Ludwig Wittgenstein: En biografisk skiss

Upphovsman/kvinna: von Wright Georg Henrik
Utgivningsår: 1954
Publicerad i Filosofia.fi: 28.12.2011
Published in/Publicerad i/Julkaistu
Ajatus 18, 1954, (5-23).

© The von Wright Heirs/ von Wrights arvingar/von Wrightin perikunta

The Georg Henrik von Wright Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/vonWright> ed./red./toim. Yrsa Neuman & Lars Hertzberg 2009.
Inskanning & transkribering/Skannerointi & litterointi/Scan & transcription: Filosofia.fi
Ludwig Wittgenstein

En biografisk skiss


Av

GEORG HENRIK VON WRIGHT

   Den 29 april 1951 avled i Cambridge en av nutidens mest omtalade och inflytelserika filosofier, Ludwig Wittgenstein.
   Det har sagts, att Wittgenstein var upphovsman till två betydelsefulla filosofiska skolor, men att han tog avstånd från båda. Den ena är den s.k. nypositivismen eller logiska empirismen, även kallad Wien-skolan. Den spelade särskilt under decenniet före det andra världskriget en framträdande roll i den filosofiska diskussionen. Den andra är den s.k. analytiska, lingvistiska eller semantiska riktningen, ibland också kallad Cambridge-skolan.1 Den kan anses förhärska i det filosofiska livet i England i dag och har vunnit spridning i hela den anglosaxiska och anglosaxiskt influerade världen.
    Det är riktigt, att Wittgensteins filosofi haft en starkt inspirerande betydelse för båda dessa riktningar i nutidens tänkande: för den förra hans ungdomsverk »Tractatus logico-philosophicus»; för den senare utom »Tractatus» också hans lärarverksamhet i Cambridge och inblickar i hans under livstiden icke publicerade verk. Det är också delvis riktigt, att Wittgenstein tog avstånd från sitt eget inflytande

____________________
    1 Det är här frågan om en mycket heterogen företeelse, som inte täckes av ett namn. Också benämningen »Cambridge-skolan» har en svävande innebörd. Träffande synes den mig egentligen bara som en påminnelse om den roll som några framstående lärare i Cambridge spelat för uppkomsten av en viss filosofisk tidsanda.

6

på samtiden. Han gjorde inga inlägg i den världsomfattande diskussion, som hans verk och tankar givit upphov till. Han ansåg, och jag tror med rätta, att hans idéer oftast missförstodos och vanställdes också av dem, som gåvo sig ut för att följa honom. Han var inte säker på att framtiden skulle förstå honom bättre. Men han kände det, sade han engång, som skulle han skriva för människor som tänkte på ett helt annat sätt och andades en anna livsluft än nutidens. Liksom för människor med en annan »kultur». Detta var en orsak till att han inte själv offentliggjorde sina senare arbeten.
   Wittgenstein skydde offentligheten. Han sökte avvisa all beröring med omgivningen, som han fann ovidkommande. Utanför kretsen av hans släktingar och personliga vänner vissta man så gott som intet om hans liv och karaktär. Wittgensteins otillgänglighet har bidragit till allsköns osund mytbildning kring hans person och till talrika och vida spridda missförstånd rörande hans lära. De biografiska upplysningar, som ingått i artiklar efter hans död, ha ofta varit felaktiga.1
   Ludwig Wittgenstein föddes i Wien den 26 april 1889. Släkten Wittgenstein hade flyttat från Tyskland till Österrike. Den är av judiskt ursprung. Den är inte, såsom ofta uppgivits, befryndad med furstesläkten med samma namn.
    Wittgensteins far måtte ha varit en man med enastående intelligens och viljekraft. Han hade börjat sin bana i Amerika. Sedermera utbildade han sig till ingenjör och blev en förgrundsfigur inom järn- och stålindustrin i dubbelmonarkien.
    Modern synes ha företrätt ett konstnärligt, i synnerhet musikaliskt inslag i familjen. I det förmögna, fint kultiverade hemmet umgicks eliten i Wiens musikliv. En nära vän till familjen var Brahms.
    Ludwig var den yngsta av 8 syskon, 5 bröder och 3 systrar. Det är tydligt, att naturen slösat med sina gåvor på syskonskarans alla medlemmar i fråga om både karaktärsdrag samt intellektuell och konstnärlig begåvning. Ludwig Wittgenstein var förvisso en högst
_________________
    1 Atmosfären i de uppsatser om Wittgenstein, som jag läst, har i regel varit helt främmande för det objekt, som de försöka skildra. Ett vackert undantag är en artikel i The Australasian Journal of Philosophy No. 2 1951.

