Till Rob. Tigerstedts Vetenskapslära. -Några tillägg

Upphovsman/kvinna: Lagerborg Rolf
Utgivningsår: 1920
Publicerad i Filosofia.fi: 31.07.2008
Artikel i tre delar ur Finsk Tidskrift, nr 1 1920 (s. 44-62, 139-154 resp. 227-240).

Inskanning/transkribering Filosofia.fi 2008.

Bilagor

Till Rob. Tigerstedts Vetenskapslära I: FTRLTill Rob. Tigerstedts Vetenskapslara I, 1920.PDF
Till Rob. Tigerstedts Vetenskapslära II: FTRLTill Rob. Tigerstedts Vetenskapslara II, 1920.PDF
Till Rob. Tigerstedts Vetenskapslära III: FTRLTill Rob. Tigerstedts Vetenskapslara III, 1920.PDF
Till Rob. Tigerstedts Vetenskapslära.

Några tillägg
Af

Rolf Lagerborg.

I.

   Under titeln »Vetenskaplig kritik. Några allmänna betraktelser» har prof. Rob. Tigerstedt, i syfte att »gifva vår studerande ungdom en något närmare inblick i det vetenskapliga tänkandet och en påstöt till kritik af gängse läror» (s. 10), utgifvit ett sammandrag af en serie föreläsningar i naturvetenskapernas kunskapslära, hvarmed han vintern 1918—19 afslutade sin akademiska lärarverksamhet. Det har blifvit en präktig bok, en lika nyttig som rolig bok, klingande klar i formen, stark och sund till innehållet; ett ypperligt vademecum för den angående forskaren, som skall lära att pröfva på egen hand; af värde också för lekmannen, som önskar en orienterande, blick på naturforskningens mål och vägar.
   I korta, lättsmälta afsnitt reder förf. ut, hvad vetenskapliga fakta äro och huru de kombineras, förmanande i exempel att kritiskt bemästra en ifver i den ena eller andra riktningen. Han visar hvad som bör iakttagas vid experiment och observationer, för att icke en förhandsmening må inflyta på utslagen. Vi inhämta vidare, hvad hypoteser och teorier äro och i hvad mån vi få lita på dem; och slutligen få vi veta »att vår tids naturforskning som sådan icke förmår gifva en fullständig, vetenskapligt bindande uppfattning af världen och människan» (ss. 93—94).
   De världsåskådningar, menar Tigerstedt, som åberopa naturvetenskapen, undgå icke att offra åt osäkra antagan-

45

den och metafysisk spekulation. Själf är han en motståndare till hvarje sådan systembildning; och han inskärper till godt slut, att »vetenskapen alltjämt gått framåt med tviflet som ledstjärna»; men »där tviflet upphört har vetenskapen stått stilla eller rent af gått tillbaka». — »Sanningen uppenbarar sig blott för den som tvif1ar», lyder Tigerstedts spärrade afslutningstes (s. 107).

   Icke minst intresserar detta Tigerstedts senaste arbete — nej, af än senare datum är hans Åbo gymnasii historia och därtill, tror jag, en mindre skrift — icke minst intresserar boken på grund af författarens person. Den bjuder ju på contentan af den frejdade forskarens pröfvade syn på vetenskapen och världen. Det är jämnt 40 år sedan Tigerstedt första gången — det var i Finsk Tidskrift 1878—79 — framträdde med betraktelser om naturvetenskapens mål och gränser. När han nu vänder tillbaka till sin ungdoms första kärlek, är det icke ett utslag af att han blifvit ung på nytt: en ungdomlig och munter tilltagsenhet har alltid lefvat kvar hos honom; och vetenskapens vidare syften ha alltid ägt hans intresse. Också i denna bok blandar sig hurtigt humör med det gedigna arbetsallvaret. Däraf bokens betvingande friskhet: den smittar läsaren med spänstig lust att tänka och pröfva själf — men också med lust att säga emot, där Tigerstedt som tviflets förkunnare själf icke tviflar tillräckligt.
   Ty det gör han för visso icke: han tror på »materien» och »kraften», han godtager utan invändning schemat »orsak och verkan», han försummar att öfva kritik mot de antediluvianska begreppen »vilja» och »själ». Och han vill icke bryta stafven öfver en antropocentrisk världsuppfattning eller en från underverk rensad teologisk tro.
   Tigerstedt är en auktoritet; och därför är det fara värdt, att han blir prisad och åberopad i teologernas läger. Så hände det nyss i Lund, att en synodalafhandling om den heliga ande blef förkättrad af biskopen, emedan, såsom han sade, förf. låtit narra sig att bygga på naturvetenskapen, ehuru ju

46

dennas sanningar, enligt hvad en af naturforskningens främste män i Sverige förklarat, endast vore trossatser. Tigerstedt skulle helt visst betacka sig för att åberopas på detta summariska sätt, såvisst som han trots allt önskar »skarpt betona, att naturforskningens resultat på intet vis få förbises vid bedömandet af försöken att tyda världsgåtorna» (s. 94). Och hans åsyftar ju uttryckligen att »bryta den alltför stora auktoritetstro, som allt ännu är så utbredd bland oss» (s. 10). — Så skall han ej finna det näsvist, aft hans goda bok kompletteras med ytterligare något vetenskaplig kritik, närmast psykologisk och gällande farliga hjälpbegrepp, alltså arbetsinstrument han begagnar, utan att han ens antydt något tvifvel på desamma — i trots af hvad han inskärpt (s. 37) om vikten att först undersöka instrumentens duglighet. — Men att själfva begreppen duga är alldeles icke på förhand gifvet, de gömma ofta in nuce en förvänd metafysik och kräfva före allt annat en grundlig pröfning.

   Nedanföljande bidrag till en sådan pröfning, som Tigerstedt underlåtit, torde sammangå med hans syften: han åberopar nämligen själf matematikens »lysande föredöme», där denna »på nytt granskat sina allra första utgångspunkter och åt dem sökt gifva den största möjliga precision» (s. 52).

1.

   »Också naturforskningens närmaste uppgift» är enligt Tigerstedt (s. 21), »att utveckla de ursprungliga, till en början rätt osäkra begreppsliga bestämningarna af föremål och företeelser till verkliga vetenskapliga fakta.»—Men vid ett sådant återförande af sväfvande föreställningar till enklare och fullt bestämda empiriska fölhållanden, få de allmänbegrepp ej uteglömmas, med hvilka forskaren rör sig. Att utmönstra sådana abstraktioner vore väl det önskligaste; de föranleda gärna skenproblem och onödiga kontroverser. Men åtminstone bör man afslöja dem, brännmärka dem med citationstecken; och alltid se upp, när de inställa sig. Och kan man ej alldeles

