Efter Ålandsfrågan

Upphovsman/kvinna: Westermarck Edvard
Utgivningsår: 21.10.1921
Publicerad i Filosofia.fi: 16.12.2011
Published in/Publicerad i/Julkaistu:  Hufvudstadsbladet 21/10/1921.

The Edvard Westermarck Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/Westermarck> ed./red./toim. Juhani Ihanus, Tommy Lahtinen & Yrsa Neuman 2011.
Transkribering/Litterointi/Transcription: Filosofia.fi.
Efter Ålandsfrågan.

Prof. Westermarck utlägger Ålandsfrågans behandling och fastslår att då finlandssvenskarnas nationella krav härefter handläggas, detta sker "för öppen ridå, inför Europas ögon".

Vid Åbo akademis studentkårs samkväm igår höll professor Westermarck följande tal.

Det av Svenska folktinget givna uppdraget.

Då studentkåren berett mig tillfälle att för en stund i afton taga dess uppmärksamhet i anspråk, vill jag först göra det lugnande meddelandet, att det icke är min avsikt att giva någon slags historik över Ålandsfrågan i dess olika skeden. Mången har säkert redan förlorat intresse för denna fråga, som nu är i huvudsak avgjord, och anser den vara mogen för välförtjänt glömska. På sätt och vis kunde ju studenterna fordra av mig en redogörelse för vad jag sysslat med under den långa tid jag varit borta. Visserligen ha vi icke efter bolsjevikiskt mönster något studentråd, för vilket professorerna behövde avlägga räkenskap för sin verksamhet, men lärarna finnas ju till för studenternas skull och äro därför inför dem moraliskt ansvariga för handlingar som röra dess lärarkall. jag skall emellertid nöja mig med att säga, att det uppdrag Svenska Finlands folkting gav mig tvang mig att vistas så länge utomlands på grund av den långsamma behandlingen av Ålandsfrågan och nödvändigheten att städse vara till hans för att bevaka folktingest intressen och att detta uppdrag syntes vara av den betydelse, att jag fick undandraga mig detsamma.

Felsteg har begåtts av alla parter.

Det finnes nog mycket i Ålandsfrågan som borde glömmas ju förr dess hellre. Alla parter ha gjort sig skyldiga till felsteg, vilkas bevarande i minnet endast kan bidraga att upprätthålla missämja mellan två grannfolk, som på grund av gemensam kultur och gemensamma intressen borde vara vänner och bundsförvanter, och mellan bröder med samma språk som behöva varandra för att bevara och förkovra sitt fädernearv. Det har på alla håll rått en brist på förståelse, som är förklarlig under striden hetta, men som vid lugnare besinning måste efterträdas av en riktigare uppfattning av motståndarens handlingssätt och motiv. Opinionen i Sverige kan ju inte vara blind för det faktum att ännu aldrig en stat visat sig villig att utan varje gottgörelse till en annan stat avträda en viktig del av sitt territorium, och den bör icke kunna känna sig kränkt om en fåtalig svensk befolkning i ett annat land, som vill bevara det gemensamma modersmålet, icke med jämnmod kan se sina leder glesna. Ålänningarna, som av självbevarelsedrift önska förening med Sverige, böra icke förvåna sig om vi andra svenskar i Finland av samma drift förmåtts att motsätta oss dessa önskningsmål; det kan inte fordras, att en kämpande trupp skall försvaga sin motståndskraft av omtanke om några kamraters säkerhet. Ej heller må de som styrt och stiftat lagar i detta land egenrättfärdigt slå sig för bröstet och säga, att de gjort allt som på dem ankommit för att ålänningarna skola känna sig nöjda och trygga: deras kommunikationer ha försummats, öbornas egenart har icke tillbörligt respekterats, de åtgärder som avsett att lugna deras farhågor har vidtagits för sent för att kväva det vaknade missnöjet. För dem som styra och ställa i landet att ropa på bristande fosterlandskärlek hos andra, som måste hålla till godo med det som bjudes dem av flertalet; patriotismen är en måttlig dygd om den består i belåtenheten över självskapade fördelar. Å andra sidan är dess avsaknad en ganska mänsklig svaghet hos dem, som på grund av särskilda omständigheter alltid kommit att stå mer eller mindre främmande för det land de politiskt tillhöra; och detta har varit fallet med ålänningarna. Vi må icke därför tro, att naturen gjort dem av sämre virke än oss fastlandssvenskar; men de må å sin sida inte heller förvåna sig över att ordet Finland i våra öron har en annan klang än i deras och att då vi motsatt oss deras strävan att byta fosterland vi gjort det även därför, att förlusten av Åland vore en förlust för Finland. Också på vår sida har emellertid mångt och mycket sagts som inte just förtjänar räddas ur glömskan. Vi har förebrått ålänningarna både bristande patriotism och bristande samkänsla med övriga Finlandssvenskar. Men ha vi då själva gjort allt vi kunnat och bort för att binda dem samman med oss? Ingen kan ju förneka, att de fått sina kulturella väckelser närmast från öster och icke från väster, att folkhögskolan, sångföreningarna och ungdomsföreningarna kommit från oss, och att ålänningarnas naturliga svenskhetskänsla i dem funnit kraftig näring. Men på grund av sitt avskilda läge har Åland icke i samma grad som andra svenska bygder i Finland dragits in i det gemensamma nationalitetsarbetet, och ålänningarna ha först och sist förblivit ålänningar. Den orättvisan har också gjorts dem, att de ofta hånats för att deras Sverigeslängtan är av mycket färskt datum. Tanken på ett självständigt Finland är inte heller så gammal.
    Det kan således vara på tiden för alla parter att upphöra med stenkastningen, icke blott därför att det nu är klokast att de räcka varandra handen utan även därför at de småningom bort få klart för sig, att de allesammans gjort sig skyldiga till fel och förlöpningar. Men även om Ålandsfrågan bjudit på många ledsamheter, som nu böra överstreckas, har den å andra sidan förts med sig sådant som icke får glömmas. Det är om denna sida av saken som jag framför allt vill tala i dag.

