Selektionsteorin och dess betydelse för vetenskaperna om det fysiska, psykiska och sociala lifvet

Upphovsman/kvinna: Westermarck Edvard
Utgivningsår: 1891
Publicerad i Filosofia.fi: 16.12.2011
Published in/Publicerad i/Julkaistu:  Album utgifvet av Nyländningar, vol.10 /1891, 218-240.

The Edvard Westermarck Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/Westermarck> ed./red./toim. Juhani Ihanus, Tommy Lahtinen & Yrsa Neuman 2011. Transkribering/Litterointi/Transcription: Filosofia.fi.

Selektionsteorin


Och dess betydelse för vetenskaperna om det fysiska, psykiska och sociala lifvet.

Föredrag hållet vid den nyländska afdelningens årsfest den 9 april 1889.

          Mitt Herrskap!

Den 1 juli 1858 är en bemärkelsedag i vetenskapen och den moderna civilisationens annaler. Då upplästes inför Linnean Society i London tvänne uppsatser, om hvilka man kan trygt påstå, att de inledt en ny epok i uppfattningen af den organiska naturens historia. Den ena hade till författare Mr. Alfred Russel Wallace, den andra Mr. Charles Darwin. Bägge gåfvo de ett nytt svar på den betydelsefulla frågan, huru arterna uppkommit, och bägge besvarade den — märkvärdigt nog — på alldeles samma sätt.
    Och dock hade de båda naturforskarene fullkomligt oberoende af hvarandra kommit till detta öfverensstämmande resultat. Mr. Wallace hade från Malajska arkipelagen, där han för tillfället uppehöll sig, sändt sin uppsats till Darwin, som däri till sin förvåning uttalade precis desamma åsikter, till hvilka hans egna forskningar
 
                                        219

sedan flere år tillbaka ledt honom. Darwin hade emellertid bekantgjort sin teori endast för några af sina intimaste vänner. Och det var nu på dessas enträgna uppmaningar, ehuru först efter en lång tvekan, karaktäristisk för Dar­wins nobla natur, som han beslöt sig för att vid sidan af Wallaces uppsats till sällskapet insända en af honom tidigare gjord resumé af hans egen lära.
    De båda uppsatserna ådrogo sig icke någon synnerlig uppmärksamhet. Danvin säger i sin själfbiografi, att det enda i tryck offentliggjorda meddelande om desamma, som han kan påminna sig, var ett af professor Haughton i Dublin, hvars dom lydde: det som är sant, är inte nytt, och det som är nytt, är inte sant.
    Men då Darwin följande år i detalj utvecklade sina idéer i sitt arbete On the Origin of Species, om arternas uppkomst, var det uppseende de väkte i stället oerhördt. Ett par upplagor slutsåldes inom några dagar. Boken öfversattes efterhand till de flesta europeiska språk, äfven sådana som spanska, polska, tscheckiska. Den spred sig icke blott bland vetenskapsmännen ex professo, utan tack vare sin populära form äfven bland den stora allmänheten. Darwinismen blef snart ett slagord i hvar mans mun. Och man kan trygt påstå, att Darwin vann ett mera vidsträkt rykte än någon annan vetenskapsman före eller efter honom.
    Det måste emellertid medges, att man ofta tillskref Darwin en förtjänst, som rätteligen icke tillkommer honom, den nämligen att vara descendensteorins eller härstam-

220

ningslärans grundläggare. Denna teori, som påstår, att alla de olika arter af djur och växter, som vid någon tid ha lefvat eller ännn lefva på jorden, äro de småningom förändrade afkomlingarna af en enda eller några få, ur­sprungligen högst enkla, spontant uppkomna urformer, härrör hufvudndsakligen från fransmannen Lamarck och var, då Darwin utgaf sitt arbete öfver arternas ursprung, redan erkänd af flere framstående naturforskare. Det är sant, att Darwin på ett vida mer omfattande sätt än alla hans föregångare i detalj fullföljt och i ett vida strängare sam­manhang genomfört descendensteorin, men det egentligen nya i hans och Wallaces lära bestod däri, att de upp­visade, hvarför denna organismernas fortgående utbildning egt rum, d. v. s. de värkande orsakerna till de förändrin­gar, hvilka af härstamningsläran endast framstäldes såsom fakta. Dessa orsaker funno de i det naturliga urvalet eller selektionen; och därför bör icke descendensteorin, utan endast selektionsteorin betecknas såsom darwinism.
    Selektionsteorin är till sina hufvuddrag ytterst enkel, ja så enkel, att helt säkert mången, som spekulerat öfver dessa frågor, i likhet med professor Huxley utropat för sig själf vid första genomläsningen af The origin of Species: huru enfaldigt af mig att inte förut ha kommit på den idén! Den baserar sig i hnfvudsak på fyra grupper af fakta. Det är för det första ett alldagligt rön, att alla individer af en och samma art aldrig äro hvarandra absolut lika. Ser man sig t.ex. kring i en björkskog, så skall rnan icke finna två träd, som fullkomligt öfverensstämma med