7

ovanlig människa. Ehuru fri från den fåfänga, som tar sig uttryck i strävan att vara annorlunda, var det ofrånkomligt att han starkt skulle skilja sig från sin omgivning. Det är troligen riktigt att säga att han levde nära den gräns, där sinnessjukdomen börjar. Han ansattes av en nästan ständig fruktan att en gång nödgas överskrida densamma. Men ingen kan säga om hans verk, att det bär en morbid prägel. Det är djupt egenartat, men inte i det minsta excentriskt. Och det har samma fullständiga naturlighet, frihet från all förkonstling, som utmärkte hans sätt att vara.
   Wittgenstein uppfostrades till sitt fjortonde år i hemmet. Därefter besökte han under tre år skola i Linz. Det torde ha varit hans önskan att börja studera fysik i Wien för Boltzmann. Denne avled emellertid samma år Wittgenstein slutade skolan, 1906. Wittgenstein sökte sig till Technische Hochschule i Berlin-Charlottenburg.
    Att Wittgenstein valde den tekniska banan hade tydligen sin grund i hans läggning. Wittgenstein hyste hela sitt liv det livligaste intresse för maskiner. Redan som lite pojke byggde han en symaskin, som väckte förundran. Ännu under sina sista år kunde han tillbringa en hel dag bland sina favoriter ångmaskinerna i det tekniska museet i South Kensington. Det finns många anekdoter om hur Wittgenstein av en händelse kom att uppträda som montör, där en maskin eller ledning råkade vara i olag.
    Wittgenstein stannade i Berlin till våren 1908. Sedan reste han till England. På sommaren sist nämnda år finna vi honom sysselsatt med aeronautiska experiment med drakar vid The Kite Flying Upper Atmosphere Station nära Glossop i Derbyshire. Hösten samma år inskrevs han som »Research Student» vid den tekniska fakulteten vid universitetet i Manchester. Här stannade han tre år eller till hösten 1911. Från försöken med drakarna synes han ha övergått till experiment med en reaktionsdriven propeller för flygplan. Till en början var det motorn, som uptog hans intresse, men sedermera synes han ha koncentrerat sig på propellern. Ritningen av denna var väsentligen en matematisk uppgift. Wittgensteins intressen förskötos nu i riktning mot ren matematik och frågor om matematikens grunder.
    Wittgenstein nämnde en gång för mig, att de problem som han

8

arbetade på under åren i Manchester i våra dagar blivit mycket aktuella. Tyvärr var jag inte tillräckligt nyfiken för att närmare utfråga honom om saken. Men jag förmodar, att han täckte på den roll som reaktionsmotorn från och med 40-talet börjat spela, särskilt inom flygtekniken.1
    I Wittgensteins liv äro åren från 1906 till 1912 en smärtfylld tid av sökande och slutligt uppvaknande till insikt om en kallelse. Han sade, att han då känt sig ständigt olycklig. Om oron  hans själ vittna också de många avbrotten av något, som påbörjats, och uppbrotten till något nytt: flyttningen från Tyskland till England, drakförsöken, experimenten med reaktionsmotorn, konstruktionen av propellern, intresset för matematik och slutligen matematikens filosofi.
    Det har berättats, att när Wittgenstein frågade någon om råd beträffande litteratur om matematikens grunder, han blev hänvisad till Bertrand Russell's »Principles of Mathematics», som utkommit 1903. Det är tydligt, att denna bok varit av största betydelse för Wittgensteins utveckling. Troligen var det Russell's »Principles», som ledde honom till studiet av Freges skrifter. Den »nya» logiken, som i Frege och Russell hade två av sina mest lysande företrädare, blev för Wittgenstein den slutliga infartsvägen till filosofien.
    Om jag minns rätt2, sade Wittgenstein att han i unga år också läst Schopenhauers »Die Welt als Wille und Vorstellung» och att hans tidigaste filosofiska åskådning varit en kunskapsteoretisk

____________________________
    1 Fakta om Wittgensteins tid i Manchester ha upptecknats av Mr. W. Eccles och Mr. W. Mays. Ett antal dokument rörande i fråga varande tid - bl.a. planritningar till reaktionsmotorn - ha deponerats i universitetsbiblioteket i Manchester. Enligt uppgift hade Wittgenstein uttagit patent på några av sina uppfinningar på det aeronautiska området.
    2 De uppgifter om sitt liv, som Wittgenstein under våra samtal meddelade mig, har jag antecknat först efter hans död. Jag hade en stark känsla, att det varit ogrannlaga att anteckna dem genast. Wittgenstein talade inte ofta om sitt förflutna och endast sällan om sin ungdom, som han mindes med smärta. Tanken, att någon samlade uppgifter för en levnadsteckning, hade säkert varit honom djupt motbjudande.

9

idealism i Schopenhauers anda. Om förhållandet mellan detta intresse och hans intresse för logik och matematikens filosofi, vet jag ingenting närmare. Emellertid ser man i »Tractatus» och särskilt tydligt i förstudierna till boken spår av intrycken från Schopenhauer.
    Sedan Wittgenstein beslutat att lämna sina tekniska studier och övergå till filosofien var hans första åtgärd att uppsöka Frege i Jena och för denne omtala sina planer. Frege skulle därvid ha uppmanat Wittgenstein att bege sig till Cambridge och börja studera under Russell's ledning. Wittgenstein följde rådet.1 Han uppsökte Russell och meddelade, att han var allvarligt intresserad av logik och ville pröva sin fallenhet för ämnet.2
    Detta var troligen hösten 1911.3 I början av följande år inskrevs han som »Advanced Student» vi universitetet och intogs i Trinity College. Han var i Cambridge alla tre terminerna 1912 och de två första terminerna av följande år. I början av hösten 1913 besökte han Norge tillsammans med en ungefär jämnårig vän från Cambridge, matematikern David Pinsent. Efter ett kort uppehåll i England i oktober återvände han allena till Norge och slog sig ned på en bondgård i Skjolden i Sogn. Här bodde han i stort sett hela tiden till krigsutbrottet följande år. Både folket och naturen tilltalade honom mycket. Han lärde sig med tiden norska tämligen bra. På en otillgänglig plats nära Skjolden byggde han sig en stuga, där han kunde leva i fullständig ensamhet.
    Decenniet före det första världskriget var en tid av utomordentlig andlig aktivitet i Cambridge. Bertrand Russell stod då på höjden av andlig kraft. Tillsammans med A. N. Whitehead skapade han »Principia Mathematica», som är en milstolpe i logikens historia.

