Om menniskorasernas blandning

Upphovsman/kvinna: Westermarck Edvard
Utgivningsår: 1889
Publicerad i Filosofia.fi: 15.02.2011

Published in/Publicerad i/Julkaistu: Geografiska Föreningens Tidskrift 1, nr.3, 1889 (65-77)


The Edvard Westermarck Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/Westermarck> ed./red./toim. Juhani Ihanus, Tommy Lahtinen & Yrsa Neuman 2011. Transkribering/Litterointi/Transcription: Filosofia.fi, Fanny Malmberg.

                                                                                                                                          65


 Om menniskorasernas blandning


Af Edv. Westermarck.



      I en föregående uppsats i denna tidskrift har jag sökt bevisa, att det naturliga urvalet enligt all sannolikhet utgjort den hufvudsakliga orsaken till menniskorasernas uppkomst. Detta gäller dock egentligen endast de s. k. rena raserna. Förutom dem finnas blandade raser, som uppkommit genom kroasering.

      Nästan öfverallt der tvänne folk, om än aldrig så olika till utseende, gestalt, seder och bildning, under en längre tid lefvat i nära beröring med hvarandra, har ett större eller mindre antal individer af blandad härkomst burit vittne om deras förbindelser. Det påstås att i hela Europa icke gifves någon fullkomligt ren ras, icke ens baskerna undantagna 1). Broca fann genom mätningar af kroppens dimensioner, att sannolikt nitton tjugonde delar af Frankrikes befolkning ega blandadt blod i sina ådror 2). I Nord Amerika kroasera sig de olika raserna allt mera dag för dag. I Grönlands södra del utgöra enligt Etzel afkomlingarne af européer och infödda qvinnor fjorton procent af hela invånarantalet, hvarjämte vid pass en tredje del af den otriga fullvuxna befolkningen ännu i dag i utseende och kroppsstorlek visar spår af gammal-skandinaviskt blod 3). I Mexico uppgå de spanska blandningsraserna till två tredje delar eller tre fjerde delar af landets folkmängd 4), och Syd Amerika är, såsom en fransk antropolog uttryckker sig, ”le grand laboratoire des nations hybrides, ou mé-


1) Topinard, Anthropology, Engl. transl. Pag. 373. Quatrefages, Human species pag. 274.

2) Topinard a. o. Pag 371

3) Bastian i Zeitschrift für Ethnologie Bd I pag. 270

4) Topinard, a. o. pag. 371




66


tisses modernes” 1). Här finnas flere millioner afkomlingar af hvit och neger, af neger och indian, af indian och europé. I provinsen Pará skall, enligt Spix och Martius, anträffas knapt en enda familj af oblandad härkomst 2). Och Rev. Tho. Bridges meddelar mig från Tierra del Fuego, att äfven derstädes under de senaste åren begynt uppstå en blandad ras. tills vidare dock inskränkt till några få barn af argentiske soldater och eldsländska qvinnor.

      Kineserna, den ostindiska arkipelagens judar, ha oaktadt sitt gränslösa förakt för den infödda befolkningen icke försmått att taga sig malajska hustrur 3). Afkomlingar af kineser och ryssar, af tatarer och mongoler äro icke heller några sällsyntheter 4). I Polynesien förefinnes en ganska talrik blandningsras, och i Australien och Tasmanien 5) ha anträffats barn af europeisk fader och infödd moder. Flere afrikanska folk, såsom somalis, gallas och zulus, antagas vara de blandade afkomlingarne af negrer och araber 6). Och griquas i södra Afrika, som uppkommit genom förbindelser mellan holländske kolonister och hottentotska qvinnor, bilda en mycket utpräglad ras för sig 7).

      Men ehuru rasblandning är en så alldaglig företeelse inom menniskoslägtet, ha vi oss mycket litet bekant om dess verkningar. Vi kunna med säkerhet antaga att det icke gifves tvänne raser, huru olika hvarandra de än må vara, som vore absolut oförmögna att genom inbördes kroasering frambringa en blandningsras. Men huruvida kroaseringen förorsakar en ökning eller minskning af fruktsamheten i första led eller hos afkomman, är allt fortfarande en oafgjord fråga. Den har sedan en längre tid tillbaka utgjort ett ständigt tvisteämne mellan den skola af antropologer, som anser att menniskoslägtet består af flere arter, och den, som anser att det består af en enda art. Man har utgått från den något oriktiga förutsättningen att tvänne skilda raser af en och samma art i hvarje fall eger förmågan att med hvarandra frambringa hybrider, hvilka kunna fruktbart fortplanta sig med hvarandra och gifva upphof åt en ny ras, som kan fortbestå genom sig sjelf, men att å andra sidan tvänne verkligen skilda arter af samma slägte icke ega förmågan att med hvarandra frambringa dylika hybrider. Och man har sedan, vare sig man till-


1) Périer, Essai sur les croisements ethniques i Mémoires de la Sooiété d'anthropologie tom. II (1865) pag. 340.