47

slippa dem, så bör nian hålla i minnet en regel från Wilhelm af Occam’s dagar: entia non sunt multiplicanda praeter necessitatem.                                        
   »Utan diskussion och ingående pröfning, d. ä. alldeles ovetenskapligt», för att anföra Tigerstedts ord (s. 93) mot vissa hans kolleger, hvilkas världsåskådning åsidosätter det rena tänkandets anspråk, godtager emellertid Tigerstedt några entiteter, hvilka i vissa hufvudstycken viciera hans totaluppfattning. Så talar han om materiens konstitution (ss. 68—69) — den skall än så länge undandraga sig vår direkta iakttagelse; han opererar med uttryck som »materiella processer» (s. 91)   och kroppars »materiella delar» (s. 80); han betviflar att atomistiken riktigt uttrycker »materiens verkliga byggnad» (s. 69): han antager alltså utan vidare att »materien» är till. På kraften är han lika säker: han vet af »krafter» i ägget (s. 84) och vid allt lefvandes utveckling (s. 95), ehuru han säger sig intet veta om dessa krafter, särdeles om deras fysikaliska och kemiska natur (s. 84). Han förklarar med »energiformer» (t. ex. ss. 80, 87) och han tillåter sig följande kritiklösa sats: »viljan är således den kraft» etc. (s. 86); något spår af utredning af begreppen kraft och vilja finner man icke i boken. Med vetenskaplig kritik är det lika litet förenligt att acceptera begreppet själ; Tigerstedt berör frågan om »själens» odödlighet (ss. 92, 101), han menar att naturforskningen hvarken stöder denna lära eller motbevisar  densamma. — Men fysiologien, och den är väl naturforskning, bör alls icke admittera så missvisande instrument som begreppen »vilja» och »själ» — att Tigerstedt ändå gör det  är ett problem för sig, ett individual-psykologiskt.
   Det är ju med en viss rätt han häfdar, att frågorna om »själens» odödlighet och om »viljans» frihet icke angå naturvetenskapen. De höra i stället hemma i kunskapskritiska utredningar, också i Tigerstedts opus Vetenskaplig kritik. Ty såvisst som begreppen »vilja» och »själ» utgöra ord för samfäldheter af tilldels fysiologiska företeelser, faller en pröfning af dessa begrepp ohjälpligt under en utredning, hvars syftemål är att granska utgångspunkter och fakta, metoder

48

och teorier bl. a. i fysiologien. Än mindre än annan naturvetenskap får denna fattas så snäft, att själslifvet — dess grundfaktum liksom all vår naturuppfattnings — faller utom dess räckvidd.

2.

   Lätt hade varit att uppvisa de anförda abstraktionernas väsenlöshet samt att problemen om »själens» odödlighet liksom om »viljans» frihet äro på tok ställda frågor, som bero på begreppens
ovederhäftighet. Det är vårt tänkandes arfsynd eller oslippliga utvecklingssjukdom att tilldela abstraktioner en fingerad verklighet: när ur enskilda sinneserfarenheter uppstått begreppen »materie», »själ» eller »kraft», fatta vi oförmärkt dessa ord som något med egen tillvaro utanför mänsklig tanke. Som något mera varaktigt än de växlande, förgängliga företeelser, af hvilka begreppen uppkommit: något som uppbär de nämnda företeelserna och utgör »orsak» till dem — ehuru detta något icke har annan verklighet än ordens psykologiska tillvaro. — Ett exempel från hvars och ens trospraxis: när något oväntadt händer oss, alltså inför omständigheter, dem vi icke förutsett, tala vi om Slumpen: begreppet är främst ett foster af vår oförmåga att öfverskåda händelser och förhållanden, men vi föreställa oss denna Slump som en ond eller gunstig makt, ett andeväsen, en nyckfull gudom. En makt, som vi i vissa fall, då vi finna en rättvis mening i det onda som drabbar i synnerhet andra, tillägga namnet Nemesis. Vi vörda, ja vi tillbe sådana abstraktioner, uttryck för ett sammanhang vi icke begripa: så Ödet, Försynen, Döden, Djäfvulen m. fl. fingerade storheter. Sammelnamn allenast, men omedvetet upphöjda till »verkande orsaker», till väsen för sig som hvarje primitiv »orsak»: vi tillfredsställa med dem vårt begär efter en förklaring, vårt instinktiva behof att utfinna ett sammanhang och tillgodogöra oss det — eller rädda oss genom att rätta oss efter de hotande »orsakerna».
   Till dessa idoler vi själfva skapat hör begreppet »själ». På mindre animistiska stadier abstraheras ej längre andevä-

49

sen, utan metafysiska entiteter, så »materie» och »kraft». Men vetenskapen må icke oslippligt dras med begrepp, som afhänga af fantasiföreställningar hos barnsligare släktled. Språket, som trugar begreppen på oss, är ett arf på ondt och godt, en outtömlig reservoar för missförstånd och fördomar: en vetenskaplig kritik, som utan invändning öfvertager ett vilseledande språkbruk, gör trots all god vilja propaganda för ett vanföreställande, som håller oss kvar i barnkammaren.     
   Allmänbegreppet »själ» är alltnog ett otjänligt hjälpbegrepp; om Tigerstedt kritiskt pröfvat det, så skulle han icke tvekat, om »själen» — den förgudade fenomenkomplexen — är odödlig eller icke. — Det är att fråga som barnet: mamma, hvart tar lågan vägen, när du släcker lampan? — Vi undra lika okritiskt, hvart »själen» tar vägen, när den s. k. lifslågan slocknar. Eller hvar »själen» håller hus under den drömfria sömnen och vid fall af medvetslöshet? — Vi ha svårt att begripa, att »själen» är ett med själslifvet och att »själen» ej alls är till, när själslifvet pauserar. Vi mena att »själen» är något för sig, något bortom de lifsyttringar, hvaraf den abstraherats. Begreppet har förhäxat oss; vi skratta åt barnets fråga: »mamma, hvad gör vinden, när den icke blåser?» Men vi skratta icke, vi stå häpna och handfallna, när samma fråga ställes om »själen»: vi fatta den ej som vi fatta vinden — som en abstraktion från ett skeende.

3.

   Icke mindre okritiskt och nära nog lika animistiskt bilda vi begreppet kraft — också det ett tomt ord, hvaraf vi göra en entitet med tillvaro för sig.
   När vi anstränga våra muskler, när vi, låt säga, skjuta ut en båt eller rycka upp en vidja, ha vi en allmänkänsla vi kalla »kraft». När vinden rycker kvistar af träden eller alldeles välter dem, då tala vi åter om »kraft»: vi interpolera i skeendet hvad vi erfarit om oss själfva. Vi fatta bättre förloppen ex analogia hominis; vi säga att vindens »kraft» ryckt kvistarna af trädet — i stället för att rätt och slätt tala om vinden.