________________________
   1 Framställningen bygger på Wittgensteins uppgifter till mig. Dessa bestyrkas av anteckningar av Wittgensteins syster Hermine. Bertrand Russell's uppgift i Mind (vol. 60, 1951) att Wittgenstein inte kände Frege före sin ankomst till Cambridge, måste hållas för oriktig.
    2 Russell har berättat om sin bekantskap med den unge Wittgenstein i Mind (vol. 60, 1951). Han säger: »Getting to know Wittgenstein was one of the most exciting intellectual adventures of my life.»
    3 En fullt säker uppgift om tiden för Wittgensteins ankomst till Cambridge har jag inte lyckats uppleta.

10

Det starkaste inflytandet i filosofien utgick likväl från G. E. Moore den s.k. nyrealismens grundläggare och författare till »Principia Ethica». Bland personer, som stodo Wittgenstein nära under studietiden i Cambridge, märkas utom Hussell och Moore den sedermera så frejdade nationalekonomen J. M. Keynes, matematikern G. H. Hardy och logikern W. E. Johnson. — David Pinsent föll i kriget. Wittgensteins »Tractatus» är tillägnad hans minne.
    Det må nämnas, att Wittgenstein utom filosofi också idkade något experimentell psykologi i Cambridge. I det psykologiska laboratoriet gjorde han en undersökning om rytm i musiken. Han synes ha hoppats, att den skulle belysa en del estetiska frågor, som inresse-rade honom. - Wittgenstein var utan tvivel exceptionellt musikalisk, även mätt med strängaste mått. Han spelade klarinett och försökte sig en tid på att dirigera. Han visslade gärna och fullkomligt rent. Det var ett nöje att höra honom vissla igenom en hel konsert och bara avbryta sig för att förklara eller göra åhöraren uppmärksam på någon detalj i musiken.
    En viktig källa till vår kunskap om Wittgenstein under dessa år äro hans brev till Russell. De komma att offentliggöras. En annan är Pinsents dagbok från deras gemensamma tid i Cambridge samt resor till Island och Norge. Både breven och dagboken äro i hög grad belysande för den unge Wittgensteins personlighet. Breven meddela också intressanta upplysningar om tillblivelsen av det verk, med vilket Wittgenstein grundade sitt rykte som filosof.
    Wittgensteins tidigaste filosofiska forskningar rörde sig inom den Frege-Russellska problemkretsen. Det är begrepp som »satsfunktion», »variabel», »generalitet», »identitet», som sysselsätta hans tankar. Snart gör han en märklig upptäckt: att man kan framställa satserna i den s.k. propositionslogiken eller satskalkylen som funktioner av-sanningsvärden och förklara vad en logiskt sann sats är med tillhjälp av begreppet »tautologi».
    Man kan säga summariskt, att de delar av »Tractatus», som behandla frågor i logiken, äro de äldsta. Sina ledande tankar i dessa ämnen hade Wittgenstein koncipierat redan innan det första världs­krigets utbrott, alltså innan sitt tjugosjätte år. Senare kommer ett nytt problem i centrum för Wittgensteins tänkande. Det är frågan

                                        11

om den meningsfulla satsens väsen.1 Wittgenstein har berättat mig, hur han undfick sin idé om språket som en bild av verkligheten.2 Det var i en skyttegrav på ostfronten. Han studerade en tidskrift, där det möjliga förloppet vid en bilolycka fanns rekonstruerat på en schematisk bild. Bilden tjänstgjorde här som sats, som beskrivning av ett möjligt sakförhållande. Denna funktion hos bilden var möjlig tack vare den motsvarighet (»isomorfi») som rådde mellan bildens enskilda delar och dessas inbördes gruppering å ena sidan samt föremål i verkligheten och dessas tänkta relationer å andra sidan. Wittgenstein menade nu, att man kunde vända om jämförelsen och säga, att satsen tjänstgör som bild i kraft av en liknande motsvarighet mellan satsens delar och verkligheten.
    Wittgensteins »Tractatus» kan betecknas som en syntes av läran om sanningsfunktioner och idén om satsen som en bild av verkligheten. Till denna förening fogar sig sedan ännu en tredje huvuddel i form av Wittgensteins tankar örn det som icke kan uttryckas i språket, det osägbara.
    Vid världskrigets utbrott inträdde Wittgenstein som frivillig i den österrikiska armén. (Vid en tidigare besiktning hade han förklarats oduglig till militärtjänst på grund av broek.) Han tjänstgjorde först på ett fartyg på Weichsel, sedan i en artilleriverkstad i Krakau. 1915 sändes han till officersskola i Olmiitz. Såsom redan antytt kämpade han på ostfronten. Vid vapenstilleståndet befann han sig på den österrikiska sydfronten och hamnade i fångenskap hos italienarna. Först i augusti 1919 kunde han återvända till Österrike. Större delen av sin tid som krigsfånge hade han varit i ett läger nära Monte Cassino i syd-Italien.
    När Wittgenstein togs till fånga, hade han i sin packning det

______________________
»Meine   g a n z e   Aufgabe besteht darin, das Wesen des Satzes zu erklären», skriver  han i en av sina filosofiska anteckningsböcker från krigsåren.
Det vore f.ö. intressant att veta, om Wittgensteins idé om satsen som bild har något att göra med de inledande betraktelserna i Heinrich Hertz »Die Prinzipien der Mechanik», en bok som Wittgenstein skattade mycket högt och som avsatt spår i hans författarskap, både i »Tractatus» och senare.

