E

av Martin Nybom och Göran Torrkulla, Åbo Akademi

Den filosofiska ordboken innehåller ett 400-tal uppslagsord. Den är tillpassad läroplanen i filosofi och livsåskådning och läroböckerna i filosofi för gymnasiet i Finland. Under 2008 och 2013 har den förbättrats och utökats och ytterligare komplettering och uppdatering är att vänta om finansiering för arbetet beviljas.

Citat ur ordboken anges med Nybom, M. & Torrkulla G.: Filosofisk ordbokFilosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry). <http://filosofia.fi/se/ordbok> (datum för hämtning) 2007-2013.

E
egenskaper
egenvärde
se värde.
egoism

(av lat. ego, jag), egenkärlek; själviskhet, självkärlek: att uteslutande ta hänsyn till sig själv på bekostnad av andra. Jfr. altruism.- Ordet "egoism" uppstod på mitten av 1700-talet, men användes då huvudsakligen (t.ex. av Wolff) i en metafysisk betydelse, synonymt med solipsism. Denna betydelse finns ännu hos Kant som i sin antropologi skiljer mellan fyra former av egoism: metafysisk egoism, logisk egoism, estetisk egoism, och moralisk egoism. På 1800-talet och i vårt århundrade är det den sista betydelsen av "egoism" som har blivit allenarådande.

Det bör dessutom skiljas mellan:

1. egoism som en psykologisk teori om att människan alltid väljer det som är bäst för henne själv, och

2. etisk egoism som hävdar, att man alltid bör välja vad som är bäst för en själv. Det är ett moralfilosofiskt problem, om en sådan etisk egoism kan formuleras utan självmotsägelse. Det har sålunda hävdats, att egoism inte kan uppfattas som en möjlig ståndpunkt inom den normativa etiken, utan snarare bör uppfattas som etikens gräns.

eklekticism
att osjälvständigt eller okritiskt välja ut, förena och använda ideer, teorier och metoder från olika håll.
ekologi
(gr. oikos, boning). Vetenskapen om samspelet mellan organismerna och deras omgivning. Från fysiologin skiljer sig ekologin genom att den uppfattar hela organismen som minsta enhet, medan fysiologin studerar de enskilda organens eller cellernas funktioner.
emergens
inom filosofin betecknar emergens att det hos en helhet uppstår (oväntade) egenskaper som inte kan återföras på de enskilda delarna, dvs. att helheten är större än summan av de enskilda delarna. T.ex. inom medvetandefilosofi avses med emergens uppfattningen att medvetandet uppstår när organismen är tillräckligt komplex. De oväntade egenskaperna kallas emergenta.
emotivism
(av lat. emovere, röra) etisk och värdefilosofisk teori, enligt vilken värderingar inte tjänar till att påstå något, utan blott tjänar till att uttrycka känslor, inställningar eller liknande. Emotivismen kan formuleras språkfilosofiskt som uppfattningen att satser som uttrycker värderingar inte har någon kognitiv mening, utan endast en emotiv (känslomässig) mening. Det finns bland anhängarna av emotivism ingen enighet om hur värderingar skall analyseras: endel betraktar dem som blotta känsloutttryck och ser etisk diskussion som övertalningsförsök, medan andra filosofer hävdar att etisk argumentation är underställd särskilda logiska krav.
empirisk
(gr. empeiria), erfarenhet, erfarenhetsmässig, som härrör ur (sinnes)erfarenheten. En empirisk teori är en teori som antingen bygger på vetandet man erhållit genom sinnes- erfarenheter, eller som innehåller påståenden (omdömen) som måste kunna underbyggas med hjälp av sinneserfarenhet. Ordet empirisk är synonymt med uttrycket "a posteriori" (jfr. a priori/ a posteriori). En empiriskt orienterad filosofi är en filosofi som hävdar att vår kunskap helt eller huvudsakligen bygger på (sinnes)erfarenhet.
empirism
(av gr. empeiria, erfarenhet), kunskapsteoretisk huvudriktning som till skillnad från rationalismen hävdar att all kunskap om verkligheten härstammar från sinneserfarenheten.
enhetsvetenskap
epifenomenalism
materialistisk teori inom medvetandefilosofi enligt vilken medvetandet är ett epifenomen (gr. följdfenomen) dvs. ett overksamt eller illusoriskt ”skuggfenomen”.
epikurism
filosofisk lära skapad av den antike grekiska filosofen Epikuros. Enligt epikurismen är målet att finna det rätta sättet att leva genom att eftersträva lust och undvika smärta för att uppnå sinnesro.
episteme
(gr. kunskap, vetande, vetenskap). I grekisk filosofi betecknar episteme det säkra vetandet i motsats till doxa, dvs. ett blotta antagande eller en åsikt. Ofta sägs episteme vara en förnuftskunskap, medan doxa sägs komma från sinneserfarenheten.
epistemologi

