Naturen som ideal

Upphovsman/kvinna: von Wright Georg Henrik
Utgivningsår: 1962
Publicerad i Filosofia.fi: 28.12.2011
Published in/Publicerad i/Julkaistu
Nya Argus 1962: 273-275, 283-285, 305-307, 315-318.

© The von Wright Heirs/ von Wrights arvingar/von Wrightin perikunta

The Georg Henrik von Wright Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/vonWright> ed./red./toim. Yrsa Neuman & Lars Hertzberg 2009.
Inskanning & transkribering/Skannerointi & litterointi/Scan & transcription: Filosofia.fi Tommi Palosaari, Sonja Vanto, Erik Hallstensson, Barbro Nordling.
Naturen som ideal
   
     1. Det är ganska tydligt, att vi nutidsmänniskor lever i början av ett skede, när livet på jorden blir alltmera likformigt. Man kunde kalla pro­cessen jordklotets integration. Den innebär t.v. inte en ekonomisk eller politisk integration i stor skala. Utan det är i första hand fråga om en stan­dardisering av våra vardagliga beteendemönster. Nästan överallt i världen hör människor numera på radio och tittar i television, åker bil, går på bio, får del av dagsnyheter från främmande län­der. De nya hus, som byggs, ser ungefär lika ut i Finland, Brasilien eller Mongoliet. Människor lärs också i allt större utsträckning samma färdighe­ter, bl.a. att läsa och skriva. Lokala bruk och sed­vänjor försvinner. Folkkulturerna blir provinsiel­la färgklickar inom ramen för en ensartad mondial civilisation.
     Den process, som det här är fråga om, har sin upprinnelse i västerlandet. Men den betyder inte direkt, att s.k. västerländsk kultur sprider sig över världen. Utan den innebär i första hand, att alla jordens folk ärver och med sitt eget liv införlivar en av den västerländska kulturens märkligaste skapelser: tekniken.
     Ordet »teknik» används i många besläktade be­tydelser. I en mycket vid mening kunde man med teknik förstå allt, som faller under den engelska termen »a labour-saving device». Teknik i denna mening finns redan på mycket primitiva kultur­stadier, — kanske t.o.m. i djurvärlden. Här skall jag nyttja ordet i en mera speciell, men för den skull inte ovanlig eller långsökt betydelse. Med teknik skall jag förstå användningen av veten­skaplig kunskap för att omforma verkligheten i enlighet med människans målsättningar. Den s.k. »moderna tekniken» är i eminent grad tillämpad vetenskap. Livsförhållanden, som får sin prägel av (den moderna) tekniken och där människan finner det självklart, att hon skall nyttja sitt ve­tande till att s.a.s. övervinna naturens motstånd mot hennes önskningar, kunde kallas en teknolo­gisk livsform eller -stil.
     Det är alltså i teknikens eller riktigare: den

_______________
Denna artikel är den första i en serie om fyra. Deras tema är natur-begreppets förvandlingar och den syn på förhållandet mellan natur och människa, som ligger till grund för den moderna vetenskapen och tekniken. Stommen i artiklarna är två föredrag, som jag nyligen hållit, det ena i Tekniska Föreningen i Finland, det andra i Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund.


     teknologiska livsstilens tecken, som jordklotets in­tegration försiggår. Denna livsforms utbredning består inte bara i ett avnämande av produkter för konsumtion. Också produktionsmedlen övertas av folken utanför den västerländska kretsen. Och med »produktionsmedel» menar jag inte i första hand fabriker och maskiner, utan det som är den moderna teknikens andliga grund: den vetenskap­liga kunskapen om naturen.
     Envar av oss som strävar att förstå den värld vi lever i, har anledning att reflektera över den teknologiska livsformen. Man kan göra det från många utgångspunkter. Man kan t.ex. anställa betraktelser om denna livsforms lämplighet och värde för människan, — och höjer då kanske gär­na ett moraliserande pekfinger. Här skall jag när­mast uppehålla mig vid dess historiska förutsätt­ningar och det som kunde kallas dess ideologiska bakgrund.

     2. Det har funnits många högkulturer på jor­den före den västerländska. T.ex. antikens kultur eller de gamla kulturerna i Indien och Kina. Men ingen av dem frambragte en teknik av närmelsevis samma betydelse för livets vardag som vår kultur har gjort. Man frågar sig, varpå detta beror.
     Det vore dumt att mena, att orsaken vore vår kulturs andliga överlägsenhet som sådan framom tidigare kulturer. Vi har ingen rätt att anse t.ex. att västerlandets konst eller litteratur eller filosofi nått högre än antikens.
     Inte heller är det helt riktigt att mena, att tidi­gare kulturer saknat en högt utvecklad vetenskap. Matematiken nådde hos greker och araber en ni­vå, som varit tillräcklig som underlag för en nog så raffinerad teknik. En hel del prov på »raffi­nerad teknik» finns det förvisso från tidigare kul­turer, — framför allt i form av byggnadsverk. Men raffinemanget s.a.s. satt i händerna snarare än i hjärnan. Själva idén att göra vetenskapen, resultaten av sanningssökandet för dess egen sikull, till underlag för tekniska tillämpningar var tidigare kulturer i stort sett främmande. Detta, tror jag, är huvudorsaken till att en teknologisk livsform inte utvecklades hos dem.
     Varför kom man inte på idén tidigare? Var det andlig tröghet och bristande initiativkraft? Eller var det frånvaron av lyckliga tillfälligheter?
    Jag tror inte det är någon tillfällighet, att vi kombinerat vetenskapligt kunskapssökande med

273

tekniska tillämpningar. För att kombinationen skall komma till stånd fordras en särskild syn på människans förhållande till vetenskapens objekt: verkligheten. Den »del» av verkligheten, som här kommer i fråga, är naturen.
     Olika kulturmiljöer har sett olika på förhållan­det mellan natur och människa. I det följande skall jag påminna om, hur vi kommit till vår syn på relationen i fråga och hur den avviker från några andra sätt att se på saken. Mitt jämförelse­material kommer att vara den grekiska antiken och den kristna medeltiden.
     Jag är givetvis medveten om att det är en ko­lossal förenkling att alls tala om »grekernas» eller om »vår» uppfattning om det ena eller det andra. Man måste vara på sin vakt mot de faror, som ligger i dylika förenklingar. Men förenklingarna är för den skull inte obrukbara. Det finns förvisso typiska drag hos olika epoker i kulturens historia. Att framhäva dragen underlättar vår orientering — både i det förflutna och i nuet. Man kan inte kritisera någon för att ha framhävt dem på den grund att dragen inte är genomgående giltiga. Kritiken måste motiveras med att dragen inte är typiska eller att deras framhävande inte gagnar orienteringen. Jag vill hoppas, att det schemati­serande sätt, varpå jag här talar om antikt eller medeltida eller modernt synsätt inte drabbas av kritik på sådana grunder.