12

färdiga manuskriptet till sin »Logisch-philosophische Abhandlung» eller den bok, som sedermera blivit mera känd under namnet »Tractatus logico-philosophicus». (Den latinska titeln föreslogs av G. E. Moore.) Han hade fullbordat verket under en permission i augusti 1918 före utryckningen till sydfronten. Redan i fångenskapen fick han kontakt med Russell. Han lyckades skicka honom manuskriptet genom förmedling av en annan av sina vänner från åren i Cambridge, Keynes.
    Wittgenstein hade för vana att nedskriva sina tankar i anteck­ningsböcker. Passagerna äro vanligen daterade. De bilda sålunda ett slags dagböcker. Tankarna i en tidigare bok omarbetade han oftast i en senare. Det förekom också, att han dikterade sina tankar för kolleger eller lärjungar. Våren 1914 dikterade han i Norge för Moore tankar om logik. På 20-talet torde han ha dikterat för Schlick och Waismann. Den s.k. Blå Boken, som innehåller den första ännu rätt ohyvlade versionen av Wittgensteins nya filosofi, dikterades i samband med föreläsningar i Cambridge 1933 — 34. Den mycket märkliga s.k. Bruna Boken dikterade han enskilt för några lärjungar 1935.
    I allmänhet förstörde Wittgenstein sina anteckningsböcker efterhand som de däri nedskrivna tankarna omarbetats. Av anteckningarna, som ledde till »Tractatus», ha en del bevarats. Dessa rester av utkast och tidigare versioner äro av stort intresse. Dels belysa de hans tankars utveckling, dels finner man bland dem förklaringar till många ställen i den ytterligt sammanträngda slutliga versionen. Särskilt har jag fängslats av en anteckningsbok från 1916. Den behandlar närmast frågor om jaget, viljans frihet, livets mening, döden. Man ser, att aforismerna om dessa ämnen i »Tractatus» äro ett strängt sovrat urval av ett stort material. Anteckningarna visa bl.a., hur starka intryck Wittgenstein tagit av Schopenhauer.
    Redan i de tidigaste anteckningsböckerna är en del av innehållet skrivet i en kodskrift. Wittgenstein fortsatte att använda koden till slutet av sitt liv. Anteckningarna i kod ha ännu inte i sin helhet dechiffrerats. De synas röra personliga frågor. Det är för tidigt att uttala sig om deras intresse för en vidare publik.
    Krigsåren inneburo en kris i Wittgensteins liv. I vilken mån tidens oro och Wittgensteins erfarenheter från kriget och fångenska-

13

pen medverkat till denna kris, kan jag inte säga. En omständighet av stor betydelse var bekantskapen med Tolstojs religiösa och etiska författarskap. Tolstoj har övat en stark inverkan på Wittgensteins livsuppfattning. Han förmedlade också för Wittgenstein den närmare bekantskapen med Evangelierna.
    Efter faderns frånfälle 1912 var Wittgenstein ägare till en stor förmögenhet. Ett av hans första steg efter hemkomsten från kriget var att skänka bort alla sina pengar.1 Hans livsföring sedermera präglas av den allra största enkelhet, tidvis av den yttersta frugalilet. Hans klädsel var helt okonventionell; det är omöjligt att föreställa sig honom bärande sådana symboler för borgerlighet som kravatt eller hatt. En säng, ett bord och några hopfällbara trädgårdsstolar var allt han unnade sig i fråga om möbler. Alla slags prydnadsföremål voro bannlysta från hans omgivning.
    När han kom hem från kriget, hade Wittgenstein för avsikt att inträda i kloster. Denna tanke kom ofta för honom också senare. Att den aldrig blev verklighet berodde väl på att de inre förutsättningarna inte voro uppfyllda.
    Det kall som blev Wittgensteins åren efter kriget, var folkskollärarens. 1919—20 genomgick han en »Lehrerbildungsanstalt» i Wien. Under åren 1920—26 var han lärare i olika folkskolor på landsbygden i trakterna av Schneeberg och Semmering i Nieder-Österreich. Livet här passade hans önskan att leva avskilt och enkelt. I andra avseenden passade det honom illa. Han synes ha haft oupphörliga svårigheter med människorna i sin omgivning. Slutligen kom det till en svår kris. Nedbruten tog Wittgenstein avsked från sin tjänst och lämnade för alltid folkskollärarens verksamhetsfält. Han tog anställning som trädgårdsdräng hos munkarna i Hutteldorf invid Wien.

________________
1 Redan tidigare hade Wittgenstein gjort en stor anonym donation för den sköna litteraturens främjande. Två skalder, som han på detta satt kom att bistå, voro Georg Trakl och Rainer Maria Rilke. (För de närmare omständigheterna redogör Ludwig Ficker i Der Brenner 1954, »Rilke und der unbekannte Freund».) Det må nämnas, att Wittgenstein hade en hög tanke om Trakls begåvning, men att han, åtminstone senare i livet, inte uppskattade Rilke, som han fann förkonstlad.