(av gr. episteme, kunskap, vetande, vetenskap, och logos, läran om)

1. Kunskapsteori/-lära

2. Vetenskapsteori.

epoché
(gr.) att, enligt Husserl, sätta alla de åsikter och teorier vi har om världens existens så att säga ”inom parentes”, för att nå fram till de rena fenomenen.
eristik
(gr. eristike techne, strids- eller diskussionskonst) konsten att kunna använda logiska spetsfundigheter polemiskt. Platon och Arsitoteles betecknar sofisternas argument som eristik, och Platon ställer eristiken mot den sokratiska dialektiken, medan Aristoteles räknar de eristiska slutledningarna till felsluten.
eskatologi
(av gr. eschatos, ytterst, sist, och logos, lära om), lära om de sista, yttersta tingen (händelserna). Detta "sista" kan både förstås som avslutningen av den enskilda människans liv och som världens avslutning. I det andra fallet betyder det "sista" det mål som historien har sin avslutning och uppfyllelse i. Eskatologi betyder följaktligen en förklaring av världen utifrån dess historiska avslutning. I denna andra betydelse hör eskatologin först och främst till den judeo-kristna traditionen. Eskatologi står här i snäv betydelse för läran om gudsrikets återupprättande. Överfört från detta kan "eskatologi" användas som generell beteckning på en politisk-filosofisk lära (t.ex. marxismen), som opererar med idén om en radikal, yttersta befrielse av människan någon gång i framtiden.
Esse est percipi
(lat.) ”Att vara är att förnimmas.” (Berkeley)
essens, essentiell
se väsen.
essentialism
(av lat. essentia, ett tings väsen eller sanna natur), uppfattningar att vissa egenskaper hos tingen är essentiella (väsentliga eller nödvändiga) för att de skall existera medan andra egenskaper är tillfälliga. Termen essens används inom modern filosofi som beteckning för det väsentliga i betydelsen "det viktiga" eller "det karakteristiska". Ibland används ordet essentialism också för att beteckna uppfattningen att någon speciell egenskap inte endast är tillfälligt är förknippad med en viss typ av ting, utan att egenskapen ifråga tillhör tingets natur.
etik

(av gr. ethos, sedvana, seder), moralfilosofi, den gren av filosofin som behandlar moraliska frågor och fenomen. Inom etiken kan man skilja mellan tre ämnen eller problemområden.

1. Normativ etik, som undersöker vilken moral som är den rätta.

2. Moralvetenskap, som undersöker de moraliska fenomenens psykologiska, biologiska och historiska grundval. Moralvetenskap har bedrivits av en lång rad filosofer; men det  är inte ett speciellt filosofiskt ämne. Den hör med rätta hemma under de olika fackvetenskaperna som t.ex. biologi, psykologi, sociologi och historia.

3. Metaetik, som behandlar det sätt på vilket moraliska fenomen skall avgränsas från icke-moraliska, och vilken den kunskapsteoretiska, språkfilosofiska och ontologiska grundvalen för moraliska värderingar är. Det är dock långt ifrån alla filosofer som skiljer skarpt mellan dessa tre ämnen.