221

hvarandra i sättet för förgreningen, i grenarnas och bla­dens, blommornas och frukternas antal. En boskapsherde igenkänner med lätthet hvarje särskildt kreatur i sin hjord. Och det gifves icke två människor, som äro absolut iden­tiska, fullkomligt lika i statur och storlek, i ansiktsbild­ning, hudfärg, hårens antal, temperament, karaktär, m.m. Hos de lägre djuren och växterna är det visserligen ytterst svårt, ofta alldeles omöjligt för oss att upptäcka indivi­duella olikheter; men detta beror utan tvifvel på brist­fälligheten af våra sinnen och ingalunda därpå, att några olikheter i värkligheten icke skulle förefinnas.
    Det är för det andra ett konstateradt faktum, att antalet af de ägg eller frön, som organismerna frambringa och ur livart och ett af hvilka under gynsamma förhållan­den en individ kunde uppstå, är mycket större än antalet individer, som värkligen uppstå ur dessa frön, komma till lif och fortplanta sig. Man har sagt, att om en fisk skulle uppstå ur hvarje romkorn, som lägges och befruktas, skulle hafvet småningom bli för trångt för alla dessa individer. Det gifves hönsfåglar, som lägga mycket talrika ägg, men dock höra till de sällsyntaste fåglar, som finnas, medan å andra sidan en af de vanligaste fåglar, stormfågeln, lägger ett enda ägg. Och i fall alla de människor, som födas, skulle lefva tillräckligt länge för att kunna fortplanta sig, blefve jorden mycket snart öfverbefolkad. Det är således tydligt, att det icke är antalet värkligen förhandenvarande frön eller nyssfödda individer, som betingar antalet indi­vider, hvilka sedermera inträda i lifvet eller blifva vid lif.

222

Dessa sistnämndas antal är fastmer betingadt genom helt andra förhållanden, i synnerhet de växelförhållanden, i hvilka organismen befinner sig till sin organiska så väl som sin oorganiska omgifning.
    Ty det är för det tredje fallet, att hvarje organism från början af sin tillvara kämpar mot en mängd fientliga inflytelser. Han kämpar mot oorganiska inflytelser af flere slag, mot temperatur, väderlek och andra förhållanden. Han kämpar mot djur, hvilka lefva af denna organism och för hvilka han tjänar till naturlig näring. Han kämpar slutligen och framföralt med de med honom mest be­släktade, likartade organismerna, ty hvarje individ är in­begripen i den häftigaste täflingskamp med de öfriga in­divider af samma slag, som lefva på samma ort. Medlen till lifvets uppehållande äro nämligen i det hela mycket inskränkta och på långt när icke tillräckliga för den myckenhet af individer, som kunde utveckla sig ur fröna eller äggen. Men nu är det tydligt, att då alla individer af en art aldrig äro precis lika hvarandra, en del af dem måste ha gynsammare utsikter att kunna bestå i denna kamp för tillvaran än andra, De bäst gynnade individerna vinna segern, blifva vid lif och fortplanta sig, medan de sämre lottade förr eller senare duka under utan att kvarlämna någon afkomma. Tänkom oss sålunda t. ex. ett antal växter af en och samma art, hvilka växa tillsamman på en mycket torr plats. Då bladhåren äro särdeles nyt­tiga för upptagandet af fuktighet ur luften, och då bladens hårväxt är mycket föränderlig, äro på detta ogynsamma

223

ställe, där växterna direkt ha att kämpa med brist på vatten och därjämte ha att bestå en konkurrens sinsemellan om erhållandet af vatten, individerna med de tätast hår­bevuxna bladen de mest gynnade. Endast dessa hålla ut, medan de andra med slätare blad gå under. Detta är nu, hvad Darwin kallade det naturliga urvalet, i mot­sats till det artificiella urval, som människan utöfvar vid uppdragandet af husdjur och odlade växter.
    Och för det fjärde ha vi ärftlighetens betydelsefulla lag. Att lika alstrar lika, är en gammal sanning, ehuru visserligen afkomlingama af en organism aldrig äro absolut lika densamma. Enligt denna lag öfverlämna de för kam­pen i tillvaran gynsammast utrustade individerna, som blifva vid lif och fortplanta sig, i regeln sina företräden åt sin afkomma, och härigenom skola redan individerna af denna andra generation, eller åtminstone en del af dem, genom arf ha erhållit de individuella företräden, genom hvilka deras föräldrar behöllo segern öfver sina rnedtäflare. Sålunda skola — för att hålla oss till det nyss anförda exemplet — afkomlingama af de på en torr plats växande plantorna med rik hårväxt utmärka sig genom en tätare och starkare sådan än öfver hufvud var fallet med indi­viderna af den första generationen. Fortgår då denna process på en och samma ort under flere generationer, uppstår slutligen en sådan förstärkning af nämla karaktär, en sådan tillökning af håren på bladytan, att en alldeles ny art framträder.