14

   Tiden hos munkarna blev likväl inte lång. Hösten 1926 åtog sig Wittgenstein ett uppdrag, som under två år skulle ta hans tid och ingenium i anspråk. Han byggde ett hus i Wien åt en av sina systrar. Huset är i minsta detalj hans verk och i hög grad karaktäristiskt för sin upphovsman. Det saknar varje tillstymmelse till dekor och utmärks av en sträng exakthet i mått och proportioner. Dess skönhet är av samma enkla och statiska art som satsernas i »Tractatus». Jag tror inte, att man kan inordna byggnaden under någon känd stil. Men de horisontala taken och materialet: betong, glas och stål leda tankarna till typiskt »modern» arkitektur.
    Från samma tid som huset i Kundmanngasse härrör en skulptur, som Wittgenstein gjorde i sin vän bildhuggaren Drobils ateljé. Den föreställer en flickas eller älvas huvud. Dragen ha samma vilande, färdiga skönhet, som man ofta finner i grekiska skulpturer och som tycks ha varit Wittgensteins eget ideal. Det råder överhuvud en påfallande kontrast mellan det oroliga, sökande och föränderliga i Wittgensteins liv och personlighet och det lugna, upphöjda och fullgångna i det som han lyckades skapa.
    Författaren till »Tractatus» ansåg sig ha löst alla filosofiska problem. Det var därför konsekvent, att han lämnade filosofien. Själva offentliggörandet av boken låg väsentligen i RusseH's händer. 1919 sammanträffade de två vännerna i Holland för att diskutera manuskriptet. Frågan om förläggare beredde svårigheter. Saken komplicerades av Wittgensteins missnöje med Russell's företal. Slutligen vände Wittgenstein hela företaget ryggen. Boken utkom 1922 på Kegan Paul's förlag i England i tysk-engelsk parallellupplaga. Året innan hade den tyska texten blivit tryckt i Ostwalds Annalen der Naturphilosophie. Den engelska översättningen är av C. K. Ogden, känd såsom upphovsman till Basic English. Den är inte i allo tillförlitlig och det förtjänar påpekas, att den inte granskats och godkänts av författaren.
    Helt avskuren från den filosofiska världen var Wittgenstein inte under sina år som folkskollärare och arkitekt. 1923 besöktes han i Puchberg av en ung man från Cambridge, Frank Ramsey. Denne hade hjälpt till vid översättningen av »Tractatus» och skrev, endast 20-årig, en utomordentligt inträngande anmälan av boken i Mind.

15

Besöket upprepades ett år senare. Ramsey sökte intressera Wittgenstein för att komma till England. Han understöddes i sina ansträngningar av Keynes, som även ställde medel till förfogande för ändamålet. Men dessa engelska vänner lyckades inte förmå Wittgenstein att bryta sin självvalda isolering.1
    Något senare än Ramsey lyckades en annan filosof träda i förbindelse med Wittgenstein. Det var Moritz Schlick, professor i Wien. Läsningen av Wittgensteins bok hade gjort ett djupt intryck på denna ärliga och intelligenta tänkare, som gått till historien i egenskap av Wiener Kreis grundare och andliga Överhuvud. Wittgensteins inflytande på den filosofiska riktning, som aktiviteten inom Wiener Kreis framfödde, går sålunda delvis tillbaka på den personliga förbindelse, som under några år existerade mellan Wittgenstein och Schlick. En annan medlem av Wiener Kreis, som stått under Wittgensteins personliga inflytande, är Friedrich Waismann numera verksam i Oxford.
    Enligt egen uppgift återvände Wittgenstein till filosofien, emedan han kände att han igen kunde göra skapande tankearbete. De yttre omständigheterna kring detta betydelsefulla steg äro inte fullt klara för mig. Förmodligen hade Ramsey del i dem. På nyåret 1929 kom Wittgenstein till Cambridge. Han inskrevs till en början som »Research Student», en något ovanlig status för en mogen man, som redan av många räknades till de främsta levande företrädarna för sitt ämne. Meningen var, att Wittgenstein skulle göra ett arbete för doktorsgraden. Emellertid framgick det, att han kunde doktorera på sin snart tio år tidigare utkomna bok. Redan i juni 1929 fick han sin grad och året efter upptogs han som ledamot (»Fellow») av det ärevördiga Trinity College.
    Wittgensteins filosofiska ståndpunkt i början av 30-talet framgår ur två digra manuskript. Det ena är en avhandling på vidpass 800 sidor. Den är indelad i rubricerade kapitel och paragrafer alldeles som i en vetenskaplig traktat av traditionellt snitt. Detta sätt att skriva måste Wittgenstein ha känt som en tvångströja för sin tanke. Det

________________
1 Däremot torde Wittgenstein sommaren 1925 ha varit i England på besök hos sin vän från åren i Manchester, W. Eccles.

16

andra manuskriptet röjer strax författaren till både »Tractatus» och »Philosophische Untersuchungen». Innehållet kan beskrivas som en förtätning och omarbetning av innehållet i det första manuskriptet. Ämnet är mycket vidsträckt. Stor uppmärksamhet ägnas matematikens filosofi. Särskilt må nämnas, att Wittgenstein här med viss utförlighet behandlar rum och tid, två begrepp varom han annorstädes bara gjort strödda uttalanden.
    Något om Wittgensteins ståndpunkt vid denna tid framgår också ur uppsatsen »Some Remarks on Logical Form». Den är det enda filosofiska alster av Wittgenstein, som publicerades under hans livstid efter »Tractatus».1 Den är ett föredrag, som Wittgenstein skulle hålla 1929, alltså strax efter sin återkomst till Cambridge och filosofien, vid den årliga engelska filosofkongressen, den s.k. Joint Session of the Mind Association and the Aristotelian Society. Föredragen vid dessa kongresser utdelas på förhand till deltagarna och utkomma senare samlade i en »Supplementary Volume» till Aristotelian Society's »Proceedings». Det måste ha varit en icke ringa överraskning för deltagarna, när Wittgenstein vid kongressen inte uppläste sitt redan tryckta föredrag, utan talade om ett helt annat ämne, -- jag tror det var om det oändliga i matematiken. Det var veterligen första och sista gången som han deltog i en filosofkongress.
    I de nyss nämnda manuskripten rör sig Wittgenstein i stort sett ännu i tankebanorna från ungdomsverket. Han står närmare den logiska positivismen an i »Tractatus» och senare. Man påträffar formuleringar, som man känner igen från Schlick och andra medlemmar av Wien-skolan. Det råder ingen tvekan om i vilken riktning inflytelserna gått. Wittgensteins manuskript från början av 30-talet ha därför ett inte obetydligt filosofihistoriskt intresse. Deras egenvärde är säkert mindre än både ungdomsverkets och de senare arbetenas. Detta är helt naturligt, när man beaktar deras mellanställning i Wittgensteins utveckling.
    Omkring 1933 inträffar en radikal förändring i Wittgensteins tänkande. Nu undfår han de grundläggande idéer, som han skulle

__________________
1 Under sin tid som folkskollärare utgav Wittgenstein en tysk ordbok för folkskolan. (Hölder—Piehler—Tempski, Wien 1926.)