2) Spix und Martius, Reise in Brasilien Bd. III (1823) pag 905.

3) Godron, Sur l'Espéce tom. II (1859) pag. 360.

4) Prichard, Physical History of mankind vol. I pag. 149.

5) Bonwick, The last of the Tasmanians (1870) pag. 316.

6) Quatrefages, a. o. påg. 272. Topinard, a. o. pag. 373.

7) Peschel, The races of man, Engl. transl. pag. 9.




                                                                                                                                              67


hört den ena eller den andra skolan i uppgifterna om de menskliga blandningsraserna trott sig finna stöd för sin teori.

      Anhängarene af den polygenistiska hypotesen ha sålunda sökt uppvisa, att dessa äro mer eller mindre ofruktsamma. Dr. Knox tror att de snart dö ut, ifall de icke uppblandas med andra raser, ty hybriden är för honom en abnormitet som naturen förkastar 1). Dr. Nott antager likaledes att individer af de ”menniskoarter”, som äro hvarandra mest olika, såsom européer och negrer, icke ega förmågan att med hvarandra frambringa hybrider med normal fruktsamhet 2). Denna åsigt hyllas äfven af Dr. Broca 3) och M Pouchet 4), som försäkrar att en blandningsras ingenstädes lyckats fortbestå utan att tillföras friskt blod från någondera af föräldraraserna. M. Périer är öfvertygad att kroasering utan undantag verkar försämrande på menniskoslägtet 5), M. de Gobineau skrifver på dess räkning rikens undergång och dynastiers fall 6), och M. Jacquinot anser förbindelser mellan hvite och negrer för en naturvidrighet, ja rent af för bestialitet 7).

      Men å andra sidan påstår M. Godron att kroaseringar äfven mellan de mest skilda raser alstrat en afkomma, som icke allenast är i stånd att fortplanta sig utan i allmänhet till och med visat sig fruktsammare än föräldraformerna 8). Denna åsigt delas i hufvudsak äfven af M. de Quatrefages, som tror att framtiden tillhör de blandade raserna 9). M. Serres anser likaledes att kroasering är ett af de vigtigaste medlen för menniskoslägtets framåtskridande 10). Och Dr. Bodichon ser i rasernas blandning förebudet till en ny tid af allmän lycka och fred 11).

      Låtom oss undersöka hvad vi i denna sak veta och icke veta.


1) Knox, The Races af men (1862) pag. 497 etc.

2) Nott and Gliddon, Types of mankind (1854) pag. 938.

3) Broca, On the phenomena of hybridity in the genus Homo. Engl. transl. (1864) pag. 60.

4) Pouchet, The plurality of the human race, Engl. transl. (1864) påg. 101.

5) Périer, a. o. pag. 374.

6) De Gobineau, The moral and intellectual diversity of races, Engl. transl. (1856) ch. IV.

7) Dumont d'Urville, Voyage au Pole Sud, Zoologie tom. II (1846) pag. 92. * "

8) Godron, a. o. vol. II pag 363.

9) Quatrefages, a. o. Pag. 264. Dictionnaire encyclopédique des sciences médicales série III tom. I pag. 383.

10) Waitz, Introduction to Anthropology, Engl. transl. vol. I pag. 182.

11) Bodichon, Of humanity (1858) pag. 10.




