Filosofi och poesi

Upphovsman/kvinna: Westermarck Edvard
Utgivningsår: 1930
Publicerad i Filosofia.fi: 15.04.2011
Texten publicerad i Festskrift tillägnad Yrjö Hirn

The Edvard Westermarck Online Collection
, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/Westermarck> ed./red./toim. Juhani Ihanus, Tommy Lahtinen & Yrsa Neuman 2011. Transkribering/Litterointi/Transcription: Filosofia.fi, Fanny Malmberg 2011.

Filosofi och poesi


441



      Filosofi och poesi äro rätt svävande begrepp, men det kan med lätthet uppvisas att sådant som vanligen inbegripes under dessa benämningar har mångt och mycket gemensamt. Båda utmärka sig genom ett visst drag av universalitet: filosofien sysslar med »principerna» och, såsom Aristoteles framhöll, höjer sig även poesien från enskildheterna till det allmänna. Båda giva stort spelrum åt fantasien; dock med den skillnaden att poeterna inte göra anspråk på att vad de skildra verkligen inträffat, medan filosoferna vilja att deras fantasier skola tagas för allvar — så till vida kunde de ofta kallas falska poeter. Även i formen mötas filosofi och poesi. Diktkonsten är rik på filosofiska reflexioner, och i filosofiens historia anträffa vi filosofer sådana som Parmenides och Empedokles som framställt sina läror på vers. Man kan säga att den primitiva filosofien till väsentlig del iklätt sig diktens form: detta finna vi i ordspråket. Det är en sådan sammansmältning mellan filosofi och poesi som skall bli föremål för denna studie. Men i stället för att söka mina exempel från olika folks ordspråk skall jag välja dem från de ordspråk jag känner bäst — de marockanska, av vilka jag upptecknat ett par tusen från folkets läppar. Både till innehåll och form uppvisa de, liksom de arabiska ordspråken i allmänhet, stora likheter med de europeiska. Många av de senare ha i själva verket ett semitiskt ursprung.

      Det råder som bekant olika åsikter beträffande de fordringar som kunna ställas på den poetiska formen; men även de som anse att poesi kan skrivas på prosa och att mycket som skrives på vers icke är poesi, medge naturligtvis att versen är ett synnerligen allmänt uttrycksmedel för poesien. Med vers förstår jag då någonting annat än avklippta rader som inte nå sidans marginal: det väsentliga för





442


all vers är rytm. Denna egenskap är den mest framträdande i de marockanska ordspråkens form; huru haltande rytmen än kan vara, saknas den sällan fullständigt. De flesta av dem innehålla också en eller flere pauser, frånsett slutpausen. Mycket ofta sammanfaller den rytmiska pausen med en logisk paus. Detta är dock icke alltid fallet: det kan hända att subjektet och predikatet i en sats åtskiljas genom ett kort uppehåll. Men även i sådana fall kan pausen genom att särskilt betona föregående ord framkalla en verkan som icke är uteslutande rytmisk.

      Ett annat av versens kännemärken — dock icke oumbärligt såsom rytmen — är rimmet; och även detta förekommer allmänt i de marockanska ordspråken. Men ordet rim måste här, vad vokalerna vidkommer, uppfattas i en vidsträcktare bemärkelse än det har hos oss. Det arabiska språket har tre bokstäver som användas för att beteckna långa vokalljud, och tre tecken som anbringas antingen ovanför eller nedanför konsonanter för att angiva efterföljande korta vokalljud; i europeisk transkription av den klassiska arabiskan betecknas de förra vanligen med ā, ū och ī (om de äro accentuerade ofta med â, û, i), och de senare med a, u och i. Var och en av de ifrågavarande arabiska bokstäverna representerar en grupp av ljud som växla inom vissa gränser, huvudsakligen under inverkan av föregående eller efterföljande konsonanter; och detsamma är fallet med vart och ett av vokaltecknen. Sålunda höra — med förbigående av finare uttalsskiftningar — till ā- och a-grupperna våra långa och korta a och ä-ljud; till ū- och u-grupperna våra u-, o-, å- och ö-ljud; till ī- och i-grupperna våra i- och e-ljud. Och det måste uppställas som regel att alla vokalljud som falla inom samma grupp i avseende å ljudlikhet uppfylla de fordringar som kunna ställas på det arabiska rimmet; man finner t. ex. sådana rimpar som sâfi — wâfi, sarya —järya, htūf— sōf, kbîra— sgêra. Dessutom kan ett ord med en lång vokal rimma på ett ord med en vokal som tillhör den kvalitativt motsvarande gruppen av korta vokalljud, såsom šarr — adrâr, yinhäbb — kläb, ihûd — šudd.