224

    Selektionsteorin hvilar således icke på lösa antagan­den, utan på den fasta grunden af allmänt erkända fakta. Det är icke några hypoteser blott, att organismerna variera i olika riktningar; att det fortgår och i alla tider fortgått i hela den organiska världen en kamp för tillvaran, en konkurrens om de för existensen nödvändiga behofven; att i en dylik kamp den starkare segrar och den svagare dör; och att ärftligheten af medfödda egenskaper är en allmän naturlag. Vi veta alt detta med fullt ut lika stor säkerhet som vi veta, att jorden rör sig kring solen. Medgifva vi då, att den enda vetenskapligt möjliga hypotesen om den organiska världens uppkomst är descendensteorin, som lärer att alla nu lefvande arter icke uppkommit själfständigt, utan utvecklat sig småningom ur någon gemensam stamform — och detta medgifva i våra dagar så godt som alla naturforskare, som icke bindas af teolo­giska förutsättningar, — så måste vi också erkänna åt­minstone så mycket, att enligt ytterlig sannolikhet det naturliga urvalet spelat en betydande rol vid denna ar­ternas ombildningsprocess. Denna åsikt har äfven stadgat sig dag från dag.
    Då Darwin utgaf sitt arbete öfver arternas ursprung, vann han till en början knapt ett halft dussin mera bety­dande anhängare för sina åsikter. Att teologerna utslun­gade sitt anatema öfver den nya irrläran är själffallet. Biskop Wilberforce skref en artikel i Quarterly Review, hvari han kallade Darwin en flyktig skribent, hvars eländiga mischmasch utgjorde en skamfläck för all sann vetenskap,

225

— samme biskop Wilberforce, som själf var så ytterligt okunnig om den teori han kriticerade, att han på allvar kunde fråga, om någon förnuftig person värkligen trodde, att alla goda varieteter af rofvor tenderade att bli män­niskor. Men äfven från vetenskapsmännens sida var mot­ståndet knapt mindre ihärdigt. Det kan icke råda minsta tvifvel därom, säger professor Huxley, att ifall en vetenskaplig synod hade hållits vid denna tid, darwinisterna hade blifvit fördömda med en förkrossande majoritet; men det är lika säkert, tillägger han, att om en sådan hölles nu, förhållan­det blefve rakt det motsatta. Alla de invändningar, som gjorts mot darwinismen, ha nämligen visat sig vara grund­lösa. Man har anmärkt, att de tidrymder, under hvilka arterna skulle uppstått genom naturligt urval, ej kunna beräknas efter några få årtusenden. Men geologin tillåter oss antaga tillvaran af sådana enorma tidrymder. Man har anmärkt, att öfvergångsformer icke anträffats mellan de olika arterna, ehuru enligt selektionsteorin sådana borde finnas i mängd. Men dylika öfvergångsformer finnas fak­tiskt öfveralt, där vi äro i tillfälle att jämförande betrakta ett större antal individer af besläktade arter, mödan de af lätt förklarliga skäl saknas inom grupper, som äro nära att utdö, såsom bland fåglarna strutsen, bland däggdjuren elefanten och giraffen. Man har anmärkt, att det fins en stor, oöfverstiglig klyfta mellan en art och en varietet, så till vida som tvänne värkligen skilda arter aldrig ega förmågan att med hvarandra frambringa bastarder, hvilka. kunna fruktbart kroasera sig sinsemellan eller med en af
                                                                                                                                15

226

föräldraarterna, medan raser eller varieteter af en och samma art äro i stånd att frambringa fruktbara bastarder. Men att så vanligen är förhållandet, bevisar i själfva värket ingenting annat, än att ju mera tvänne organismer äro olika hvarandra, desto svårare eller omöjligare blir bastardbildningen. Å andra sidan gifves det talrika fall af ba­starder, som framgått nr kroaseringen af två alldeles skilda arter och dock kunna fortplanta sig, medan det gifves raser af samma art, som icke para sig med livarandra. Detta bevisar, att emellan art och varietet icke förefinnes den grundväsentliga skilnad man förmodat. Så vidt vår kunskap sträcker sig, ha darwinismens alla lärda motstån­dare icke kunnat uppvisa ett enda faktum, som vore oförenligt med Darwins hypotes. Och då Nägeli för några år sedan gjorde sitt beryktade angrepp mot selektionsteorin, kunde han icke gifva någon som hälst förnuftig förklaring på organismernas ändamålsenlighet, som just genom selektionsteorin blir alldeles begriplig.
    Det torde icke vara för mycket att påstå, att Darwins arbete öfver arternas ursprung utöfvat ett vidsträktare och mer genomgripande inflytande på vetenskapen än något annat värk sedan Newtons dagar. Selektionsteorin har spridt ljus öfver en sådan ofantlig mångfald af före­teelser, som förut varit höljda i gåtor, att den så godt som omdanat hela vår uppfattning af naturen. Veten­skapens framåtskridande är liktydigt med en vidgning af vårt vetande om de naturliga, för förståndet fattbara or­sakerna till fenomenen. Den utgör den bittraste fiende