68


      Det är ett alldagligt rön att individer, som tillhöra mycket olika slägten, icke äro i stånd att med hvarandra ingå fruktbara förbindelser. Detta kan bero på många omständigheter, men den hufvudsakliga orsaken är säkerligen olikheten i deras sexuella konstitution, som står i nära samband med deras konstitution i öfrigt. De element, hvilkas förening ger upphof till en ny varelse, måste nämligen ega en viss grad af inbördes likhet, som i regeln troget återspeglas i individernas morfologiska beskaffenhet. På en egendom i mellersta Finland föddes förlidet år, efter hvad apotekar Ahnger meddelat mig, några bastarder af katt och hare, men detta fall utgör en nästan ensamstående monstrositet. Isidore Greoffroy känner icke ens något exempel på bastarder mellan djur hörande till olika familjer inom samma ordning, och äfven arter af olika slägten blanda sig mycket sällan. Det är till och med ett ganska begränsadt antal samslägtade arter, som kunna ingå fruktbara förbindelser med hvarandra 1). Och der steriliteten icke är absolut, ger sig kroaseringens menliga inverkan nästan alltid tillkänna i förminskad fruktsamhet i första led eller hos afkomman 2). Detta gäller stundom äfven för korsning af raser eller varieteter hörande till samma art 8). Och vi kunna derför icke påstå att, ifall de menskliga blandningsraserna visade sig mindre fruktsamma än deras föräldraraser, detta nödvändiggjorde antagandet af menniskoslägtets indelning i flere arter.

       Det kan sålunda uppställas som en allmän lag, att ju olikare tvänne individer eller, rättare sagdt, deras könselement äro, desto svårare eller omöjligare är det för dem att med hvarandra frambringa nya individer, och desto ofruktsammare är denna afkomma, såvida nämligen olikheten faller utom en viss gräns. Men det gifves också enligt ytterlig sannolikhet en annan lag, som säger att en mycket hög grad af likhet medför samma menliga följder. Talrika experiment utförda med djur och åtskilliga iakttagelser på antropologins område ha allt tydligare lagt i dagen, att förbindelser mellan mycket nära slägtingar, d. v. s. individer, som äro hvarandra mycket lika, äro skadliga för artens fortbestånd. Det bästa beviset härför har, hvad menniskan beträffar, meddelats mig af Dr. Bunker från Birma. Under de tjugutvå år han lefvat bland de vilda Ivarens-stammarna i detta land, har han iakttagit att i de byar, der befolkningen alltid gifter sig inbördes, äktenskapen äro mycket ofruktsammare äfvensom afkommart mycket sva-


1) I. Geoffroy St-Hilaire, Histoire naturelle tom. III pag. 168 etc.

2) Darwin, The variation of animals and plants under domestication vol. II (1868) ch. XIX.

3) Ib., vol. II ch. XVI.




                                                                                                                                            69


gare än i dem, der männen sedan urminnes tider haft för sed att välja sig hustrur ur någon främmande by. Dr. Mitchell har emellertid gjort troligt att de skadliga följderna af äktenskap mellan nära anförvandter sa godt som försvinna under gynsamma lefnadsförhallanden 1), och Dr. George Darwin, som sökt statistiskt utröna denna fråga, fann att i England sådana äktenskap äro knapt mindre fruktsamma än andra 2). I anseende härtill kunde det måhända väcka förvåning, i fall den jämförelsevis stora olikheten mellan de skilda menniskoraserna skulle vara till någon fördel vid blandningen. Men vi veta dock att en del kroaserade raser af våra husdjur äro fruktsammare än deras oblandade föräldraformer 3).

      A priori är det således icke alldeles otroligt att rasblandningen hos menniskan ökar fruktsamheten; men det är lika litet otroligt att förhållandet är det motsatta. En noggrann specialundersökning är derför så mycket mera af nöden i denna sak. Och dock är en sådan till följd af materialets ofullständighet för närvarande alldeles omöjlig. Jag har visat till hvilka motsatta resultat man kommit i denna fråga. Och bägge parterna ha dock åberopat erfarenheten som sin lärmästare.

       Men trots vårt vetandes bristfällighet anser jag dock så mycket för säkert, att hypotesen om rasblandningens menliga inverkan på fruktsamheten, i den form den vanligen blifvit framstäld, innebär mycken öfverdrift. Det är Dr. Brocas ryktbara arbete öfver ”hybriditets-företeelserna inom slägtet Homo” som utgjort det förnämsta stödet för denna hypotes och gifvit den ett sken af sannolikhet, som ännu icke fullständigt skingrats. Han framhåller nämligen att förbindelserna emellan européer och australier visat sig vara mycket litet fruktsamma och deras blandade afkomlingar nästan sterila. ”Ingen statistiker”, säger han, ”ej heller någon, historieskrifvare omtalar tillvaran af en kroaserad ras bland Australiens befolkning”. Detta land har dock ganska länge varit koloniseradt af européer, af hvilka på långt när icke alla varit i tillfälle att erhålla hustrur af sin egen ras. Nästan öfverallt annorstädes, der hvite män under en längre tid lefvat bland ett ociviliseradt folk, har en ganska talrik afkomma blifvit frukten af deras förbindelser. Men i Australien finnes ett högst ringa antal


1) Mitchell, Blood-Relationship in marriage etc. i Memoirs read before the Anthropological Society of London vol. II (1865 – 1866) n:o XXX pag. 447. ;

2) George Darwin, Marriages between first cousins in England i Fortnightly Review vol. XVIII (1875).