     3. Man kunde säga, att vetenskapens förutsätt­ning är tron, att verkligheten (naturen) är intelligibel, d.v.s. att dess byggnad och skeenden är be­gripliga för tanken, kan beskrivas och förklaras i rationella termer.
      En sådan tro är inte självfallen. Tror man, att allt som händer är slumpmässigt eller ett resultat av andars och gudomars ingripanden, tror man inte att verkligheten är intelligibel. Jag skall inte här diskutera, vad tron på verklighetens intelligibilitet exakt skall anses innefatta.
     Hos grekerna föddes tron, att verkligheten kan begripas av tanken, under det viktiga brytnings­skede på 600- och 500-talen, som markerar upp­komsten av deras kulturs gyllene tidsålder. Gre­kernas, d.v.s. de grekiska filosofernas, tro på na­turens intelligibilitet får anses ha varit lika djupt rotad som den västerländska människans, d.v.s. västerlandets tänkares och vetenskapsmän, efter det stora naturvetenskapliga genombrottet under senrenässansen och barocken. Men antikens syn på människans förhållande till naturen var en annan än vår. I naturens ordning såg grekerna snarast ett ideal eller mönster för människan både som individ och som samhällsvarelse. Deras filosofer kallade denna ordning kosmos, d.v.s. den perfekta eller riktiga eller sköna ordningen.
     Vi förstår kanske den klassiska antikens syn på naturen bäst, om vi ställer den i samband med den roll som den medicinska vetenskapen och vis­domen hade i grekiskt kulturmedvetande. Rollen motsvarar den, som fysiken spelar i vårt. Vi tän­ker på naturen helst med tillhjälp av fysikaliska modeller. Grekerna gjorde det med tillhjälp av medicinska analogier. — Det är värt att notera i sammanhanget, att grekiskans physis kommer från verbet phyein, som betyder alstra, latinets natura åter från nascor, som betyder födas. Detta etymologiska samband mellan natur och upphov ger antikens sätt att tala om naturen en biologisk accent, som sedermera gått förlorad ooh hos oss snarast utibytts mot en fysikalisk.
     Den friska människokroppen var för hellenen den yttre naturens mest fulländade uppenbarelse­form. — Kroppens naturliga tillstånd är hälsa. Sjukdom är en avvikelse, en störning i naturens normala förlopp. Läkarvetenskapens uppgift är att finna orsakerna till sådana störningar och åter­föra den sjuka kroppen till harmoni med naturens norm.
     Det grekiska ordet för orsak är aitia. Det lever kvar i vårt språk i den medicinska termen etiologi, läran om sjukdomsorsaker. Men egentligen bety­der ordet kunskap om orsaker i allmänhet. Ur­typen för en orsak var för grekiskt betraktelsesätt orsaken till en störning av ett naturligt jämvikts­läge. Orsaken är ansvarig för något ont eller »onaturligt». Här är det intressant att lägga mär­ke till att det grekiska ordet aitia, alldeles liksom det finska ordet syy, betyder inte bara det som vi kallar orsak, utan också skuld.
     Slagordsmässigt kunde man uttrycka den gre­kiska synen på förhållandet mellan natur och människa så här: Naturen bör följas. Vetenska­pens uppgift, utöver det rena sanningssökandet, är att hjälpa människan att leva »i enlighet med naturen». Detta gäller inte bara läkarvetenska­pen, som ser till människans kropp, utan också studiet av människan som moralisk ooh social va­relse. Platons etik och statslära t. ex. bygger sina huvudstycken på medicinska analogier. Inte bara kroppslig sjukdom, utan också moraliskt förfall, rättsröta och social orättvisa är naturvidrigheter, som måste korrigeras med naturen som rättesnöre. Platons berömda lära om den ideala staten kunde kallas en vision av ett politiskt »naturtillstånd», d.v.s. av en frisk och ofördärvad samhällskropp.

     4. Motsatsen till tanken, att naturen bör följas, är tanken att människan kunde härska över na-

274

turen. Den senare tanken är främmande för gre­kiskt synsätt. Grekernas syn på förhållandet mel­lan natur och människa är därför oförenligt med en teknologi, kunde man säga.
     Men orden »teknik» ooh »teknologi» kommer från grekiskan. Det har därför sitt intresse att se, vad de ursprungligen betyder. Grekiskans techne översätts bäst med svenskans »färdighet» eller med »konst» i den betydelse av ordet, som åsyftas i »kokkonst» eller »läkekonst». Också de sköna konsterna kallade grekerna technai, färdigheter. Läkaren och konstnären var tekniker enligt grekisk terminologi. Läkarens speciella teknik bestod i att återställa rubbningar i kroppens balans. Konstnä­rens speciella teknik var att kunna härma eller imitera naturen.
     Det grekiska ordet för härmning är mimesis. Alla grekiska filosofer, som tänkt över saken, syns ha varit ense om att konst, i vår betydelse av or­det, är till sitt väsen mimetisk. För en nutida läsare låter det främmande, när t.ex. Aristoteles i sin »Poetik» låter förstå, att inte bara måleri och skulptur, utan också diktkonst och musik är former av imitation. Man frestas tro, att Aristote­les antingen hade en naivt »realistisk» uppfatt­ning om vad konst är, eller också använder ordet mimesis i en besynnerlig och svåröversättlig be­tydelse. Så är likväl inte fallet. Man förstår hans åsikt bättre, om man beaktar, att den »natur», som konstnären efterbildar, inte är den »råa» utan den »ideala» naturen. Allt i verkligheten har sitt rätta mått, — färgers, formers och toners samspel lika väl som mänskliga handlingar och karaktärer. Verkligheten avviker ofta från idealet, ehuru den i någon mening också kan sägas omedvetet efter­sträva de rätta måtten. Konstnären strävar med­vetet att återge idealet i naturen. Han kan lära oss se sakernas »sanna natur» genom att abstrahera från ovidkommande realistiska detaljer, som avviker från normen.
     Grekernas syn på konsten som imitation illu­strerar på ett ypperligt sätt deras uppfattning om naturen som ideal.