      Rimorden kunna följa omedelbart på varandra i början eller slutet av ett ordspråk, eller det första ordet i ett kort ordspråk kan rimma med det sista; men det vanliga är att rimordet föregår en paus, det första eller de första inne i ordspråket och det sista i slutet. I likhet med





443


rytmen är rimmet av betydelse för ordspråkets gångbarhet. Det smeker örat, det framhäver rytmen och sammanbinder rytmiska enheter, det ger ordspråket stadga och inpräglar det i folkets minne.

      Detsamma kan sägas vara fallet med assonansen, som i de marockanska ordspråken förekommer ännu allmännare än rimmet, om med assonans förstås ljudlikhet icke endast mellan vokaler — i samma utsträckning som i rimmet — utan även mellan konsonanter och mellan kombinationer av vokaler och konsonanter av mindre omfattning än rimmet. Uppfattade på detta sätt måste assonanserna givetvis vara så talrika, att de omöjligen kunna antagas vara avsiktliga med mindre det finns någon särskild antydan att de verkligen äro det. Detta får anses vara fallet då de regelbundet förekomma omedelbart framför en paus, d. v. s. under samma omständigheter som oftast äro för handen vid rimmet. Det är på sådana fall allena som jag grundat min analys av de olika slagen av assonans i ordspråken.

      I ord som sluta på vokal kan assonansen inskränka sig till ljudlikhet i slutvokalen ('arja — geiza, smā — raḥba, ninnu — kullu, sefli— fôqi) och i ord som sluta på konsonant till ljudlikhet i slutkonsonanten (mjarrab — tbīb, fadl — weil, ktem—fumm). I ord av det förra slaget kan därjämte den konsonant som föregår slutvokalen vara inbegripen i assonansen (kunnā — ṣbaḥnā, dûda — ḥdida, rubbi — qalbi) och i ord av det senare slaget den vokal som föregår slutkonsonanten (šärfǟt — šībǟt, bnǟt — ḥinkǟt, -sâraq — ḥmaq). Men i alla dessa fall förekommer dessutom rätt ofta vokalisk assonans längre tillbaka i orden (blǟdi — snäni, fîya — tebsîma; nfāq — šarq, doq — 'onq; ḫiyār — kibär, ḍubōr — nônōr; aṣlu — fa'lu, ḥajti — jarti). Assonansen kan också omfatta hela sista stavelsen, om denna innehåller två konsonanter åtskilda av en vokal (ṣubyǟn — nesyǟn, 'unṣar — t'aṣṣar, ḫṣémäk — rṣûmak). I ord som sluta på konsonant eller av vilka det ena ordet slutar på konsonant och det andra på vokal kan assonansen hänföra sig uteslutande till den sista vokalen ('ām — nhār, sḥūr — tqūl, ktīr — dlīl, sfā — zār); och ljudlikhet i ordens första vokal kan också vara den enda assonans som förekommer i dem. Ljudlikhet i begynnelsekonsonanten av närstående ord (allitteration) förekommer likaledes i ordspråken under omständigheter som ge vid handen att den icke är tillfällig.




444


      Upprepning av starkt betonade ord är en mycket vanlig företeelse, som anträffas i många variationer. Den kan vara omedelbar: »Visa honom visa honom, och om han är blind så låt honom vara» (säges om en person som inte följer ett givet råd). De identiska orden äro ofta det första och det sista i samma metriska enhet eller mening: »Dina anhöriga äro dina anhöriga, även om de hata dig finner du dem då det går dig illa.» Predikatet i en bisats upprepas i huvudsatsen: »När du gifter dig, så gift dig med en fattig kvinna; även om du ger henne endast en brödbulle och en sardin, så är hon belåten.» I ordspråk som bestå av två meningar anträffas samma ord i vardera: »Ät efter din egen smak, och kläd dig efter andras smak»; »Den du älskar kommer icke till dig, och den du hatar kommer till dig varje dag.» Upprepningen av ord tjänar till att vare sig direkt eller indirekt ge eftertryck åt det som utsäges. Å ena sidan framhäver den likheter, såsom i ordspråket: »Katten använder list, och råttan använder list» (säges t. ex. då en man funnit en tjuv i sin trädgård, men denne lyckas undkomma). Å andra sidan ger den relief åt motsatser, såsom i ordspråket: »Kvinnans list är stark, och djävulens list är svag.» Det är klart att de kontrasterande orden avteckna sig skarpare mot en harmonisk bak-grund. Detta förklarar det nära sammanhanget mellan ordupprepningen och antitesen 1).

