A

av Martin Nybom och Göran Torrkulla, Åbo Akademi

Den filosofiska ordboken innehåller ett 400-tal uppslagsord. Den är tillpassad läroplanen i filosofi och livsåskådning och läroböckerna i filosofi för gymnasiet i Finland. Under 2008 och 2013 har den förbättrats och utökats och ytterligare komplettering och uppdatering är att vänta om finansiering för arbetet beviljas.

Citat ur ordboken anges med Nybom, M. & Torrkulla G.: Filosofisk ordbokFilosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry). <http://filosofia.fi/se/ordbok> (datum för hämtning) 2007-2013.

A
a priori/ a posteriori

(lat. från det som kommer före/från det som kommer efter); oberoende/beroende av erfarenhet, t.ex. talar man om a priori/ a posteriori begrepp, omdömen, argument, kunskap eller verksamhet. I logisk mening är något a priori om dess giltighet kan bevisas utan hänsynstagande till erfarenhet. Ett begrepp är i denna mening a priori, om man oberoende av erfarenhet kan påvisa dess meningsfullhet. Omvänt kan man tala om a posteriori begrepp, omdömen eller kunskap, om dess giltighet är beroende av erfarenhet.

absolut
(lat. absolutus, av absolvere, lösgöra, lösa från)
1. Obetingad; oändlig; obegränsad (mots. relativ och ändlig)
2. I sig själv; oberoende; självständig (mots. relativ)
absolut värde, det högsta värdet.
absoluta, det

1. Det egentligt verkliga; det i sista hand verkliga.
2. Det obetingade, vilket som sådant är villkor för allt annat; det oändliga, som är villkor för det ändliga.
3. Den sista eller yttersta grunden för det som är.
4. Det som är i sig själv; det självtillräckliga.
5. Det i högsta grad varande; det högsta väsendet; Gud.
6. Det alltomfattande.

Frågan om det absoluta är frågan om vad som är alltings grund. Detta kan förstås ontologiskt, kunskapsteoretiskt  och etiskt. Först och främst är det dock en ontologisk fråga, om vad som är grundläggande i verkligheten. Denna fråga kan formuleras på olika sätt: Vad är det som gör att verkligheten är som den är? Vilken är "grunden"? Vad är det som i sista hand ger mening åt den verklighet vi upplever? Vad kännetecknar verkligheten som helhet? Vilka är de för verkligheten grundläggande egenskaperna? - I själva begreppet "det absoluta" ligger att verkligheten har mening och sammanhang.

absolutism

1. Ståndpunkt som antar något absolut, t.ex. en absolut verklighet, av människans kunskap oberoende sanningar, eller av mänskliga värderingar oberoende eviga värden (motsats till relativism).

2. Dogmatism.

3. Styrelseform med absolut, oinskränkt makt.

4. Envälde.

abstrakt

(av lat. abstrahere, dra bort, riva loss, fråndraga)
1. Allmän, i motsats till individuell (konkret).
2. Oåskådlig, motsats förnimbar, åskådlig. Mängder, tal och idéhistoriska riktningar är exempel på abstrakta storheter i denna mening.
3. En abstrakt idé eller föreställning: t.ex. föreställningen om en cirkel i allmänhet.

Som abstrakta vetenskaper betecknas matematik och logik.
Med abstraktion menas antingen den process genom vilken man bortser från vissa bestämningar (eller aspekter/ delar) av ett givet eller tänkt komplext helt och fasthåller (uppmärksammar) en eller några få bestämningar (eller aspekter/delar), eller också är en abstraktion resultatet av en abstraktionsprocess.

ad hoc
(lat. för detta) -antagande eller hypotes: antagande eller hypotes som införs endast för att förklara ett visst givet faktum; för detta speciella ändamål, bestämd endast av detta speciella tillfälle. En vetenskaplig ad hoc-hypotes är ett antagande eller en teori som bildas för att lösa ett visst problem.
ad hominem-argument
affinitet
(lat. affinitas, sammanhang, nära förbindelse, släktskap), den väsenssläktskap mellan två storheter som gör det möjligt för dem att nå, beröra och ingå i förbindelse med varandra.
agent
(av lat. agere, sätta i rörelse, handla, utföra, uträtta), den eller det som utför en handling.
agnosticism

(av gr. agnostos, ej vetbar, okänd),

1. Lära som säger att vi inte kan veta om det existerar en Gud eller inte.

2. Lära som säger att man inte kan veta något om Gud (det högsta varandet).

3. Lära som säger att människans kunskap inte kan överskrida gränserna för möjlig erfarenhet, och som alltså förnekar en trancendent metafysik.

