Filosofi i Finland - internationella strömningar och nationell kulturdebatt

Upphovsman/kvinna: Niiniluoto Ilkka
Utgivningsår: 2004
Publicerad i Filosofia.fi: 16.10.2012

Publicerad i Ajatuksen kulku, suomalaiset filosofit maailmalla - maailman filosofit Suomessa. Tankens vägar, finländska filosofer i världen - världsfilosofer i Finland.

Trains of thought, finnish philosophers in the world - the world´s philosophers in Finland.  (Toimittaja, redaktör Inkeri Pitkäranta.)


Nationalbiblioteket, 2004. Kansalliskirjaston Gallerian julkaisuja 6. /Nationalbibliotekets Galleri; publication nr 6./National Library Gallery publications 6. 

 

 


Ilkka Niiniluoto


Filosofi i Finland: internationella strömningar och nationell kulturdebatt


Filosofi är ursprungligen en produkt av grekisk högkultur som i Finland i första hand praktiserats som ett akademiskt läroämne. Med J. V. Snellman inleds en lång tradition av finländska filosofer som vid sidan av sin egen forskning deltar i den offentliga kulturdebatten och det politiska livet. I vårt lilla land har många av de ledande tänkarna blivit allmänt kända offentliga personer.


Från och med 1313 besöktes universitetet i Paris av finländska studenter som hade tillfälle att bekanta sig med skolastiken som förenade kristen teologi och aristotelisk filosofi. På 1500-talet bekantade finländarna sig med reformationens humanism och renässansens naturfilosofi. Vid Kungliga akademin i Åbo som grundades 1640 hade filosofin en viktig ställning i början av studierna då studenterna fick lära sig begreppsliga distinktioner och logiskt tänkande (teoretisk filosofi) samt moraliska dygder och politikens principer (praktisk filosofi). Åboperioden som tog slut när universitet år 1828 flyttade till Helsingfors uppvisade inga nämnvärda självständiga filosofiska resultat. Filosofernas uppgift var snarare att upprätthålla bildningsnivån och förmedla nya internationella filosofiska riktningar till den akademiska gemenskapen. Till dessa hörde under 1600-talet bland annat cartesianismen som grundade sig på René Descartes tankar och Francis Bacons empiriska forskningsmetod samt under 1700-talet Christian Wolffs rationalism, John Lockes empirism, Samuel Pufendorfs naturrättslära och Immanuel Kants transcendentala idealism.


Snellman: Från Hegel till nationell väckelse


Först när G. W. F. Hegels läror på 1830-talet slog igenom gavs tillfälle för finländaren Johan Vilhelm Snellman (1806-1881) att med vägande inlägg delta i tidens internationella filosofiska debatt: i verket ”personlighetens ide” som publicerades vid Tübingens universitet år 1841 berörde han den hegelianska skolbildningens religionsfilosofiska stridsfrågor.


Vid Kejserliga Alexanders universitet i Finland i Helsingfors tillägnades det humboldtska bildningsidealet vilket medförde att de humanistiska vetenskaperna - särskilt filosofi och historia - på teologins bekostnad blev centrala i det akademiska livet. Trots det ansågs docent Snellmans skrift från år 1840 om akademiska studier som alltför radikal och han fick inte den professur som han sökte före 1856. I sin statslära från år 1842 som grundade sig på Hegel poängterade Snellman det historiska förnuftets förverkligande genom den med det egna språket och kulturen som förbundna med ”nationalandan”. På detta sätt lade han en teoretisk grund för det nationella uppvaknandet som han kämpade för i de tidningar som han också själv grundade. Efter professuren 1856-1863 tillkallades Snellman till chef för senatens finansexpedition (på modernt språk ungefär finansminister) och arbetade på många sätt för att förbättra det finska språkets ställning, landets ekonomi och administration. Snellman har traditionellt hedrats och hyllats som Finlands ”nationalfilosof” och hans staty är placerad framför Finlands Bank i Helsingfors.


Hegels svårtydda logik har ibland - uppenbarligen av goda skäl - förringats för att den inte lämpar sig att konstruera datamaskiner med. Ändå har den lyckats påskynda Finlands utveckling till en självständig nationalstat. Snellman är ett exempel på hur en filosof som förlitar sig på ett abstrakt lärosystem på ett synnerligen betydelsefullt sätt kan påverka samhället utanför den akademiska världen.