      Ordspråken begagna sig med stor förkärlek av antiteser, d. v. s. motsatser uttryckta genom starkt kontrasterande ord. Motsatserna äro antingen kontradiktoriska eller, än oftare, konträra, även då de faktiskt uppfattas såsom kontradiktoriska. De kontrasterande orden kunna inskränka sig till predikaten: »Det vita håret ljuger, och rynkorna ljuga inte» (säges till en giftassjuk gammal kvinna som trots sitt vita hår gör anspråk på att vara ung); »Tiggaren tigger, och hans hustru ger allmosor» (säges om en fattig man som har en slösaktig hustru). Å andra sidan kunna de kontrasterande orden även inskränka sig till subjekten; men det är mycket vanligare att de inbegripa både subjekt och predikat eller till dem hörande bestämningar: »Den som brutits sönder av sina föräldrar kan icke lagas av helgonen, och den som brutits sönder av helgonen kan lagas av


1) Jfr R. Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (Helsingfors 1926), s. 752.




445


sina föräldrar» (föräldrarnas förbannelser äro kraftigare än helgonens); »Långsamhet kommer från Gud, och brådska kommer från djävulen»; »En fiendes ord komma dig att skratta, och en väns ord komma dig att gråta» (en fiende söker ställa sig in hos dig genom att berömma dig för en dålig handling, varemot en vän säger dig uppriktigt att du gjort orätt). Om ordspråket består av två meningar sammansatta av huvudsats och bisats, kan antitesen omfatta motsvarande delar av vardera satsen: »När domarens slavinna dör följa alla människor henne till graven, och när domaren själv dör följer honom ingen».

      Både upprepningen av ord och användningen av antitetiska ord ge styrka åt parallelismen av på varandra följande meningar eller satser — ett av ordspråkens mest utmärkande drag. Denna parallellism visar sig antingen i ett likhets- eller i ett motsatsförhållande mellan deras allmänna innehåll och mellan ordställningen och innebörden av motsvarande satsdelar. Det kan råda parallellism både mellan skilda meningar, enkla eller sammansatta, och mellan huvudsatsen och bisatsen i en och samma mening. I flera fall upprepas delar av den ena meningen eller satsen i omvänd ordning i den andra: »Mannens skönhet ligger i hans förstånd, och kvinnans förstånd ligger i hennes skönhet»; »Dårens hjärta är i hans mun, och den vises mun är i hans hjärta» (man bör tänka innan man talar); »Om den rike ber om barn får han dollarstycken, och om den fattige ber om dollarstycken får han barn.» Detta är ett särskilt effektfullt sätt att formulera en antites.

      Från uttryckens relationer och anordning komma vi till troperna, som befatta sig med uttrycken själva. Den viktigaste av dessa är metaforen, som rent av haft en namngivande betydelse för ordspråket. Det latinska proverbium anger att ett figurligt uttryckssätt användes i stället för det enkla ordet — pro verbo; och det ges andra benämningar av liknande innebörd.

      Metaforen kan inskränka sig till vad som utsäges om subjektet, vilket självt användes i bokstavlig mening: »Den rikes tal är rena silvret, och den fattiges är överdraget med dynga.» Eller den kan inskränka sig till subjektet: »Om en man inga bekymmer har, kommer hans åsninna (d. v. s. hans hustru) att göra honom bekymmer.» Men vanligen är hela meningen ett metaforiskt uttryck för den tanke den





446


återger: »Den som rider på en kamel är inte rädd för att bli biten av hundar» (säges om en ansedd eller högtuppsatt person); »Varje lejon ryter i sin egen skog» (säges om en person som är av betydenhet i sin egen by men icke utom densamma); »Elden lämnar efter sig endast aska, och regnet lämnar efter sig endast rosor» (dåliga människor få dåliga barn, goda människor goda barn). Flera andra exempel finnas i det föregående.