     5. Det är kanske ingen ren tillfällighet, att grekernas största estetiker också var deras på idé­utvecklingen mest inflytelserika fysiker.
       Den för modern uppfattning troligen mest främmande delen av Aristoteles fysik är hans lära om rörelse. Varje kropp har en ort, där den av naturen hör hemma, lär Aristoteles. Rörelse är en kropps strävan till dess naturliga ort. De tunga kropparna faller nedåt mot jordens medelpunkt, som enligt Aristoteles också är universums. De lätta kropparna, t.ex. rök eller vattenånga, stiger uppåt mot världsalltets periferi. Himlakropparna är varken lätta eller tunga. Därför rör de sig i cirklar kring jorden, evigt på samma avstånd från världsmedelpunkten.
     De tre slagen av rörelse: mot medelpunkten, från medelpunkten, i cirkel kring medelpunkten, är kroppars naturliga rörelse. All annan rörelse är onaturlig eller tvungen. I denna indelning lig­ger samtidigt en värdering. »Onaturlig» rörelse är ur vetenskaplig synpunkt ointressant. En teori om annan rörelse än den »naturliga» är inte en angelägen uppgift för naturforskningen.
     Ett av teknikens vetenskapliga postament är läran om de s.k. enkla maskinerna. Hävstänger, block och lutande plan är i utpräglad grad vehiklar för »onaturliga» rörelser i aristotelisk mening. En smula generaliserande kunde man sä­ga att, om vi utgår från grekernas naturbegrepp, så bygger tekniken inte på en naturvetenskap, utan på en vetenskap om det onaturliga.
     Få idéer har verkat mera hämmande på fysi­kens utveckling än Aristoteles indelning av rö­relse i naturlig och tvungen. Först sedan man gjort rent hus med Aristoteles dynamik, var fäl­tet fritt för en fysik med tekniska tillämpningar. Men Aristoteles rörelselära är ett logiskt utflö­de ur hans naturuppfattning. För att en ny fysik —det vi kallar »fysik» — skulle uppstå och fram­gångsrikt utvecklas, behövdes ett nytt naturbe­grepp och en ny syn på människans förhållande till naturen. I fysiken dominerade Aristoteles än­da fram till Galileo. 1) Men långt tidigare hade antikens naturbegrepp upplösts för att ge rum för nya åskådningar. Den upplösande och samti­digt nyskapande faktorn var kristendomen.

G. H. v. W.

     1) Det finns intressanta ansatser till en »modernare» naturvetenskap under antiken, särskilt den hellenistiska ti­den. Archimedes är det mest intrycksbjudande exemplet. Orsakerna till att dessa ansatser s.a.s. kvävdes i sin linda bör sannolikt sökas på flera håll. Inneboende begränsningar i den hellenska synen på naturen är kanske en. En annan faktor av betydelse i sammanhanget är den frambrytande »transcendentalism» som kännetecknar senantikens oer­hört brokiga religiösa kulturkarta.

275

Den detroniserade och den återupprättade naturen

     1. För grekerna var naturen läromästaren, mönstret som skulle följas. Det naturligas mot­sats var det onaturliga.
     Man kunde säga, att i den kristna ideologien motsatsparet naturligt-onaturligt utbyts mot paret naturligt-övernaturligt. Den djupa klyftan går mellan Guds rike och denna världen. Världsligt-övervärldsligt är ett annat och kanske bättre namn på kontrasten.
     Det är klart, att med denna nya dualism följer en radikal omläggning av värdeaccenterna. Re­dan i ordens valörer inneligger, kunde man säga, att det naturliga är bra och det onaturliga illa, — men också att det övernaturliga står över det na­turliga. Utbytet av dualismen mellan natur och onatur mot polariteten mellan natur och överna­tur leder därför med nödvändighet till en nedvärdering av naturen. Nedvärderingen är givet­vis inte till förmån för onaturen. Antikens respekt för det naturenliga lever vidare i kristet tänkan­de. Den nedvärdering, som inträffar, är till för­mån för det övervärldsliga (»supernaturala») — en dimension som saknas i grekernas syn på till­varon.
     Förändringen kunde också beskrivas så, att idealet i naturen bleknar bort och i stället frammanas en transcendent eller hinsides ideal-verk­lighet. Men processen är gradvis och dess resul­tat oprecist. Naturen är också Guds skapelse och som sådan god. Vid sidan av den goda naturen finns emellertid en »alia natura quam Diabolus induxit». Det synes mig att naturen, i betydelsen »sinnenas verklighet», inte har någon fullt fixe­rad plats i den kristna världsbilden. Den svävar obestämt i gapet mellan det supernaturala och det som kanske med större rätt än naturen kunde kallas dettas faktiska motpol: det infernala.
     Med en ny syn på verkligheten följer en ny syn på vetandet. Om Guds rike är verklighetens bästa »del» eller »skikt», så måste också dess utfors­kande vara vetenskapens högsta uppgift. Därför blir teologien vetenskapens framom andra under medeltiden. Av lättförstådda orsaker är logiken den del av filosofien, som trivs bäst i skolastikens andliga klimat. Det behövs subtila begreppsredskap för att tanken skall kunna tränga in i det över­naturligas sfär, som ju är i princip otillgänglig för empiriska observationer med sinnenas hjälp.
     Under intryck av de stora reformrörelserna i religion och vetenskap i början av nya tiden blev det tradition att se ner på den intellektuella od­lingen under medeltiden. Den skolastiska filoso-

283

fien och teologien fick ett stadgat vanrykte för att ha varit idel hårklyveri och nyttolös spekula­tion. Men om en skolastisk tänkare kunnat se in i framtiden, hade han antagligen fällt samma om­döme om den moderna fysiken. Vad för vär­de kan alla dessa sinnrikt uttänkta experiment och svårtolkade matematiska formler ha, då de ju inte tjänar det enda praktiskt väsent­liga: människans frälsning och upptagande i gudsrikets övervärldsliga gemenskap? Vardera attityden till den andra kulturformen ligger lika nära till hands, när man beaktar den ideologiska bakgrunden, — och vardera är ungefär lika be­rättigad eller oberättigad. I modern tid, när logi­ken igen upplever en renässans som filosofisk del­disciplin, har man f.ö. börjat se långt mera upp­skattande på skolastikens filosofi än vad tidigare generationer gjorde.

     2. Den detroniserade naturen kan givetvis inte längre gälla som högsta norm för människan. Om man inte har anledning att se upp till naturen, finns det två sätt att förhålla sig till den. Man kan antingen vända sig bort från den mot en »högre och bättre värld» — eller vända sig mot den för att ta välde över den. Ingetdera sättet går samman med den grekiska synen på naturen. Vartdera kan sägas vara förenligt med den krist­na synen. Men bara det ena sättet av de två: att vända sinnenas verklighet ryggen, uppfattas till en början som värdigt en kristen människa. Män­niskan tjänar Gud, när hon söker sina ideal i den övernaturliga värld, som Gud med sitt »Ord» uppenbarat för henne. Vetenskapens uppgift är att uttolka och dra konsekvenserna av »Ordet». Det som i kristen terminologi kallas människans »kött», binder oss vid naturen, sinnenas verklig­het. Köttet är ett hinder på vägen mot människans fullkomning. Därför skall det »övervinnas», dess lockelser och lustar kväsas. Det är en eftergift åt köttet, om människan söker exploatera naturens krafter och tillgångar för sina egna syften. Hon tjänar då inte längre Gud, utan kan misstänkas för att i stället ha ingått förbund med Den onde.
     Som synes har den kristna transcendentalismen och det som jag tidigare kallade den tekno­logiska livsstilen en gemensam utgångspunkt. Tanken, att människan kan härska över naturen, har framgått ur samma frö som tanken, att hon bör vända sig bort från den mot det övervärlds­liga. Men från aningen om själva möjligheten är steget ännu långt till förverkligandet. Också som idé förblir den teknologiska livsformen otillgäng­lig för medeltidens människa. Ty denna idé är inte identisk med tanken, att människan kan härska över naturen. Teknik, i den mening som vi här brukar ordet, är vetenskapens metodiska utnytt­jande för att etablera i fråga varande herravälde. Och medeltidens vetenskap ville tjäna människans gudssökande, inte hennes världsliga ambitioner.