Ålänningarnas vinst.

För det första böra vi komma ihåg att ålänningarna äro de enda som fått någonting positivt. Sverige har ingenting fått, om man frånser frågan om Ålands neutralisering. Finland får behålla vad de haft förut men måste på samma gång ge ålänningarna sådant som de icke haft förut. I enlighet med förbundsrådets rekommendation har vår regering uppgjort riksdagsproposition med förslag till mycket förmånliga undantagsstadganden för Ålands befolkning. Och dessa stadganden måste efterlevas. Ty om Ålands landsting anför klagomål mot deras tillämpning skall republikens president med biläggande av egna anmärkningar, överlämna klagomålen till Folkförbundets råd för att detta "må kunna övervaka tillämpningen av sagda stadganden, och om saken till sin natur är av rättslig beskaffenhet, införskaffa utlåtande av permanenta internationella domstolen". Man skulle således tycka att ålänningarna icke sakna anledning till att vara ganska belåtna: de ha fått mycket, och i politiken får man sällan allt som man önskar. Men även en annan part har icke blivit alldeles lottlös; och det är Finlands svenska nationalitet i dess helhet.

Den svenska nationalitetens krav.

Det enda den bad om var, att om förbundsrådet icke ansåg sig kunna avgöra Ålandsfrågan till Finlands förmån, det ville uppskjuta sitt avgörande till dess riksdagen definitivt behandlat frågan om den svenska nationalitetens ställning. Folktinget hade uppgjort ett "förslag till grundstadganden till tryggande av den svenska befolkningens i finland ställning och rätt", och om detta förslag antoges borde ålänningarna icke mera behöva oroa sig för sin nationalitets framtid. Mot den av folktinget delegerade uttalade anhållan eller rättare "förhoppningen" kunde rimligtvis invändning göras. Om förbundsrådet ansåge ålänningarnas sak för ömmande, så borde det ju dock kunna vänta tills vår riksdag erbjudit dem de garantier, som låge i en autonomilag för hela det svenska Finland; och vår regering borde p sin sida kunna göra sig tillfredställd med den gjorda framställningen då denna ju endast ökade utsikterna för Ålands bevarande. Men på samma gång blev förbundsrådet uppmärksamgjort på att det i Finland finns en svensk befolkning, mångdubbelt talrikare än ålänningarna, som är fullt ut lika angelägen som de att bevara sin svenska nationalitet, ehuru den vill försöka att med egna krafter genomdriva sina önskningsmål. Det är besynnerligt att den av folktingets delegerade uttryckta förhoppningen om eventuellt uppskov, såsom en sista utväg för att bevara Åland, av en del tidningar tolkats såsom en anhållan att förbundsrådet i varje fall skulle uppskjuta sitt beslut. Folktinget ville på intet sätt motarbeta regeringens strävan att bevara Åland. Regeringens representanter hävdade den uppfattningen, att frågan var av inre-politisk beskaffenhet och därför föll utom förbundsrådets domsrätt, och de avhöllo sig följaktligen till en början från varje detaljdiskussion om den skada Ålands förlust skulle medföra för Finland. I överensstämmelse med denna taktik inlämnade icke heller folktingets delegerade sin inlaga till förbundsrådet, innan detta på grund av juristkommissionens utlåtande förklarat sig kompetent att upptaga Ålandsfrågan till sakbehandling. Folktingets och dess delegerades uppträdande i denna sak har varit så lojalt som möjligt.