227

till den teologi, som söker förklara alt såsom den direkta produkten af en gudomlig vilja. Huru ha vi inte vant oss att beundra Guds godhet i förträffligheten af naturens anordningar! Huru ha vi inte prisat honom för att han skapat så många nyttiga djur och växter att tjäna män­niskan till näring och att han smyckat ängarna med vackra, doftande blommor för att fröjda våra sinnen! Öfver dylika fantasier bryter darwinismen stafven. Den lär oss, att hvarje art är så eller så beskaffad icke för någon annans, utan för sin egen skull, och att ändamålsenlig­heten i naturen är åtminstone icke direkt någon akt af gudomlig godhet och vishet, utan helt enkelt beror på den allmänna lag som säger: den starkare lefver och den svagare dör. Härmed vill jag ingalunda påstå, att darwi­nismen skulle leda till irreligiositet i ordets vidsträktare bemärkelse. Den drifver icke hån med den religiösa käns­lan, och den hvarken förnekar eller gifver stöd för hy­potesen om en personlig Gud som alltings upphofsman. Den leder hvarken till materialism, panteism eller någon annan lära om tingens innersta väsen eller uppkomst, ty den inlåter sig alls icke på förklaringen af hvad lifvet är. Den angifver endast de lagar, under hvilka lifvet utvecklar sig, och de vilkor, som betinga dess fortskridande. Kortligen, darwinismen är ingenting annat än en naturveten­skaplig hypotes.
    Men såsom sådan sannerligen en af oberäknelig bär­vidd. Då vi säga, att selektionsteorin sprider ljus öfver arternas uppkomst, mena vi därmed, att den, åtminstone

228

delvis, förklarar do differenser af olika slag, som åtskilja de särskilda arterna af samma eller olika släkten, dessa differenser må sedan vara af morfologisk, psykisk eller annan natur. Ty det är ingalunda endast inom organis­mernas fysiska lif som grundbetingelserna för ett naturligt urval förefinnas. Äfven det individuella själslifvet och samhällslifvets företeelser variera i olika riktningar, hvar­vid en del, de för arten mest fördelaktiga, bevaras vid lif, de andra äro dömda till undergång. Selektionsteorin har sålunda värkat epokgörande på tre af vetenskapens stora hufvudgrenar: biologin, eller vetenskapen om de fy­siska lifsföreteelscrna; psykologin, eller vetenskapen om själslifvet; sociologin, eller vetenskapen om samhället.
    Bland det ofantliga antal af biologiska företeelser, som enligt ytterlig sannolikhet uppkommit under det na­turliga urvalets invärkan, vill jag såsom ett af de mest belysande exemplen framhålla djurens färg. Mr. Wallace har i detalj uppvisat, hvilken märkvärdig harmoni råder mellan färgen på ett djur och färgen på dess omgifning. Arktiska djur äro hvita, ökendjur sandfärgade, sådana som lefva bland gräs och blad gröna, nattdjur mörka. Denna lag gäller visserligen icke utan undantag men ytterst all­mänt. Jag behöfver blott påminna om isbjörnen, som är hvit året om; om den arktiska räfven, hermelinen, haren och snöhönan, som blifva hvita till vintern; om lejonet, antilopen och kamelen, som äro färgade som de sandfält, på hvilka de lefva; om en mängd tropiska fåglar, som äro lika gröna som tropikernas evigt grönskande skogar; om