3) Charles Darwin, a. o. vol. II pag. 100.




70


individer, som leda sitt ursprung från européer och infödingar. Ja så få äro de, att det australiska språket saknar hvarje benämning för en sådan blandningsras 1).

       Denna märkliga uppgift har, så vidt min kunskap sträcker sig, ännu icke blifvit vederlagd inom den antropologiska literaturen. Då jag emellertid förmodade att den hufvudsakligen hänförde sig till förhållandena i östra och södra delarna af den australiska kontinenten, vände jag mig till tvänne personer, bosatta i Vest-Australien, biskop Salvado i New Norcia och Rev. Joseph Johnston i Fre-mantle, med förfrågan om derstädes existerar någon blandad ras samt om densamma är fruktsam, eller icke. Af den förre, som genom sin fyrtiotvå-åriga vistelse bland de vest-australiska vildarne och sitt utmärkta arbete öfver deras lif och seder vunnit erkännandet att vara den främste auktoriteten inom detta område, erhöll jag följande svar, dateradt den 17 oktober 1888:

       ”Hvad beträffar ofruktsamheten af den blandade rasen, hvarom jag icke hade någon erfarenhet när jag skref min bok, så är jag nu i stånd att alldeles förneka densamma — med undantag af fall liknande dem bland européer. Jag känner åtskilliga äktenskap, der man och hustru äro af blandad ras, och som dock för närvarande äro välsignade med sex, sju och t. o. m. åtta barn, och dessas antal kan med tiden blifva än större. Och jag känner icke så få européer som gift sig med infödda qvinnor och fått flere barn; i ett af dessa äktenskap äro födda sex barn, i ett annat sju, och jag kunde uppräkna namnen på ett hvart af dem”.

       Af Rev. Johnston åter mottog jag ett så lydande meddelande:

       ”Det finnes i Perth en skola för gossar och flickor af blandadt blod, och de förefalla att vara begåfvade och intelligenta barn, icke så olika dem i Polynesien. Då de växa upp, gå de i tjenst och några af de unge männen få anställning som bref- och telegrambärare ... I New Norcia finnas åtskilliga familjer af blandad ras, såväl som infödingar, och de ha allesamman barn”.

       Dessa uppgifter af fullt kompetenta personer äro utan tvifvel tillräckliga att kullkasta Dr. Brocas teori. De ådagalägga att om en europeisk halfblodsras saknas i vissa delar af Australien, detta åtminstone icke kan bero på några fysiologiska förhållanden, som skulle omöjliggöra uppkomsten af en sådan. Man har ofta tillskrifvit kroaseringen verkningar, som mycket sannolikt hafva sin grund i helt andra orsaker. Så böra vi besinna, att förbindelserna


1) Broca, a. o. pag. 48.




                                                                                                                                                71


mellan européer och vildar merendels äro af allt för flyktig natur för att man af dem kunde draga några slutsatser rörande rasblandningens inverkan på fruktsamheten. Vi böra vidare besinna, att det ofta är prostituerade och liderliga qvinnor som falla på de europeiska främlingarnes lott, och att sådana qvinnor sällan få barn. Men äfven då den hvite nybyggaren tager en infödings dotter att bo under sitt eget tak såsom hustru eller konkubin och vänjer henne vid ett half-civiliseradt lefnadssätt, kan hennes ofrukt-samhet 1) bero på en helt annan omständighet än blandningen af olika blod. Det är nämligen fallet att ombyte af lefnadssätt ofta minskar ett djurs fruktsamhet och stundom till och med gör det sterilt. Många djur kunna sålunda endast med största svårighet förmås att fortplanta sig i fångenskap och andra alls icke 2). Och det är icke osannolikt att samma lag till en viss grad gäller äfven för den vilda menniskan, då hon förflyttas i mer civiliserade förhållanden. Mr. James Bonwick meddelar mig att qvinnorna vid de polynesiska missionsstationerna visat sig jämförelsevis ofruktsamma. — Och slutligen bör nämnas den i många trakter af Australien gängse seden att döda barnen af blandad härkomst 3). Men enligt Rev. Johnstons förmodan är denna vederstyggliga sed okänd i den vest-australiska kolonin, hvilket möjliggjort uppkomsten af en talrikare blandningsras derstädes.