Rapportörernas uttalande om de språkliga minoriteterna.

Förbundsrådet tillsatte, som bekant, en rapportörskommission av tre medlemmar, som fick i uppdrag att inkomma med nödig utredning i frågan. Rapportörerna utförde sitt uppdrag med en samvetsgrannhet, som står över allt beröm. Man sade mig i Schweiz, att annat icke heller var att vänta av en sådan man som M. Calonder, som under den tid han varit republikens president gjort sig allmänt känd för den mest skrupulösa rättrådighet. Gentemot juristkommissionens påståenden fastslogo rapportörerna, att Finland sedan 1809 varit en autonom stat, att det genom frigörelsen från Ryssland blivit en suverän stat, och att suveräniteten över Åland ovedersägligen tillhör Finland. De uppställde för sig frågan, huruvida det icke desto mindre förefunnes tillräckligt vägande skäl att tillåta ålänningarna att genom folkomröstning avgöra om de skulle förbliva förenade med Finland eller förenas med Sverige. Det kunde tänkas att sådana skäl förelåge. "Rättvisans och frihetens idé, uttryckt i självbestämningsrättens formel", skrevo de i sin rapport "måste på ett förnuftigt sätt tillämpas på förhållanden mellan stater och på minoriteterna mellan inom staterna. Det är rättvist att dessa minoriteters nationalitet och sekelgamla traditioner skola respekteras så mycket som möjligt, och att de i all synnerhet skola tillåtas att fritt utöva sin religion och odla sitt språk. Detta postulat betecknar ett av den moderna civilisationens noblaste framsteg och då det är klart att de icke kan givas någon varaktig fred utan rättvisa utgör ett av de kraftigaste medlen att stärka freden och bekämpa hat och tvedräkt både inom staten och i förhållandet mellan olika stater... I fråga om ålänningarna gäller det skyddandet av deras språk, det svenska språket. Ett folks språk är dess egentliga själ. Vi uppskatta hos Ålands befolkning - så stolt i sin folkliga enkelhet, så mån om sitt oberoende - dess brinnande begär och oryggliga vilja att bevara orubbade det svenska språket och den svenska kulturen, det arv de fått av sina förfäder... Vi medgiva också, att ålänningarnas fruktan för att småningom översvämmas av den finska invasionen är fullkomligt berättigad, och att effektiva mått och steg böra tagas för att avlägsna denna fara. Om verkligen föreningen med Sverige vore det enda medlet att bevara det svenska språket på Åland, skulle vi icke tvekat att taga i beaktande denna lösning. Men detta är icke fallet. Det föres icke behov av någon skilsmässa. Den finländska staten är beredd att giva inbyggarna tillräckliga garantier och att troget uppfylla den förbindelse den kommer att giva dem - härom hysa vi intet tvivel. Att under sådana förhållanden beröva Finland besittningen av Åland vore så mycket orättvisare som ur historiska, geografiska och politiska synpunkter allting talar för bibehållandet av status quo." Rapportörerna föreslå sedan internationella garantier för ålänningarna, vilka, såsom de säga, i främsta rummet avse bevarandet av svenska språket genom skolundervisning. Undervisning i finska i folkskolorna borde i lag förbjudas; en liknande garanti har inryckts i flera fredsfördrag såsom en nödvändig åtgärd för minoriteternas skyddande. Och skulle mot förmodan Finland vägra att skänka ålänningarna de föreslagna garantierna, rekommenderas Ålands avskiljande efter anställd folkomröstning.

Rapportörernas intresse för Finlands svenska befolknings ställning.

Rapportörerna motivera utförligt sin åsikt att Finland bör få behålla Åland, ifall förslaget om garantierna antages; och i denna motivering spela de övriga Finlandssvenskarnas invändningar mot Ålands avträdande en synnerligen framträdande roll. Rapportörerna omfatta de argument som uttalats av folktingets delegerade, och i framhålla, att om den allmänna opinionen i Europa fäster vikt vid de tjugofemtusen ålänningarnas öde, den än mindre kan ignorera det öde som vederfares den stora massan av den svenska nationaliteten i Finland, av vilken ålänningarna utgöra endast en femtondel. Den svenska minoriteten strävar att bibehålla sin nationalitet vid sidan av den mycket talrikare finska majoriteten. Finlands nya konstitution fastställer med tillräcklig tydlighet principen om båda språkens likställighet, men huvudsaken är huru denna princip tillämpas; och det kan icke nekas, att det råder en viss spänning, ja till och med ett visst misstroende, mellan de bägge språkgrupperna. Rapportörerna uttala den livliga förhoppningen, att den finska majoriteten skall, utan att avstå från sina egna rättigheter, visa sig "frikostig och generös" mot minoriteten." Endast på detta sätt", säga de, "skall allt misstroende försvinna - endast på detta sätt skall en fred och vänskap som bestå varje prövning kunna råda mellan de svenska och de finska finländarna till högsta båtnad för deras land, för vilket de alla hysa den djupaste tillgivenhet."