50

   Redan häraf framgår, att begreppet »kraft» är öfverflödigt och alltså — entia non sunt multiplicanda etc. — förkastligt. Och det är ett farligt hjälpbegrepp; det inger alltför lätt föreställningen, att »kraften» är något annat än de företeelser, i hvilka vi inlägga den. Vi insmussla därmed i skeendet något som icke finnes där. All »kraft» är en projektion af — vår inbillnings-»kraft»: vi skapa däraf »naturkrafter», vi inkvartera dem litet hvarstans och slå oss kanske till ro med denna förmenta insikt.
   Hvarmed skall man då ersätta det svårumbärliga kraftbegreppet? — Det definieras typiskt i Emil Warburgs fysik (8. uppl., s. 4): »Kraft ist die Ursache der Änderung, welche eine Bewegung erfährt.» Här äro »orsak» och »rörelse» olyckliga ord. Till det förra komma vi längre fram; till det senare är att säga, att det för Warburg tyckes stå fast, att allt i världen är rörelse: han upphöjer en mekanikens term till metafysisk dignitet. — Men med begreppet »kraft» i den anförda meningen må vi endast förbinda tanken, att en förändring är möjlig under vissa betingelser; om ordet »förändringsmöjlighet» kan träda i »kraftens» ställe, vågar jag icke afgöra. Föga bättre än ordet »kraft» är begreppet »energi», uppdeladt i potentiell och i kinetisk energi (för en s. k. spännkraft och för »kraften» i verksamhet, den s. k. lefvande kraften). Vid detta energibegrepp häftar nämligen samma fara som vid ordet »kraft»; att allmänbegreppen i fråga förläggas »latent» i tingen  som  »energiformer» eller »naturkrafter». — Då synes orden »arbetsförmåga» eller »arbetsmöjlighet» jämte ordet »arbete» tills vidare vara de bästa: de ge en rent teknisk bild, de uttrycka så uppenbart en synpunkt endast för oss, att de ej kunna fattas som annat än ett talesätt, en försvarlig analogi — vi fastna ej i snaran att tro dem vara mystiska makter, som ha sin hemvist i tingen.

   Men lagen om kraftens bestånd, skall läsaren för visso invända: den vetenskapliga världsbildens grundval — hvad vill Ni göra af den? — Principen om kraftens bestånd (eller

51

numera energiens) är endast en synpunkt vi anlägga, en hjälpställning vi uppfört för mätning och beräkning. En tillämpning, en utbyggnad af det gamla, att allt är ett: enos ontos ton panton (Xenophanes); att det ena är i allt och allt är detta ena. Den innebär allenast, att det skeende vi fatta i olika former är kvantitativt konstant, huru än dess sinneskvaliteter i öfrigt må växla. Satsen om »kraftens» bestånd är i hufvudsak en omskrifning af den själfklara identitetssatsen a = a. I stället för att tänka att »kraften» består, må vi fasthålla postulatet, att skeendets lagbundna sammanhang är ett och ett enda i dess för oss olika faser.
   Beteckna vi detta skeendes väsen som en omsättning af »energi», så gestalta vi härmed en världsförklaring, som icke allenast är godtycklig, utan därtill en smula löjlig. I stället för att afslöja, för att förenkla skeendet, inveckla vi det: stoffera i onödan ut det med en brokig begreppsbonad. När pendelkroppen svänger nedåt, säga vi att dess spännkraft eller potentiella energi aftar i samma mån som den lefvande kraften, den kinetiska energien, växer; när pendeln slår öfver åt andra sidan förvandlas denna lefvande kraft i sin tur i spännkraft, till dess den på pendelns högsta punkt ett ögonblick är helt förbytt i läge-energi. När vi slunga en boll mot höjden, säga vi att vår muskelkraft meddelat bollen dess rörelsekraft; i mån af att bollen stiger öfvergår denna i sin tur i läge-energi; när bollen nått högst upp, går denna potentiella energi öfver i fallkraft och denna omsattes slutligen, när bollen kommit ned igen, i förment molekularrörelse: i värmeenergi samt modifikationer i volymenergi och i formenergi hos bollen och det den råkar.
   En skolastik af fåfänga ord är sålunda den »förklaring» som energiprincipen leder till. Också ha vi allt skäl att uppge ett sådant begreppsspråk, liksom öfver hufvud »kraft»-föreställandet — och bjuda till att i andra termer klargöra för vår fattning skeendets olika skeden.
   Som beräknings- och kontrollprincip skall likafullt den sträfvan, som legat till grund för tanken om »kraftens» bestånd, nämligen den att igenfinna något kvantitativt kon-

52

stant, i hvad som närmast ter sig som kvalitativa förändringar — som forskningsprincip skall denna sttäfvan alltfort spela en roll. Den har ju bestått från hedenhös, t. ex. i form af satsen om »materiens» oförstörbarhet. Men också för att kvantitativt bestämma de energiformer, med hvilka man vill »förklara» intrycksförändringar (som ju äro det första gifna), måste man gripa tillbaka till dessa intrycksförändringar (t. ex. i fråga om »rörelsekraften» till massan gånger accelerationen) — så litet »förklarar» begreppet »kraft».
   Varnande för »ett stelt fasthållande vid för ögonblicket gällande teorier», har också Tigerstedt en gång (Naturforskning och världsförklaring, Sv. Litt.-Sällsk. Förh. o. Upps. 19 s. 6) med försmädliga citationstecken värdesatt det »förklarande», som teorierna bjuda: han säger att naturens företeelser genom dessa teorier »sammanfattas under gemensamma synpunkter, och sålunda, såsom det i dagligt tal heter, 'förklaras'». Men också begreppet »kraft» och ty åtföljande hjälpbegrepp må i vetenskapen iföras citationstecknens fångdräkt, så de ej locka vår tanke öfver i metafysik. Eller de förföra den bäste — så talar också Tigerstedt om »de i naturen rådande energiformerna» (s. 82). Vi tro oss så lätt i »kraften», som består i all växling, nå bortom fenomenen, hugga tag i ett noumenon — tro kanske att det är tinget i sig vi mäta och beräkna.

4.

Hvad som gäller begreppet »kraft» — att det är ett flatus vocis, ett ord, en antropomorf fiktion, som vi behaga infoga i händelseförloppen, för att vi bättre förstå, hvad vi fatta i analogi med oss själfva — det gäller likafullt om begreppen orsak och verkan. När vi bryta en kvist af ett träd, äro vi själfva »orsak», det vi åstadkommit kalla vi »verkan». Vi taga därmed i sär ett fortlöpande skeende, uppdela det i ett föregående och ett efterfölj ande afsnitt och betrakta båda afsnitten, som vore de något för sig. Enhvar förändring vi undra öfver betrakta vi som en »verkan» och söka en lagom bit »orsak» i de fenomen som föregått: vi föreställa oss ofta

