Filosofien och vetenskaperna

Upphovsman/kvinna: von Wright Georg Henrik
Utgivningsår: 1946
Publicerad i Filosofia.fi: 01.09.2008
Published in/Publicerad i/Julkaistu Finsk Tidskrift nr 4, år 1946 (94-106).

© The von Wright Heirs/ von Wrights arvingar/von Wrightin perikunta

The Georg Henrik von Wright Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/vonWright> ed./red./toim. Yrsa Neuman & Lars Hertzberg 2009.
Inskanning & transkribering/Skannerointi & litterointi/Scan & transcription: Filosofia.fi Tommi Palosaari | Sonja Vanto | Erik Hallstensson | Barbro Nordling | Mauritz Ahokas.

FILOSOFIEN OCH VETENSKAPERNA


  
Filosofien har kallats vetenskapernas drottning. Mindre anspråksfullt och sakligt mera träffande vore det att kalla filosofien vetenskapernas moder. Många specialvetenskaper leder sitt historiska ursprung från den filosofiska spekulationen, från vars förmynderskap de frigjort sig under en långsamt fortgående differentieringsprocess. Helt allmänt kunde man säga, att en vetenskap blivit självständig, när begreppsbildningen inom densamma nått en exakthet, som tillåter en entydig konfrontation mellan teorierna och den verklighet ifrågavarande vetenskap utforskar. Denna självständighet är likväl i regel bara relativ, både historiskt och sakligt sett. Vad detta innebär, vill denna uppsats ge en aning om.
   Bortser man från det huvudsakligen deskriptiva sanningssökandet i naturbeskrivningens och den historiska berättelsens form, kan man påstå, att hos grekerna bara två vetenskaper nådde en i viss mån självständig utveckling vid sidan av filosofien. Den ena var matematiken, den andra astronomien. Dessa uråldriga specialvetenskaper synes ha mottagit sina tidigaste impulser från vissa tekniskt-administrativa och kultiskt-religiösa behov hos de äldsta kulturfolken. Men det var först när jonierna övertog de matematiska och astronomiska färdigheterna från egyptier och kaldäer, som stjärnkunskap och räknekonst blev vetenskaper eller ett sökande efter san-

94

ningen för dess egen skull. Detta skedde vid ungefär den tidpunkt, när hos samma gudabenådade grekiska folkstam den egentliga filosofien föddes. Under hela antiken bevarade de två specialvetenskaperna ett intimt samband med den filosofiska spekulationen. De ofta anförda — sannolikt av någon senare grekisk historieskrivare uppfunna — orden ovan ingången till Platons Akademi, att här månde ingen träda in, som ej var matematiker, får för oss en djupare innebörd, om vi besinnar, att ur denna namnkunniga skola faktiskt många av antikens yppersta räknemästare och astronomer framgått.
   Medan i Platons Akademi rådde en för den exakta forskningen gynnsam atmosfär, var förhållandet i den av Aristoteles grundade peripatetiska skolan i viss mån ett annat. Det förefaller som om i Aristoteles filosofi vissa djupt vetenskapsfientliga tendenser i antikens tänkesätt funnit sitt systematiserade uttryck, tendenser som bl. a. förklarar för oss, varför fysiken hos grekerna — trots en Arkimedes aktningsvärda ansatser — aldrig nådde ett vetenskapligt stadium. Som känt blev Aristoteles inflytande normgivande för den profana forskningen under den medeltida kulturens blomstringsperiod och ända fram till det sextonde århundradet.
   Den gigantiska idékamp, som vi bevittnar vid nya tidens inbrott, är till en av sina viktigaste sidor den pånyttfödda platonismens kamp mot aristotelismen. Nu realiseras för första gången sedan Platons Akademi, men i ojämförligt mycket större skala, en andlig inställning, som möjliggör ett verkligt exakt tänkande. Vi tycker oss nästan se, hur Akademiens stoltheter, Platon själv, Eudoxos, Theaitetos, går igen i forskningens stora nydanare, Kepler och Galilei, Descartes, Leibniz och Newton. Resultatet blir inte bara ett enastående uppsving för filosofien, utan också en ny fas i vetenskapernas frigörelse. Matematiken och astronomien utträder ånyo ur sitt moderssköte i filosofien och i deras följe kommer en ny vetenskap: fysiken.
   Fysiken torde få hållas för den europeiska nya-tids-kulturens främsta vetenskapliga nyvinning, liksom matematiken