4. Lära som säger att verkligheten (sanningen) är ovetbar.- Jfr. ateism, skepticism, relativism.

akosmism
(av gr. a- inte, och kosmos, världen), lära som återför världens verklighet på något annat, antingen Gud (som hos Spinoza) eller det absoluta jaget (som hos J. G. Fichte).
akrasia
(grekiska akrasia, eg. 'oåterhållsamhet', 'utsvävning', av akrates 'kraftlös'). Med a. avses det klassiska filosofiska problemet "att handla mot sitt eget bättre vetande", dvs. viljesvaghetens problem.
aktualitet
inom filosofin avses med aktualitet något verkligt eller verkligheten som sådan i motsats till det möjliga (potentialitet). Begreppet har sitt ursprung hos Aristoteles som gjorde en distinktion mellan det faktiska och tingens inneboende och ännu oförverkligade möjligheter (potentialitet). Inom den aristoteliska traditionen byggs denna distinktion senare till ett komplicerat system och genomgår en rad betydelseförskjutningar. Till exempel hos Thomas av Aquino får distinktionen en övergripande karaktär. Edmund Husserl avser däremot med aktualitet enbart existens i tid och rum i motsats till möjlighet. 
alienation
främlingsskap (av lat. alienare, avhända sig, göra till främmande; ty. Entfremdung). Brukar vanligen beteckna människans främlingskap inför sig själv eller för det egna samhället. Mera bestämt betecknar ordet "alienation" processen att något subjektet själv har producerat, självständiggör sig och framträder som något främmande för det och då framstår som en fientlig makt. Resultatet är ofrihet. Alienationen är här en process präglad av motstridighet: utgångspunkten är att människan formar sin värld och uttrycker sig i den. Problemet eller motstridigheten är att hon kommer att stå främmande inför den värld, det sammanhang, hon skulle se sig uttryckt i.
alkemi
(arab. alkimya, av gr. khymeia = sammanblandning eller lära om sammanblandning), en lära om förädling. Alkemin bygger på ett naturfilosofiskt antagande om att allt hänger samman, och att alla ämnen i sista hand är ett och samma urämne som framträder i olika former. Genom att leda ett ämne tillbaka till urämnet kan det därmed bli möjligt att "rena" det, ändra det, och kanske t.o.m. ge det helt nya egenskaper. Alkemin har haft stor betydelse för utvecklingen av de experimentella naturvetenskaperna.
allmänbegrepp
det svenska ordet för universalia; se även begrepp.
allmängiltig

1. Att en lag gäller oinskränkt. Det kan antingen vara fråga om en logisk lag eller en naturlag, som gäller med naturnödvändighet, eller en etisk-juridisk lag.

2. Något som alla rent faktiskt erkänner eller som alla nödvändigtvis borde erkänna; jfr. intersubjektiv.

altruism
(av lat. alter, "den andre"; bildat av A. Comte, från fr. autrui, andra, i anslutning till lat. alter, den andre, o. möjligen it. altrui), kärlek till nästan, osjälviskhet, viljan att behandla någon annan (mänsklig) varelse än sig själv väl, utan avsikt att därigenom gagna sitt eget intresse. Altruistiska tankegångar är kända från bl.a. stoicismen, judendomen och kristendomen. Oftast betrakat som motsatsen till egoism.
analogi
(av gr. analogia, förhållande), likhet, överensstämmelse, samstämmighet. Analogislut, en induktiv slutledning, enligt vilken man från vissa fastställda likheter mellan två företeelser sluter sig till en likhet mellan dem också i ett annat avseende.
analogiargument/analogibevis
antagande om att företeelser som liknar varandra i vissa avseenden också gör det i andra. I egentlig mening utgör a. inte ett bevis även om slutsatsen i vissa fall kan vara riktig.
analys
(av gr. analysis, upplösning, utredning, förklaring), upplösning, uppdelning i bestånds-delar, motsats syntes.
Filosofin har sedan Platon och Aristoteles ställt frågor av typen "vad är godhet/ rättfärdighet/kunskap?" och således sysslat med analys av grundläggande begrepp. Ändå är det först 1900-talets filosofi, närmare bestämt den s.k. analytiska filosofin, som har gjort själva det metodiska användandet av begreppsanalys till ett centralt tema. Föremålet för en begreppsanalys blev därför inte en av språket och tänkandet oberoende existerande storhet, vare sig en idé i platonsk mening eller en privat föreställning i den enskilde individens medvetande, utan egenskaper hos meningen och användandet av de språkliga uttryck vilka sägs uttrycka begreppet ifråga. Begreppsanalysen är i den meningen en logisk analys (även kallad begreppslogisk, till skillnad från en formallogisk analys). Enligt den analytiska filosofin måste begreppsanalysen vara en logisk analys. Analysen består däri att det problematiska uttrycket (analysens analysandum: det som skall analyseras), t.ex. ordet "kunskap", kan definieras med hjälp av en sammansättning av enkla och klara uttryck (analysens analysans: det som analyserar), t.ex. "välgrundad, sann tro".
analytisk filosofi