53

»orsaken» som en illparig makt, hvilken legat på lur, redo att frambringa »verkan».
   Men frågar man oss, hvar »orsaken» upphör och hvar »verkan» börjar, när vi så uppdela skeendet: då kan det hända vi inse, att vår afgränsning är godtycklig, att styckena »orsak» och »verkan» äro synpunkter hos oss själfva, äro våra uppfattningsformer af ett fortlöpande sammanhang.
   Orsaksfattandet inöfvas — det är väl i någon mån medf ödt — med barnets instinktiva adaptation; när något väcker vår oro, finna vi oss tillrätta, så snart vi tro på dess samband med något vi äro vana vid: vi söka förstå det som »verkan» af en sådan »orsak». Primitivt fatta vi »orsakerna» som varelser som vi själfva, som andeväsen i tingen, lefvande och sträfvande analogt med oss: vi tro att de ställa hinder för oss eller söka främja vår färd. Och en smula af denna animism tyckes ännu häfta vid orsaksförklarandet, låt vara att andarna efterträdts af stridiga naturviljor: också kallade »krafter»), som »verka» enligt bestämda »i naturen rådande lagar». Men orsaksföreställandets urhistoria går igen i dag som är, när vi råka ut för företeelser, hvilka vi ej kunna inrangera i det sammanhang vi behärska. Så beträffande »Slumpen», hvarom nyss var fråga; så hvad de fenomen beträffar, dem »psykisk» forskning sysslar med: telepatiska, spiritistiska, metapsykiska företeelser »förklaras» ju alltfort som »verkan» af »andars» ingripande.
   Detta är ett utslag af att vi i grunden tänka »orsaken» i analogi med vår egen »ande». I orsaken smyger ett agens — också Tigerstedt talar om »verkande orsaker» (s. 67, 80); begreppet bevarar alltfort ett hemlighetsfullt skimmer, en rest af tron på ett ingrepp af en makt eller »kraft». Förhållandet »orsak och verkan» betyder oss annat och mera än rätt och slätt en fortsättning, en succession i sammanhanget. Vi uttömma ju icke hvad vi i hvardagslag mena med »orsak och verkan», om vi säga, att vi kalla »orsak» en företeelse med hänsyn till att den nödvändigt följes af en viss annan; och att vi kalla »verkan» en f öreteeelse, med hänsyn till att den nödvändigt följer på en viss annan; i förhållandet »orsak och verkan»

54

innästlar sig för vår fattning något som drifver och frambringar, en verkande »kraft». Och så ha vi skäl att utmönstra dessa försåtliga hjälpbegrepp.
   Dessmera som naturforskningen har att söka reda sig med så få begrepp som möjligt — begreppen »orsak» och »verkan» bli här öfverflödiga tanketing. Huru orsaksfattandet förlorat terräng i vetenskapen det finna vi om vi tänka på dess blomstring i Aristoteles’ skola. Att påminna sig dess distinktioner är nog så instruktivt: Causa materialis, med skolastikens terminologi, eller orsaken-upphofvet var t. ex. ett marmorblock; när bildhuggaren af råmaterialet formade en staty hade man därtill orsaken-uppgiften, den formande idén: denna causa formalis var bildstodens idé i bildhuggarens sinne. Men för att upphofvet, råmaterialet, skulle formas af denna idé, behöfdes en verksam orsak: denna causa efficiens var konstnärens vilja och hand. Men konstnärens vilja bestämdes af ett eller annat motiv: att vinna gudarnas välbehag eller kanske ära och guld och detta konstnärens ändamål blef den fjärde orsaken, causa finalis. — Medeltiden ut gaf det forskarna hufvudbry — så mycket att de försummade att iakttaga empiriskt — att reda ut eller inpassa dessa orsaker i fenomenens succession. Ett ofruktbart intresse, som vi visligen kommit ifrån, men som allt fortfarande spökar, när vi i tanken stycka skeendets sammanhang och, oss själfva till ett beläte, förstå dessa stycken som »orsak» och »verkan».

   Så länge vi bevara begrepp som »materie», »själ» och »kraft» och »orsak» och »verkan» ha vi icke rätt att se medlidsamt ned på tider, då såsom Tigerstedt säger (s. 13), »människan tillfredsställde sitt kunskapsbegär genom ett skenvetande».
   Det kausala förklarandet utrangeras emellertid i naturvetenskapen alltmera; det går samma öde   till mötes som drabbat det finala: att komma bland kuriösa och gammaldags arbetsredskap. Båda dessa uppfattningssätt ha likväl gjort god tjänst — så skall Harvey upptäckt blodomloppet



55

med hjälp af finala synpunkter. Men vi lära allt bättre att röra oss, att komma till kunskap utan dem, och till renare kunskap. »Die moderne Erkenntnistheorie», säger härom Volkmann (Erkenntnisth. Grundz. d. Naturw. 2. uppl. 1910, s. 42), »lehnt den Begriff der Kausalität für das Naturgeschehen ab. Die Frage nach dem Warum der Erscheinungswelt gehört ebenso wie die Erage nach dem Wozu einer früheren Epoche an.» Och om begreppet »kraft» tillägger samme förf.: »die Tendenz macht sich heute bemerkbar, die Bezeichnung Kraft überhaupt ganz aus der Physik zu entfernen.»
   Att Tigerstedts framställning bevarar orsaksbegreppen, i stället för att »kritiskt granska deras verkliga bärvidd», ett kraf han i andra stycken ställt (s. 6), det kunde ju synas oväsentligt, därest orsaksbegripandet för honom vore en eftergift åt ett oumbärligt betraktelsesätt — det borde då ha angetts åtminstone med att kausalbegreppen smidts i citationstecknens bojor. Men icke ens denna utväg skulle tillfredsställt alla anspråk. Ett första föredöme på naturvetenskap utan orsaksförklaring gaf Kirchhoffs Mechanik (Vorl. üb. mathem. Physik 1876); och i Tigerstedts egen vetenskap har Verworn lyckats eliminera kausaliteten ur framställningen (Allgem. Physiologie, 1908). Han vänder sig därtill ingående i senare arbeten (t. ex. Erregung u. Lähmung, 1914) mot orsaksföreställandet. Liksom den finala utläggningen aflösts af en evolutionshistorisk, så borde den kausala utbytas mot en konditional; han visar upp de olägenheter, dem orsakstänkandet leder till, enkannerligen i naturvetenskaperna; och huru enkelt det ersattes med ett konditionalt betraktelsesätt: om det och det föreligger, så inträffar det och det.
   Vid ett sådant framställningssätt träder ordet »betingelse» i stället för det ärftligt belastade tanketinget »orsak». Med detta ord betingelse syfta vi icke till annat än till intryck i oss; och därmed har man vunnit en oförvitlig term, som uttrycker en induktivt nödvändig förutsättning, något vi finna gå före i sammanhanget för oss; och som ej isolerar, lika skarpt som »orsak» och »verkan», hvad som endast är

56  

synpunkter på ett enhetligt skeende. Uppgiften blir att utreda fenomenens närmaste förutsättningar, icke att uthäfva en eller annan såsom orsak framom de andra. I stället för ordet »verkan» kan man tänka sig »följdföreteelse» eller möjligen »resultant», hvilket senare ord bättre än ordet »verkan» synes ägnadt att ange resultatet allenast för oss. —För händelse någon invänder, att vi, om vi uppge orsaksbegreppet, gå miste om distinktionen mellan en hufvudbetingelse och raden af de andra betingelserna för det fenomen vi undersöka, så svaras för det första, att vi afstått från dylik begreppsklyfning i Aristoteles’ skrämmande spår. Och vidare att ordet betingelse rymmer samtliga förutsättningar, att de alla äro nödvändiga och att vi endast godtyckligt upphöja någon viss till väsentligare än andra. När höstvinden ruskar i trädens löfverk eller kanske upprycker träd med rötterna, är »orsaken» icke vinden allena: betingelse är vidare att löfvet är fallfärdigt, att kvistarna äro murkna, att rötterna icke ha kraftigt tag. Vi tilldela emellertid vinden den dominerande rollen, vi nämna den som orsak framom andra betingelser, för att den är mest framträdande. Men det finnes alls intet kännetecken som skulle utmärka vinden-luftdraget, så att den borde betitlas högre än andra betingelser.
   Successionen i tiden, det enda empiriskt gifna vid det förmenta orsaksförhållandet, utgör ej heller en tjänlig grund för distinktion af en viss bland betingelserna. När trädet blåser omkull är vinden icke det sista, det utlösande momentet, ehuru det kunde tyckas så; ty vinden skulle i så fall välta långt flera träd: vi kunna söka det sista momentet i att trädets rottrådar brista eller i markens lösa beskaffenhet. Allt dylikt distinguerande är emellertid bortkastad möda; vi ha ju icke att uppställa en betingelsernas rangskala, vi komma förträffligt tillrätta enbart med tankeschemat: om det och det är gifvet, följer det och det. »Wir untersuchen ja nur die Gesetzmässigkeit in der Verknüpfung der Empfindungen», skrifver Verworn (Naturw. u. Weltansch., 2 uppl. 1904 s. 43). »Etwas anderes kann nicht Objekt der Forschung sein.»