En från Snellmans tyska idealism avvikande materialistisk filosofi utvecklades i Finland förtjänstfullt men isolerat av Wilhelm Bolin (1835 - 1924). Han fick ändå inte lärostolen i filosofi efter Snellman utan blev för fyra årtionden chef för universitetets bibliotek. Bolin blev internationellt känd som den tyska filosofen Ludwig Feuerbachs vän och som redaktör för dennes samlade verk.


Snellmans tjänst - tidens enda professur i filosofi - ärvdes 1869 av Thiodolf Rein (1838-1919) som ansågs vara Snellmans trogna elev. Rein skrev den första biografin över sin lärofader men uppmuntrade vidsynt till diskussion om filosofins och psykologins nya riktningar. Reins elever Hjalmar Neiglick (1860-1889) och Arvi Grotenfelt (1863-1941) besökte under 1880-talet Wilhelm Wundts nya laboratorium i Leipzig och disputerade inom experimentell psykologi. Rein deltog själv som representant för adeln på lantdagarna där han försvarade reformpolitiken och finskhetsrörelsen. Åren 1887-96 var han rektor för universitetet och senare vicekansler.


Thiodolf Rein grundade år 1873 Filosofiska föreningen som i början verkade som professorns seminarium för avancerade studier. Så småningom behandlades nya ämnen vid sidan om de klassiska filosofiska ämnena bl.a. samhällsfrågor i det finska språkets ställning, nationalismen, kvrinnoemancipationen, civiläktenskapet, demokratin och pacifismen. Av föredragshållarna märks Otto Wilhelm Kuusinen (1881-1964) som senare blev en ledande marxistisk-leninistisk politiker i Sovjetunionens kommunistiska parti. Sammanträdenas mötesprotokoll från fem årtionden har publicerats under namnet Ajatuksen laboratorio (SFY, 1996).


Protokollen visar illustrerar hur vårt lands filosofer så småningom lärde sig att diskutera sinsemellan på finska. Under olika epoker har finländarna studerat filosofi på latin, tyska, svenska, franska och engelska. Filosofiundervisning på finska och översättningar av filosofiska verk till finska var relativt sena reformer som inleddes som projekt först efter nationaldiktningen och romanen. Banbrytande arbeten var Reins på 1880-talet publicerade lärobok i logik och psykologi samt Platon-översättningen Faidon från samma år.


De professionella akademiska filosoferna har hos oss fortsatt sitt forskningsarbete i huvudsak på tyska och på senare tid på engelska. Den finlandssvenska insatsen i vårt lands filosofiska utveckling har varit mycket betydelsefull. Samtidigt har det varit viktigt att det varit tillåtet och möjligt att tänka filosofiska tankar även på finska. Den filosofiska föreningens årsskrift som första gången publicerades år 1926 heter också Ajatus (Tanken).


Westermarck: från evolution till religionskritik


Reins arbete som professor i teoretisk filosofi och ordföranden för Filosofiska föreningen fortsattes av systersonen Arvi Grotenfelt. Grotenfelt som specialiserat sig i tysk historiefilosofi deltog aktivt i nykterhets- och fredsrörelsen. Han var även under en längre tid ordförande för den parapsykologiska föreningen Sällskapet för Psykisk Forskning.


Edvard Westermarck (1862-1939) som utnämnts till professor i praktisk filosofi i Helsingfors år 1906 var redan berömd för sin forskning i äktenskapets historia (1889) och moralens ursprung (1906-08). Han var samtidigt professor i sociologi vid London School of Economics och utövade socialantropologiska fältstudier i Marocko. Av Westermarcks elever undersökte Rafael Karsten (1879-1956) inkakulturen i Peru och Gunnar Landtman (1878-1940) papuanerna i Nya Guinea. Den praktiska filosofin hade i årtionden ett rykte om sig att studera ”papuanska äktenskapsseder”.