95

var grekernas. Om vi med teoretiska erfarenhetsvetenskaper menar sådana, som eftersträvar en allmän eller av belägenhet rum och tid oberoende kunskap om företeelserna, och med deskriptiva sådana, som beskriver individuella företeelser i rummet och tiden, så intar fysiken uppenbarligen ett slags nyckelställning inom den förra gruppen. Denna nyckelställning yttrar sig i en benägenhet att bedöma s.k. vetenskapliga förklaringars grad av slutgiltighet efter vår förmåga att härleda dem ur fysikens lagar. En sådan bedömningsgrund tillämpas allmänt, ville jag påstå, inte bara på vetenskaperna om den döda, utan också om den levande naturen.
   Dessa sistnämnda, de biologiska vetenskaperna, innefattar som en viktig del psykologien eller studiet av de livsföreteelser, vilka traditionellt uppfattas såsom yttringar av »själsliv». Till psykologien hör också utforskningen av organismerna som samhällsvarelser (socialpsykologi), medan studiet av strukturen hos de olika relationssystem eller fält — massor, grupper, samhällen, korporationer, stater —, där dessa samhällsvarelser hör hemma, vanligen säges utgöra en särskild vetenskap, sociologien, eller kanske hellre vetenskapsgrupp, de s.k. samhällsvetenskaperna.
   Psykologien och samhällsvetenskaperna var ännu för vidpass hundra år sedan grenar inom den filosofiska spekulationen. I själva verket pågår fortfarande dessa discipliners själv-ständigblivande, också om processen numera hunnit så långt, att den i det allmänna medvetandet börjar te sig såsom väsentligen avslutad. Jag skall här lämna sociologien å sido och bara säga några ord om psykologien.
   Psykologien som fristående vetenskap är väsentligen en skapelse av det tyska 1800-talet. Redan filosofen Herbart framställde krav på exakta metoder efter matematiskt-naturve-tenskapligt mönster i själsforskningen och hans elev Lotze sökte anknytningspunkter för psykologien i tidens medicinska vetande. Sina viktigaste incitament till en självständig ut-veckling på empirisk och experimentell grund mottog den spirande vetenskapsplantan likväl från sinnesfysiologien. Det är


96

också belysande, att den psykologiska och den sinnesfysiologiska forskningen har  många gemensamma klassiker såsom Johannes Müller, Hering, Helmholtz och Mach.
   Den vetenskapliga psykologien i sin »klassiska» form kan sägas i huvudsak bygga på två metodologiska förutsättningar mer eller mindre uttryckligt erkända av denna psykologis företrädare. Den ena är åsikten, att psykologiens studieobjekt är d i r e k t tillgängligt endast för de upplevande subjekten själva. Den andra, att det psykiska livets lagar kan uttryckas såsom konstanta orsakssamband mellan isolerade skeenden, en uppfattning som i sista hand övertagits från den newtonska mekaniken. Den förra förutsättningen kan vi kalla den äldre psykologiens introspektionism, den senare dess associationism.
   Den psykologi, som byggdes upp på dessa båda postulat, ter sig numera som en ganska blodlös konstruktion. Man kan med skäl beskylla den akademiska 1800-talspsykologien för att varken ha lyckats pejla människosjälens djup eller skänka oss praktiskt användbar kunskap om de levande varelsernas reaktionssätt. Intet under, att utvecklingen inom den unga vetenskapen måste leda till en kris, vars omfattning och djup man knappast kunde ana under de relativt idylliska år, när den Weber-Fechnerska lagen för sambandet mellan förnim-melsestyrka och retning betecknade höjdpunkten av exakt vetande om själen.
   Den första samlade ansatsen till en förnyelse av själsvetenskapen är psykoanalysen, som kallar sig själv »djuppsykologi» för att ange en medveten motsats till tidigare »ytpsykologi». Också om Freud måste hållas för en av de mest geniala psykologer, som funnits, och psykoanalysen berikat vårt vetande om människan med många viktiga rön, är dock riktningen alltför lös i sina metodologiska grunder för att kunna kallas vetenskaplig psykologi i egentlig mening.
   Bättre grundade anspråk på vetenskaplighet har gestaltteorien, vars födelse brukar dateras till åren närmast innan det första världskriget.  Denna märkliga riktning i modem psykologi har liksom psykoanalysen uppdagat och beskrivit ett stort