57

   Nog af, vi finna i orsaksförhållandet en primitivare ståndpunkt, en numera onödig hjälpställning, ett fattande i bild som vi borde vuxit ifrån. När vissa företeelser regelbundet följa på vissa andra, menar man att de följa som »verkan» af dessa andra, frambringas af dem; man förstår att börja med bättre med denna tankes hjälp, i analogi med det skeende, som är oss bäst bekant, nämligen vår egen verksamhet. — Men det är ett fantasiföreställande, en kvarlefva från barndomen, en animistisk synpunkt man anlägger på skeendet, i samband med de »krafter» man tänker in i tingen. Vi ordna så för vår fattning en s. k. »naturens ordning», uppdelad i småportioner: först en aktiv »orsak», så en passiv »verkan», vi smälta ännu icke skeendets totalitet, där allt betingar allt i kontinuerligt sammanhang.
   Och detta en kai pan är ju oöfverskådligt. Men »orsaker» och »verkningar» äro det likafullt. I det sammanhang vi fixera må vi söka återge, huru fenomenen följa hvarandra, t. ex. enligt det rensade föreställningssätt, som vunnit burskap i matematiken: om i en triangel sidorna äro lika,äro vinklarna lika. Man spekulerar icke om triangelns sidor som »orsaken» och respektive vinklar som »verkan».

5.

   Innan man från naturvetenskapen förvisat det kausala förklarandet, kunna dess discipliner icke anses mognat till det positiva, icke metafysiska stadium, som också Tigerstedt eftersträfvar. — Man urskiljer ju sedan Comte i vårt kunskapssökande tre perioder: den första, den teologiska, förklarar med andeväsen och fantiserar mytiska kosmogonier; den andra, den metafysiska, rör sig med »krafter» och »orsaker» och fantiserar egenskaper hos en »materie» — fattar t. ex. rörelse i kroppars »materiella delar» som tingens mer verkliga väsen, hvad än våra förnimmelser förespegla oss (jfr Tig. t. ex. s. 80); den tredje perioden, den positiva, frågar ej efter annat än förhållandet mellan förnimmelser, efter företeelsernas konstanta och för oss lagbundna följd.

58

   Tigerstedt tyckes ännu icke helt och hållet brutit — om vissa kontrainstanser skall framdeles bli tal — med det metafysiska stadiets sträfvan till ett tingens väsen. Han inskärper visserligen, att de naturvetenskapliga teorierna »aldrig kunna anses stå öfver hvarje tvifvel — i bästa fall uttrycka de endast en mycket antaglig möjlighet» (s 61). — Men härifrån är det ännu en god bit väg till det positivistiska stadium, som afstår från allt frågande om »den verkliga beskaffenheten» af naturprocesserna (s. 56); som förbjuder sig att t. ex. påstå, såsom Tigerstedt i förbigående, att »ljusets verkliga väsen» utgöres af det och det (»utomordentligt talrika vibrationer»: s. 115). Ty detta är metafysik; och i dylika väsensfrågor är vetenskapen maktlös. Tigerstedt säger ju själf redan om teorierna om ordningen i naturen, att desamma endast ge oss en schematisk kunskap, ett provisoriskt besked (s. 89); huru då riskera att uttala sig positivt om fenomenens »verkliga väsen»? Negativt kan vetenskapen däremot uppvisa, hvaraf en del vanföreställningar härvid betingas och hvarutinnan teologiska och metafysiska åskådningar naivt fara vilse. — Alltnog, för väsensfrägorna må vetenskapen akta sig, om den än tryggt kan näpsa vantrons förmätenhet; i stället för att söka från »orsak» till »orsak» tränga till en urgrund, må man beskedligt hålla sig till sammanhanget för oss, nöja sig med att beskrifva företeelsers förhållanden.

   Men det ger oss ingen förklaring, invänder måhända någon. — Granska vi ett ögonblick illusionen att »förklaring» lärde mer än »beskrifning». Att »förklara» en företeelse betyder icke annat än att sammanställa den med bättre kända företeelser: man undrar öfver det obekanta och finner det obegripligt; så upptäcker man vid det okända något som påminner om hvad tidigare varseblifvits; man beskrifver det nyss obekanta i detta dess förhållande till det tidigare bekanta; och därmed är det förklaradt, d. ä. inordnadt i vår erfarenhet. I och med detta inrangerande mena vi oss förstå det. Men vi bedraga oss om vi tro, att vi med sådan »förklaring» gjort annat än

59

beskrifvit den beträffande företeelsen med för oss mera förtrogna och därför klarare föreställningar.
   När vi på detta sätt »förklarat» t. ex. ljudet med föreställningar hämtade från andra sinnesområden, så tro vi oss tränga djupare, till ljudets »verkliga väsen». Men vi ha därmed endast beskrifvit en art sinnesintryck med termer från en åskådligare sinneserfarenhet: vi ha endast öfversatt dem till ett språk vi bättre behärska — till mekanikens lättare tankebilder.
   Hvad vi härmed vinna är en hyfsad och förenhetligad erfarenhet. Men all sådan förklaring är i grunden enbart en omskrifning hvarmed vi — klassificera: vi hänföra vissa företeelser, t. ex. de akustiska, till en viss grupp andra, mer mångsidigt kända företeelser, i detta fall de mekaniska, på grund af vissa likheter de erbjuda med denna grupp. Att det, som vi så beskrifva, därmed blir oss klarare, det beror på vår tankevana, icke på att vi afslöjat något om dess förmenta verkligare beskaffenhet. »Unser Erklären der Natur», skall Grillparzer yttrat, »besteht darin, dass wir ein sel-ten vorkommendes Unverständliches auf ein oft vorkommendes, aber ebenso Unverständliches zuruckführen.»
   Språkbruket vill inskränka begreppet »beskrifning» till ett belysande från synpunkter, som ligga nära till hands, medan »förklaring» innebure en sammanställning med aflägsnare och mer svårtillgängliga iakttagelser. Så »beskrifva» vi en färg med densammas förhållande till andra intryck af färg: men vi »förklara» detta färgintryck med våglängder i spektrum, med dessa längders absorption i kropparnas ytskikt, med näthinnans struktur etc. — Men hvad utgör denna »förklaring» annat än en »beskrifning» från en mångfald synpunkter, med en mer omfattande erfarenhet? Det som för den okunnige, för barnet och bondförståndet, ter sig som en »förklaring» det gäller för vetenskapsmannen, som äger ett vidsträckt vetande, endast som ett beskrifvande af ett honom förtroget sammanhang.

