bestämmande inflytande. I marxistisk teori (främst hos Gramsci) betecknar hegemoni den kulturella dominans som en ledande klass har utöver sin ekonomiska och politiska makt.
hermeneutik
(gr. hermeneua, "tolka", ”förklara”, ”utlägga”, ”uttyda”), tolkningskonst eller förståelselära. Ursprungligen innebar hermeneutik en uppsättning regler (kanon) för antik-kristen sanningssökande i bibliska texter. Med Friedrich Ast (1778-1841) får den moderna användningen av hermeneutik sin första utformning som en allmän filologisk tolkningslära, främst i syftet att förstå antika texter. Han fastställer tre principer för att förstå antika texter: 1) att förstå den historiska kontexten, 2) att förstå den språkliga grammatiken och 3) en förståelse av tidsandan och individens själsliv (Geist). I kontrast till Asts filologiska hermeneutik såg Friedrich Schleiermacher (1768-1834) som sin uppgift att skapa en enhetlig hermeneutisk metodlära för tolkning av texter. Hos Wilhelm Dilthey (1833-1911) fullföljs denna inriktning till att skapa en självständig metodlära för människovetenskaperna (Geisteswissenschaften) till skillnad från naturvetenskapliga metoder. Han myntade den kända satsen “naturen förklarar vi, själslivet förstår vi”. Från att huvudsakligen ha varit en strävan att skapa en metodlära för människovetenskaperna utvidgades hermeneutiken i början av 1900-talet under inflytande av Martin Heidegger (1889-1976) till en undersökning av de allmänna betingelserna för förståelse.
hermeneutiska cirkeln
Inom hermeneutiken avses med h. formen för den metod enligt vilken förståelsen eller tolkningen uppstår som en cirkulär växelverkan mellan del och helhet. Se hermeneutik.
heteronomi
(av gr. heteros, annan, och nomos, lag), att följa (eller vara underställd) lagar som andra har givit. Enligt Kant sägs viljan vara heteronom, när den bestäms utifrån och inte blott av sina förnuftiga och moraliska motiv. Jfr. autonomi.
heuristik
läran om metoderna för att nå ny kunskap som inte logiskt följer av det man redan vet.
historia/historiefilosofi

Ordet "historia" betyder såväl det historiska förloppet som beskrivningen av detta förlopp. På motsvarande sätt betyder ordet "historiefilosofi" dels en filosofi om vad ett historiskt förlopp är, dels en vetenskapsteoretisk redogörelse för historievetenskapernas förutsättningar. Bland huvudtyperna av historiefilosofi kan nämnas:

1. Historia är en komplex serie av händelser som har många olika typer av orsaker, men där inte någon orsakstyp speciellt utmärker sig. Det finns sålunda inget överordnat mönster (ingen överordnad struktur) i historien. Denna historiesyn är särskilt utbredd inom den empiristiska traditionen och är nästan allenarådande inom analytisk filosofi.

2. Historiens förlopp är betingat av en bestämd typ av orsaker som dominerar över andra. De traditionella extremerna är här materialismen (som hävdar att historien styrs av naturliga och/eller ekonomiska krafter) och idealismen (som hävdar att historien styrs av kulturella och/eller andliga krafter).

3. Historien är inte endast styrd av en bestämd typ av orsaker, den har också ett bestämt ändamål. Detta ändamål kan uppfattas på flera sätt: (a) historien strävar mot en avslutning, där allt förintas för att därefter återuppstå. (b) historien strävar mot en slutgiltig (gudomlig) förlösning. Jfr. eskatologi. (c) historien är något ständigt framåtskridande. (d) historien är något ständigt tillbakagående.