97

antal fakta, som ingen senare forskning skall kunna förbigå. Men den har därjämte försökt ge en teoretisk tydning av själsföreteelserna från helt andra utgångspunkter än 1800-talspsykologien. Denna tydning måste likväl för den kritiska betraktelsen te sig utomordentligt dunkel och gestaltpsykologiens förgrundsfigurer Wertheimer, Köhler och Koffka är i nästan lika hög grad metafysiska konstruktörer som exakta vetenskapsmän.
   Gestaltpsykologien riktar sig främst mot den andra av den äldre själsvetenskapens ovan nämnda grundförutsättningar, associationismen. Som den nya riktningens viktigaste bidrag till den psykologiska teoribildningen får man beteckna insikten, att lagarna för det psykiska livet har en långt mera invecklad struktur än man tidigare, under intryck av ett modelltänkande i den klassiska mekanikens termer, var benägen att föreställa sig. Det är denna insikt, som kommer till dunkelt uttryck i gestaltpsykologernas globala eller holistiska begreppsbildningar. Ju mera forskningen framskrider, desto tydligare blir det emellertid, att dessa helhetssynpunkter på själsföreteelserna inte så mycket innebär ett principiellt avsteg från den tidigare uppfattningen som snarare en påbyggnad och utdifferentiering av densamma i riktning mot större formrikedom. En liknande utveckling har f.ö. också ägt rum inom fysiken, där de »mekanistiska» modellerna alltmer befunnits otillräckliga och fått vika för globala föreställningssätt, som uppvisar en påfallande och ofta framhållen analogi till de av gestaltpsykologerna lancerade.
   I det närmaste årsbarn med gestaltpsykologien är behaviorismen. Denna vänder sig med stor pondus mot den första av den tidigare psykologiens förutsättningar, introspektionismen. Idealet blir »en psykologi utan medvetande». Samtidigt fasthåller emellertid den äldre behaviorismen hos Watson och hans meningsfränder vid den associationistiska psykologiens förenklade uppfattning om de psykologiska lagbundenheternas byggnad. Behavioristerna talar visserligen inte om associationer, men i stället om dessa introspektionistiska enheters