229

de nattliga flädermössen och mullvadarna med sina mörka färger. Andra djur åter äro fläckiga eller strimmiga, så att det är så godt som omöjligt att skilja dem från de klippor, snår eller blommor, bland hvilka de lefva. Alla dessa fakta kunna nu lätt förklaras enligt det naturliga urvalets princip. Det är nyttigt, ja utan tvifvel nödvän­digt för flere djur att vara färgade i öfverensstämmelse med sin omgifning, både därför att de härigenom lättare undgå sina fiender, och därför att de mera oförmärkt kunna anfalla andra djur, som tjäna dem till föda. De individer, hvilkas färg erbjuder det bästa skyddet, bli vid lif och fortplanta sig, de öfriga dö.
    I lika hög grad som de morfologiska karaktärerna ha företeelserna inom själslifvets område varit under­kastade ett naturligt urval. Djurens instinkter, så noggrant afpassade efter de olika arternas lefnadsbehof, erbjuda de bästa bevisen härför. Men jag skall nu välja ett exempel från människans historia. Det fins i våra lagar ett förbud mot äktenskap mellan de närmaste släktingarna. Och ett sådant förbud förekommer icke blott hos oss i Europa, utan man kan säga hos hvarje, äfven det lägst stående folk; ja, hos en stor mängd vildar gäller det icke blott för de närmaste släktingarna, utan t. o. m. för alla perso­ner hörande till samma stam, och en öfverträdelse däraf straffas stundom med döden. Mr. Herbert Spencer, Sir John Lubbock och flere andra antropologer ha sold, för­klara denna plägsed på olika sätt. Men ingen af dessa förklaringar kan, enligt min tanke, hålla stånd för en

230

vetenskaplig kritik. Mr. Morgan och Sir Henry Maine tro, att förbudet mot äktenskap mellan nära släktingar beror på den småningom förvärfvade erfarenheten om det skadliga i sådana förbindelser. Att de värkligen medföra något men för afkomman, har visserligen blifvit bestridt, men, som det synes mig, utan skäl. Åt­skilliga experiment utförda på djur, äfvensom flere fakta hämtade från antropologins område tyckas gifva vid han­den, att ättlingarna af mycket nära besläktade föräldrar äro relativt svagare än andra. Men ehuru detta sannolikt är fallet, kunna vi icke tro, att förbudet mot incest är grundadt på något erfarenhetsrön. Äfven om vi kunde förutsätta, att vilden egt tillräcklig observationsförmåga att iakttaga de skadliga värkningarna af blodskam, skulle han näppeligen låtit ett dylikt medvetande utgöra en hämsko på sina passioner. Äfven den civiliserade män­niskan, ifall hon är behäftad med något medfödt sjuk­domsanlag, som sannolikt komme att gå i arf till hennes afkomlingar, afhåller sig endast sällan från giftermål på denna grund. Men äfven om vi antoge, att människan ursprungligen af klok beräkning undvikit äktenskap med släktingar, och att hon gjort detta under så många gene­rationer, att bruket småningom öfvergått till lag, skulle vi ändå icke komma ett steg längre. Sed och lag kunna hindra våra drifter att söka sig ett uttryck i handling, men de kunna icke förkväfva deras tysta tillvara i vår själ. Lagen kan förbjuda en broder att äkta sin syster, men den kan icke förbjuda honom att upptändas af sinlig kär-

231

lek till henne. Dock, hvar finnes denna kärlek? Det är icke lagar, icke seder, icke uppfostran, som håller hemmet rent från brottsliga förbindelser, utan en instinkt, som under normala förhållanden gör sinlig kärlek mellan de närmaste släktingarna till en psykologisk omöjlighet, Afhållandet från skönhetens njutningar mellan föräldrar och barn samt syskon, säger Plato, hör till de oskrifna, i människans eget bröst inneboende lagarna. Och det är sannolikt, att denna instinkt, dessa oskrifna lagar ha uppkommit genom ett naturligt urval. Vi kunna icke falla i sinlig kärlek till dem, med hvilka vi sedan vår spädaste barndom lefvat i ständigt umgänge, till hvilka vi altså i regeln stå i förhållandet af syskon, föräldrar eller barn; ty hvarje dylik passion måste ha utrotats i vårt släktes barndom genom den större dödlighet, åt hvilken afkomlingar af nära besläktade föräldrar voro hem­fallna.
    Äktenskap mellan mycket nära släktingar gäller för oss såsom någonting omoraliskt. Hvarför? Emedan det gifves en medfödd motvilja mot könsumgänge mellan per­soner, som altsedan spädaste barndomen dagligen lefvat tillsamman; följaktligen, emedan dylika förbindelser strida mot våra naturliga instinkter. På samma sätt synes det förhålla sig med öfriga handlingar, hvilka. vi kalla omo­raliska.
    Darwin har i ett af de genialaste kapitel han någon­sin skrifvit sökt uppvisa, huru t. o. m. den moraliska känslan låter förklara sig genom selektionsteorin. Det