     3. Det sista är emellertid en sanning med en viktig modifikation. Den skolastiska teologien och filosofien, »Guds vetenskap», hade en konkurrent under medeltiden. Denna medtävlare är magin eller svartkonsten. Den kan med fullt skäl också kallas »Djävulens vetenskap».
    Vetenskapen bygger på förutsättningen, att verkligheten kan begripas. Det är diskutabelt, i hur hög grad skolastiken skall anses ha accepte­rat denna förutsättning och därför kunna kallas »vetenskap» i full mening. Den religiösa tros­grunden begränsar räckvidden hos kravet på be­griplighet. Men säkert är, att svartkonsten inte var vetenskap. För magins grundidé är inte, att verkligheten kan begripas, utan att »makterna» kan »besvärjas», d.v.s. påverkas med olika knep och trick utan rationell grund i mänsklig erfaren­het eller eftertanke.
     Men också om medeltidens djävulsvetenskap inte var egentlig »vetenskap», medan gudsveten­skapen åtminstone delvis var det, så är det ett faktum att det är den förra och inte den senare, som är den närmaste idéhistoriska föregångaren både till den nya naturvetenskapen och till den moderna tekniken.1) Man kan säga, att magi och teknologi har gemensamt, att båda åsyftar ett her­ravälde över naturen för mänskliga ändamål. Men medan teknologien står på vetenskapens grund, står magin på vidskepelsens. Den idéhis­toriska gränsen mellan dessa två grundvalar för en gemensam verklighetsorientering är emeller­tid inte skarp. Magin är också primitiv empiri och trevande experimentkonst. Längst i rationali­sering når den medeltida svartkonsten hos Para-celsus, som var en samtida till Luther. Och paracelsismen eller den vidsträckta rörelse, som ut­gick från den schweiziske alkemisten och kvack-

     1) Också inom skolastiken påträffar vi ansatser i rikt­ning både mot en experimentell och mot en matematiserad naturforskning. Den »experimentalistiska» linjen är företrädd framför allt i England. Den kommer ibland snud­dande nära svartkonsten. Den matematiserande tendensen har sina främsta representanter bland nominalisterna i Pa­ris på 1300-talet. Men i likhet med de »moderna» ansatser­na under hellenismen förkvävs också motsvarande ansatser inom skolastiken. I vartdera fallet har det sitt stora intresse att reflektera över orsakerna till avstannandet. Det är märk­ligt, att skolastiken nådde längst i föregripandet av den moderna vetenskapen redan tre hundra år före Descartes och Galileo.

284

salvaren, är tillika den vetenskapliga revolutio­nens tidigaste fas.
     En samtida och meningsfrände till Paracelsus var doktor Johann Faust. Han sades ha sålt sin själ åt Den onde till priset av en inblick i natu­rens hemligheter, som skulle ge honom njut­ningar och makt. Faust är inte liksom Paracelsus minnesvärd som en vetenskapens vägrödjare i vidskepelsernas snårskog. Men diktarna gjorde Faust till en symbol. Faust kan ses som symbol för många saker. Bäst synes han mig symbolisera den hållning till verkligheten, ur vilken den mo­derna tekniken framvuxit. Marlowe låter Mefisto fresta Faust med orden:

Go forward, Faustus, in that famous art,
Wherein all nature's treasure is contained,
Be thou on earth as Jove is in the sky,
Lord and commander of these elements.


     Man kan säga, att mänskligheten följde upp­maningen, när den tillägnade sig en teknologisk livsstil. Den moderna människan känner sig för­visso som elementens överherre — inte bara på jorden utan snart också i himlarymden.

     4. För att idén, att människan kan härska över naturen, skulle mogna till en teknologi krävdes alltså, att den ingick förbund med ett vetenskap­ligt studium av naturen.2) Men för att detta skul­le bli möjligt och den tidigare alliansen med svartkonsten överges måste naturbegreppet undergå ännu en metamorfos. Medeltidens transscendentalism, naturens underordnande under det övernaturliga måste brytas. Naturen måste på nytt s.a.s. få komma till sin rätt i kulturmedvetan­det.
     Övergången från medeltiden till nya tiden har många ideologiska aspekter. Men de har alla nå­got att göra med upproret mot transcendentalismen och med naturens återupprättelse. — De religiösa reformrörelserna bryter kyrkans makt och splittrar den kristna enheten. På lång sikt ar­betar reformationen för sekulariseringen, livsfor­mernas förvärldsligande, minst lika mycket som för aktiveringen av en slappnande religiositet. Re­nässanshumanismen verkar för naturbegreppets omvärdering genom att framhålla antika livs- och smakideal. I ännu högre grad kommer en ny syn på naturen till uttryck i renässansens måleri. Det är belysande, att en av tidens största konst­närsgestalter, Leonardo da Vinci, också är en banbrytare både för det vetenskapliga studiet av naturen och för den nya ingenjörskonsten på ve­tenskaplig grund. Leonardo, kunde man säga, är i sitt förhållande till naturen en rationaliserad doktor Faust. Därför är Leonardo också en bättre symbol än den historiska doktor Faust för nya tidens europeiska människa.
     Tack vare renässansens svärmeri för antiken bär dess upptäckt av naturen delvis prägel av för­sök att väcka till liv avdomnade ideal. Först med det stora idégenombrott, som leder till den nya naturvetenskapens uppkomst och som hör till barocken snarare än till renässansen, blir det uppen­bart, att den rehabiliterade naturen inte är anti­kens ideal-natur, utan ett nytt natur-begrepp. Kanske kunde det kallas naturen som experiment­fält.
     Likaså är renässansens mångomvittnade »upp­täckt av människan», oaktat sina antika förebil­der och inspirationskällor, en nyupptäckt mera än en återupptäckt. Detta gäller både för renässan­sens syn på kroppen och dess uppfattning om sjä­len. Trots sitt intresse för människokroppen och sin benägenhet att tänka i medicinska analogier gjorde grekerna inte någon insats att tala om i anatomien. Det är belysande, att just anatomien blev renässansens insats par excellence i natur­vetenskaperna. Grekernas intresse för kroppen var terapeutiskt. De såg den ur synpunkten hälsa och sjukdom. För Leonardo och Vesalius är män­niskokroppen framför allt ett fängslande maski­neri att undersöka. Deras vederlike i psykologien är Montaigne. Det är lärorikt att jämföra dennes insiktsfulla nyfikenhet angående själslivets anato­mi med Platons lidelsefulla bemödanden om sjä­lens hygien och terapi. Två världar står här mot varandra.