4. Slutligen kan ordet "historia" beteckna den mänskliga förståelsens historicitet, som enligt Heidegger, Jaspers, Gadamer och Ricoeur är en nödvändig betingelse för att det skall finnas historia i betydelsen 1-3.

historisk materialism
Hobbes, Thomas
(1588–1679), engelsk filosof. I sin samhällsfilosofi och människosyn företräder Hobbes en materialistiskt mekanistisk uppfattning. Enligt Hobbes strävar människan i sitt naturtillstånd att med alla medel säkra sin överlevnad. Denna grundläggande naturrätt som innebär ett allas krig mot alla upphävs genom samhällskontraktet. Centrala verk: De cive (1642) och Leviathan (1651).
holism

(av gr. holos, hel, odelad)

1. Läran att helheter, eller vissa helheter, är mer än summan av de enskilda delarna. Ett exempel härpå är organicismen, enligt vilken vissa system som inte är organism|organismer]] i vanlig mening icke desto mindre skall uppfattas som sådana, då systemens delar endast kan förklaras utifrån deras plats och funktioner i helheten.

2. Den metafysiska eller vetenskapliga teorin att verkligheten utgörs av helheter med tendens att utveckla sig till ständigt mer komplicerade former.

3. Den historievetenskapliga och samhällsvetenskapliga teorin att sociala helheter är självständiga eller autonoma.

humanism

(av lat. humanus, mänsklig). Humanism betecknar för det första en lära som sätter människans bildning som mål. Människan skall bildas - bilda sig själv - för att helt och fullt bli människa. Till grund för bildningskravet ligger det således en ideal bestämning av vad det innebär att vara människa (jfr. humanitet). Detta ideal kommer primärt från antiken. Man skiljer traditionellt mellan tre former av humanism. Som historisk beteckning används humanism primärt om renässanshumanismen företrädd bl.a. Petrarca, L. Valla, Pico della Mirandola, Erasmus, Thomas More, en europeisk strömning som i uppgörelse med skolastiken uttrycker den frigörelse av mänskliga livsområden som sker under renässansen (jfr. sekularisering). Dessa områden eller aktiviteter (konst, litteratur, politik osv.) har som mänskliga fenomen sina mål i sig själva och skall därmed förstås utifrån sig själva. Människan framhävs som skapande centrum. Målet sätts i hennes utveckling av de möjligheter som karaktäriserar henne som människa, efter ett ideal om "universal-människan".

humanitet

(lat. humanitas), mänsklighet.

1. Det som karaktärisera människan som sådan; det som gör människan till människa. Detta förstås först och främst normativt.

2. Det som är människans bestämning, dvs. det som hon skall förverkliga för att bli människa. Människan skall bildas och bilda sig själv som människa. Humanitet kan följaktiligen också beteckna:

3. ett bildningsideal.

humanvetenskaper, humaniora
(ty. Geistes-wissenschaften, eng. humanities), samlingsbeteckning på de icke-matematiska och icke naturvetenskapliga facken, t.ex. filologi, historia, lingvistik och psykologi. Till humaniora räknas traditionellt också juridik, samhällsvetenskap och teologi, men det finns en viss variation i språkbruket.
Hume, David
(1711-1776), skotsk filosof och historiker. Hume räknas till de centrala gestalterna inom den brittiska empirismen och främst känd för sin kritiska problematisering av den empiriska kunskapsteorin (induktionsproblemet). Förutom kunskapsteoretiska frågor ägnade han sig också åt moraliska, religiösa och politiska frågor. Centrala verk: En avhandling om den mänskliga naturen (1739-40), An Enquiry concerning Human Understanding (1748/51) och Dialogues concerning Natural Religion (postumt 1777).
Humes giljotin
efter Humes ståndpunkt att man inte kan sluta sig från är (fakta) till bör (värde), dvs. att moraliska förpliktelser inte kan härledas ur fakta.
hypotes
(av gr. hypothesis, antagande) antagande, förmodan. Inom vetenskap är en hypotes en kvalificerad gissning eller ett välgrundat antagande.
hypotetisk-deduktiv metod
en metod enligt vilken man vid en vetenskaplig undersökning först ställer upp en allmän hypotes (en kvalificerad gissning) för att lösa ett problem. Ur hypotesen deducerar man sedan konsekvenser eller förutsägelser som kan verifieras/falsifieras genom observation eller experiment. (Se även cowering-law modellen).
hypotetiskt imperativ
ett hypotetiskt imperativ är villkorligt till skillnad från ovillkorligt kategoriskt imperativ (Kant).