      Metaforen består ofta i en personifiering av livlösa föremål eller abstrakta begrepp, som tillskrivas handlingar, yttranden, känslor eller begär: »Dyngklimpen letar efter sin syster i fyrtio dagar» (säges om en dålig människa som söker sig lika dåligt sällskap); »Allt vad du finner skall du behålla tills tiden säger dig, Giv bort det» (uppmaning till sparsamhet); »Spannmålsboden traktar efter sädessäcken» (säges om en förmögen man som vill komma åt en fattigs egendom). Abstraktioner utrustas med kroppsdelar: »Dagen har sina ögon, och natten har sina öron» (säges av en person som av egen erfarenhet vet att en annan talar osanning); »En välgärning återvänder med plågor i magen» (»otack är världens lön»). Kroppsdelar personifieras också själva genom att tilltalas som vore de människor: »När jag behöver dig, o mitt ansikte, ha kattorna klöst dig» (säges då en väntad person uteblir); »O mitt hjärta, hav ingen tillgivenhet för den som intet förbarmande har med dig.» Stundom framställas abstrakta begrepp som djur: »Sanningen är ett lejon, och lögnen är en hyena.»

      Liknelsen förekommer också ofta i ordspråken, dock mindre ofta än metaforen, som har fördelen att vara mindre omständlig, med andra ord en kondenserad liknelse: »En man utan barn är lik en häst utan tjuder»; »En ryttare utan vapen är lik en fågel utan vingar»; »Han är lik en synål som kläder andra och själv är naken» (säges om en person som utblottat sig antingen genom överdriven givmildhet eller genom slösaktighet som kommit andra till godo).

      En trop som i hög grad överensstämmer med ordspråkets natur är hyperbolen — ett överdrivet påstående icke avsett att uppfattas bokstavligen. Hyperbolen leder till korthet, bestämdhet, eftertrycklighet; och ordspråken äro väsentligen karga på ord, kategoriska i sina påståenden och kraftiga i sina uttryck. De undvika modifierande adverb sådana som ofta, stundom, sällan, mestadels, knappast; de utge för universella sanningar sådant söm är sant endast i största




447


allmänhet eller till och med sant endast i undantagsfall; och de överdriva inte bara förekomsten utan också beskaffenheten av vad de uttala sig om och allt möjligt annat som de befatta sig med. Härvid begagna de sig av hyperbolen. Följande ordspråk kunna tjäna som exempel, förutom andra som jag citerat i det föregående, särskilt sådana som göra bruk av antitesen — en tankeform som finner sitt kraftigaste uttrycksmedel i hyperbolen: »Var och en som högaktas kommer att ringaktas» (säges t. ex. då en hög ämbetsman får avsked på grått papper); »Vin är nyckeln till allt ont»; »Vad djävulen gör på ett år, det gör en gumma på en timme»; »Döden är närmare än ögats blink». Många ordspråk innehålla hyperboler av följande typ: »Allting är skräp utom vete och ull» (det viktigaste av allt här i värl- [sic] är mat och kläder); »Allting är nyttigt utom lögn och förtal, som ingenting inbringa.» I dylika fall tjänar hyperbolen till att starkt framhäva undantaget; varemot i följande ordspråk, som utgör en sons protest mot förbråelsen att han inte ägnat sig åt sin avlidne faders yrke, undantaget framhäver hyperbolen: »Ingen är lik sin fader, utom schakalen med sitt tjut.»

      Även om ordspråkens rent formella egenskaper — rytm, rim, assonans o. s. v. — i och för sig icke äro tillräckliga för att göra dem till små poem, får man väl anse att den fantasiens flykt som röjer sig i troperna ofta nog höjer dem till poesiens rymder. Ett djupare anspråk på benämningen poesi ha de många ordspråk som innebära tillfredsställandet av ett emotionellt utlösningsbehov, vilket ju i högre grad än någonting annat hör till diktens väsen. Härtill kommer det drag av allmänhet som alltid kännetecknar ordspråket. Ett ordspråk har blivit ett ordspråk endast genom att användas i vissa konkreta situationer, men det måste vare sig i bokstavlig eller figurlig mening äga sin tillämpning även på andra liknande fall. T. ex. påståenden som innebära att barn likna sina föräldrar äro icke ordspråk i sin blotta egenskap av abstrakta sanningar; men satsen »Muhammed 1-Qaisis söner äro skingrade», som hänför sig till en för sin grymhet ökänd hövding vars ättlingar nu gå omkring och tigga, vore inte heller ett ordspråk om därmed endast avsågs att uttrycka ett historiskt faktum. Ordspråkets universalitet utgör en föreningslänk mellan den poetiska och den filosofiska sidan av dess väsen. Det är till den senare vi nu skola vända våra blickar.