     2) En framträdande plats i bilden av den moderna tekni­kens och industrialismens föregångare intar medeltidens hantverk. Detta representerar en högtstående teknisk skick­lighet på många områden. Men medeltidens hantverk är inte, liksom vår teknik, en systematisk tillämpning av sin tids högsta intellektuella odling. Redan på den grund be­gränsas dess inverkningar på kulturen, »livsstilen», till en obetydlighet i jämförelse med den moderna tekniken.



G. H. v. W.

De två revolutionerna

     1. Det är knappast ett misstag eller en över­drift att säga, att de två revolutioner som brukar kallas den vetenskapliga och den tekniska varit de mest djupgående förändringar, som mänsklig­heten upplevt under den s.k. nya tiden. Den första är en omvälvning i tänkesätt, den andra i levnadsvillkor. Man kunde också säga, att den första omvälvningen berör människans teoretiska, den andra hennes praktiska förhållande till verk­ligheten. I grund och botten är det fråga om två sidor av samma stora skeende.
     Den vetenskapliga revolutionens genombrotts­tid är senrenässansen och barocken. Hos många av omvälvningens ledande män påträffar vi ännu rester av medeltida magi, t.ex. hos Kepler. Hos andra lever arvet från skolastiken, starkast kan­ske hos filosoferna Bacon och Descartes — deras egna protester mot detta arv till trots. Den mest rationaliserade, av magins och skolastikens dubb­la arvsmassa obelastade av vår vetenskaps klassi­ker, är utan tvivel Galileo.
   Den vetenskapliga revolutionen var i första hand en omgestaltning av den astronomiska och fysikaliska världsbilden. Som genomlbrottsskedets både kulmination och avslutning kan man anse Newtons lära om gravitationen och himlakropparnas mekanik. Newtons stora verk om »Na­turfilosofiens matematiska principer» (»Principia mathematica philosophiae naturalis») är en av människoandens mest vördnadsbjudande presta­tioner.
     Innefattar vi i den vetenskapliga revolutionen också de nya tänkesättens utbredning till andra discipliner, pågår omvälvningen fram till våra dagar. Det dröjde ännu bortåt två hundra år ef­ter den nya astronomiens och den matematiska fysikens uppkomst, innan kemien blev en veten­skap i modern mening. De biologiska facken be­varade sin aristoteliska grundprägel ända till mit­ten på 1800-talet. I psykologien och sociologien utspelas »den vetenskapliga revolutionen» inför våra ögon. Vi kan ännu inte klart se den form, som dessa unga vetenskaper håller på att stöpas i.

     2. Den teknologiska livsstilen, främmande för antiken, kanske dunkelt anad av medeltidens svartkonstnärer, fick i ett tidigt skede av den ve­tenskapliga revolutionen en lysande filosofisk ut­tolkare i engelsmannen Francis Bacon. Bacon är den första som till fullo insett, att den nya natur­vetenskapens tillämpningar skulle få omstörtande följder både för den enskildes och för de mänsk­liga samfundens liv. I dessa praktiska följder såg han den vetenskapliga revolutionens mening och mål. Bacon kunde hedras med namnet »teknolo­giens mästerfilosof».
     Ett bevingat ord av Bacon säger, att kunskap är makt. Med »makt» avsåg Bacon inte i första hand politisk makt eller ekonomiskt och socialt inflytande. Utan han avsåg något som kunde kal­las »ingenjörsmakt», d.v.s. förmåga att ingripa reglerande i naturprocesserna på grundval av kännedom om dem. Och med »kunskap» menade Bacon inte insikter i största allmänhet. Utan han tänkte särskilt på kännedomen om orsaker eller de kausala mekanismerna i naturens verknings­sätt.
     Här är det på sin plats att kort jämföra Bacons, inklusive vår, uppfattning om orsaker med gre­kernas. I en tidigare uppsats noterade vi, att gre­kiskans ord aitia, liksom finskans syy, betyder bå­de orsak och skuld, och att enligt antikt synsätt en orsak framför allt var en faktor, som var an­svarig för en störning av ett jämviktstillstånd. För Bacon, liksom för modernt vetenskapligt syn­sätt över huvud, är en orsak framför allt en fak­tor, vars reproduktion möjliggör en förutsebar upprepning av vissa verkningar. Genom att fram­kalla och undertrycka orsaker kan människan styra naturförloppet.
     De verkningar som en given faktor framkallar i en given situation, beror inte bara på faktorn i
305


fråga själv, utan också på situationens art. Sam­ma orsaker kan i olika situationer framkalla myc­ket olika verkningar. För att överhuvud komma underfund med de verkningar, som skall tillskri­vas en given faktor, måste man kunna kontrollera situationen så, att en iakttagen verkan inte kan bero på någon omständighet, som undgått att bli observerad. Studiet av kausala samband under kontrollerade betingelser är det (natur)vetenskapliga experimentets idé. Utan experiment är veten­skaplig kunskap om naturens kausala samman­hang inte möjlig, inskärper Bacon oupphörligt. Det är inte en självklar sak, att den kontroll och överblick av de kausala faktorernas spel, som ett experiment förutsätter, alls skall vara möjlig att uppnå. Med det är ett faktum, att den i stor ut­sträckning låter sig förverkliga. Utan den skulle varken vår vetenskap eller vår teknik finnas.
     Bacon och Montaigne delar äran att ha gett upphov till en ny litterär genre, essayn. Termen hade inte använts före dem. Den betyder ungefär detsamma som »experiment». Det blir inte fullt klart hos någondera författaren, om de avsåg ex­periment med ett nytt sätt att skriva eller med själva ämnet, människonaturen. Montaignes och Bacons essayer är i ingen händelse, vad vi nu­förtiden skulle kalla experimentell psykologi. Men de är uttryck för samma experimentella an­da, som den i vilken Vesalius och Harvey före­tog sina anatomiska sektioner i kroppens vävna­der.