ofta använd samlingsbenämning på en filosofisk inriktning som först uppträdde i Storbritannien och inom det tyska språkområdet i början av 1900-talet och som fick och fortfarande har stor utbredning, särskilt i den anglosaxiska världen och i de nordiska länderna. Ett framträdande drag hos en stor del av den analytiska filosofin är ett intresse för begreppsanalys och uppfattningen att språkfilosofiska undersökningar är av grundläggande betydelse för lösningen av många filosofiska problem.

Följande brukar betecknas som kännetecknande för denna riktning:

1. Det är först och främst en kritisk eller klart avog inställning till metafysiska systemkonstruktioner, både som den finns i klassisk filosofi och i modern kontinental-europeisk fil.

2. Därefter är det uppfattningen att de traditionella filosofiska problemen endast kan (upp)lösas genom ett klargörande av betydelsen hos som centralt ingår i problemformuleringen. Klargörandet sker genom användandet av en speciell metod - filosofisk analys - och detta är enligt den analytiska filosofin det enda sätt på vilket man kan nå slutgiltiga resultat i filosofin.

3. Slutligen kännetecknas den analytiska filosofin av en naturvetenskaplig grundinställning.

analytisk kunskap
Med a. avses kunskap vars sanning är bestämd redan av meningen hos de ord, begrepp eller symboler som ingår i själva satsen eller påståendet. Se analytisk/syntetisk sats.
analytisk/syntetisk sats (el. omdöme)
Beteckningen "analytisk" som används om omdömen eller utsagor står i motsats till "syntetisk" och markerar en distinktion som har varit central inom kunskapsteorin alltsedan Kant. Emellertid finns det olika åsikter, både om hur distinktionen skall dras, och vilken hållbarhet den har.

Enligt Kants ursprungliga definition är ett omdöme analytiskt om föreställningen om predikatet redan finns i föreställningen om subjektet, och därmed inte tillför något nytt. T.ex. är omdömet "alla kroppar har utsträckning" analytiskt, då föreställningen "utsträckning" finns i föreställningen "kropp". Däremot är "Några kroppar har tyngd" syntetiskt, då föreställningen "tyngd" inte finns i föreställningen "kropp". Denna definitions brister - definitionen gäller endast för omdömen i subjekt-predikatform, och uttrycket "finns i" är oprecist - försöker Kant senare uppväga genom att komplettera definitionen med kriteriet att förnekandet av ett analytiskt omdöme leder till en självmotsägelse. Således är "alla ungkarlar är ogifta" analytiskt, ty dess förnekande "några ungkarlar är inte ogifta" är samma som "några ogifta män är inte ogifta", vilket är klart självmotsägande. Däremot är omdömet "alla ungkarlar är lyckliga" syntetiskt, då det kan förnekas utan självmotsägelse. Med hjälp av det nya kriteriet kan Kant visa att analytiska omdömen är sanna med nödvändighet; och då en självmotsägelse nödvändigtvis är falsk kan förnekandet av av den eller det motsatta omdömet vara nödvändigt sant. Analytiska omdömen är alltså absolut säkra sanningar, i sista hand garanterade av motsägelselagen.