448


      Ett folks ordspråk äro i stort sett en exponent för dess levnadsfilosofi. De uttrycka iakttagelser, åsikter och känslor som hänföra sig till livets allahanda förhållanden, men en instruktiv tendens är gemensam för de flesta av dem. De äro till en mycket stor del antingen uttryckligen eller indirekte värdeomdömen. Ordspråket »Mannens skönhet ligger i hans förstånd, och kvinnans förstånd ligger i hennes skönhet», är icke blott och bart ett påstående att mannen utmärker sig genom sitt förstånd och kvinnan genom sin skönhet, utan dess kärna ligger fastmer i ett framhållande av den senares intellektuella underlägsenhet. Andra ordspråk uttala sig mera positivt i samma riktning: »Kvinnan lider brist på förstånd och religion»; »Gud har uteslutit kvinnan från sin barmhärtighet.» En typisk form av värdering är att säga att en sak är bättre eller sämre än en annan: »Den vises förmodan är bättre än den okunniges visshet»; »En gammal kvinna är värre an djävulen.» En värdering är också inbegripen i de synnerligen talrika ordspråk som tala om följderna av det ena eller andra: »Tålamod är nyckeln till all välfärd»; »Ett äktenskap utan barn räcker icke länge för en man»; »Lydnad för en kvinna bär till helvetet.» Sådana ordspråk innehålla ofta en bisats, som är antingen relativ, konditional eller temporal: »Den som bitits av en orm spritter till för ett rep»; »Om man skaffar sig många vänner, blir man utan varje vän»; »Då kon stupar, bliva knivarna många» (när en tjuv tagits fast, komma många och klaga över att också de blivit bestulna av honom). Bisatsen kan ersättas av en självständig påståendesats, som föregår den andra: »Vi lekte med hundarna, på morgonen blevo de våra kusiner» (är du förtrolig med dåliga människor, blir du själv deras like); »Ögat ser icke, hjärtat lider icke.» Eller påståendesatsen kan föregås av en imperativ sats, varvid är att märka att om imperativen är jakande, påståendesatsen uttrycker följderna av påbudets iakttagande, och om den är nekande, följderna av dess överträdande: »Säg nej från första stunden, du skall få ro»; »Gift dig med en kort kvinna, det blir lätt för dig att klippa till hennes kläder»; »Gift dig inte med en lång kvinna, du kommer att ha bråk med hennes kläder»; »Gift dig inte med en kvinna som har pengar, hon kommer att behandla dig övermodigt och befalla dig att hämta vatten» (ett kvinnogöra). I alla dessa fall är den imperativa satsen naturligtvis någonting mer än blott och bart ett substitut för en konditional bisats. Men det ges




449


fall i vilka den är ingenting annat: »Skäm bort hunden, han skall slicka din mustasch»; »Plantera honom, han skall rycka dig upp med roten» (säges om en person som fått en god anställning genom en annans förmedling och sedan undanträngt sin välgörare och intagit hans plats). Stundom motsvarar imperativsatsen en koncessiv bisats: »Föd honom under ett år, han ger dig ej middag ens för en dag» (säges om en lat eller oduglig tjänare, som förliknas med en tupp).

