D

av Martin Nybom och Göran Torrkulla, Åbo Akademi

Den filosofiska ordboken innehåller ett 400-tal uppslagsord. Den är tillpassad läroplanen i filosofi och livsåskådning och läroböckerna i filosofi för gymnasiet i Finland. Under 2008 och 2013 har den förbättrats och utökats och ytterligare komplettering och uppdatering är att vänta om finansiering för arbetet beviljas.

Citat ur ordboken anges med Nybom, M. & Torrkulla G.: Filosofisk ordbokFilosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry). <http://filosofia.fi/se/ordbok> (datum för hämtning) 2007-2013.

D
deduktion/deducera

(lat. bortföra, avleda).

1. Inom formell logik innebär deduktion att härleda en utsaga från andra utsagor i enlighet med logiska slutledningsregler. "Deducera" och "deduktion" är syntaktiska* begrepp, eftersom det är möjligt att följa slutledningsreglerna och att kontrollera följdriktigheten av deduktionen, utan att man behöver känna till den mening vi förbinder med de ord som uppträder i premisser och slutsats. Dvs. en sluledning där man från det allmänna (generella, universella) sluter sig till de enskilda.

2. Ett deduktivt system är en mängd av axiom och slutledningsregler.

definiendum/definiens
det som definieras/det som definierar.
definition
(av lat. definire, avgränsa, bestämma).
1. Begreppsbestämning; redogörelse för ett begrepps innehåll.
2. Sakförklaring, angivande av ett ämnes kännetecken. För olika typer av definitioner se lexikala, stipulativa, operationella* (funktionella) och ostensiva definitioner.
deism
(av lat. deus, gud), lära om (tron på) en gud som har skapat världen, men som efter skapelsen inte griper in i världsskeendet (motsats: teism). Deism betecknar först och främst upplysningstidens gudsbegrepp. Den bekräftar existensen av en gud, men som skapare av en lagenlig, förnuftsbestämd värld, vilken som sådan förstås utifrån sig själv. Konsekvensen av detta är, att Gud ställs utanför ett egentligt förhållande till världen.
dekonstruktion
term inom filosofi och litteraturvetenskap skapad av den franske filosofen Jacques Derrida. En form av kritik som syftar till att avslöja dolda motsättningar hos uppfattningar och begrepp.
demarkationskriterium
(eng. criterium of demarcation), avgränsningskriterium. Vanligen avses med demarkationskriterium avgränsningen av vetenskap från icke-vetenskap.
deontologi
(av gr. deon, det nödvändiga, plikt, och logos, lära), pliktlära.
deontologisk etik
(av gr. deon, det nödvändiga, plikt, logos lära, och ethos, sedvänja), pliktetik. En normativ etik som återför en handlings moraliska värde på om den blir utförd av plikt eller ej. Det är inte tillräckligt att man följer de moraliska reglerna. För att handlingar ska ha moraliskt värde, måste de vara motiverade av en pliktkänsla för de moraliska reglerna. Jfr. teleologisk etik.
Descartes, René
(1596-1650), fransk filosof och matematiker. Descartes bryter med skolastiken och det aristoteliska arvet. Han vill lägga grunderna för en allmän rationalistisk metod som gör det möjligt att systematiskt vinna nya kunskaper inom alla discipliner. Med sin kunskapsteori anses Descartes lägga grunden för den moderna filosofin. Se dualism och cartesianism. Centrala verk: Avhandling om metoden (1637), Betraktelser över den första filosofin (1641) och Avhandling om själens passioner (1649).
deskriptiv definition
att definiera ett språkligt uttryck genom att beskriva dess användning.
determinism
(av lat. determinare, avgränsa, bestämma), uppfattningen att varje händelse är orsaksbestämd på sådant sätt, att den sker som det oundvikliga utfallet av förutvarande betingelser. Motsats: indeterminism. Om orsakssammanhanget antas vara förutbestämt av ett blint öde eller en guddomlig makt, talar man om fatalism.
deus ex machina
(lat., "en gud från maskinen"), uttryck hämtat från den antika teatern, vars tragiska konflikt upplöstes genom gudarnas ingripande. Tragedins öde och komedins lyckliga slut fick genom gudomens uppträdande en konkret gestalt. Scentekniskt komplicerade sänkanordningar av olika konstruktioner krävdes oftast för att genomföra detta nedstigande. Termen har sedermera kommit att användas i överförd och något nedsättande betydelse om en oväntad och osannolik upplösning av en dramatisk situation.
dialektik
(gr. dialektike techne, samtalskonst). Term med en rad skiftande innebörder. Gemensamt för alla dessa är att dialektiken grundläggande uppfattas som ett sätt att ställa argument mot argument för att därigenom komma vidare till nya insikter. Platon såg dialektiken som den högsta vetenskapen. I den befriade man sig helt från sinnenas vittnesbörd och följde rent logiska resonemang. Dialektiken öppnade vägen till all kunskaps yttersta grund, och dess sanningar framgick med omedelbar visshet. Aristoteles, som satte erfarenheten högre än Platon, karakteriserade dialektik som en betydligt beskedligare väg till kunskap. Det var, menade han, blott sannolika slutsatser man kunde komma fram till genom dialektik. Med hjälp av dialektiken skulle den samtida förkärleken för resonemang som byggde på rena spetsfundigheter kunna bekämpas. Jfr. maieutik och sokratisk metod.
dialektisk materialism
dialog
(gr. dialogos), samtal. I modern filosofi har dialog-begreppet först och främst fått betydelse i den så kallade dialogfilosofin. Dialogen förstådd som ett kommunikationsförhållande mellan två parter (personer) är ej endast en metod för att uppnå sanningen, utan även en förutsättning för att det överhuvudtaget skall kunna existera självmedvetna personer som kan nå kunskap om sig själva och världen. I samtalet talar jag till den andre, och den till-talade är ett du, som jaget omvänt själv till-talas av. Det är i förhållandet till ett du som ett jag överhuvudtaget kan tala eller uttala sig själv som ett jag.
dianoetiska dygder