232

lider intet tvifvel, säger han, att om människorna upp­fostrades under fullkomligt samma vilkor som bin, våra ogifta kvinnor skulle i likhet med arbetsbina hålla det för en helig plikt att döda sina bröder, att mödrarna skulle sträfva att döda sina fruktsamma döttrar, och att ingen skulle ens tänka på att sätta sig däremot. Men människan eger medfödd en instinktlik kärlek och sympati för sina kamrater; äfven den råaste vilde är hjälpsam och trofast mot sina egna stamförvandter. Nu är det knapt tvifvelaktigt, såsom jag strax skall visa, att dylika sociala drifter ha förvärfvats genom ett naturligt urval; och ur dessa sociala drifter leder en stor mängd af de handlingar vi kalla moraliska sitt ursprung. Men hvarför, säger Darwin, skulle en människa känna, att hon snarare bör lyda en än en annan instinktartad önskan? Hvarför känner hon en bitter ånger, om hon fogat sig efter den starka själfuppehållelsedriften och icke t.ex. vågat sitt lif för att rädda en medmänniskas, eller hvarför ångrar hon sig, om hon stulit mat för att stilla en häftig hunger? Darwin har icke förbigått denna omständighet, hvarpå hela frågan om den moraliska känslan beror. De sociala instinkterna äro alt­jämt tillstädes och ihållande hos de djur, som beständigt lefva tillsamman, medan å andra sidan längtan att tillfreds­ställa hunger eller en passion, t.ex. hämd, är till sin natur öfvergående och kan för en tid fullkomligt tillfredsställas. Då nu människan till följd af sina själsförmögenheters värksamhet icke kan undvika att reflektera och hindra, forna intryck och bilder att oupphörligt med full tydlighet

233

vandra genom hennes själ, så skall hon drifvas till att jäm­föra de svagare intrycken af t. ex. öfverstånden hunger eller af tillfredsstäld hämd eller af en fara, som hon har undgått på andra människors bekostnad, med den instinkt­mässiga sympati och välvilja mot hennes medmänniskor, hvilka ännu finnas kvar och altjämt i någon mån äro värk­samma inom henne. Hon skall då i sitt medvetande känna, att en starkare instinkt gifvit vika för en, som nu synes jämförelsevis svag, och då en känsla af otillfredsställelse alltid följer af en ouppfyld instinkt — en känsla hvarmed människan liksom hvarje annat djur är utrustad för att hennes instinkter må blifva åtlydda — skall hon äfven nu erfara en missbelåtenhet med sitt handlingssätt. Denna missbelåtenhet är, enligt Darwin, hvad vi kalla samvetsförebråelse, och samvetsförebråelsen utgör i regeln ett kriterium på att vår moraliska känsla blifvit kränkt. — Jag säger icke, att Darwins förklaring är den absolut riktiga, jag har anfört detta exempel för att visa, huru­som psykologin och t. o. m. etiken måste taga hänsyn till det naturliga urvalets princip.
    Den moraliska känslan och de sociala instinkterna leda oss omedelbart in på sociologins område. Äfven här har selektionsteorin spelat en rol af genomgripande be­tydelse. Man kan trygt påstå, att människosläktets fram­åtskridande äfvensom utvecklingen af formerna för samhällslifvet i det stora hela äro nödvändiga följder af det naturliga urvalet genom kampen för tillvaran. Det synes ytterst sannolikt, att de tidigaste spåren af det mänskliga

234

samhället, äktenskapet och familjen, ha denna mäktiga pro­cess att tacka för sin uppkomst. Hos flertalet däggdjur är förbindelsen mellan könen inskränkt till själfva fort­plantningsakten, och om man med äktenskap förstår en utöfver densamma räckande, mer eller mindre varaktig förbindelse, är äktenskapet sålunda en tämligen sällsynt företeelse bland dem. Men bland aporna, oeh särskildt bland de högst stående af dem, förekommer det som regel. Chimpansen och gorillan lefva i familjer bestående af en fullvuxen hane, nästan alltid en hona och en eller flere ungar. Och här, liksom öfveralt där varaktigare förbin­delser ingås mellan könen, bidrager fadern till att nära familjen. De människolika aporna bygga sig bon i höga träd, honan och ungarna tillbringa natten i boet, medan hanen sitter på en lägre gren eller vid trädets rot på vakt mot nattliga öfverfall. Äfven hos de lägre människo­raserna har fadern till sin uppgift att skydda familjen mot fiender och nöd. Nu är det mycket sannolikt, att dylika instinkter, liksom äktenskapet själft, åtminstone till väsent­lig del uppkommit genom ett naturligt urval. Det är nämligen ett konstateradt faktum, förklarligt, så vidt jag kan förstå, blott och bart genom selektionsteorin, att an­talet ägg som läggas eller ungar som födas af en art står i proportion till antalet af dem, som i förtid förgås. Hos de högre aporna och hos människan på lägre stadier är faderns hjälp helt säkert oundgänglig för artens bestånd på grund af afkomrnans ringa antal och den långa tid, under hvilken ungarne äro mer eller mindre hjälplösa: —