60

   Att distinktionen i fråga i kritikens ljus blir godtycklig, därpå erbjuder Tigerstedt ett oafsiktligt exempel. Han vill nämligen göra skillnad på att »beskrifva» och att »förklara», trots hvad han om »förklarandet» antydt i en föregående skrift (jfr ofvan 3). — Vi må beskrifva, menar han, låt säga en djurarts byggnad huru uttömmande som helst, så förklarar detta intet. Icke ens om vi utvidga denna vår beskrifning af huru djurets organ äro formade och förknippade med erfarenhet från andra områden: om den beträffande djurartens utveckling och dess organs förändring under växlande funktionsvillkor — icke ens detta, som af lekmän obetingadt skulle kallas en »förklaring» gäller för Tigerstedt som en verklig förklaring (ss. 78—80). — I själfva verket är en belysning från evolutonshistorisk synpunkt icke annat än en beskrifning med hjälp af vidgad erfarenhet. — Tigerstedt begär och med rätta (om termen »förklaring» fråndrages) en »förklaring af det sätt hvarpå denna småningom försiggående utveckling ägt rum»: »en förklaring af en naturföreteelse vinnes», menar han, »endast och allenast genom att densamma hänföres till sina verkande fysikaliska och kemiska orsaker». — Att icke ens en sådan »förklaring» är annat än en »beskrifning» framgår emellertid ypperligt af huru han belyser den.
   Som prof på en sådan verklig »förklaring» anför nämligen Tigerstedt, att »alla akustiska företeelser utgöras af svängningar i kropparnas materiella delar». Såvidt jag kan finna, hugger han härvid trefaldt i sten. Han antager utan invändning att en »materie» är till; endast det som förmenats om »materiens konstitution» afvisar han som ovisst (t. ex. ss. 68—69). Han tyckes vidare antaga (ett utslag af att vi i regeln tro mera på de sinnen, som skänka oss vår uppfattning om rörelse i rummet, än på det isolerade hörselsinnet), att rörelser i en förment materie är något mera verkligt än hörselförnimmelserna — liksom »ljusets verkliga väsen» för honom är vibrationer. Han antager för det tredje, att denna förmenta »förklaring» är mera än en »beskrifning». Men vi endast beskrifva härvid ett och samma skeende från olika sinnens synpunkt: vi allenast sammanställa hörselsinnets erfarenhet

61

med hvad vi af mekanikens sinnen lära om samma sak. De »verkande orsaker», som införas till förment »förklaring», uttrycka på sin höjd en succession i tiden; men denna succession hör med till beskrifningen — vi ha att beskrifva företeelsen i dess fortlöpande sammanhang.
   Det enda en sådan förknippning af olika sinnesområden och omtydning af en sinneserfarenhet i företeelser och termer från andra sinnesgebit (t. ex. af toner i rytmiska rörelser eller öfver hufvud af kvalitativa förändringar i kvantitativa), det enda detta skänker oss, utöfver den ökade och noggrannare insikt, som hvarje beskrifning meddelar, är en förenkling för vår fattning. Men det ligger helt hos oss själfva; vi fatta som »förklaring» hvar insikt vi vinna om öfverraskande sammanhang. Också en sammanställning, som gemenligen betraktas endast som beskrifning, kan stundom på den oerfarne göra intryck af förklaring: så när vi klassificera låt säga en hvalfisk bland däggande djur. Att »förklara» och att »beskrifva» skiljer sig sålunda endast till ett subjektivt, psykologiskt moment. Metodiskt äro de ett: vi sammanställa synpunkter, komplettera intryck med intryck: när vi så beskrifvit mötande företeelser och huru de förändras vid växlande betingelser, beskrifvit dem från olika möjliga synpunkter, icke minst olika sinnens, då ha vi uppnått all den »förklaring» vi kunna vinna om dem.

   Nog af, vi komma icke något »verkligt väsen» närmare med en s. k. »förklaring», som återför en företeelse till mekaniska »orsaker» eller hvilka som helst företeelser på andra sinnesgebit. — Ju mindre vi emellertid ana en företeelses samband med fenomen från sådana andra gebit dess mera ha vi glädje af att finna att de förknippa sig med annan kunskap vi äga. Och när vi på grund häraf klarare fatta ett tidigare skenbart isoleradt fenomen, tala vi om »förklaring», lyckliga att ha uppnått att inordna fenomenet i ett mer omfattande sammanhang. Och eftersom vi därvid klarare fatta är det ju en »förklaring». Men vi ha knappast skäl att

62

i vetenskapen försvara en begreppslig differens mellan »beskrifning» och »förklaring» — skillnaden dem emellan ligger icke i sak: den är endast en känslosak, endast en gradskillnad i effekten på oss själfva.
   En vetenskaplig »förklaring» beskrifver fenomenen, utgående från huru de te sig för oss, men utsträckande beskrifningen till deras för vår uppfattning lagbundna följd och sammanhang med den erfarenhet vi vinna på andra områden, med hjälp af olika synpunkter och olika sinnen. För vetenskapen är »naturens ordning» icke något bortre, den är icke annat än våra sinnesförnimmelser, ordnade för tanken i ett förenhetligadt sammanhang. Att beskrifva detta sammanhang (t. ex. konditionalt eller temporalt: om eller när det och det är gifvet, förnimma vi det och det), längre når vår kunskap icke. Vi ha icke att fråga efter »krafter» eller »orsaker», icke ens att söka »de i naturen rådande lagarna» (Tig; s. 19): vi finna likväl endast för vår uppfattning rådande lagar.
   För ett sådant positivistiskt eller »empiriokritiskt» (Avenarius) eller »fenomenalistiskt» (Mach) — eller med sämre beteckningar: »psykomonistiskt», »panpsykistiskt», »impressioniskt» — uppfattningssätt äro fenomenen förnimmelser och föreställningar hos oss; att beskrifva detta vårt själslif, intryckens förhållande till andra intryck och föreställningar, att ordna desamma, inbördes afpassa föreställningssätten, städa och hyfsa dem: för att bättre öfverskåda och bekvämare beräkna, det är hvad man kan sträfva till. Något mera verkligt bortom denna erfarenhet, något fenomenens »verkliga väsen», söka vi förgäfves.

   Därom och om annat mera, icke minst om den förmenta »materien», i en följande artikel.

___________________



Till Rob. Tigerstedts Vetenskapslära.

Några tillägg

af

Rolf Lagerborg.

II.