Den normativa etiken föreskriver moral. Det är kännetecknande för den filosofiska etiken att den förutom att föreskriva också bemödar sig om att ge stöd för och systematisera sina moraliska värderingar. På moralens område hänger argumenten och systematiseringen ofta intimt samman. Motiveringen består för det mesta i att alla moraliska värderingar återförs på en eller flera fundamentala principer, som själva underbyggs genom hänvisning till deras självklara karaktär och/eller förmåga att fånga in alla relevanta drag hos människans moraliska värderingar. Många filosofer hävdar att de inte föreskriver en ny moral, utan blott ger stöd för och systematiserar den redan gällande moralen, medan andra medvetet gör upp med den gällande moralen och föreslår en annan i stället.- Moraliska värderingar kan av två skilda typer; de kan antingen föreskriva plikter, eller de kan föreskriva, vilka handlingar som är goda eller åtråvärda. Det är möjligt att dela upp filosofer efter vilken av de två frågorna de anser vara den fundamentala. De filosofer som hävdar att handlingar uteslutande skall värderas efter hur goda eller åtråvärda deras konsekvenser är, kallas för konsekvensetiker eller teleologer (av. gr. telos, ändamål). De filosofer som däremot anser att mänskliga handlingar inte uteslutande skall värderas efter vilka konsekvenser de resulterar i, kallas sinnelagsetiker el. deontologer (av gr. deon, plikt). Deontologer kan t.ex. betrakta det övervägande som ligger till grund för en handling som avgörande, medan teleologer hävdar att ett riktigt övervägande i sig själv aldrig gör en handling god (men möjligen berömvärd). Den mest utbredda formen av teleologisk etik är utilitarismen. Bland teleologerna skiljer man ofta på om det är de enskilda handlingarna som skall bedömas efter sina konsekvenser eller om det finns generella handlingsregler. De som hävdar att det är konsekvenserna av de enskilda handlingarna som räknas, kallas för handlingsetiker (handlingsteleologer), medan de som menar att man skall se på konsekvensen av att bryta regeln, kallas för regeletiker (regelteleologer). På motsvarande sätt kan man bland deontologerna skilja mellan dem som menar att plikterna kan anges med allmänna regler (Kant), och dem som menar att plikten visar sig i den enskilda handlingssituationen.

eudaimoni

(av gr. eudaimon, med en god ande), lycka eller lycksalighet. Eudaimonism (av gr. eudaimonia, lycka, lyckligt tillstånd, lycksalighet), filosofisk ståndpunkt enligt vilken det yttersta målet är - eller bör vara - lyckan. Olika tänkare har haft olika uppfattning om vari lycka består, och om den rätta vägen att uppnå den. Eudaimonism kan anta olika former:

1. Dels kan den vara en teleologisk lära om att det etiska goda beror på de handlingar som leder till lycksalighet.

2. Eudaimonism kan emellertid också vara en lära om att det högsta icke-etiska goda är lycksalighet, vilket är förenligt med såväl en teleologisk som en deontologisk uppfattning om etiken.

evidens
(lat. evidentia av ex-, ur, av och videre, se) beteckning på en direkt insikt, i motsats till en förmedlad (diskursiv) insikt. Den exaktare betydelsen av ordet "evidens" varierar inom de olika filosofiska riktningarna, bl.a. för att det råder filosofisk oenighet om huruvida evidens knyts till upplevelser, utsagor eller föremål i världen.
existens/existera
(lat. existentia, till exsi´sto "träda fram", senare också "finnas till"; jfr fr. existence "tillvaro"), tillvaro. Det latinska ordet dyker upp redan på mitten av 300-talet e. Kr. som översättning av det grekiska ordet "hyparxis". Det är emellertid först under senmedeltiden, som ordet "extentia" får en fast, teknisk betydelse, då det kom att stå för att något faktiskt förekommer (i motsats till vad något är - speciellt vad något är enligt sitt väsen (lat. essentia).
existentialism
en modern filosofisk strömning som inte utgör en enhetlig lära eller skola. Ett genomgående drag för existentialismen är fokuseringen på den enskilda människans konkreta existentiella vilkor, och den ångest som sammanhänger med att ta ansvar för sitt eget liv.
explicit
(av lat. explicare, utveckla, förklara), uttryckligt; tydligt nämnt; direkt sagt. Jfr. implicit.