235

mer än en unge födes sällan på en gång, och puberteten inträder vanligen först efter femtonde året. Då männi­skan upphörde att vara ett uteslutande fruktätande djur, blef fadern en ännu oundgängligare medlem af familjen än han varit förut. Jakten faller alltid på mannens lott, och en familj bestående af moder och barn skulle säker­ligen förr eller senare ha dukat under. En noggrann kännare af Australiens ytterst lågt stående urinvånare säger, att bland vissa af dem faderns hjälp anses så nöd­vändig, att om denno dör, dödas äfven det nyfödda barnet, emedan det icke mer har någon, som underhåller och skyddar detsamma.
    Äfven uppkomsten af samhället i något vidsträktare bemärkelse måste, tror jag, förklaras enligt selektionsteorin. Mr. Herbert Spencer har framhållit, i huru hög grad dju­rens sociala eller icke-sociala lefnadssätt är beroende af den föda, hvarmed de lifnära sig. Om födan är af sådan beskaffenhet, att den förefinnes i riklig mängd samlad på ett ställe, såsom gräs o. dyl., är det en fördel för djuret att lefva i flockar, i motsatt fall av det fördelaktigare att lefva ensamt eller i par. De högsta aporna anträffas van­ligen i familjer, och endast vid den tid då frukterna mogna samlas de i något större skaror. Det synes sålunda vara födans beskaffenhet och icke några inrotade antisociala instinkter, som betinga deras ensliga lif. Detsamma torde ha varit fallet med den primitiva människan, för så vidt som hon var ett fruktätande djur. Och det är sannolikt, att äfven senare, då människan begynte lifnära sig med animalisk föda,

236

hon fortfor att företrädesvis lefva i familjer, eller åtmin­stone att familjen utgjorde samhällets kärna; ty nästan alla köttätande djur äro icke-sociala, helt säkert emedan ett sällskapligt lif vore till positiv skada för dem. Äfven i våra dagar pläga australierne, eldsländarne och buschmännen upplösa sina af ett par familjer bestående horder, då föda tryter. Men då människan är ett relativt svagt djur och lider brist på naturliga vapen, var det nyttigt för henne att sammansluta sig i skaror eller stammar till skydd mot gemensamma fiender, så snart föda kom att förefinnas i rikligare mängd tack vare uppfinningen af åt­skilliga vapen, värktyg eller forsat, med hvilka hon kunde döda eller fånga byte, och af konsten att framkalla eld, hvarigenom hårda och träiga rötter kunde göras ätliga och giftiga rötter och örter oskadliga. Jag tror sålunda, att det mänskliga samhället i dess grundformer är en pro­dukt af det naturliga urvalet.
    Trots den oerhörda myckenhet af fakta, som kunna förklaras enligt selektionsteorin, måste det medges, att en stor mängd återstår, som tilsvidarc icke funnit sin lös­ning genom densamma. Men vi måste erinra oss, att det naturliga urvalets värkningskrets dag för dag visat sig vara alt vidsträktare, och det är att antaga, att framtiden skall lyckas hänföra därunder många nya företeelser, om hvilkas nytta vi för närvarande sväfva i okunnighet. Men i ingen händelse må vi tro, att genom selektionsteorin den stora frågan om arternas och de olika lifsfenomenens upp­komst vore i grund och botten löst. Det naturliga urvalet

237

är endast en indirekt orsak: eliminationen af den svagare är här hufvudsak. Men hvad är det som gör, att den ena individen af en art är starkare, den andra svagare, den ena bättre lämpad för vissa existensvilkor, den andra sämre, eller att det icke finnes två individer som äro hvarandra fullkomligt lika? Det naturliga urvalet värkar under den förutsättningen, att organismerna variera, men hvarför variera organismerna? M. H., vi stå här inför ett af vetenskapens högsta och svåraste problem, som framtida generationer måhända skola lyckas lösa, men som för oss är insvept i dunkel.
    Lamarck antog, att den närmaste orsaken till den ständiga ombildningen af de organiska formerna är afpassningen, som består däri, att den ständiga, långsamma förändringen i den yttre världen värkar en motsvarande förändring i organismernas värksamhetsarter och däri­genom äfven i deras former. Den största vikten lade han härvid på vanans inflytelse, på organernas bruk och icke­bruk. Han sade t.ex., att giraffens långa hals uppkommit genom det ständiga utsträckandet af densamma till de höga träden och sträfvandet att plocka bladen af dessas grenar, och då giraffen för det mesta lefver i torra trak­ter, där endast trädens löf gifva honom näring, var han tvungen att sålunda sträcka på halsen. Denna vana be­fästes genom att gå i arf till efterkommande, hvarjämte de giraffer, som bäst sträkt på sina halsar, efterlämnade den mest långhalsade afkomman. På så sätt har enligt Lamarck giraffen slutligen kommit sig till denna vidun-