17

ägna återstoden .av sitt liv att utarbeta till större och större klarhet. Jag skall inte här söka beskriva dessa nya tankar. Jag skall bara framhålla några historiskt betydelsefulla omständigheter i samband med deras tillblivelse.
    Wittgensteins »nya» filosofi innebär ett avståndstagande från inånga av grundtankarna i »Tractatus». Han överger sin teori om språket som bild, om den meningsfulla satsen som sanningsfunktion av elementarsatser, ävensom läran om »det osägbara». Man kan visserligen säga, att en del av dessa tankar distanserats av den filosofiska utvecklingen under de senaste tre decennierna oberoende av Wittgenstein. Men det bör observeras, att medan förändringarna på andra håll i stor utsträckning bestått i en vidare utveckling av förefintliga filosofiska temata - angivna inte minst av Wittgensteins eget ungdomsverk - förändringen hos Wittgenstein består i en radikal avvikelse från tidigare vägar i filosofien.
    Härmed sammanhänger, att Wittgensteins senare tänkande är, så vitt jag kan se, nästan helt oberoende av filosofisk tradition och utan litterära källflöden. Därför är det också särdeles svårt att förstå och karaktärisera. Författaren till »Tractatus» hade lärt av Frege och Russell. Hans problemställningar äro organiskt framvuxna ur deras. Författaren till »Philosophische Untersuchungen» har inte gått i någon annans skola. Det brukar sägas, att den senare Wittgenstein har beröringspunkter med Moore. Detta är knappast riktigt. Intrycket beror på att Moores och Wittgensteins inflytande samverkat inom den riktning i nutida filosofi, som utgått från Cambridge. (Jmf. öv.) Det skall bli en viktig uppgift för framtida filosofihistoria att skilja ut dessa två inflytelser ur strömmen. Moores och Wittgensteins sätt att tänka äro i själva verket mycket olika. Jag tror inte, att Moore övat inflytande på Wittgenstein. Deras vänskap varade livet ut. (Medan vänskapen mellan Wittgenstein och Russell svalnade och försvann.) Men Wittgensteins uppskattning gällde Moores andliga vitalitet, sanningskärlek och frihet från fåfänga, inte Moores filosofi.
    Av stor betydelse för de nya tankarnas tillblivelse hos Wittgenstein var den kritik som hans tidigare idéer utsattes för av två personer i hans närmaste omgivning. Den ena var Ramsey. Denne avled

2 - Ajatus XVIII

18

emellertid redan 1930 —en smärtsam förlust för nutidens filosofi. Den andra var Piero Sraffa, en italiensk nationalekonom som på Keynes tillskyndan kommit till Cambridge något före det Wittgenstein återvände dit. Det var framför allt Sraffas allvarliga, intelligenta och uppriktiga kritik, som tvingade Wittgenstein att överge sina tidigare tänkesätt och söka sig in på nya banor. Diskussionerna med Sraffa gjorde att han slutligen kände sig som ett kalklippt träd, sade han. Att detta träd kunde grönska på nytt berodde emellertid uteslutande på dess egen vitalitet och inte på ett inspirationsflöde utifrån, jämförbart med det som den unge Wittgenstein mottagit från Frege och Russell,
    Från 1929 till sin död levde Wittgenstein med avbrott i England. Han blev engelsk undersåte. Men han älskade inte engelska livsformer och jag tror man måste säga, att han starkt vantrivdes i den akademiska miljön i Cambridge. När tiden för hans fellowship i Trinity College gick ut 1935,1 umgicks han med planer på att slå sig ner i Sovjetunionen. Han besökte landet tillsammans med en vän och synes ha varit nöjd med resan. Att överflyttningen gick i stöpet berodde åtminstone delvis på den tillstramning, som i mitten på 30-talet inträffade i ryska förhållanden. Så kom Wittgenstein att vara ännu läsåret 1935 — 36 i Cambridge. Därefter levde han nära ett år i sin stuga i Norge. Det var nu han började nedskriva sitt magnum opus, »Philosophische Untersuchungen». 1937 återvände han till Cambridge, där han två år senare efterträdde G. E. Moore på lärostolen i filosofi.
    Från början av 1930 hade Wittgenstein, med avbrott, föreläst i Cambridge. Som man kan vänta sig, voro hans föreläsningar högst »oakademiska». Han höll dem i sitt eget rum eller hos någon vän, som hade rum i ett college. Han hade inte något manuskript eller några anteckningar. Man kan säga, att han tänkte inför auditoriet. Man hade intryck av en ofantlig koncentration. Framställningen leddes vanligen fram till en fråga, på vilken han väntade förslag till svar från åhörarna. Svaren blevo i sin tur utgångspunkt   

__________________
1 Ledamotskapet blev förlängt så att det också omfattade läsåret 1935—36. Under sin tid som professor var Wittgenstein ånyo Fellow av Trinity College.