      Vid sidan av ordspråk som bestå av en eller flere påståendesatser finns det en annan stor grupp av ordspråk som bestå av en eller flere satser innehållande ett bud, ett råd eller en varning uttryckt genom en imperativ. Om imperativsatserna äro två eller flere, kunna båda eller alla vara antingen jakande eller, vilket mindre ofta är fallet, nekande; men i en mängd ordspråk är den ena jakande och den andra nekande. De två satserna kunna då faktiskt utsäga samma sak: »Spring på morgonen, löska dig inte på morgonen» (säges till en karl som kommer sent till sitt arbete). I andra fall föreskriver den jakande satsen ett alternativ som starkt kontrasterar med det som förbjudes: »Sällskapa med den som är bättre än du, sällskapa icke med den som är sämre än du». Men det inträffar också att allt eftertryck lägges på förbudet, medan den andra satsen endast, trots sin formellt imperativa beskaffenhet, kontrasterar med det som förbjudes, ett slag av beteende mot vilket ingen invändning kan göras: »Rådfråga din hustru, och följ icke hennes råd.» Eftertrycket som lägges på förbudet blir särskilt starkt då den andra satsen också uttrycker någonting mindre önskligt, som dock inte är lika förkastligt som det förbjudna: »Sälj dina nya kläder och giv icke ifrån dig dina gamla» (säges till en person som vill övergiva en gammal vän för en ny);» »Föd din son olycklig, föd honom icke lat» (förebråelse för lättja). Men det bör tilläggas att påbud och förbud, råd och varningar indirekt uttryckas även i ordspråk som ha formen av ett påstående. En av ordspråkens viktigaste uppgifter är att påverka människors handlingssätt, och för detta ändamål kan ett påstående vara lika verkningsfullt som en imperativ. Det är icke stor skillnad mellan ordspråken: »Gift dig med en ung kvinna, även om du måste äta bröd som bakats utan jäst», och: »Den som gifter sig med en ung kvinna får välfärd och en skatt»; och mellan ordspråken: »Gift dig inte med en gammal kvinna, även om du får äta med henne duv-




450


ungar och lammkött», och: »Den som har en gammal kvinna till hustru har ett huskors.»

      Ordspråkens bud äro kategoriska; de måste så vara redan på grund av den korthet som hör till ordspråkets väsen. Men denna rigorism är icke lika verklighetsfrämmande som vissa filosofers kategoriska imperativer: den mildras genom ordspråkens mångfald, som låter den ena föreskriften modifieras av den andra. Plikten att giva allmosor, som islam betraktar som en av religionens fem »pelare», inskärpes ofta i ordspråken: »Giv vad du har i din ficka, Gud skall bringa sådant som saknas.» Men även denna kardinalplikt har sina gränser: den bör utövas med urskiljning. Du skall giva endast åt dem som verkligen lida nöd: »De döda äro oss kära, men de sårade skola tillfriskna.» Du skall icke glömma din familjs och dina egna behov: »Låt icke allmosor gå ut ur ditt hus innan dina barn äro mättade»; »Den som ger bort sina ägodelar under sin livstid kommer att åkalla Gud, men han hjälper honom icke». Många ordspråk föreskriva sparsamhet: »Ät och drick, och stick i din dvärgpalmsväska det som finns kvar.» Men andra driva gäck med den som kunde leva bra men är för snål för att göra det: han är lik en slaktare som »äter inälvor till kvällsvard», eller lik »en åsna som bär guld och silver och vill ha halm.» Vad tjänar det till att knussla, då döden är så nära: »Ät och drick och kläd dig och säg, Kom o död!» Sannfärdighet inskärpes och lögnaktighet fördömes i ett stort antal ordspråk: »Säg sanningen även om den är bitter»; »Lögnaren är förbannad, även om han är en lärd man är han förskjuten av Gud.» Men klokheten bjuder en att vara förbehållsam och vid vissa tillfällen till och med att narras: »O man, se och var tyst, äter du kött så säg det är fisk»; »Frågar man dig om någonting, så säg, Jag vet inte.»

      Ordspråken äro icke endast reflexer av människors tankar och känslor: de spela ursprungligen en mycket aktiv roll i deras dagliga liv. Härutinnan skilja de sig fördelaktigt från filosofernas normer; huru ofta faller det någon in att slå upp en bok i etik för att finna hur han bör handla? Ordspråket däremot lever på folkets läppar. Att det är populärt är ingenting att undra på. Det är ett bekvämt uttrycksmedel för ens tankar, som sparar en besväret att finna egna ord för vad man vill säga. Det ger talet must och skärpa, det röjer




451


fyndighet och levnadsvett, det har traditionens auktoritet, det förkroppsligar generationers visdom; Aristoteles, Europas första ordspråksforskare, sade att »ordspråken äro vittnesbörd». Och härtill kommer den mängd av nyttiga ändamål för vilka de kunna användas i livets olika förhållanden.