98

motsvarigheter i kroppslivet, de s.k. betingade reflexerna, som tänkes vara konstanta funktionssamband inom vår reaktionsmekanism. Härmed bäddar behaviorismen för psykologien en Prokrustes-bädd, som blir ödesdiger för genomförandet av riktningens eget program, ett vetenskapligt studium av levande varelsers beteende.
   Behavorismens främsta betydelse för psykologiens utveckling till vetenskap synes mig vara, att den vill göra rent hus med de animistiska förklaringarna. En förklaring säges vara animistisk, om den antar ett psykiskt förlopp — ett medvetande — som orsak till ett fysiskt, här närmast kroppsligt skeende. Man har en intuitiv känsla av att animistiska förklaringar är i eminent grad »ovetenskapliga» och att psykologiens hittillsvarande ofullgångenhet som vetenskap till inte ringa del berott på en ingrodd benägenhet för animism, t. ex. i den ge-staltteoretiskt påverkade drift- och behovspsykologien. Att man bekämpar animismen, behöver emellertid ingalunda innebära, att man vill avskaffa den introspektiva metoden som sådan, — på sin höjd att man något omtolkar dess populära innebörd. Enligt min mening kan också en r a d i k a l behaviorism utan att förneka sig själv beakta alla på introspektionens väg uppdagade fakta om själslivet.
   En forskning, som kunde förena gestaltteoriens insikt i de psykologiska lagbundenheternas helhetsnatur med behaviorismens krav på icke-animistiska orsaksförklaringar, skulle utan tvivel beteckna ett stort för att inte säga avgörande framsteg i psykologiens utveckling mot »den sicheren Gang einer Wissenschaft». Det är faktiskt en sådan syntes — ibland kallad gestaltbehaviorism —, som man anar i den allra nyaste psykologien. (Fenomenet sammanhänger förmodligen delvis med de ledande gestaltpsykologernas utvandring från Europa till behaviorismens hemland i Amerika.) Tecknen tyder sålunda på att den stora kris, som synbarligen var nödvändig för att psykologiens ställning som vetenskap skulle beseglas, närmar sig slutet. Ett yttre symptom härpå är den självständiga position, som psykologien i snabbt tempo tillvinner sig vid uni-


99

versiteten, och den växande uppmärksamhet, som den unga forskningsgrenens praktiska tillämpningar börjat tilldraga sig.
   Jag kan inte motstå frestelsen att här spekulera något över psykologiens framtid. Det synes mig ingalunda säkert, att det som vi traditionellt betecknar med termen psykologi alltid kommer att sammanföras under detta namn. En differentiering längs två huvudlinjer kunde tänkas. Å ena sidan har vi utforskandet av varelsernas s.k. molara reaktioner eller beteende i »egentlig» mening. Hit räknar jag också människans verbala förhållningssätt, alltså uttrycken för hennes s.k. inre erfarenhet. Å andra sidan har vi vetenskapen om beteendets underliggande neuro-fysiologiska orsaker. Det märkliga synes mig nu vara, att ett stort antal av de teoretiska huvudproblem, som psykologien s.a.s. ärvt från filosofien, i sin vetenskapliga gestalt snarare blir fysiologiska än molar-behavioristiska respektive fenomenologiskt-introspektionistiska problem. Jag vill här bara hänvisa till ett enda exempel eller riktigare komplex av exempel, nämligen det ljus som den nyare forskningen rörande det vegativa nervsystemets funktioner kastat över de s.k. spontana yttringarna av själsliv, alltså jagets problem, viljans frihet, drifternas och behovens dynamik m.m. Hur dessa filosofiskt-psykologiska frågor gjorts tillgängliga för ett strängt naturvetenskapligt betraktelsesätt, hör utan tvivel till den nutida forskningens allra mest fascinerande kapitel.
   Psykologien är inte den sista specialvetenskap, som vuxit fram ur filosofien. En ännu yngre finnes, logiken. Den nya logiken, som också kallas logistik eller symbolisk eller matematisk logik, är ett utanför kretsen av fackmän ganska litet känt område, om vars natur några ord kan vara på sin plats.
   1800-talet var en guldålder för matematiken. Vissa grenar av denna vetenskap utvecklades då till en relativ fulländning, samtidigt som nya skott på matematikens jätteträd sköt fram. Ett exempel på den senare företeelsen är Cantors grundläggning av mängdläran, som kunde sägas göra ett av den filosofiska spekulationens traditionella objekt, oändlighetsbegreppet, tillgängligt för exakt tänkande. Mängdlärans uppkomst