       Äfven öfriga uppgifter, som tjenat till stöd för Dr. Brocas hypotes, ha visat sig vara mer eller mindre vilseledande. Att mulatterna på Jamaica, såsom en författare påstår, skulle vara sterila 4), har bestridts af andra 5). Likaså 6) grefve Görtz' uppgift att den holläiidsk-malajska halfblodsrasen icke fortplantar sig utöfver tredje generationen 7). Och medan M. Périer framhåller att på Nya Caledonien icke anträffats mer än några få individer af blandad ras trots det stora antalet europeiska kolonister 8), försäkrar M. Moncelon att der tvärtom finnes en stor myckenhet sådana, hvilka utmärka sig genom synnerlig fruktsamhet 9).


1) Jmf. Dr Thomson i Journal of the Etlmological Society vol. III (1856) pag. 245.

2) Darwin, a. o. vol. II pagg. 148 ff.

3) Meyer, Manners and customs of the Encounter Bay tribe pag. 186. Taplin, The Narrinyeri pag. 14. Peschel. a. o. pag. 9.

4) Broca, a. o. pag. 36.

5) Peschel, a. o. påg. 9. n

6) Hensen i Hermanns Handbuch der Physiologie Bd. VI Theil. II pag. 191

7) Görtz, Reise um die Welt Bd. III (1854) pag. 288.

8) Périer a. o. Pagg. 390, 416.

9) Moncelon i Bulletins d'Anthropologie tom. VIII (1885) pag. 360.




72


      Det kan således påstås med temlig visshet, att differenserna äfven mellan de menniskoraser, som äro hvarandra mest olika, icke äro större än att af dem under gynsamma förhållanden en blandningsras med ganska stor lätthet kan uppstå. Men derför vill jag icke bestrida möjligheten af att kroaseringen till en viss grad minskar fruktsamheten. Uppgifterna om en del blandade rasers hastiga förökning bevisa intet häremot. Det är icke säkert att resultatet blefve i ögonen fallande förrän efter några generationer, och hvem kan påstå att icke dessförinnan en eller annan droppe friskt blod insmugit sig från någondera af föräldraraserna? Hvarje uppfödare af hybrider mellan olika arter af våra husdjur kan intyga, att detta vore fullt tillräckligt för att i betydlig mån öka blandningsrasens fruktsamhet 1). Det är i alla händelser ett högst märkligt faktum, konstateradt genom statistikens siffror, att äktenskap mellan judar och européer i regeln ha att uppvisa ett mycket ringare antal barn än äktenskap der bägge makarne äro judar 2). Men det är möjligt att förhållandet i detta hänseende gestaltar sig olika för olika raser.

       Hvilket inflytande kroaseringen i öfrigt utöfvar på afkommans konstitution är icke heller med visshet bekant. Uppgifterna variera mycket i detta hänseende. Enligt Mr. Kerry-Nicholls äro afkomlingarne af ny-seländare och européer svagare än de rene maoris och åldras mycket tidigare 3). Och McGillivray försäkrar att de få barn af blånad härkomst som födts vid Port Essington i Australien icke synas trifvas väl, ehuru deras mödrar egna dem all möjlig omvårdnad 4). Men å andra sidan meddelar mig Mr. Hallfield från Lifu, nära Nya Caledonien att den derva-rande blandningsrasen förefaller frisk och kraftfull. Rev. Bridges skrifver detsamma om de eldsländska mestiserna. Och Dr. Sims underrättar mig från Stanley Pool i Kongo att mulatterna i denna trakt äro i fysiskt hänseende öfverlägsna de infödde Batekes. Det är icke alldeles otroligt att kroaseringen utöfvar en olika inverkan allt efter som den försiggår mellan den ena eller andra rasen.

       Ett icke mindre intressant studium erbjuder blandningsrasernas psykiska beskaffenhet. Öfverallt, der en högre stående ras blandat sig med en lägre, har afkomman visat sig öfverlägsen den senare i intelligens. Men det-


1) Darwin, a. o. pag. 182.