   Af det som föregått finna vi, att man i vetenskapen icke har skäl att tänka sig ett skeendes successiva faser enligt schemat »orsak och verkan»: alltså att t. ex. säga att en ton är högre än en annan ton, af »orsak» att den luftvågrörelse, som träffar vårt hörselorgan, har ett större svängningstal; eller att en ton är starkare än en annan ton, af »orsak» att vid den förra tonen vågornas amplitud är större. Ty när vi »förklara» tonhöjd och styrka med de anförda föreställningarna från mekanikens intressesfär, beskrifva vi allenast ett och samma skeende i olika sinnens erfarenhet.
   Vi äro emellertid böjda att fatta det fysikaliska och förment »materiella» skeendet som något mera verkligt än hvad vi i öfrigt förnimma. Naturvetenskapen är inställd på att betrakta vissa förnimmelser som något mindre väsentligt, som en art accidens till substansen-»materien». Förnimmelserna af ton eller ljus, t. ex., — alltså en vår förstahandserfarenhet — vill man endast tillerkänna en »subjektiv», en andra rangs verklighet (jfr. Tig. s. 19, 115—16); deras »verkliga väsen» vore att söka i smådelars rörelser. I enlighet härmed är också Tigerstedts yttersta sträfvan att återföra företeelserna till »materie» i rörelse, till »fysikaliska och kemiska verkande orsaker».
   Och för en forskare af hans skola kan det svårligen vara annorlunda. Att icke tala om fysikerna äro också natur-

140

filosofer med på programmet — från Demokritos och Lucretius öfver Bacon och Hobbes och tilldels Descartes: vissa sinnesegenskaper äro dem icke verklighet, tillkomma icke »materien» själf. Oppositionella strömningar, hvilkas bästa namn är Mach, inleda först i vår egen tid en mera kritisk naturvetenskap. Men hvad Emil Du Bois-Reymond efter andra förkunnat, nämligen att »Naturerkennen — genauer gesagt naturwissenschaftliches Erkennen oder Erkennen der Kör-perwelt mit Hülfe und im Sinne der theoretischen Naturwissenschaft — ist Auflösung der Naturvorgänge in Mechanik der Atome» (Uber d. Grenzen d. Naturerkennens, Reden I s. 105), det är alltfort parollen, låt vara att det undergräfda atom föreställandet sakta begynt aflösas af andra konceptioner. Också Tigerstedt anmärker, att det icke är ådagalagdt, att atomläran gåfve ett riktigt uttryck för »materiens verkliga byggnad» (s. 69); men han bryter icke för det med den anförda grundprincipen att betrakta allt i naturen som »materie» i rörelse.
   Men hvad som gäller materiens smådelar, nämligen att de äro tanketing, det borde Tigerstedt tillämpat också på deras inbegrepp, en förment »materie». — För att inse huru förvändt man »förklarar» med denna »materie», behöfva vi endast ge akt på, huru vi förledas att föreställa oss naturen som i dess grund »materiell»: huru vi med »materien» endast förbegreppsliga sinnesintryck, som icke äga djupare verklighet än de intryck de menas »förklara».




1.

   Om »materien» som ett bland de allmänbegrepp, som förverkligas af vår inbillning, har ofvan
(I: 2) varit tal i fråga om abstraktioner, som tilldelas egen tillvaro. »Materien» är, såsom Mach menar, »nur ein sich unbewusst ergebendes, sehr naturliches Gedankensymbol für einen relativ stabilen Komplex sinnlicher Elemente» (Analyse d. Empf., 5 uppl. 1906 s. 254). Men »materien» är, liksom »kraften» för naturvetenskapen mera än så, den är mer än ett oskyldigt sammel-

141

namn för företeelser och deras förhållanden; den vidgas till ett postulat om ett bortom dessa företeelser, om något, som skulle bestå, ifall en företeelse afkläddes dess sinneskvaliteter. Så fattades den af Descartes: han framhåller, att om man tar en bit vax, som har en viss form och färg och lukt, och så håller detta vax öfver elden, så försvinna de anförda egenskaperna. De bero alltså af tillfälligheter och af våra sinnens uppfattning. Men kvar af det nedsmälta vaxet blir en utsträckt massa — och här tror Descartes sig ha tag på det för materien väsentliga: utsträckningen i rummet vore materiens grundegenskap (jfr t. ex. Meditationes 2; Principia philosophiae 2). Ack, att icke Descartes i stället smälte ned en bit is: då skulle materiens substansegenskaper, dess varaktighet och påtaglighet och kanske t. o. m. utsträckningen, för honom fördunstat till sinnesintryck. — Mera betänksam var Platon, när han i spridda uttalanden, som visserligen tolkats olika, sökte bestämma det antagna något, som vi nu kalla »materie», såsom allenast »det andra», något oformadt, obestämdt, ännu icke varande, som man icke kan fatta begreppsligt eller föreställa sig i bild, om icke som en art deg; men som får tänkas som motsättning till de formgifvande idéerna (hvilka sålunda endels svarade mot senare tiders »kraft»-princip). — Än enklare redde sig Kant; materien är honom »ein blosses Etwas, wovon wir nicht einmal verstehen würden, was es sei, wenn es auch jemand sagen könnte» (Kritik d. reinen Vernunft, ed. Erdmann 1878 s. 241). Före Kant hade Berkeley (Dialogues) visat, att man aldrig kan göra sig giltiga föreställningar om hvad »materien» vore; och att en sådan »materie» vore ett fåvitskt antagande. Dess egenskaper, också utsträckningen, vore sinnesintryck; men begreppet gick utöfver dessa och tänktes såsom intryckens bärande grund. Men att antaga ett sådant bärande något tjänade till intet, ty under ett sådant underlag borde vi på samma grunder — ett fåvitskt orsaksbegär — tänka ett annat bärande något och så igen ett annat substrat (såsom hinduerna föreställt sig jorden uppburen af en stor elefant, och vidare en stor sköldpadda; som elefanten stod

142

på, och vidare ett stort världshaf, som sköldpaddan simmade på).
   Dessa Berkeleys inkast hjälpte emellertid föga, trots att de stöddes af Hume; ty med Kant blef substansföreställandet förklaradt som ett tvång för vår tanke. — Men i stället för att tänka »materien» som ett bärande substrat, böra vi betrakta den allenast som ett skeende, såsom vi fatta låt säga elden: utsträckningen och andra »materiens» egenskaper äro liksom öfriga intryck att fatta som ett accidentellt. Förr i världen har elden betraktats som ett subtilt »materiellt» element; numera är den oss ingen substans, utan ett för oss lagbundet skeende. Så borde vi också förmå oss att utlägga »materien». Men vår vana, vårt behof att tänka något vid företeelserna som »orsak» och bärande grund till de sinnesintryck de utgöra, är så bjudande för vårt sätt att fatta, att vi insmyga under intrycken ett varaktigt substrat — vi kalla detta underlag »substans» eller »materie». Vi interpolera denna »materie», vi erfara den aldrig, vi sticka den under våra förnimmelser, på samma sätt vi inskjuta »kraften» och »orsaken» i händelseförloppen — eller som vi föreställa oss »själen» som en »substans», en »orsak», en »kraft» bortom själslifvets företeelser.
   Men skola vi kvalificera denna understuckna »materie», som endast är till i vårt tankelif, men som vi förlägga till yttervärlden, då bli vi alltid bet. Den är oss ett korrelat till begreppet »kraft» — tanketing bäggedera, för att ej säga hjärnspöken, dem vi inlägga i företeelserna, eller till-lägga till dem, och bestämma genom hvarandra. Två falska etiketter vi klistra på skeendet, i tro att vi därmed lära känna dess väsen; två tomma namn, som icke lära oss mera härom, än hvad vi lärt känna om låt säga planeten Venus’ verkliga beskaffenhet, genom att döpa den Venus. Också är föga att invända mot de försök som gjorts att sammanslå dessa entiteter till ett enda »kraftstoff»: man må ju här lika gärna fantisera metafysiskt med ett dylikt obegrepp som med två, i par.