     3. När Bacon filosoferade om den tillämpade vetenskapens inverkningar på livet, skedde det i utpräglat optimistiska tongångar. Bacon kunde inte föreställa sig något annat än att den tekniska utvecklingen måste öka människornas lyckomöj­ligheter och samhällenas välfärd. Han hade inte något erfarenhetsmaterial att stöda sin optimistis­ka tro på. Bacon levde i den vetenskapliga revo­lutionens början, drygt två och ett halvt sekel innan den tekniska revolution på allvar inletts, som han så vältaligt siat om. Hans optimism kan tyckas oss väl ljus och naiv. Pessimistiska kultur­kritiker i modern tid menar kanske, att Bacons värdesättning av den teknologiska livsformen var i grunden oriktig.
     Vi skall inte här fördjupa oss i frågan, om tek­niken gjort mänskligheten lyckligare. Jag tror f.ö., att frågan saknar djupare intresse. Fantaster och kverulanter menar sig veta svaren; den som inser, hur komplicerad frågan är, förstår att ett entydigt svar på den alls inte kan ges.
     Intressant är däremot själva faktum, att den tekniska revolutionen givit upphov till mänskliga anpassningsproblem, om vilkas art och omfattning Bacon och hans samtid inte hade någon aning.
     Den tekniska revolutionens tidigaste fas — den som också kallas »industrialismens genombrott» — utmärktes framför allt av produktionsteknikens mekanisering. Det var denna fas i den tekniska revolutionen, som Marx upplevde. Den gjorde ett så djupt intryck på honom, att han ville se hela världshistorien som en funktion av förändringar i produktionssätt. Tanken var genial fast ensidig. Produktionsteknikens mekanisering förde med sig svåra sociala missförhållanden och mycket mänsk­ligt lidande. Den starka upplevelsen av det in­dustrialiserade samhällets primära anpassningsproblem blev den känslomässiga och humanitära utgångspunkten för Marx samhällslära. Men lik­som man mot den marxistiska historiefilosofien kan invända, att den ensidigt tar fasta på tek­nikens inverkan på produktionen, kan man mot den marxistiska socialetiken invända, att den un­derskattat de industrialiserade samhällenas för­måga att på evolutionär väg lösa sina sociala an­passningssvårigheter. — Marx är väl den tekniska erans filosof framom andra. Men det är anmärk­ningsvärt, i hur hög grad Marx' tänkande är tidsbundet vid den särskilda fas av den tekniska re­volutionen, som han råkade leva i.
     Den tekniska revolutionen började i ångkraf­tens tecken. Nästa huvudskede, som följde med elektricitetens tämjande, har framför allt inver­kat omformande på människans konsumtionsva­nor. Det s.k. dagliga livet har blivit radikalt an­norlunda. Tydligast märks väl förändringarna i hemmen. De särskilda anpassningsproblem, som denna fas av den tekniska revolutionen gjort brännande, berör livsrytmen och de mänskliga be­hovens balans. Tekniken har skapat en embarras de richesse på nyttigheter, som föder nya behov och livnär gamla långt över den naturliga mätt­nadspunkten. Livet blir jäktigt; jäktet skapar neuroser. Ett än allvarligare hot mot den mänsk­liga lyckan är nyttigheternas oerhört ojämna för­delning över jordens befolkning.
     Det är ganska uppenbart, att mänskligheten ef­ter det andra världskriget står på tröskeln till en tredje huvudera i den tekniska revolutionen. Jag tänker då inte främst på följderna av den s.k. atomkraftens frigörelse och tämjande. De kom­mer naturligtvis att vara utomordentligt genom­gripande. Men ur principiell synpunkt är de kan­ske inte så sensationella. De fortsätter snarast de omvandlingar på produktionsplanet, som inleddes med industrialismens genombrott i mitten på för­ra århundradet.
     Däremot är den s.k. automationen en principiell

306

nyhet i förhållande till de tidigare faserna i den tekniska revolutionen. De tidigare formerna av maskinteknik ville i första hand ersätta muskler­nas arbete. Framgången bestod i ett kolossalt mångfaldigande av människans och hennes drag­djurs muskulära arbetskapacitet. I en motsvaran­de mening kunde automationsteknikens syfte sä­gas vara att ersätta hjärnans arbete. Resultatet har också blivit ett liknande mångfaldigande av kapaciteten. Räkne- och minnesprestationer, som helt övergår »mänsklig» förmåga, utförs av »elektronhjärnor» på bråkdelen av en sekund.
     Det förtjänar framhållas, att ehuru automa­tionen som betydelsefull realitet är ny, är automa­tionen som idé lika gammal som tekniken. Räkne­maskinens princip och potentiella betydelse var klar för Leibniz och Pascal. Särskilt Leibniz har betonat, att mänskligt tänkande är en kalkyl el­ler ett »spel» med tecken enligt bestämda regler. Reglerna är logikens och matematikens lagar. Känner man reglerna, kan man i princip bygga maskiner, vilkas arbete är en form av tänkande.
     När man ersatt muskler med maskiner, fick hjärnan en ny uppgift — att dirigera och kon­trollera maskiners arbete. En mycket viktig sida av automationen är detta särskilda tankearbetes mekanisering. Automation definieras ibland — en smula oegentligt tycker jag — som maskinell kontroll av maskiners arbete. En helt ny vetenskap, cybernetiken, sysslar med teorien för denna form av automation.
     Inte minst för en filosof och logiker öppnar automationen fängslande perspektiv. Bl.a. aktua­liseras frågan om den principiella skillnaden mel­lan människor och maskiner och om gränserna för maskinens människolikhet. Hur långt är det möjligt att överföra hjärnans arbetsuppgifter på maskinerna? Vilka följder har maskinernas större arbetskapacitet och precision för frågor om an­svar, beslut och val? — De speciella anpassnings­problem, som automationen skapar, gäller inte di­rekt produktion och konsumtion utan mänsklig verksamhets organisering.
     Livets anpassning — socialt, behovsmässigt, or­ganisatoriskt — efter den nya ram, som vetenska­pen och tekniken i förening skapat, är mänsklig­hetens allvarligaste problem för närvarande. Problemet är i högsta grad »praktiskt». Det upp­fordrar till handling odh planering. Men det är klart, att ett praktiskt problem, som rör män­niskans livsvillkor i en tid av oerhörda föränd­ringar, också har intresse för den teoretiska be­traktaren. Jag skall i min nästa, avslutande upp­sats försöka ställa in problemet i samma perspek­tiv som det, i vilket jag tidigare granskat den tek­nologiska livsformens förutsättningar och upp­komst. Perspektivet är människans förhållande till naturen.                                       

G. H. v. W.
307

"Natura non vincitur nisi parendo"