100

illustrerar sålunda i miniatyr den allmänna utvecklingslinje som vi här följer, nämligen vetenskapernas födelse ur filosofien.
   Matematiken kunde populärt beskrivas som ett bestämt slag av följdriktigt resonerande från uppställda förutsättningar. Förmågan att resonera följdriktigt är en del av vår andliga utrustning, som vi för det mesta gör bruk av utan att närmare reflektera över dess natur.
   Nu inträffade emellertid inom mängdläran något, som skulle rubba själva grundvalarna för denna naiva inställning till vår inneboende förmåga att tänka följdriktigt. Det visade sig, att
man från samma premisser kunde föra till synes oangripliga bevis, vilkas resultat motsade varandra. Man hade upptäckt de s.k. paradoxerna i mängdläran, av vilka den äldsta är Bu-
rali-Fortis från 1897 och den mest omtalade kanske Russells från 1903.
   Det systematiska studiet av det följdriktiga tänkandets form är logiken. Det är begripligt, att så länge det följdriktiga tänkandets tillämpning inom matematiken och annorstädes inte ledde till några specifika svårigheter, vetenskapen om själva detta tänkande inte kom att ägnas någon större uppmärksamhet. Fullt naturligt är det emellertid också, att en sådan »skandal» som paradoxerna i mängdläran måste bli ett kraftigt incitament för logikens fortsatta utveckling.
   Faktiskt hade logiken redan före Cantor mottagit betydelsefulla impulser till en renässans. Den engelske matematikern Boole hade i mitten på 1800-talet upptäckt, att viktiga delar av den traditionella logiken kunde iklädas den exakta formen av ett algebraiskt system, s.k. Booles algebra. Senare hade tysken Frege påbörjat en stort tänkt analys av det logiska fun-dament, som ligger till grund för matematiken. När till dessa impulser kom upptäckten av mängdlärans paradoxer, var tiden kommen för en radikal förnyelse av den logiska vetenskapen. Denna förnyelse genomfördes sedan av två tänkare från Cambridge, A. N. Whitehead och Bertrand Russell i det aldrig fullbordade monumentalverket Principia Mathematica, vars tre första delar utkom åren 1910 — 13. Med Principia Mathema-


101

tica som förvisso förtjänar nämnas bland detta sekels främsta intellektuella prestationer, förvandlas logiken slutgiltigt från filosofisk propedeutik med en vedertagen bismak av pedanteri till en självständig vetenskap, vars oberoende av den egentliga filosofien i växande grad börjar komma till synes också i den akademiska undervisningen.
   Av logiken kunde man särskilja en ren och en tillämpad form. Den rena logiken undersöker de för allt följdriktigt tänkande gemensamma principerna, medan den tillämpade har till uppgift att klarlägga, hur dessa principer fungerar inom speciella områden av vardagligt eller vetenskapligt tänkande.
   Hittills har den tillämpade logiken i övervägande utsträckning haft matematiskt tänkande  till studieobjekt. Redan Frege ville visa, att hela matematiken kunde härledas ur den rena logikens begrepp och grundsatser och samma strävan låg till grund för Russells och Whiteheads verk. Mellankrigstidens förnämsta insats inom logiken åter var Hilberts försök att bevisa matematikens motsägelsefrihet. Däremot har förhållandevis litet blivit gjort för att tillämpa den nya logiken för ett studium av följdriktigt tänkande av icke-matematisk art, t. ex. inom psykologien, historieforskningen eller juridiken. Som en aktningsvärd ansats kan man dock nämna den kände engelske forskaren Woodgers friläggning av det logiska skelettet inom grenar av biologien. Det är min övertygelse, befäst i samband med undersökningar av de allmänna strukturer, som ligger till grund för s.k. induktivt tänkande, att logikens tillämpningar långt ifrån är uttömda med matematiken och att också andra vetenskaper än de i vedertagen mening exakta skall med framgång kunna bearbetas med de nya tankeredskapen.
   Under de senaste hundra åren har sålunda tre betydelsefulla delar av den traditionella filosofien utträtt ur det spekulativa skedet av sin utveckling och blivit självständiga veten-skaper: studiet av samhällsföreteelserna, studiet av själslivet och studiet av tankelagarna. Man frågar sig, om det till slut skall återstå något alls av filosofien och om utvecklingens mål