Westermarck anammade på 1880-talet den brittiska empirismen och naturalismen som var bunden till evolutionsteorin. Detta, istället för den tyska idealismen som då var rådande hos oss. I den Filosofiska föreningen förde han tillsammans med statsråd Rein en livlig debatt om många teman. Westermarck stödde jägarrörelsen och deltog strävan i att lösa den Åländska frågan i Nationernas Förbund. Med den etiska relativismen som grund försvarade han liberalism i frågorna om religion och moral. Tillsammans med sin elev och vän Rolf Lagerborg (1874-1959) var Westermarck i början av 1900-talet verksam inom den religionskritiska föreningen Prometheus. Med sitt avsiktligt skandalösa uppträdande lyckades Lagerborg tillsammans med sin fästmö få till stånd att civiläktenskapet togs i bruk i Finland. Westermarcks sista arbete Christianity and Morals (1939) betraktades ännu i det efterkrigstida Finland så frän i sin kritik mot kristendomens ohälsosamma asketism att en översättning till finska dröjde ända till 1984.


Kaila: logik och djupandlighet


Eino Kailas (1890-1958) karismatiska gestalt förde filosofin tillbkaka i rampljuset från och med 1930-talet. Åren 1929, 1932 och 1934 besökte han Wien-kretsen som arbetade med en ny vetenskaplig världsuppfattning. Som professor i teoretisk filosofi vid Helsingfors universitet riktade Eino Kaila, son till Finlands ärkebiskop Erkki Kaila, kunskapskritik mot den klassiska metafysiken och religionen. Enligt Kaila saknar båda empiriskt prövbart realinnehåll, men i verket Persoonallisuus (1934) kan de ur den där utvecklade dynamiskt behovspsykologiska synvinkeln uppfattas som andliga försäkringsinstitutioner gentemot rädslan för döden.


I boken Tankens oro (1944) som reflekterar krigstidens stämningar ställer Laila sin konstnärs- och vetenskapspersonlighet mot varandra. I samtalet som först var ett radioprogram kristalliseras livets mening som djupandlig ”manlighet”, det vill säga hjältemod i Runebergs anda. Kailas mycket uppmärksammade radikala tankar fick kritiska mothugg från den kristna högern av konstfilosofen K. S. Laurila och från den marxistiska vänstern av Tuure Lehén.


Den av Kaila inledda traditionen med i den offentliga kulturdebatten fortsattes av många av hans elever. Oiva Ketonen (1913-2000) som blev Kailas efterföljare som professor i teoretisk filosofi under åren 1951-1977 övergick från matematisk logik och vetenskapsfilosofi till universitetspolitik. År 1966 var han ordförande för en kommitté som tillsatts av president Urho Kekkonen med uppgiften att utarbeta en lag för reglering av skolornas tillväxt och dess regionala utbredning. Efter att år 1980 tilldelats titeln akademiker föreläste och skrev Ketonen flitigt om vetenskapens etik, medicinsk etik, och frågor om hälsa och mänskans villkor.


Georg Henrik von Wright (1916-2003) förenade i sin karriär intryck från Eino Kaila och Ludwig Wittgenstein. Den unga von Wrights period som professor i filosofi vid universitetet i Cambridge 1948-51 innebar de finländska filosofernas verkliga internationella genombrott. Efter att ha återvänt skrev han vid sidan om vetenskapsfilosofi och filosofisk logik stilulla essäer i Nya Argus om Leo Tolstoi och Fjodor Dostojevskijs verk, Oswald Spenglers och Arnold Toynbees historiefilosofi samt om myter om utnyttjandet av kunskap. De utkom år 1955 som samlingen Tanke och förkunnelse och som finsk utgåva som Ajatus ja julistus (1961). På 1960-talet blev akademikern känd i offentligheten för sina välgenomtänkta ställningstaganden mot Vietnam och kapprustningen samt för tankefrihet och mänskliga rättigheter. Essäsamlingen Humanismen som livshållning (1978), på finska Humanismi elämänasenteena (1981), samt Vetenskapen och förnuftet (1986), på finska Tiede ja ihmisjärki (1987) rönte en bred uppmärksamhet i tillväxtårens Finland och Sverige. I dessa verk ifrågasatte von Wright det instrumentella förnuftets hegemoniska ställning inom den tekniskt-vetenskapliga livsformen och den kontinuerliga ekonomiska tillväxten som leder till naturförorening och till slut till mänsklighetens förfall och möjligen dess undergång. Den svala pessimismen och kritiken av myten om framsteget nyanseras ändå av en djup medvetenhet om en kulturbrytning där det sista hoppet utgörs av vetenskapligt bruk av förnuftet och den humanistiska traditionens syn på det goda livet. I tidningarnas inofficiella röstningar valdes von Wright till landets ledande intellektuell år 1989 och 2002.