      De skänka tröst och förhoppning. Detta kan förefalla en smula besynnerligt då tvärtom missnöje är en starkt framträdande känsla i dem, i de europeiska1) så väl som de marockanska. Världen är full av allt möjligt ont. Oskyldiga få lida för andras missgärningar: »Den ena äter bönor, som svälla i den andras mage»; »Minareten störtade, häng barberaren» (som göres till syndabock). Hämndlystnad hör till människans natur: »Att begå tio synder mot Gud är bättre än att begå en enda mot hans tjänare» (ty Gud är barmhärtig). Man avundas den som har framgång och vill inte hjälpa honom ens då hans liv är i fara: »Broder hatar broder även om han ser honom slaktas.» Vilken skillnad mellan en fattig mans liv och en rik mans: »Den som har pengar är älskad också om han är dålig, den fattige är hatad också om han är god.» Han är ständigt utsatt för att berövas det lilla han äger: »Den faderlöses trädgård plundras även om den är omgiven av en mur.» Kort sagt, det är klent med lyckan här på jorden: »Glädjen räcker sju dagar och sorgen livet igenom.»

      Men å andra sidan finns det en mängd ordspråk som tala ur en annan ton. »Huru lång än natten är, så blir det morgon en gång.» »På varje bekymmer följer förnöjelse.» Var och en får vad han förtjänar: »Den oskyldiges åkallan har inga förhängen» (Gud hör den omedelbart); »Den som sår törnen måste gå på dem med bara fötter.» En person som kastas i fängelse tröstas med orden: »Fångenskapens dagar äro räknade, och Guds barmhärtighet är nära.» Vad angår dig människors avund: »Om Gud har givit dig, vad kan hans tjänare göra åt dig»? Om en rövare plundrar dig men skonar ditt liv, så må du inte förtvivla: »Så länge huvudet lever kommer det inte att sakna en mössa.» Är det knappt med förtjänsten, så är det i alla fall bättre än att ingenting förtjäna: »Skumögdhet är bättre än blindhet»; »Skabb är bättre än spetälska, dövhet bättre än stumhet.»


1) Se F. Seiler, Deutsche Sprichwörterkunde (München 1922), s. 320 ff.




452


En fattig man som har många vedermödor får rådet: »Lägg bekymren i ett nät, en del faller till marken och en annan del blir kvar.» Rikedomen har också sina nackdelar, och den fattige är kanske lyckligare än den rike: »O människor, allting tillfredsställer eder utom penningar, ju mera I ägen desto mera viljen I äga, men efter döden fyllas edra ögon endast av mull»; »Litet med hälsa är bättre än mycket med sjukdom.» Och för resten: »Vad Gud vill, vad Gud önskar, det måste ske.» Men det är inte allenast ordspråk av detta slag som kunna tjäna till tröst. Detsamma är till en viss grad fallet även med de pessimistiska, som påminna en om att det finns många andra som äro lika illa däran som man själv; och detta är säkert en orsak till att missnöjet så ofta klär sig i ordspråkets form. Dess uni-versalitet ger också ökad kraft åt de optimistiska ordspråken: de uttrycka inte bara individuella förväntningar utan förhoppningar som grunda sig på allmän erfarenhet.

      Missnöje leder ofta till ogillande och förebråelse; och härvid har ordspråket åter en uppgift att fylla såsom ett förträffligt medel att ge luft åt ens känslor. Å ena sidan trycker det den allmänna opinionens stämpel på klandret, å andra sidan gör det själva hånet mindre kränkande genom att göra det mindre personligt Jag skall anföra några exempel på ordspråk som marockaner få hålla till godo med såsom föremål för medmänniskors tadel.

      En far som förskjuter sin son på grund av någon förseelse: »Din hand är din även om den är spetälsk.» En person som skryter över att vara bättre än sin familj: »Hur högt en man än stiger, så stiger han icke över sina bröder och sin farbrors söner.» En person som låtsar vara en vän men hyser fiendskap i sitt hjärta: »Eld under halmen.» En som lägger sig i andras angelägenheter: »Var och en begraver sin moder som han behagar.» En som i ogjort väder skvallrar om vad han sett eller hört: »Mitt öga såg något, och mitt öra hörde något.» Men förebråelserna äro inte alltid lika hövliga. En som vill gälla för bättre än sin far kan också få svälja anmärkningen: »Endast en mulåsna förnekar sitt ursprung.» En man av låg härkomst som gör anspråk på att vara en man av börd: »En veke kommer inte av en trasa.» Gamla personer som göra sig till för att synas unga: »Kattan är på taket, och gumman med svärtade ögon dansar» (för att visa sig vig som en katt).