2) Jacobs i Journal of the Anthropological Institute vol. XV pagg. 27, 28. Jemf. ib. pag. 60.

3) Kerry-Nicholls i Journal of the Anth. Insi. vol. XV pag. 195.

4) McGillivray, Narrative of the voyage of Rattelsnake vol. I pag. 151.



                                                                                                                                               73


samma är icke fallet med dess moraliska egenskaper. Från nästan alla trakter af verlden omtalas de kroaserade raserna som samhällets af skum. Livingstone förvånade sig öfver halfblodsportugisernas vid Zambesi otroliga grymhet, och en inföding sade till honom: ”Gud har skapat de hvite männen, Gud har skapat de svarte männen, men djefvuln har skapat mulatterna” 1). En engelsk gentleman, som under en flere års vistelse i Nord Amerika gjort bekantskap med ett stort antal mestis-familjer, meddelade mig, att männen af denna blandningsras äro i hög grad begifne på dryckenskap och qvinnorna i regeln hemfalla åt prostitution. Humboldt uttalar sig i skarpa ordalag om det vilda sinnelaget hos Zambos, de blandade afkomlingarne af negrer och indianer 2). Och Dr. Churcher skrifver till mig från Marocko att barnen af morer och sudanesiska slafvinnor ”helt säkert äro grymmare och sannolikt äfven lastfullare” än de oblandade raserna.

       Denna moraliska underlägsenhet af åtskilliga blandningsraser beror utan tvifvel till en del på den föraktade ställning de mångenstädes intaga. Men jag tror icke att denna förklaringsgrund eger sin tillämpning öfverallt. Af Dr. Churchers meddelande framgår, att de nämda half-blodsmorerna i Marocko ingalunda äro någon samhällets paria-kast. Många af dem stiga till höga embeten: sultanen sjelf är en man af tvifvelaktig färg, och den högste öfverstepresten i landet är son af en sudanesisk slafvinna. Det är icke osannolikt att en orsak till det vilda sinnelaget hos många blandningsraser är sjelfva kroaseringen. Darwin har nämligen uppvisat 3), att korsning af olika arter och raser af våra husdjur ofta förorsakar återgång eller atavism, hvarmed förstås det märkliga faktum, att enskilda individer antaga en form eller öfver hufvud äro utrustade med någon egenskap, som tillhört förfädren af en längesedan försvunnen generation, men som redan sedan många slägtled icke varit för handen. Då tama dufvor af olika färgvarieteter paras med hvarandra, erhålla ungarna i regeln samma blågrå färg, som utmärker den vilda stamformen klippdufvan; och mulåsnan visar ofta mörka tvärränder på bogarna och benen, i likhet med hvad enligt all sannolikhet var fallet med de ursprungliga stamformerna för både häst och åsna. Samma lag gäller äfven för djurens instinkter. Det händer mycket ofta att hos den kroaserade afkomman af vissa hönsvarieteter, som förlorat in-stinkten att rufva sina ägg, denna instinkt å nyo uppträ-


1) Livingstone, Expedition to the Zambesi (1865) pagg. 25, 150.

2) Broca, a. o. pag. 39. .

3) Darwin, a. o. vol. II pagg. 39 ff.




74


der; och en del hybrider af våra husdjur äro mycket vilda. Såsom Darwin sjelf framhåller är det sålunda nästan troligt, att äfven de menskliga blandningsrasernas vildhet är en återgång, förorsakad genom korsning.

       Men besynnerligast af allt är att kroaseringen synes inverka på afkommans kön. Då denna omständighet, så vidt jag känner, icke förut blifvit framhållen af någon, skall jag behandla den med en viss utförlighet.

       Min uppmärksamhet riktades allra först på denna punkt genom en uppgift i Mr. Powers' förträffliga arbete öfver Californiens vildar: ”Det är ett besynnerligt faktum”, säger han, ”som jag ofta lagt märke till och som blifvit till fullo bekräftadt af kolonisterna, att af barnen af blandad härkomst ett afgjordt flertal är flickor ... Jag har sett hela familjer af mestis-flickor, men icke en enda halfblodsfamilj bestående af endast gossar, och sällan någon der desse varit öfvervägande i antal” 1). Då jag meddelade detta åt superintendenten öfver Geographical Society's kartrum Mr Coles, som i flere års tid lefvat bland indianerna i British Columbia och andra trakter af Nord Amerika, genmälde han att han sjelf gjort alldeles samma iakttagelse. Och det visade sig snart att dessa uppgifter icke voro ensamstående.