Akademisk filosofi och engagemang


Eino Kaila blev en respekterad representant för 1930-talets nya filosofiska riktning. Kaila namns ännu i historiker över Wien-kretsen men han förlorade efter andra världskriget kontakten till den analytiska filosofin som förflyttats till den anglosaxiska världen. I slutet av 1900-talet har den finländska filosofin tack vare Kailas elever G. H. von Wright, Erik Stenius (1911-1990) och Jaakko Hintikka (f. 1929) som länge varit verksam i Förenta staterna hört till den analytiska filosofins internationella spets. Filosofisk logik, språkfilosofi, vetenskapsfilosofi, handlingsteori, rättsfilosofi och filosofins historia har varit de finländska forskarnas starka områden. De finländska filosoferna rör sig flitigt runt om i världen, publicerar sin forskning i internationella antologier och journaler och Finland är en populär plats för internationella möten och kongresser.


Samtidigt har filosofin i Finland splittrats och blivit mångsidigare. Vid sidan om huvudströmningen som utgjorts av den analytiska filosofin har forskningen kring fenomenologi och pragmatism spirat. Den metafilosofiska reflektionen över filosofins natur och uppgift och de filosofiska skolbildningarna har förstärkts. Nya specialområden inom tillämpad filosofi med utgångspunkter i aktuella framsteg inom vetenskapen, konsten, kulturen och samhället har uppstått. Exempel på detta är debatterna om pseudovetenskap och humbug, informationssamhället och artificiell intelligens, teknikens utveckling och styrbarhet, konstens och medias nya dimensioner, feminismen och könsskillnader, välfärdsstaten och rättvisa, tillämpad etik och yrkesetiska koder, medicinens gränser och bioetiken, djurens rättigheter och naturens värde.


Samtidigt som filosoferna stigit ut ur sina akademiska kammare har efterfrågan på filosofi ökat kraftigt. Filosofin har blivit ett populärt ämne vid de öppna universiteten. Undervisningen i livsåskådningskunskap som sedan 1985 erbjudits åt elever utan religiös konfession innehåller rikligt med filosofiskt material och år 1994 blev filosofi efter en paus på tiotals år igen ett obligatoriskt ämne i gymnasiet. Åtta konkurrerande läroböcker utgavs i snabb takt av olika förlag.


Efter klassikeröversättningarna i början av 1900-talet följde en lugnare period på översättningsfronten. Publikationsverksamheten tog på nytt fart i slutet av århundradet. Samhällsengagerade filosofers synlighet i det offentliga livet skapade efterfrågan på publikationer även utanför läroämnet. Många av våra filosofer har ansett att det är viktigt att publicera verk och essäer på de inhemska språken och på så satt även påverka utvecklingen av landets egna filosofiska kultur. Utländska kolleger brukar ofta förundra sig över att ett så litet språkområde innehåller så många översättningar, ofta utgivna på små förlag. Översättningskatalogerna innehåller bland annat verk av Herakleitos, Platon, Aristoteles, Lucretius, Cicero, Seneca, Augustinus, Tomas av Aqvino, Descartes, Spinoza, Pascal, Leibniz, Locke, Hume, Montesquieu, Rousseau, Kant, Hegel, Kierkegaard, Schopenhauer, Feuerbach, Marx, Mill, Nietzsche, Bergson, Peirce, James, Dewey, Russell, Husserl, Heidegger, Wittgenstein, Camus, Sartre, de Beauvoir, Kuhn, Popper, Habermas, Rawls, Foucault, Derrida, Arendt, Gadamer, Lyotard, Baudrillard, Kristeva, Deleuze och Irigaray.


Den finskspråkiga filosofins internationella och nationella projekt lever starkt vidare. Visdomens vänner kan åtnjuta essäer, läroböcker, nya klassiker, Filosofiska föreningens Ajatus och den ungdomliga tidskriften niin&näin som ges ut i Tammerfors.