453


       Men om ordspråk äro lämpliga för attack, kunna de också med fördel användas till försvar. Då en kvinna som inte lyckats skaffa sig en man av egen ras skrattas åt för att hon gift sig med en neger, svarar hon: »Ett kol som ger mig fett att äta.» Då en bonde förebrås för att inte låna säd åt sin granne ehuru han gjort det åt andra, försvarar han sig med ordspråket: »Vännerna äro många, och tårarna äro få.» En tjuv urskuldar sig med orden: »Brist på arbete är en olycka.» Om en gammal man säger obehagligheter till en yngre person, borde den senare svara med artigheten: »Jag respekterar dig på grund av ditt vita hår.» Men det kan hända att den senare blir het och utbrister: »Ett vitskägg och en bov likna en schakal.» En man som beskyller en annan för att tala osanning kan få höra svaret: »Molnen bry sig inte om hundskall.» En person som kriticeras för någonting som han köpt frågar förtrytsamt: »Vad förstår sig en åsna på ingefära?»

      I allmänhet talat äro emellertid morerna ett artigt folk. Om någon visar dig en sak han köpt, bör du säga att den är bra, vad du än tänker om den: »Om du ser honom rida på ett bamburör skall du säga till honom, Gratulerar till din häst.» Detta är mer än en artighet: man tror att det talade ordet medför sitt eget förverkligande, och att en sak följaktligen tar skada av att förklenas. En annan föreställning som likaledes lett till hövlighet — och på samma gång till användandet av ordspråk som höviska svar — är den att en person genom att avslå en anhållan utsätter sig för att skadas av den otillfredsställdes onda öga eller förbannelse; om t. ex. en person vill köpa min bössa eller häst, är det klokast av mig att sälja den, emedan bössan eljest lätt kommer att gå sönder eller hästen att dö. Men det är naturligt att en uttalad önskan inte alltid kan uppfyllas, och att man mången gång hellre utsätter sig för en viss risk än villfar en annans begäran. Då minskas faran genom att avslaget artigt inbäddas i ett ordspråk. I ett land där allmosegivande är en kardinalplikt låter det inte bra att säga nej till en tiggare. Det är mycket bättre att uttrycka detsamma genom en ursäkt som har ordspråkets auktoritet: »Vad vill döden taga från ett tomt hus»? »Vår sjukdom är densamma, och läkaren är Gud.» Om en bonde ber att få låna en annans oxar för ett par dagar under plöjningstiden kan han få nöja sig med svaret: »Korn går inte ut ur ett häststall.» Om en kvinna




454


som är bjuden på bröllop ber en annan kvinna låna henne sin högtidsdräkt men den andra av samma anledning behöver den själv, är det en artig vägran att säga: »Ingen ger bort jäst på en festdag» (då varje husfru behöver all den jäst hon har). Vid det tillfälle då en brud skall föras till brudgummens hem händer det ibland att hennes familj försöker skruva upp priset för henne utöver det avtalta. Då gäller det att välja orden för avslaget: »Gråten är över en död mans huvud.»

      Trots sin naturliga belevenhet äro morerna emellertid ett hetlevrat släkte, och när de brusa upp strömma fruktansvärda förbannelser över deras läppar — denna t. ex.: »Må Gud förbanna din farfar och din farfars farfar och dens farfar som inte förbannar din farfar»; farfader äro stora favoriter i de moriska förbannelserna, emedan en förbannelse anses skada inte endast den person som namnes i den utan även alla hans avkomlingar. Det finns också flera rena förbannelser bland ordspråken. Men å andra sidan kan användningen av ett lämpligt ordspråk tjäna till att stilla vreden, göra slut på trätan och komma dem som ett ögonblick förut förbannade varandra av hjärtans grund att skaka hand med varandra. En gång då två av mina tjänare från Tanger råkat i gräl behövde jag endast citera ordspråket: »Tangerbons gräl är lik röken av benzoeharts» (som strax förflyktigar) — och den vreda uppsynen förbyttes till ett vänligt småleende. I Marocko leder en förolämpning eller annan oförrätt mycket ofta till intervention av tredje person, som söker förmå den förorättade att förlåta gärningsmannen — man skiljer mellan förlåtelse av hjärtat och förlåtelse för en annans skull. Och vid sådana tillfällen använder medlaren ofta nog ett ordspråk såsom 'ār, som det heter, varmed förstås en handling som innebär överförandet av en villkorlig förbannelse för att tvinga en person att villfara en begäran — gör han det inte är han förbannad. Sålunda bidrar ordspråket på olika sätt till något som knappast hör till filosofiens vanliga verkningar: frid och försoning.