102

är en restlös utdifferentiering av forskningen i specialvetenskaper.
   Det finns en riktning inom samtida tänkande, som vill besvara frågorna med ett finis philosophiae. Denna riktning menar, att den traditionella filosofiens frågeställningar antingen riktar sig till ett område av verkligheten och då kan och bör besvaras av en specialvetenskap, eller också berör vårt sätt att uttrycka oss och resonera om en del av verkligheten och i så fall besvaras av logiken tillämpad för att klarlägga en bestämd specialvetenskaps begreppsvärld och tankestrukturer. Sin specifikt »filosofiska» natur bibehåller dessa problem bara så länge vi inte gjort klart för oss, om de är av det ena eller det andra slaget, verklighetsfrågor eller logiska frågor. Vill man överhuvud längre bruka namnet filosofi för ett någorlunda enhetligt forskningsområde, hade man att definiera filosofien som tillämpad logik. Eller, som denna riktnings förnämsta målsman Rudolf Carnap säger: Philosophie ist Wissenschaftslogik.
   Denna moderna uppfattning av filosofien innehåller helt säkert mycket att taga vara på. Likväl skulle jag hålla för givet, att den inte är uttömmande. För att få en föreställning om, varuti den borde kompletteras, må vi konfrontera den med en äldre och mera populär åsikt om vad filosofi är.
   Enligt en gängse mening svarar vetenskapen på frågan »huru?», men aldrig på frågan »vad?». Fysiken känner ett stort antal lagar för hur krafter verkar, men den upplyser oss inte om vad en kraft är för något. Frågorna om kraftens och andra vetenskapliga forskningsobjekts »väsen» har man ofta velat utmönstra ur vetenskapen under motivering att de hör hemma i filosofien, som sålunda vore läran om väsensproblemen. Man frågar sig, om och i vilket avseende en sådan uppfattning längre är försvarlig och hur den förhåller sig till åskådningen om filosofien som tillämpad logik.
   Till det djupsinnigaste som skrivits om väsensfrågorna hör Heinrich Hertz inledande betraktelser i Die Prinzipien der Mechanik. Hertz utgår från en analys av de tre första lagarna


103

i Newtons mekanik: tröghetslagen, lagen mot kraftens proportionalitet mot rörelseimpulsen samt lagen om aktion och reaktion. Han påpekar, att de åskådliga föreställningar om kraftbegreppet, som anknyter till de två första lagarna, omöjligt kan vara identiska med dem, som sammanhänger med den tredje lagen. Eller annorlunda: kraftbegreppet har påbördats sinsemellan motstridande bestämningar. Det är, menar Hertz, en dunkel aning om dessa kontradiktioner, som tar sig uttryck i frågan om kraftens »väsen». Redan i frågans formulering förråder sig vissa oberättigade förväntningar med hänsyn till svaret. Det kan synas, som om vi menade, att det gällde att utöka vår kunskap med nya, hittills okända relationer, i vilka kraftbegreppet ingår, medan det i själva verket gäller att avlägsna inre motsägelser mellan de redan kända relationerna, t. ex. sålunda att man utmönstrar några av dem från kraftbegreppets användningssfär. När dessa pinsamma motsägelser röjts ur vägen, säger Hertz, är visserligen frågan om kraftens »väsen» obesvarad, men den ansätter inte längre den forskande anden och upphör sålunda att finnas till.
   Vi skall nu för Hertz tankegång söka ett mera allmängiltigt uttryck. — Begreppen i en vetenskap kunde indelas i två slag. Dels har vi »tekniska termer», vilka s.a.s. uppstått inom vetenskapen själv och har en konventionell karaktär, som gör dem ur »filosofisk» synpunkt tämligen ointressanta. Ett sådant begrepp inför fysikern t. ex., när han definierar ett dyn som den kraft, vilken åt grammassan ger en acceleration av l cm/sek. Dels har vi en »bottensats» av allmänna termer, som övertagits från vardagsspråket och med vilkas tillhjälp de tekniska termerna i sista hand är definierade. Sådana begrepp är kraft, massa, rum, tid, energi, liv m. fl. Med ord av detta senare slag förbinder vi småningom ett stort antal genom observation och experiment upptäckta relationer mellan företeelserna i erfarenhetsvärlden. Dessa relationer kommer samtidigt att från någon speciell sida precisera innebörden i de allmänna orden, vilkas exakta betydelse sällan kan utläsas ur deras användning i vardagsspråket. Emellertid händer det,