För syntetiska omdömen finns ingen motsvarande garanti, och ett sådant omdöme kan därför vara antingen sant eller falskt. I Kants fortsatta kunskapsteoretiska argumentation ingår emellertid bevis för att vissa syntetiska omdömen, bl.a. orsakssatsen, på samma sätt är sanna med en slags nödvändighet (syntetisk a priori), men av ett helt annat skäl än för de analytiska sanningarnas vidkommande. För Kant är det en viktig punkt, att medan alla analytiska sanningar är nödvändiga sanningar, finns det nödvändiga sanningar som inte är analytiska. Denna punkt förnekas av den empiristiska traditionen. Enligt den bör nödvändiga sanningar vara detsamma som analytiska sanningar: det enda sätt på vilket något kan vara sant med nödvändighet är att det motsatta utgör en logisk motsägelse. Nödvändiga sanningar formulerar regler och sammanhang i det språkliga beskrivningssystemet, i stil med "alla ungkarlar är ogifta" och "det är sju dagar i en vecka". De betalar för sin säkerhet genom att som analytiska vara helt intetsägande om de faktiska förhållandena.
anamnesis
(gr. hågkomst, återerinring). Hos Platon (Faidon) innefattar detta tanken på en medfödd kunskap.
ande

(lat. spiritus, mens, gr. pneuma). Som bestämning av människan kan "ande" betyda:

1. Människan som enhet av själ och kropp, närmare bestämt det som förbinder eller förenar dessa.

2. Något i människan som går utöver - är högre än - själen. Detta kan förbindas med 1: detta högre är det som ger människan enhet. - Men "ande" används också som bestämning av en ordning som ligger över människan:

3. Som en metafysisk princip för kosmos (världen), t.ex. Hegels "världsande".

4. Inom kristendomen som överskridande ([transcendent/transcendera|transcendent]]) grund, speciellt Guds skapande makt.

anima

(lat.), livsande, själ.

1. Själen som livsprincip.

2. Själ i snävare bemärkelse, nämligen som bärare av förnuftet, alltså som något som karakteriserar människan.

animism

(av lat. anima)

1. Tro på att tingen i naturen har en själ i analogi med människans.

2. Hävdandet av själen som princip för allt organiskt liv. Jfr. vitalism.

anomali
avvikelse eller orimligt förhållande. Inom vetenskapsfilosofi avses med anomali något som avviker från etablerade vetenskapliga uppfattningar, förväntningar och teorier. Den roll man tillskriver anomalier varierar beroende på vilken vetenskapssyn som omfattas.
antinomi

(av gr. anti-, mot, och nomos, lag).

1. I snävare betydelse: några lagar, maximer, principer eller regler, som visar sig strida mot varandra när de används.

2. Några välgrundade påståenden (omdömen), som strider mot varandra.

antites
(av gr. anti-, mot, och thesis, det att sätta eller ställa). Om någon hävdar ett påstående (en tes), kommer förnekandet av påståendet att utgöra påståendets antites. Jfr.  syntes.
antropocentrisk
(av gr. anthropos, människa, och kentron, medelpunkt), som ser människan som medelpunkt  eller tar sin utgångspunkt vid det mänskliga. Oftast motsats till teocentrisk.
antropologi

(av gr. anthropos, människa och logos, lära), läran om människan.

1. Vetenskapen om människan som naturväsen.

2. Etnologi; kulturvetenskap.

3. Filosofisk antropologi*.

antropomorfism
(av gr. anthropos, människa, och morfe, form, skepnad), att tillskriva något icke mänskligt - naturen eller Gud - mänskliga egenskaper, eller att förstå det i analogi med mänskliga förhållanden.
apodiktisk
(grek. apodeiktikos 'bevisande') Satser eller påståenden, som till exempel ”alla ungkarlar är ogifta”, är apodiktiskt sanna, dvs. det är logiskt omöjligt att de är falska. Med  apodiktisk evidens avses inom fenomenologin den omedelbara insikten om t.ex. logiska och matematiska sanningar.
apori
(grek. aporia 'obeslutsamhet', 'svårighet', av aporos 'svår', 'invecklad', 'ogenomtränglig'), förbryllande självmotsägelse eller ett slags paradox som uppstår p.g.a. sammanblandning av olika kategorier. Se även kategorimisstag.
appell/appellera
vädjande/vädja.
arbete