     1. Vi har definierat teknik som användningen av vetenskaplig kunskap för att dirigera och kon­trollera naturen i enlighet med mänskliga mål­sättningar. På den grund kunde man kalla tekni­ken en konstellation av tre faktorer: kunskapen, naturen och våra målsättningar.
      Av de tre faktorerna är kunskapen och mål­sättningarna knutna till människan. De är i den­na mening »subjektiva» faktorer. Naturen är den »objektiva» faktorn i sammanhanget.
     Den mänskliga kunskapen står s.a.s. under na­turens kontroll. Vad som är sant eller falskt i ve­tenskapliga frågor beror inte på människans tyc­ken och åsikter, utan på verklighetens beskaffen­het. I denna mening är också kunskapen något »objektivt». Kunskapen får sin objektivitet av na­turen. Sin subjektivitet får den därav, att olika människor vet olika saker och att den samlade kunskapsmängden växer under historiens lopp.
     Vilka mål människor vill uppnå beror på deras tycken och önskningar, — alltså på omständig­heter som växlar från människa till människa. Mänskliga målsättningar står mången gång i tra­gisk konflikt. På det politiska planet kallas kon­flikternas våldsamma utlösning krig. Som känt hör teknikens användning för att på våldsam väg lösa konflikter mellan mänskliga målsättningar till den teknologiska livsformens mest oroande sidor.
     En målsättning är uttryck för en värdering. Ett mål är något som tyckes oss gott att uppnå och som därför eftersträvas. Det är något som vi vill få eller ha eller bli, — inte som medel till något annat utan därför att vi finner det värde­fullt (för oss) i sig självt.
  Det finns en förvirrande mångfald av filoso­fiska teorier om värden och värdeomdömen. Men den teori, som får anses mest typisk för den nyare europeiska filosofien och bäst harmonierar med nyare tänkesätt i allmänhet, är utan tvivel den s.k. värde-subjektivismen. Den förnekar, att det finns allmängiltiga, objektiva måttstockar på gott och ont, rätt och orätt, skönt och fult. När man är oense om fakta, kan man i regel fastställa, vilken uppfattning som är sann och vilka som är falska. Inte så när meningarna går i sär i värdefrågor. »De gustibus non est disputandum» måste bli det avslutande ordet i varje dispyt om värderingar, sedan parterna nått enighet om fakta.
     Det är ingen idéhistorisk tillfällighet, att den subjektivistiska värdefilosofien fick sin klassiska utformning under barocken — alltså i den veten­skapliga revolutionens genombrottsskede. Teo­riens klassiker framom andra är Thomas Hobbes.

315

Hobbes storhet som filosof ligger främst däri, att han med hänsynslös radikalism format en ny bild av människan och samhället i konformitet med den nya fysikens nya bild av naturen.
    Barockens konst, framför allt dess arkitektur, är en synlig återspegling av systertankarna om människans herravälde över naturen och hennes supremati som skapare av normer och värden. I Versailles slottspark står naturen i givakt för su­veränen människan. Illusionsperspektiven i jesuit­barockens kyrkor är konstnärernas skämt med en natur, som människan lärt sig överträffa och inte längre har anledning att se upp till som förebild.
     Jag tror, att värdesubjektivismen innehåller en kärna av sanning, som i den intellektuella heder­lighetens namn inte får förnekas. Värderingar och därmed målsättningar är engång för alla inte ob­jektivt riktiga och oriktiga på samma sätt som åsikter i vetenskapliga och andra »faktiska» frå­gor. Naturen, den objektiva verkligheten, övar ingen sanningskontroll på våra värderingar. Det är helt enkelt inte på sin plats att tala om mål­sättningars sanning eller falskhet. Däremot är det helt i överensstämmelse med ordinärt språkbruk att tala om målsättningars förnuftighet eller oför­nuftighet. Och med hänsyn till sin förnuftighet, rationalitet, — ville jag påstå — kontrolleras mänsklig målsättning av naturen. Hur det sker, hoppas jag kort kunna visa. Det är fråga om en välkänd sak, som värdesubjektivismen haft en benägenhet att glömma. Glömskan har betingats av vår stolthet att kunna härska över naturen. De anpassningsproblem, som den vetenskapliga och tekniska revolutionen i vår tid aktualiserat påminner oss om saken på nytt.

     2. Jag skall här illustrera min tankegång med ett välbekant typexempel från vardagstillvaron. Låt oss tänka på en man, som målmedvetet strävar mot en position i samhället — eller på en an­ställd i ett företag, som satt som sitt mål att bli en av ledarna i företaget. Han arbetar hårt för att komma framåt. Han måste försaka allehanda nöjen och förströelser, kanske också utsätta sin hälsa för påfrestningar.
      Låt oss vidare anta, att målet nås. Det kan hän­da, att tillfredsställelsen är stor och att ingenting, som händer senare, kommer personen i fråga att ångra sin tidigare målsättning. Men alltid går det inte så lyckligt. Kanske finner han, att han slitit ut sig på vägen mot målet eller att han för­summat något viktigt — t. ex. sin familj — som det nu är för sent att gottgöra. Kanske är hans nyvunna ställning förbunden, inte bara med ökat inflytande eller ekonomiska förmåner eller båda, utan också med ansvar och bekymmer som, om han hade kunnat klart förutse dem, hade gjort målet mindre lockande än det nu tedde sig på av­stånd. Kanske kommer han rent av till uppfatt­ningen, att det goda, som han åtrådde, inte var värt sitt pris. Den ursprungliga målsättningen befinnes, vid närmare eftertanke och i ljuset av nya erfarenheter, ha varit oförnuftig.
     Den syn på en målsättnings rationalitet, som här antytts, strider inte mot det som tidigare sa­des om målsättningars subjektiva karaktär, d.v.s. beroende av tycken och önskningar. Det som gjor­de målsättningen oförnuftig var inte att målet åtråddes, utan att det åtrådda målet inte motsva­rade ens tycken och önskningar. Detta insåg man, när man vägde själva målet mot, dels de an­strängningar som var nödvändiga för att uppnå det, dels de följder som inträdde efter det målet hade nåtts.
     Man kunde säga, att en målsättning är förnuf­tig, om målets uppnående motsvarar, vad man »verkligen» önskar. Om denna motsvarighet är förhanden, beror på kausalsammanhangen, d.v.s de nödvändiga ansträngningarna för att nå målet och oavvisliga följderna av att målet nås. Dessa sammanhang kan vara svåra att genomskåda och överblicka. De är oberoende av våra tycken och önskningar. Till skillnad från målsättningarna, som är subjektiva, hör kausalsammanhangen till den objektiva verkligheten, naturens ordning.
     Jag hoppas ha lyckats göra klart, vad jag me­nade med att mänsklig målsättnings förnuftighet eller rationalitet kontrolleras av naturens kausalsammanhang. — Det som sagts gäller också för de särskilda målsättningar, för vars realiserande människan i sin tur kontrollerar naturen med till­hjälp av sin kunskap om kausala sammanhang, alltså för teknologiska målsättningar. Är det för­nuftigt eller inte att bygga ett kraftverk i en fors, att mekanisera de och de kontrollerna vid en till­verkning, att elektrifiera hushållsarbetet i ett hem, att använda television i skolundervisningen? En del av svaren på en del av frågorna ges av försök att i pengar mäta värdet hos de nödvän­diga ansträngningarna för att nå målet (»kostna­derna») och de förutsebara följderna av att må­let nås (»avkastningen»). Gränsen mellan ekono­misk och annan beräkning av en målsättnings ra­tionalitet är emellertid flytande. I en allmän mening av ordet kunde man kanske kalla varje sådan uppskattning en »ekonomisk» kalkyl.
     Den oförnuftighet, som det gäller att vara på sin vakt mot vid planerandet och verkställandet av tekniska reformer, härrör främst från kortsik­tighet i överblicken av de kausala sammanhang-

316

ens återverkningar på våra behov och önskningar. Egoismen, både den privat-ekonomiska och grupp­politiska, utnyttjar denna kortsiktighet för mål­sättningar, som på lång sikt strider mot vad alla eller de flesta av oss önskar.