19

för nya tankar och nya frågor. Mycket berodde det på auditoriet, om diskussionen blev fruktbar och tråden kunde hållas synlig från början av föreläsningen till slutet och från föreläsning till föreläsning. Flera åhörare voro högt kvalificerade i sitt fack. Moore hörde Wittgenstein några år i början av 30-talet.1 Många av Englands och några av Amerikas ledande filosofer av i dag ha under längre eller kortare tid lyssnat till Wittgenstein i Cambridge. Av några föreläsningsserier finnas rätt tillförlitliga uppteckningar. Måhända komma prov på Wittgensteins muntliga framställning senare att offentliggöras.
    Wittgenstein hade ännu inte hunnit tillträda sin professur, när det andra världskriget bröt ut. Jag tror man kan säga, att han önskade kriget. Och nu lika litet som 1914 ville han åse det från ett elfenbenstorn. Han var i London under »Blitzen» och tjänstgjorde som bårbärare vid Guy's Hospital. Senare arbetade han i ett medicinskt laboratorium i Newcastle. Det förtjänar nämnas, att Wittgenstein känt en stark dragning till läkaryrket och att han under 30-talet engång stått i beråd att lämna filosofien för medicinen. Under tiden i Newcastle gjorde han några uppfinningar, som kommo till användning.
    Det säger sig självt, att Wittgensteins oroliga geni inte trivdes i den akademiska rutinen. Om inte kriget kommit, hade hans tid som professor troligen blivit ännu kortare. Våren 1947 höll han sina sista föreläsningar i Cambridge. På hösten var han tjänstledig. Vid årets slut avgick han från sin tjänst. Han ville ägna återstoden av sina krafter till att arbeta på sitt verk. Liksom flera gånger tidigare i sitt liv uppsökte han den fullständiga ensamheten. Vintermånaderna 1948 bodde han på en bondgård på den irländska landsbygden. Senare levde han allena i en stuga i Gallway på Irlands västkust. Hans enda nära grannar voro primitiva fiskare. Livet här blev likväl alltför ansträngande för honom i fysiskt avseende. Hösten 1948 bosatte han sig på ett hotell i Dublin. Fram till vårvintern 1949 hade han en utomordentlig arbetsperiod. Det var nu han skrev färdig den senare delen av »Philosophische Untersuchungen».

____________________
1 Moore har i Mind (vol. 63, 1954) utförligt redogjort för innehållet i föreläsningarna.

20
 
   Under sina två sista levnadsår var Wittgenstein svårt sjuk. Hösten 1949 konstaterades cancer. Wittgenstein var då på besök i Cambridge efter hemkomsten från en resa till Förenta Staterna. Han återvände inte till Irland, utan levde återstoden av sitt liv hos vänner i Oxford och Cambridge. Hösten 1950 besökte han Norge med en vän och hyste planer på att igen slå sig ned där. Han var oförmögen till arbete under en del av sjukdomstiden. Det är anmärkningsvärt, att han under den sista månaden av sitt liv var uppe och vid bästa andliga vigör. Ännu två dagar före sin död skrev han ner tankar. De äro i nivå med de bästa, som han tänkt. En del av det, som han skrev efter tiden i Dublin kommer senare att offentliggöras.
    Wittgenstein var en i högsta grad särpräglad, stark och suggestiv personlighet. Ingen, som kom i beröring med honom, kunde undgå att ta intryck. Några kände sig bortstötta. De flesta fängslade han. Man kan säga, att Wittgenstein skydde bekantskaper, men behövde och sökte vänner. Han var en oförliknelig, men fordrande vän. Jag tror, att de som älskade honom och vunno hans vänskap i regel samtidigt fruktade honom.
    Liksom det uppstått allsköns vilseledande mytbildning kring Wittgensteins person, uppstod det en hel del osund sekterism bland hans elever. Wittgenstein plågades härav. Han menade, att det inflytande han hade som lärare på det hela taget mera skadat än gagnat hans lärjungars utveckling till självständigt tänkande människor. Jag fruktar, att han hade rätt. Jag tror mig också kunna delvis inse, varför det förhöll sig så. På grund av djupet och originaliteten i sitt tänkande är Wittgenstein mycket svår att förstå och ännu svårare att följa. Samtidigt verkar utstrålningen från hans personlighet och stil sällsamt lockande och övertygande. Att lära av Wittgenstein utan att taga efter uttryck och slagord, ja utan att söka härma hans tonfall, miner och gester var nästan omöjligt. Faran var, att tankarna blevo jargong. Märkliga mäns förkunnelse har ofta en enkelhet och självfallenhet, som gör det svåra skenbart lätt att efterlikna. Deras elever bli därför oftast betydelselösa epigoner. Deras världshistoriska betydelse visar sig inte heller i lärjungarna utan i påverkningar av ett mera indirekt och komplicerat slag.