       Bland Central-Amerikas ladinos eller [halfblodsspanjorer förhåller sig, enligt Colonel Galindo, antalet flickor till antalet gossar som 3 till 2 eller åtminstone som 5 till 4 2), i Yucatan, enligt Stephens, t. o. m. som 2 till l 3); medan åter bland de rene indianerna icke födas flere qvinnor än män. Då man tar i betraktande att antalet hvite i Central Amerika uppgår endast till en sjunde del af antalet individer af blandadt blod 4), öfverensstämma dessa fakta förträffligt med M. Bellys uppgift om befolkningen i Nicaragua. ”Ce qui me paraît être le fait général”, säger han, ”c'est que dans les villes où l'élément blanc domine, il se procrée en effet plus de filles que de garçons..... Mais dans les campagnes et partout où la race indienne 1'emporte, c'est le contraire qui se produit, et dès lors la prépondérance du sexe masculin se maintient par la prépondérance de l'élément indigène. Le même phénomène avait déjà été observé en Mexique” 5).

       Från Syd Amerika är jag tyvärr icke i tillfälle att meddela några direkta uppgifter i denna sak. Men Mr. Robertson underrättar mig från Chañaral i Chili, att i detta


1) Powers, Tribes of California (1877) pagg. 403, 149.

2) Journal of the Royal Geographical Society vol. VI pag. 126.

3) Peschel, a. o. pag. 221.

4) Squier, The States of Central-America (1850) pag. 58.

5) Belly, A travers l'Amerique centrale tom. I (1867) pag. 253 not



                                                                                                                                               75


land med dess starkt uppblandade befolkning födas flere qvinnor än män. En folkräkning företagen år 1844 visade att detsamma var fallet i provinsen Rio i Brasilien 1). Och Castelnau förvånade sig öfver det oproportionerligt stora antalet qvinnor i Goyaz 2). Innan vi lemna den amerikanska kontinenten, må ännu anföras, efter Kohl, att i äktenskap mellan franska mestiser i norra delen af Förenta Staterna födas mer flickor än gossar 3).

       Detta erinrar om grefve Görtz' uppgift att i den holländsk-malajska blandningsrasen på Java i tredje generationen frambringar för det mesta flickor 4). En census från förra seklet ger äfvenledes för handen, att qvinnornas antal inom denna halfblodsras öfver hufvud betydligt öfverstiger männens 5). Dr. Sims skrifver från Stanley Pool i Kongo, att man derstädes allmänt lagt märke till att barnen af blandad härkomst företrädesvis äro döttrar, medan detta icke är fallet med de oblandade Batekes. Mr. Cousins meddelar från Kaplandet att i vestra delen af de cisnatalske kaffrernas land finnes en blandningsras, kallad ”Bruin Menschen”, der flere qvinnor födas än man. Och i Talmud uttalas den märkliga satsen, att blandade äktenskap gifva endast flickor 6).

      Vi kunna naturligtvis icke taga för gifvet, att hvad som gäller för en del menniskoraser, gäller för alla, men. det bör särskildt ihågkommas, att de här anförda exemplen hänföra sig till blandningsraser af mycket olika slag. Det är också föga sannolikt att någonting annat än sjelfva kroaseringen är orsaken till denna öfverproduktion af qvinnor 7) – så mycket mindre sannolikt som några fakta synas tyda på att förbindelser mellan mycket nära anförvandter ge upphof till ett flertal af gossar.

      Måhända hos intet annat folk i verlden ha äktenskapen sedan urminnes tider slutits inom en så trång krets af personer som hos Todas i södra Indien. Enligt Mr. Marshalls beräkning bestod detta i många hänseenden intressanta folk för några år sedan af icke flere än 713 per-


1) Castelnau, Expédition dans les parties centrales de l'Amerique du Sud tom. I (1850) pag. 138.

2) Ib., tom. I pag. 328.

3) Ausland 1859 pag. 57.

4) Görtz, a. o. Bd III pag. 288.

5) Süssmilch, Die göttliche Ordnung in den Veränderungen des menschlichen Geschlechts Bd II pagg. 260—261.

6) Nidda. 13 b. Jebam. 62 a, anf. af Jacobs i Journ. of the Anth. Instit. vol. XV pag. 45.