     3.  Som synes gör konsten att härska över na­turen inte konsten att följa den överflödig. »Natura enim non nisi parendo vincitur» lyder en aforism av Bacon. »För att besegra naturen, mås­te man lyda den.» Bacon tänkte främst på för­hållandet mellan naturen och vårt vetande, på det faktum att det behövs experiment och meto­diska observationer för att komma underfund med naturens verkningssätt, att teoretiska speku­lationer inte är tillräckliga. Men man kunde ock­så tillämpa hans ord på förhållandet mellan na­turen och våra målsättningar. Att kunna rationa­lisera sina målsättningar, att eftersträva bara så­dant som man i klart medvetande om förutsätt­ningar och följder vill uppnå, är också ett sätt att »följa naturen». Det är nödvändigt, om män­niskan vill leva förnuftigt.
     Man kan här anknyta till antikens föreställ­ningar om nemesis och hybris. De föreställningar, som grekerna förband med orden, sammanhänger nära med deras syn på naturen som ideal. Neme­sis personifierad var jämviktens gudinna. Hon straffade dem, som gjort sig skyldiga till hybris, d.v.s. gjort något för dem otillbörligt, rubbat en jämvikt. Man har rätt att säga, att hybris hos grekerna innebär förhävelse mot naturordningen, snarare än mot gudarna. Idén om förhävelse mot gudarna är en mytologiserande omskrivning. Man kan ställa den i motsats till en kristet inspi­rerad tanke om nemesis divina. Denna nemesis är Den ende gudens vedergällande hämnd på dem, som trotsat hans bud och förordningar. Den är ursprungligen ingen mytologisering, — och den är en mycket ogrekisk tanke.
     Den kontroll, som naturkausaliteten övar på mänsklig målsättnings rationalitet, kunde kallas en nemesis naturalis. Den skada, som människan tillfogar sig själv genom sina obetänksamma handlingars följder, är naturens straff för hen­nes hybris. Den moderna teknologiska livsformens särskilda hybris är en vettlös dirigering av na­turens kausalitet för mänskliga ändamål. Den straffas av den särskilda nemesis, som vi allvar­ligt påmins om av mänsklighetens svårigheter att anpassa sig, socialt och politiskt, efter den veten­skapliga och tekniska revolutionens förändringar av människans yttre livsvillkor.

     4. Man kunde skilja mellan två former av en rationell inställning hos människan till naturen: en teoretisk och en praktisk. En rationell teore­tisk hållning till naturen, den objektiva verklig­heten, är vad vi kallar en vetenskaplig attityd. Den vetenskapliga attitydens kärna är insikten och medgivandet, att vi inte kan påtvinga natu­ren våra meningar om dess byggnad och förlopp, utan måste rätta våra meningar efter verklighe­ten. Det kan diskuteras, om grekerna lyckades helt rationalisera sin teoretiska attityd till natu­ren. Deras vetenskap stannade i stor utsträckning vid spekulationer — ofta utomordentligt sinnrika och vackra — om naturens byggnad. Den har där­för en anstrykning av subjektivism, som gör den ovetenskaplig i våra ögon. Säger vi, att vår ve­tenskap om naturen nått längre än grekernas, så menar vi inte bara, att vi vet mera än de. (Att vi vet mera är en trivial följd av att vår kultur byg­ger på antikens.) Vi har nått längre än greker­na framför allt i rationaliseringen av den teore­tiska sidan hos människans verklighetsförhållan­de.
     En rationell praktisk hållning till verkligheten kunde också kallas besinningsfullhet. Dess kärn­punkt är förmågan att rätta våra målsättningar i enlighet med hur det som vi önskar för stunden återverkar på det som vi önskar på lång sikt, för livet s.a.s. Jag vill inte göra gällande, att greker­na som individer varit mera besinningsfulla, ra­tionella i sin praktiska hållning till verkligheten, än moderna västerländska människor. Men det låter sig säga, att deras kultur hade ett mera le­vande medvetande än vår om själva uppgiften, om nödvändigheten att rationalisera människans praktiska verklighets-attityd. Man kan förstå, varför så var fallet. För grekerna var tanken främmande eller obekant, att en rationaliserad teoretisk inställning till verkligheten kunde prak­tiskt utnyttjas för att härska över naturen, d.v.s. ingripa styrande i de kausala förloppen för mänskliga ändamål. Därför låg en livssyn nära till hands för dem, som gjorde hänsynstagande till naturordningen till högsta norm för ett för­nuftigt sätt att leva. Oss har tanken på att sty­rande kunna ingripa i naturens kausalkedjor gått i blodet. Därför har vi lättare att glömma, att våra målsättningars förnuftighet ändå bestäms av »naturen», d.v.s. av vårt handlandes kausala för­utsättningar och följder. För att de anpassnings­svårigheter skall övervinnas, som den tekniska utvecklingen aktualiserat, behövs — kunde man säga — en motsvarighet på det praktiska planet till den rationalisering av den teoretiska attityden, som redan för 300 år sedan, i samband med den vetenskapliga revolutionens genombrott, inträffa­de i Europa.
317

     Problemet om människans rationalisering som handlande varelse är dels en fråga om individens uppfostran, dels — och kanske främst — en frå­ga om social organisation och planering. Hur problemet skall lösas, vill jag inte uttala mig om. Mitt ärende är varken pedagogens eller social­reformatorns. Mitt bidrag kan på sin höjd bestå i att hjälpa oss att se och ställa problemet. Också detta har sin praktiska betydelse. Ty problem, som inte blir tydligt ställda, kan inte heller med framgång angripas.
   De praktiska följderna av den vetenskapliga revolutionen är en ny fas i mänsklighetens histo­ria. Den teknologiska livsformens lämplighet för människan är ännu relativt oprövad. De mänskliga problem som jordklotets pågående integra­tion i teknikens tecken skapat, förvirrar oss ge­nom sin nyhet. Jag hoppas ha lyckats visa, att den nya livsform, som det här är fråga om, har idéhistoriska rötter, som sträcker sig genom hela kulturutvecklingen från antiken genom den krist­na medeltiden till modern tid. Klarhet om dessa samband gör oss kanske inte så mycket klokare, när det gäller att lösa de praktiska problemen. Men den kan måhända häva den känsla av desorientering, som den reflekterande nutidsmän­niskan lätt erfar inför den omstöpning av livsformerna, som vår vetenskap gjort möjlig och dess tillämpningar verklig.

G. H. v. W.

De tre tidigare artiklarna i professor Georg Henrik von Wrights artikelserie om natur-begreppets förvandlingar har varit införda i följande nummer av Nya Argus: den l november (Naturen som ideal), den 16 november (Den detroniserade och den återupprättade naturen), den l december (De två re­volutionerna).