21

    De mest utmärkande egenskaperna hos Wittgenstein voro det stora, rena allvaret och den kraftfulla intelligensen. Jag har aldrig råkat en människa, som i något av dessa avseenden gjort ett lika starkt intryck på mig som Wittgenstein.
    Jag tror man kan skilja mellan två huvudformer av allvar hos en karaktär. Den ena formen är mera släkt med begreppet »religion» den andra med begreppet »moral». Allvaret och strängheten i Wittgensteins väsen var, så förekommer det mig, bestämt av det förra slaget. Likväl var Wittgensteins religiositet knappast under något enda skede av hans liv identisk med en kristen tro. Men den är inte heller okristen i samma mening som Goethes. Jag tror man träffar något viktigt, om man säger att Wittgensteins religion inte var en panteism. »Gott offenbart sich nicht in der Welt», skriver han i »Tractatus». Wittgensteins världsbild är mörk. Hans uppfattning om människans vanmakt var kanske inte olik vissa läror om predestinationen. På tidsläget såg han med bottenlös pessimism. Tanken på Gud, sade han, var för honom i främsta rummet tanken på en dömande och fruktansvärd makt.
   Wittgenstein var inte i egentlig mening någon »lärd» man. Också hans temperament var mycket olikt det, som vi vant oss att förbinda med »den lärde». »Kylig objektivitet» och »disengagerat betraktande» äro ord som illa passa på honom. I allt som han gjorde lade han hela sin själ. Han var liksom ständigt på resa. Tvivlet var hans vandringsstav. Från sina övervunna positioner tog han avstånd med ett eftertryck som gränsade till fientlighet.
    Vetande var hos Wittgenstein intimt förbundet med kunnande. Det är belysande att hans första studier gällde de tekniska vetenskaperna. Han hade gedigna insikter i matematik och naturvetenskap: inte en omfattande beläsenhet, men en verklig förtrogenhet med räknandets och det vetenskapliga experimentets tekniker. Hans många estetiska intressen ha samma aktiva och levande karaktär. Han kunde bygga ett hus, skulptera, teckna och leda en orkester. Han hade kanske inte blivit en mästare på dessa områden. Men han var ingen »dilettant». Samma allvarliga drift att skapa ligger till grund för alla yttringar av hans mångdimensionerade ande.
    I filosofiens klassiker hade Wittgenstein inte någon systematisk

22

beläsenhet. Han kunde läsa bara sådant, som han med själ och hjärta kunde tillägna sig. Vi ha sett, att han som ung läste Schopenhauer. Om Spinoza, Hume och Kant — tre inbördes mycket olika tänkare - sade han, att han bara bitvis förstod dem. Jag tror inte att han kunnat uppskatta Aristoteles eller Leibniz, två stora logiker före honom. Men det är betecknande, att han läste och tyckte om Platon. Både i framställningen, metoden och temperamentet bakom tankarna måste han ha igenkänt kongeniala drag.
    Starkare intryck än av filosoferna i ordets trängre mening hade Wittgenstein tagit av några författare på gränsen mellan filosofiens, religionens och diktens värld. Hit höra Augustinus, Pascal, Kierkegaard, Dostojevskij ochTolstoj. De filosofiska partierna i Augustinus »Bekännelser» leda osökt tankarna till Wittgensteins sätt att filosofera. Mellan Wittgenstein och Pascal finns en djupgående filosofisk parallell, som förtjänade att bli närmare belyst. — Nämnas må här, att Wittgenstein mycket uppskattade Otto Weiningers egenartade produktion.
    En sida av Wittgensteins verk, som säkert i framtiden kommer att uppmärksammas mera än hittills, är den språkliga. Inte för intet står språkets begrepp i medelpunkten för Wittgensteins tänkande. Det skulle förvåna, om han inte en dag kommer att räknas till den tyska prosans klassiker. Den litterära kvaliteten hos satserna i »Tractatus» är känd och erkänd. Lika märkligt är språket i »Philosophische Untersuchungen». Stilen är enkel och klar, satsbyggnaden säker och överskådlig, rytmen lättflytande. Formen närmar sig stundom dialogens med påståenden och motpåståenden, stundom förtätas den liksom i »Tractatus» till aforismens. Få filosofiska skriftställare äro så tacksamma att citera. Två saker äro påfallande: frånvaron av litterär »utsmyckning» och av teknisk terminologi. Föreningen av stram behärskning med den rikaste fantasi, intrycket av på samma gång självfallen fortsättning och överraskande vändning leder tanken till några stora mästare på ett annat område från Wittgensteins hemstad.
    Det kan synas egendomligt att Schopenhauer, en av den filofofiska prosans största mästare, inte påverkat Wittgensteins skrivsätt. En skriftställare, som Wittgenstein på ett ofta förbluffande

23

sätt påminner om, är däremot Lichtenberg. Wittgenstein skattade Lichtenberg högt; i vad mån han kan sägas ha lärt av honom, vet jag ej. Det förtjänar framhållas, att också en del av Lichtenbergs tankar i filosofiska ämnen ha en påfallande frändskap med Wittgensteins.
    Det är ganska säkert, att Wittgensteins både personlighet och verk i framtiden komma att bli föremål för mycket varierande kommentarer och ge upphov till olika tolkningar. Hos Wittgenstein ha många motsatser ingått förening. Jag har redan nämnt motsatsen mellan det oroliga och dynamiska i hans liv och personlighet och det harmoniska och statiska i hans verk. Författaren till aforismerna »Das Rätsel gibt es nicht» och »Was gesagt werden känn, känn klar gesagt werden» var själv en gåta och hans satser ha ett implicit tankeinnehåll, som ofta sträcker sig djupt under den språkliga ytan. Man har sagt, att han var på samma gång logiker och mystiker. Termerna som sådana passa illa, men de antyda något karaktäristiskt. De som närma sig Wittgensteins verk skola kanske ibland söka dess väsenskärna mera i en rationell, »matter of fact» dimension, ibland mera i en irrationell, icke-vetenskaplig och översinnlig riktning. I den redan existerande litteraturen om Wittgenstein finnas exempel på båda uppfattningarna. Dylika ensidiga »tolkningar» ha ringa värde ur biografisk synpunkt. För den, som försöker förstå Wittgenstein i hela hans rika mångfald, måste de te sig som förfalskningar. Intressant hos dem är att de visa, i hur många riktningar hans verkningar sträcka sig. Det har förekommit mig, att en k l a s s i k e r s väsen ofta består i en sådan outtalad mångdimensionalitet, som på samma gång lockar och trotsar vårt sökande efter entydighet.