(av gr. dianoia, tanke och ethos, karaktär, och fornnordiska duga, "att man vill något"). Hos Aristoteles finns det två huvudformer för dygd (gr. arete):

1. dianoetiska dygder, vilka är dygder hos förståndet. Två viktiga dianoetiska dygder är fronesis (vishet, klokhet, eftertanke, insikt) och techne. Fronesis är förmågan att sluta sig från generella handlingsregler till det som bör göras i en konkret situation, då handlingen i fråga strävar mot att förverkliga "det goda livet" och följaktligen har sitt ändamål i sig själv. Techne är förmågan att vid varje enskilt tillfälle bland flera alternativ finna det rätta medlet, då ändamålet med handlingen ligger  utanför handlingen själv.

2. etiska dygder, dvs. dygder hos den mänskliga karaktären. Dessa består av en rad själsliga förmågor som gör att vi är i stånd att fritt välja medelvägen (gr. mesotes) mellan två extremer.

dikotomi
(av gr. dicha, tve-, och temnein, dela), tudelning; uppdelning av en enhet i två mot varandra ställda delar.
dilemma

(gr. tvåledat antagande).

1. I dagligt tal är ett dilemma en besvärlig situation som man befinner sig i. Det finns två valmöjligheter, men oavsett vad man besluter sig för så är resultatet oönskat.

2. I logiken är ett dilemma ett slags argument: (a) Ett positivt eller konstruktivt dilemma har formen: Om p, så q; om r, så q; antingen p eller r; därför q. (b) Ett negativt eller destruktivt dilemma har formen: Om p, så q; om p, så r; antingen icke-q eller icke-r; därför icke-p.

Ding an sich, das
(ty.), tinget i sig.
diskurs

(lat. discursus, discurrere, samtal, eg. kringlöpande, löpa fram och tillbaka; fr. discours samtal, yttrande, tal)

1. Diskursiv framställning, dvs. uttryck av en tankegång genom en kedja av utsagor.

2. Kedja av utsagor; kedja av uttryck.

3. Den form en kedja av utsagor eller uttryck har, och därmed det sätt de har frambringats på. Således kan man tala om vetenskaplig, poetisk, religiös diskurs.

4. Regelstyrd praxis, som frambringar en kedja eller sammanhängande rad av utsagor, alltså former för vetandet. T.ex. medicinen, psykiatrin, biologin (Foucault).

5. Språket som en händelse eller användandet av språket; språket som använt (talat). Motsats: språksystemet eller koden (Ricoeur).

6. Språket som talfenomen; språkvärlden.

7. Problematiserande diskussion om giltighetskrav (Habermas).

diskursiv
(av lat. discurrere, löpa fram och tillbaka), medelbar, begreppslig. En diskursiv kunskap är kunskap som nås genom mellanled, genom slutledningar, och inte direkt eller omedelbart. Ett tänkande är diskursivt, då det genomlöper olika moment eller närmare bestämt sker genom logiska övergångar mellan olika bestämningar.  Det yttrar sig i en tankegång som kan utvecklas led för led och därmed framställas språkligt i en kedja av utsagor (diskurs).- Motsats: intuitiv. Se intution.
dogm

(gr. dogma, mening), lärosats, grundsats.

1. Trossats inom ett kyrkosamfund.

2. Grundläggande påstående som inte tillåter tvivel; påstående som gäller obetingat.

3. Ordet "dogm" används också i nedsättande betydelse: grundläggande påstående som hävdas utan grund; påstående som har vunnit hävd inom en bestämd tradition men som egentligen är tvivelaktigt.

doxa
(gr. åsikt, förmodande, förväntning), antagande, tro. Doxa ställs i den antika filosofin i motsats till vetande eller insikt (episteme).
dualism/monism/pluralism

(lat. dualis, som innehåller två) är en beteckning på metafysiska teorier som antingen (1) hävdar existensen av två, och endast två, substanser (substansdualism); eller (2) hävdar att allt varande är uppdelat i två grundläggande skilda typer eller skall förklaras utifrån två klart åtskilda och oberoende grundprinciper (egenskapsdualism). Medan den förra formen endast har haft få förespråkare, har den senare fått stor utbredning. Det mest kända och inflytelserika exemplet på egenskapsdualism är Descartes dualism; enligt vilken varje substans antingen är själslig eller materiell, och de två typerna inte kan reduceras till varandra, då de har motsatta egenskaper (rumslig/icke-rumslig, etc.).

Monism (gr. monos, ensam, den enda, enkel) är motsvarande beteckning på teorier, som antingen (1) hävdar existensen av en, och endast en, substans (substansmonism); eller (2) hävdar att allt vara tillhör en och samma grundläggande typ eller skall förklaras utifrån en enda grundprincip (egenskapsmaterialism).

 Pluralism (av lat. plures, flera), är huvudsakligen beteckningen på uppfattningen att det finns ett flertal substanser (substanspluralism).  Jfr. cartesianism.

dygd
en moraliskt god egenskap eller ett moraliskt beundransvärt karaktärsdrag. (Jfr. kardinaldygder och dygdetik).
dygdetik
en moralfilosofisk uppfattning enligt vilken det primära inte är handlingarna i sig eller den moralregel de antas falla under, utan där individens moraliska karaktär ställs i centrum och vissa drag betraktas som moraliskt eftersträvansvärda (dygder) medan andra ses som moraliskt förkastliga.