1. Målrelaterad aktivitet eller verksamhet, varigenom människan upprätthåller och formar sitt liv.

2. Resulatet eller produkten av denna aktivitet.

3. Den uppgift eller det mål som skall realiseras genom denna aktivitet (det a. som skall göras).

Arbete är ett nyckelbegrepp för den filosofiska antropologin. Med detta begrepp försöker man att få fram det som skiljer mänsklig från icke-mänsklig (mekanisk eller instinktiv) aktivitet. Arbete betecknar en specifik mänsklig verksamhet. Men däremd uppkommer frågan, vilket förhållande det råder mellan arbete och handling, då detta är en för människan karaktäristisk aktivitet.- Den "praktiska" filosofin förstådd som filosofin om det mänskliga handlandet har sin grund hos Aristoteles. Han skiljer mellan två former för handling, "praxis" och "poesis". Praxis är en aktivitet som har sitt mål i sig själv. Det är något man gör för dess egen skull. Poesis, framställande eller arbete, har däremot sitt mål utanför sig själv, nämligen i det "verk" som framställs genom att man bearbetar ett givet material. Poesis är underordnat praxis, det egentliga handlandet, vilket först och främst var ett handlande i ett samhälle eller en gemenskap, ett etiskt-politiskt handlande.- I senare tider har arbets-begreppet fått en allt mer central roll. Hos Locke och Adam Smith betonas arbete som värde- och kulturskapande. Detta vidhålles av Hegel, som samtidigt försöker placera arbete i en omfatttande, differentierad bestämning av det mänskliga handlandet. Som bearbetning av naturen befriar arbetet från naturtvång. Genom arbetet formar människan tingen "till sin avbild", men formar eller danar därigenom också sig själv. Samtidigt är arbetet infogat i ett sammanhang av handlingar mellan människor. De finns i ett socialt sammanhang. Hegel skiljer således mellan arbete och handling i egentlig bemärkelse (som en handling mot andra) samtidigt som han binder dem samman.- Marx tar upp Hegels tankegång: Arbetet är människans väsen, på så sätt att det som människan är blir hon först genom arbetet. Men i samma andetag vänder han sig mot Hegels idealism. Han betonar den materiella, kroppsliga karaktären hos arbetet: "Arbete är i första hand en process mellan människan och naturen, en process i vilken människan på eget initiativ förmedlar, reglerar och kontrollerar sin växelverkan med naturen." Men samtidigt som människan griper in i naturprocesserna för att tillfredsställa sina  behov, kan arbetet försätta henne på avstånd från naturen. Genom arbete sätter människan sin prägel på tingen omkring sig. Men detta förhållande mellan människa och produkt kan förvrängas, så att människan inte kan se sig själv i det som hon själv har format. (jfr. alienation).- Eftersom människan förändrar naturen omkring sig, förändras enligt Marx också hennes egen natur. Hon utvecklar sina egna behov och möjligheter genom arbete. Det är därigenom historieskapande. Genom arbete danar människan en social och kulturell värld, en "annan" natur. I den marxistiska traditionen får arbetet följaktligen en omfattande och grundläggande betydelse. Det betecknar inte längre en bestämd form av mänsklig aktivitet, utan själva den process i vilken människan formar sitt liv.

arete
(gr. dygd, förträfflighet, fullkomlighet). Arete är den karakteristiska egenskap som sätter levande väsen,  organismer eller redskap i stånd att utföra sin speciella funktion på lämpligt sätt. Se dygdetik.
argument

(lat. argumentum, bevis).

1. I gängse betydelse är ett argument ett skäl som anförs för en tes eller ett påstående.

2. Med argument kan också, särskilt i filosofiskt språkbruk, avses ett helt resonemang eller argumentation som förs till stöd för en tes. Ett argument är då en samling påståenden, dvs. den tes som argumentet utmynnar i, ett antal premisser, som anförs utan stöd, samt ev. ett antal förmedlande påståenden, som anförs som följder av premisserna och används för att stödja andra förmedlande påståenden eller, i sista hand, slutsatsen. Ett argument i denna bemärkelse innehåller ett antal slutledningar som tillsammans visar att argumentets slutsats följer ur dess premisser.- Om slutsatsen i ett argument presenteras som en logisk följd av premisserna, sägs det vara ett deduktivt argument. Ett sådant är giltigt, när slutsatsen är en logisk följd av premisserna. I så fall måste slutsatsen vara sann, förutsatt att premisserna är sanna. Ett induktivt argument föreligger, om premisserna anförs som stöd för slutsatsen, utan att den följer logiskt ur premisserna. I detta fall är slutsatsens sanning mer eller mindre sannolik.

argumentation
resonemang i vilket skäl anförs för eller emot en tes eller åsikt. Argumentation är ett vidare begrepp än bevis: man kan argumentera också för sådant som man inte kan bevisa. Argumentationen kan avse antaganden eller påståenden, men även värderingar och befallningar. Argumentationens struktur är i dessa fall olika.
argumentum ad hominem

(lat. "argument avpassat efter människan")

1. Osakligt argument som istället för att kritisera motpartens synpunkter kritiserar motpartens personlighet eller situation. Ex.: När en persons synpunkter avvisas endast därför att han är rödhårig, jude, neger, kommunist, amerikan eller något annat som inte har med synpunkten att göra.