7) Denna kan tydligen icke förklaras enligt den af många antagna Hofacker-Sadlerska hypotesen, att flere gossar födas, då fadern är äldre än modern, flere flickor då modern är äldre än fadern. Oettingen, Moralstatistik (1882) pag. 65.




76


soner, fördelade på fem klaner. Af dessa äro tvänne nästan utdöda, så att en hvar af de återstående omfatta omkring två hundra menniskor, af hvilka de flesta enligt gammal sed gifta sig inom sin egen klan. Häraf följer att nästan alla medlemmar af samma klan stå till hvarandra i slägtskapsförhållandet af föräldrar, barn, syskon eller kusiner 1). Detta folk har nu sedan lång tid tillbaka ådragit sig etnografernas uppmärksamhet på grund af sin egendomliga äktenskapsinstitution, i det alla bröder i en familj förena sig om en gemensam hustru 2). Och orsaken till denna sed är att söka i bristen på qvinnor. Mr. Marshall fann nämligen 3), att hos Todas födes ett betydligt större antal gossar än flickor, medan detta icke är fallet hos grannfolket Kotas, der männen alltid tälja sig hustrur från främmande byar, hvarför äfven monogami är rådande bland dem 4).

       Det är också anmärkningsvärdt att bland de ny-seländska maoris, som enligt Mr. Yate anse äktenskap utom stammen för en vanära 5), antalet män ganska betydligt öfverstiger antalet qvinnor 6). Och det har länge varit ett kändt faktum att bland judarne i Europa, hos hvilka äktenskap mellan kusiner förekomma två eller tre gånger så ofta som hos de kristne 7), jämförelsevis mycket flere gossar födas än hos desse sistnämde. Så förhåller sig enligt M. Thury bland den judiska befolkningen i Preussen de nyfödde gossarnes antal till flickornas som 113 till 100, i Breslau som 114 och i Livland som 120, under det att pro-portionstalet bland de kristne i dessa länder är det vanliga, t. ex, i Livland 104 till 100 8). Till dessa uppgifter erbjuda några af Dr. Düsing meddelade fakta från växtriket en anmärkningsvärd analogi 9).

       På grund af allt detta synes det mig ganska sannolikt, att den utöfver en viss gräns gående likheten eller olikheten mellan föräldrarnas könselement inverkar på afkommans kön. Denna förmodan vinner yttermera bekräftelse genom en statistisk undersökning verkstäld af Dr. Goehlert.


1) Marshall, A phrenologist amongst the Todas (1873) pagg. 110—111. Metz, The tribes inhabiting the Neilgherry Hills (1864) pag. 15.

2) Shortt i Transactions of the Ethnological Society vol. VII pag. 240.

3) Marshall, a. o. pag. 100.

4) Metz, a. o. pag. 131.

5) Yate, An account of New Zealand (1835) pag. 99.

6) Taylor, New Zealand (1855) pag. 256 Jmf. Kerry-Nicholls i Journ. of the Anth. Inst. vol. XV pag. 195.

7) Jacobs i Journ. of the Anth. Inst. vol. XV pag. 27.

8) Thury, La loi de Production des Sexes (1863) p. 25. Darwin, Menniskans härledning bd I (1872) pag. 221.

9) Düsing, Die Regulierung des Geschlechtsverhältnisses etc. (1884) pag. 237.



                                                                                                                                             77


fann genom noggrann jämförelse af 2,295 olika fall att afkomman af hingst och sto af samma färg 91,3 han- föl belöpte sig på 100 honföl, men endast 77,2 på 100, då föräldrarna voro af olika färg, och att ju mer olika de voro, desto mer öfvervägande voro honfölen i antal 1). Det bör nämligen ihågkommas att likhet i färg är åtföljd af likhet äfven i vissa övriga hänseenden.

       Menniskorasernas blandning erbjuder sålunda ur många synpunkter ett intressant studium för antropologen och ett studium af icke blott teoretisk utan äfven praktisk betydelse. En särskild vigt eger det för ett folk som vårt, som består af två vidt skilda raser, hvilka sammanblanda sig allt mera dag för dag. Det vore i sanning en frestande uppgift att undersöka, hvilken inverkan kroaseringen haft på den svensk-finska blandningsrasen.


1) Goehlert, Über die Vererbung der Haarfarben bei den Pferden i Zeitschrift für Ethnologie Bd. XIV (1882).