104

att till följd av dessa preciseringar ordens innebörd omärkligt förskjuts än i den ena, än i den andra riktningen, så att de till slut kanske används i ett flertal helt skilda eller bara delvis sammanfallande betydelser. Förr eller senare plägar då en konflikt yppa sig mellan den faktiska, ehuru omedvetna betydelseförskjutningen och det likaså omedvetna fasthållandet vid att under ordens användning i skiftande sammanhang döljer sig en enhetlig innebörd. Det är sådana konflikter, som manifesterar sig i frågeställningarna om tingens »väsen» och besläktade problem.
   Om denna utredning är riktig, så är väsensfrågorna inte alls problem om verklighetens beskaffenhet och »yttersta grund», utan om vissa allmänna ords innebörd. De filosofiska problemen vore sålunda icke några verklighetsproblem, utan betydelseproblem. Filosofiens uppgift är att anvisa orden en användning, som inte är motsägelsefull och därigenom befria oss från den »mentala kramp», som förorsakas av omedvetna motsägelser och tar sig ett snedvridet uttryck i väsensfrågorna så som vi populärt uppfattar dem. Denna åsikt om filosofien uttrycktes med stor klarhet av den geniale tyske upplysningstänkaren Lichtenberg och hyllas i vår tid framför allt av österrikaren Ludwig Wittgenstein. Man må observera, att det inte så mycket är fråga om en programförklaring för vad filosofien bör vara, som ett försök att förklara, vad den kulturhistoriska företeelse, som kallas filosofi, egentligen är för något.
   Låt oss alltså anta, att filosofien analyserar betydelsesammanhang. Hur går en sådan analys till? Väljer man några tidsenliga exempel på filosofisk analys, skall man finna, att denna med förkärlek betjänar sig av den moderna logiken för att få till stånd något som kallas en axiomatisering och formalisering av de undersökta begreppsområdena. En sådan axiomatisering var det också, som Hertz eftersträvade i fråga om mekaniken, ehuru han inte förfogade över den nutida logistiska apparaturen. Och något liknande är det Hans Kelsen i våra dagar — likaså utan logistiska hjälpmedel — sökt åstadkomma i fråga om stats- och rättsläran. Dylika bearbetnin-