Kulturvärldens uppmärksamhet riktas på Finlands svenskar.

Jag har med stor utförlighet redogjort för rapportörernas utlåtande, emedan det synes mig vara i visst hänseende det märkligaste dokument rörande vår språkfråga, som någonsin sett dagen.  I ett officiellt aktstycke, författat av experter på uppdrag av folkförbundets råd, göres den bildade världen uppmärksam på at i Finland bygger och bor en svensk befolkning många gånger talrikare än ålänningarna, vilka under Ålandsfrågans tidigare skede framstått nästan såsom de enda svenskar i Finland förtjänta av något beaktande. Det framhålles, att denna befolkning för närvarande utkämpar en kamp för tryggandet av sin existens som en egen nationalitet vid sidan av den finska majoriteten. Rättmättigheten av denna kamp erkännes av rapportörerna både genom direkta uttalanden och indirekte i deras motiverande förslag i den fråga, med vilken de ha att befatta sig. Från början till slut genomandas deras rapport av det mest oförbehållsamma erkännande av minoritetens rätt i allmänhet att bevara och förkovra sin nationella arvedel, av den svenska nationalitetens i Finland rätt att trygga sin språkliga likställighet med den finska och av ålänningarnas rätt att erhålla fulla garantier för bibehållandet av sitt språk och sin kulturella egenart. Ja så djupt gripna äro rapportörerna av sin övertygelse om minoriteternas rätt till självbevarelse att de i det fall, som hänskjutits till deras behandling, till och med ställa denna rätt framom statens suveränitetsrätt: om ålänningarna icke erhålla de föreslagna garantierna, som i främsta rummet avse att bevara det svenska språkets herravälde på Åland, så rekommendera de att Finland skall berövas den suveränitet över Åland som de anse att det för närvarande utan all gensägelse besitter. Och själva dessa garantier, även i den något modifierade form som givits dem av förbundsrådet och som antagits av vår regering, innebära ett kringskärande av Finlands suveränitet så till vida, att förbundsrådet äger övervaka tillämpningen av de särskilda stadgandena rörande Ålands befolkning.

Förbundsrådets beslut.

Förbundsrådet omfattade i huvudsak rapportörernas förslag. Suveräniteten över Åland erkännes tillhöra Finland. Beträffande garantierna, som uttryckligen betecknades som en mycket viktig sida av frågan, skulle Sveriges och Finlands representanter försöka få till stånd en överenskommelse, och om de icke lyckades härutinnan skulle förbundsrådet på egen hand uppgöra sina rekommendationer i denna punkt. Jag tror mig utan tvekan kunna påstå, att förbundsrådets beslut i allmänhet mottogs med bifall av världspressen; detta var i mycket övervägande grad fallet i den engelska pressen, ehuru även där bifallet icke var alldeles odelat. På en del håll ansåg man att då ålänningarna för skyddandet av sin nationalitet önskat förening med Sverige, de bort få vad de önskat. Men jag känner inte ett enda exempel på att de skulle ansetts ha fått för mycket genom de av förbundsrådet rekommenderade garantierna.

Vår nationalitetsfråga har inträtt i ett nytt skede.