238

derligt långa hals. Darwin och hans anhängare kombi­nerade denna lära om den direkta afpassningen med selektionsteorin och antogo, att organernas bruk eller icke-bruk visserligen icke var den enda, men i alla fall en af de viktigaste orsakerna till formernas förändring och variation.
    Professor Weismann har emellertid riktat uppmärk­samheten på att denna afpassningsteori, som synes så antag­lig, hvilar på en hypotes, hvars riktighet man ända till de sista åren knapt dragit i tvifvelsmål, men en hypotes, som i själfva värket är fullkomligt obevisad. Det är obestridligt, att om giraffen altjämt sträcker på sin hals, densamma små­ningom blir litet längre, och att om jag uppöfvar mina muskler, de bli större och starkare, men det är icke säkert, att dessa företräden, vunna genom öfning, äro ärftliga.
    Det är numera dagens stora fråga inom biologin, huruvida de egenskaper en varelse förvärfvat under sin egen lifstid, d. v. s. sådana egenskaper, som icke, äro henne medfödda, kunna gå i arf till hennes afkomlingar. Weis­mann besvarar den nekande. Han förklarar, att det tilsvidare icke uppvisats ett enda väl konstateradt fall af förvärfvade egenskaper, som värkligen skulle ha gått i arf, och så länge icke något bevis finnes, äro vi naturligtvis icke berättigade att antaga deras ärftlighet. Det skulle föra oss för långt att här inlåta oss på den fysiologiska förklaring Weismann ger af ärftlighetsproblemet, och huru han gendrifver alla bevis hämtade från ympningsförsök af sjukdomar företagna på djur. Han söker bevisa, att vi från våra föräldrar och förfäder kunna ärfva endast så-

239

dana egenskaper, som de själfva ega såsom medfödda an­lag, hvaremot alt som individen själf förvärfvat, alt som tillkommit genom yttre inflytelser under hans egen lifstid, dör med honom. Så ha barn af högt civiliserade för­äldrar, hvilka uppvuxit i fullkomlig isolering från mänsk­ligt umgänge, icke visat spår af ett artikuleradt språk. Vi veta, att vilda och civiliserade folk sedan urminnes tider utfört allehanda stympningar på sin kropp: utrykt tänder, afhuggit finger, genomstuckit sina öron m.m., men aldrig ha ännu dessa stympningar gått i arf till deras efterkommande. Vi veta vidare, att förändringar i hudens färg, beroende på sol och luft, äro helt och hållet tem­porära, att barnen af en solbränd bonde eller en väder­biten sjöman födas precis lika hvita som barnen af en blek stadsbo, och att morerna, som för tolfhundra år sedan inflyttade till Afrika, visserligen själfva äro bruna, men att deras barn äro lika hvita som européer och för­blifva så hela sitt lif, ifall de icke utsättas för Afrikas brännande sol. Sådana fakta tala icke för riktigheten af afpassningsteorin, men frågan måste tilsvidare betraktas såsom oafgjord. Vi kunna därför icke taga för gifvet, att de variationer, genom hvilka det naturliga urvalet frambringar nya arter, d. v. s. variationer som gå i arf, ens till någon del äro resultat af dylika yttre inflytelser.
    Men otvifvelaktigt är, att de olika individerna af en och samma art födas med något olika anlag, och att dessa medfödda anlag eller egenskaper gå i arf till deras efter­kommande. Sådana variationer kallade Darwin, i brist

240

på bättre benämning, spontana. Men hvarpå bero dessa »spontana» variationer? Hvarför äro individerna redan från födelsen hvarandra olika? Weismann tror, att detta kommer däråt, att fortplantningen är sexuell eller amfigon, d. v. s. att individen uppkommer genom en förening af tvänne element, ett han- och ett honelement, och sålunda är ett resultat af två olika förärfningstendenser, hvilkas olika kombinationer med hvarandra äro orsaken till varia­tionerna. Men detta är naturligtvis endast en hypotes, en gissning. Slutligen kan det frågas, huruvida variatio­nerna äro obegränsade — eller huruvida de ske endast i en viss riktning; och i så fall, af hvilka lagar denna riktning bestämmes. Alt detta är frågor, på hvilka selektionsteorin alls icke inlåter sig.
    Naturforskaren lägger därför ingalunda händerna i kors och tror, att darwinismen löst alla lifvets gåtor. Det gäller att utforska de positiva orsakerna till lifsföreteelsernas uppkomst och utveckling, ty det naturliga urvalet förutsätter ett material att välja bland. Samhällsvetenskapen står i detta hänseende för närvarande ett trappsteg högre än vetenskapen om det fysiska lifvet, ty för historikern har det sedan länge kommit an på att utfinna de direkta orsakerna till den mänskliga utvecklingens gång. Men ehuru selektionsteorin på långt när icke förmår afslöja alla den organiska naturens hemligheter, skall ingen med fog kunna förneka, att den varit en af den mänskliga an­dens mest epokgörande snilletankar.

                                                                                              Edvard Westermarck.