105

gar av vetenskaperna kallar vi emellertid, oberoende av om de utnyttjar den moderna logikens landvinningar eller inte, tillämpad logik.
   Det kan nu se ut, som om vi kommit till resultatet, att tesen om filosofien som läran om väsensproblemen kan förstås på ett sätt, som inte bara är förenligt med tidsenliga åskådningar, utan rentav leder till identitet med tesen om filosofien som vetenskapslogik. Fullt så enkel är dock saken inte. Ser vi på filosofien så som Lichtenberg och Wittgenstein gör, är den tillämpade logikens formaliseringar, alltså systemen av definitioner, axiom och teorem, inte i och för sig av filosofiskt intresse, utan endast i den mån de har en bestämd psykologisk effekt, nämligen att röja ur vägen missuppfattningar och skenfrågor, som uppstått på grund av ett oklart, d.v.s. omedvetet motsägelsefullt språkbruk. Den filosofiska verksamheten själv kan vi beskriva som tillämpad logik — åtminstone om vi ger termen en tillräckligt vidsträckt tolkning —, men de filosofiska resultaten faller utanför logikens domän. De ger sig till känna subjektivt i en känsla av klarhet och befrielse från plågsamma frågor; objektivt kommer de till uttryck i ett preciserat språkbruk och reviderade vetenskapliga problemställningar.
   Filosofien, säger Wittgenstein, är inte ett system av satser, utan en verksamhet i avsikt att klarlägga betydelsen hos redan föreliggande satser i vetenskapen eller vardagslivet. Det bestående inom filosofien är därför inte filosofiska »sanningar», utan det bestående är en filosofisk attityd eller inställning till kunskapen. Filosofen eftersträvar det, varförutan kunskapen på sin höjd kan omsättas i teknik och sanningen är dömd att stelna i formalism, nämligen klarhet. Han söker den insikt, som undanrödjer snärjande skenfrågor, omöjliggör sofistiskt dubbelspel och bryter de innehållslösa ordens makt över tanken.
   Det säger sig självt, att den filosofiska attityden ingalunda är något, som utmärker bara filosoferna i ordets trängre mening. Man överdriver knappast, om man betecknar den som
en väsentlig ingrediens i all sann vetenskaplig begåvning. Den


106

filosofiska sinnesförfattningens utomordentliga betydelse för utvecklingen inom vetenskaperna är i varje fall uppenbar för envar, som inte lever i perspektivlös ignorans om det väldiga idédrama, som forskningens historia från Galilei och Descartes fram till Hilbert och Einstein upprullar för vår blick. Söker vi intränga i den sakliga bakgrunden till detta historiska förlopp, skall vi finna, att växelverkan mellan filosofi och vetenskap är en djupt meningsfull process, som aldrig förlorar sin aktualitet. Ty så länge en vetenskapsgren överhuvudtaget lever, d.v.s. så länge våra kunskaper om någon sida av verkligheten förkovras hand i hand med nya upptäckter, så kan vi inte bortse från möjligheten, att en kris av det slag, som tidigare skildrades, skall uppstå i denna vetenskaps begreppsliga fundament. Det ingrepp, som till slut upphäver krisen, är en »filosofisk» bragd, oavsett om bakom det står en vetenskapligt kunnig filosof eller en filosofiskt begåvad vetenskapsman. Kanske är det senare alternativet i våra dagar det vanligare, kanske blir det en gång det enda som längre har praktisk betydelse. Inte minst om så är fallet, måste det framstå som en av den akademiska filosofiundervisningens högsta uppgifter att hos unga vetenskapsidkare inom alla discipliner väcka till liv och leda till rätta ett filosofiskt intresse.
   Det vore frestande att förlikna filosofiens förhållande till vetenskaperna vid konstens förhållande till »livet», d.v.s. till våra personliga ställningstaganden och uppfattningssätt. De stora konstnärerna är de stora livsförnyarna, som lyckats spränga de traditionella och konventionella formerna för vårt sätt att se, känna eller tänka och sålunda gör det möjligt för
andra att reagera enligt nya och oförutsedda mönster. På samma sätt verkar det filosofiska intellektet förnyande på de begreppsmönster, i vilka vetenskaperna strävar att inruta verkligheten. Och liksom i de stora konstverken mästarnas skapardrift lever ett tidlöst liv i toner, färg och rytmer, så lyser i de stora filosofiska idébyggnaderna en evig låga av kompromisslös lidelse för tankens adekvata uttryck.