2. Bevis som appellerar till en bestämd persons eller grupps fördomar, intressen eller fattningsförmåga utan att stå i något logiskt sammanhang med det diskuterade.

3. Argument vilande på motpartens premisser, som inte nödvändigtvis delas av den som framställer argumentet. Ett sådant argument anses vara giltigt, men inte nödvändigtvis hållbart, av den som framställer det. Argumentet kan tjäna till att överbevisa motparten, eftersom denne inte kan bestrida premisserna. Jfr. genetiskt felslut.

Aristoteles
(384–322 f.Kr.), grekisk filosof och naturforskare. Kom år 367 f.Kr. till Athen och blev elev till Platon. Aristoteles stannade i Athen ända fram till Platons död 347 f.Kr. varefter han reste vida omkring, och var bl.a. den unge Alexander den stores lärare. Aristoteles räknas som grundare av den formella (eller klassiska) logiken. Hans filosofi omfattar vitt skilda ämnen såsom metafysik, naturfilosofi, politik, psykologi, etik, diktkonst och retorik. Centrala verk: Metafysiken, Nichomachiska etiken, Politiken, Om själen och Om diktkonsten.
artefakt
( av lat. ars, konst, hantverk, och facere, göra), konstprodukt, mänsklig skapelse, redskap; konstprodukt i motsats till ett naturföremål.
artificiell intelligens (AI)
benämning på egenskaper hos maskiner och datorsystem som på konstgjord väg efterliknar mänsklig intelligens.
ataraxi
(grek. ataraxia 'sinneslugn', av nekande a och tarasso 'uppröra') Med a. avses en
livshållning som eftersträvar sinneslugn i livets alla skiften. Kännetecknande för ett
flertal antika filosofiska skolor såsom epikuréer, skeptiker och stoiker.
ateism
(av gr. a-, inte, och theos, gud.) Åsikt eller lära som förnekar att det finns någon gud; förnekandet av Guds existens.
attribut
inom filosofin en term som oftast betecknar så kallade väsentliga egenskaper hos individer eller ting, dvs. nödvändiga egenskaper i motsats till tillfälliga egenskaper. (Se essentialism).
autonomi

(av gr. autos, själv, och nomos, lag), självbestämmande, självstyre, självständighet.

1. Autonomi är som filosofiskt begrepp först och främst präglat av Kant. Det används primärt som bestämning av friheten (moralisk autonomi). Autonomi betyder här människans bestämning av sig själv som förnuftsväsen: hon ger som förnuftsväsen sig själv den allmänna lag som hon skall handla efter (jfr. kategoriskt imperativ).

2. Som förlängning av detta kan "autonomi" användas i betydelsen förnuftets autonomi, dvs. friheten från yttre auktoriteter.

3. Ett område eller en verksamhet kan betraktas som självständig(t), t.ex. konstens autonomi, ett diktverks autonomi.- Motsats: heteronomi.

axiologi
(av gr. axios, värdefull, och logos, lära), värdeteori.
axiom
(grek. axi´oma värdering, uppskattning, åsikt, sats, som utan bevis antas vara sann), betecknar vanligen ett självklart sant påstående. I vetenskapliga sammanhang avser man med axiom en grundsats som inte själv är föremål för bevis men som tjänar som utgångspunkt för bevis av andra satser (jfr postulat). En vetenskaplig disciplin sägs vara axiomatiserad eller vara framställd med användning av en axiomatisk metod när alla använda begrepp explicit definieras med hjälp av ett antal på förhand angivna grundbegrepp och alla påståenden (teorem) inom disciplinen härleds som logiska konsekvenser från ett antal på förhand angivna axiom. Grundbegreppen och axiomen avgränsar tillsammans vad man kallar ett axiomatiskt system eller en axiomatisk teori. Standardexemplet på ett axiomatiskt system är den grekiska matematikern Euklides geometri (dvs. grundskolans geometri).
axiomatisk metod
synonymt med skolastisk metod, geometrisk metod, se axiom.