Det är icke en överdrift att säga, att genom rapportörernas utlåtande och förbundsrådets därpå grundade rekommendationer hela vår nationalitetsfråga inträtt i ett nytt skede. Förbundsherrarna ha visserligen icke omnämnt den i sina rekommendationer, och ingen har heller bett dem göra det; men rapportörerna ha, som vi sett, berört vår svenska nationalitetskamp med största förståelse och mycken värme, och i ledande organ i den europeiska pressen ha ingått framställningar därav, som icke kunnat undgå att väcka uppmärksamhet. Där ute i världen svävar man icke mera i okunnighet om att i finland finnes en betydande svensk befolkning, som känner sin nationalitet hotad och som är oryggligt besluten att bevara den. Då riksdagen nu skall behandla vår nationalitetsfråga, måste skådespelet uppföras för öppen ridå inför Europas ögon. Det kan inte råda något tvivel om vilkendera parten har åskådarnas sympatier. Om den europeiska opinionen, i likhet med förbundsrådet, erkänner rättmätigheten av ålänningarnas strävan att skyddas mot förfinskning, så kan den omöjligen frånkänna de övriga svenskarna i Finland samma rätt; såsom rapportörerna framhöllo, borde tvärtom den allmänna meningen i Europa fästa större avseende vid deras öde än vid de mycket fåtaligare ålänningarnas. Och om man ansett, att tillgodoseendet av ålänningarnas nationella intressen erfordrat en så vittgående autonomi som den vilken fastställts i garantierna, så måste naturligtvis anse våra nationalitetskrav för synnerligen måttliga. De sträcka sig icke längre än de rättigheter ålänningarna erhöllo genom autonomilagen av den 7 maj 1920, vilka emellertid av rapportörerna betecknades såsom otillräckliga. Jag har svårt att tänka mig att riksdagen kunde motsätta sig de svenska kraven samtidigt som den antar propositionen om särskilda stadganden rörande Ålands befolkning. Att göra detta vore helt enkelt att förstöra det internationella anseende, som Finland vunnit genom segern i Genève. Det vore att visa, att de förhoppningar rapportörerna ställt på den finska majoritetens tillmötesgående varit fullkomligt ogrundade. Det vore att giva pressen i Sverige berättigad anledning till ett hånskri, och denna gång skulle den hava Europa med sig. Det vore att för all världen demonstrera, att Finland gått in på Ålandsgarantierna icke frivilligt utan med piskan på ryggen. Det vore att göra segern i Genève till ett nederlag.

Innebörden av finlandssvenskarnas självstyrelsekrav.

Man kunde omöjligt försvara tillbakavisandet av våra fordringar med påståendet, att de betingas av den nödvändiga omsorgen om statens intressen. Den autonomi vi begära är icke politisk utan kulturell. Må man därmed jämföra vad England nu erbjuder Irland: eget parlament och även för övrigt dominion status – dvs. Samma fria ställning i det brittiska imperiet som den Australien, Kanada och Sydafrika inneha, - fullständig autonomi i beskattnings- och finansfrågor sam egen militär för Irlands försvar och ordningens upprätthållande. Detta erbjudes en befolkning, vars numerär utgör endast en tiondedel av antalet engelsmän i England allena. Man frågar sig huru detta överensstämmer med det på finskt håll gjorda påståendet, att ingenstädes i världen en minoritet så liten som den svenska i Finlandbehandlats med så stort tillmötesgående som visats denna av finnarna. Och dock ha vi svenskar aldrig drömt om att tillgripa sådana metoder som irländarna använt för att genomdriva sina självständighetskrav. Ingen har ännu kunnat beskylla oss för bristande lojalitet mot den finländska staten. Vår insats i den långa kampen mot Ryssland var icke avmätt efter proportionen mellan minoritet och majoritet. Vårt uppträdande i Ålandsfrågan var icke dikterat endast av hänsyn till oss själva utan även av hänsyn till statens intressen. Jag till och med vid uppställandet av våra fordringar på språklig och kulturell autonomi tro vi oss ha tjänat en fosterländsk sak. Tryggandet av vår nationalitet innebär ett stärkande av de band med Skandinavien som vi anse utgöra ett livsvillkor för hela vårt land. Och även på andra grunder är nationalitetsfrågans lyckliga lösning enligt vår mening av vital betydelse för Finlands framtid. Den skall ena krafter, som nu förbrukas i en söndrande kamp. Den skall möjliggöra en partigruppering på annan grund än nationalitetens och därigenom giva staten tillfälle att bättre än hittills tillgodogöra sig förmåga och insikter utan hänsyn till modersmål. Den skall tillintetgöra ett tvistefrö, som i den prekära ställning, vari vår unga självständighet ännu befinner sig, lätt kunde utveckla sig till en dödande giftört. Låtom oss hoppas, att Ålandsfrågan trots allt skall visa sig lyckobringande för vårt land genom att i sin mån ha berett vägen till ett bättre samförstånd mellan de båda nationaliteterna. Låtom oss hoppas, att den missämja den alstrat skall glömmas, och att det tillmötesgående, som visats ålänningarna, icke skall frövägras oss övriga svenskar inom de betydligt trängre gränser, som uppdragits av Svenska Finlands folkting. Vi anhålla därom icke som en gunst, utan som en åtgärd av rättvisa. Och vi veta nu, efter Ålandsfrågan, att vi kunna räkna på Europas moraliska understöd i våra anspråk.