143

   Så är det icke att undra på, att naturforskningen icke lyckats med att närmare bestämma den förmenta »materiens» egenskaper utan att fastna i motsägelser och tankeomöjligheter. Man har menat sig tvungen att, i trots af dessa brister, i praktiken hålla till godo med »materien» och de hjälpbegrepp, som sammanhänga därmed; de tjäna oss provisoriskt att bättre förstå, att för vår fattning sammanhålla företeelseförloppen. Men en vetenskaplig kritik får icke utan invändning godtaga en »materie» med däraf följande orimligheter; och ingår kritiken icke att på diskutera detta materieföreställandes inre inkonsekvenser (och det tyckes alldeles fåfängt att försöka klara upp dem: man jämföre härom Stallo, The Concepts and Theories of modern Physics; också i tysk öfversättning 1901), så må den åtminstone framhålla, att »materien» är en fiktion.

2.

   Det underlåter Tigerstedt. Etern, men icke materien, är visserligen för honom en »antagen substans»; desslikes materiens »yttersta smådelar» (s. 69), men han utsträcker icke tvifvelsmålen till denna »materie» själf. Och »materien» drabbas ej heller af de öfriga inkast Tigerstedt gör mot begäret att afslöja tingens väsen, mot teoriernas giltighet och sinnenas vittnesgillhet. Han instämmer väl med Poincaré — dock endast med läpparna, hvad »materien» beträffar — i att »den teori redan på förhand är dömd, som gör anspråk på att upplysa oss om hvad värmet, elektriciteten eller lifvet verkligen äro» (s. 69). Han betraktar »äfven den grundligast genomtänkta allmänna världsåskådning» som endast »en liknelse i mörkt tal» (s. 103). Han framhåller, att vår naturkunskap »är iförd en af våra egna sinnesförnimmelsers art härrörande dräkt» (s. 89); i det »våra sinnesförnimmelser icke äro af bildningar af den yttre verkligheten, utan endast och allenast tecken af densamma»; de underrätta oss därför icke »hurudan världen är, endast huru hon förändras» (s. 19). Och i fråga om »den reala sanningen» in-

144

skjuter Tigerstedt en gång satsen: »om en sådan of ver hufvud kan ernås» (s. 57).
   Detta kunde ju tyckas vara nog så tillräckligt med reservationer. Men de afse allenast vår oförmåga att nå bortom sinnevärlden; och Tigerstedt sätter icke i fråga att »materien» ej tillhörde denna; än mindre faller det honom in, att den kunde vara ett tomt begrepp. Inkastet om »den reala sanningen» (s. 57) inför han som motsättning till den matematiska sanningen, som vore oemotsäglig, men icke för det bevisade de schematiskt förenklade åskådningssätt (s. 89), som de matematiska formlerna stöda. Och när han önskar påminna om, att den kunskap vi nå om naturen är inhöljd i sinnenas teckenslöja, menar han allenast, »att förnimmelsens beskaffenhet icke kan öfverensstämma med den yttre orsak, hvaraf den framkallas» (ss. 115 — 16), alldenstund, enligt Tigerstedt, de uppfattande organen på grund af inre processer kunna ge upphof till sinnesintryck (det kan ringa i våra öron eller blixtra för våra ögon), »fullkomligt enahanda» med dem, som följa vid respektive organs normala yttre retning (s. 18). — Däremot har Tigerstedt icke ens antydt en anmärkning om att »materien» vore ett antagande eller en liknelse i mörkt tal; han häfdar raka motsatsen, när han talar om »materiens verkliga byggnad» (ss. 68, 69) — i stället för att inskärpa, att »materien» är ett hjälpbegrepp, som deriverar af sinnesförnimmelser och icke har annan verklighet än som moment i vårt själslif.

   Tänkas kunde visserligen, att Tigerstedt icke funnit lämpligt att i ett populärt arbete, som uppträder med de minsta anspråk (jfr ss. 8 — 10), inlåta sig på svårfattlig och omstörtande begreppskritik. Det kunde ha ledt för långt, och skriften, som är beundransvärd just i dess knappa affattning, skulle ha råkat i fara att svälla ut för mycket. Tigerstedt har ju ej heller ifrågasatt begrepp såsom rörelse, rum och tid, hvilka liksom materiebegreppet uppkomma af förhållanden fenomenen emellan. Och han säger uttryckligen,

145

att han afstår från att yttra sig om vetenskapens framtida möjligheter att lösa vissa väsensfrågor, »emedan sakens behandling därigenom väsentligt förenklas» (s. 90). .
   Men låt vara alltså att Tigerstedt icke tyckes vilja gå utom naturvetenskapens.så att säga inre angelägenheter, så hade han kritiskt bort nagelfara åtminstone begreppen »kraft» och »materie» —— båda allt sämre anskrifna, båda snart lika uttjänta som »ämnet» flogiston. Och innan de missförstånd uppklarats, som »kraften» och »materien» leda till, är det få-vitskt att ge sig i kast med frågor som kallats »världsgåtor».
   Hvad Tigerstedt säger om flogistonet (s. 128) har på »materien» sin fulla tillämpning: den har gjort sin tjänst och får gå. Med vetenskaplig kritik är föreställningssättet »materie» i dag icke längre förenligt; och också i kemien och fysiken skall man snart göra narr däraf: så har Ostwald (Vorl. iib. Naturphilosophie, 3 uppl. 1905 s. 148) hånat »materien» som en »Verdampfungsriickstand» af värmestoff ,och ljusstoff, af elektriska och magnetiska fluida m. fl. af fysikens substanser, som redan förlorat materiekvaliteten — förandligade till »krafter» fresta de alltsedan en osäker existens

3.

   Nog af, en bok som är af sedd som påminnelse och varning och vägledning för studerande, borde icke försummat att taga afstånd från materiebegreppet. Låt oss analysera det: man finner i själfva verket, när man går det inpå lifvet, att den förmenta »materien» väfts samman af sinnesintryck. Vi mena att »materien» kan vara hård eller mjuk, fast, flytande eller gasformig, böjlig, elastisk, tung eller lätt, kantig eller af rundad, glatt eller skroflig o. s. v., allt egenskaper, som hämtas från muskel- och känselsinnena; på grund af våra rörelser och det olika motstånd de möta blir oss »materien» vidare något som uppfyller »rummet». Vid obehindrad rörelse mena vi oss förnimma tomrum; möta hinder vår rörelse, fatta vi detta tomrum som upptaget i förväg, uppfylldt af en »materie». Vi ha svårt att tränga igenom detta

146

hindrande något, men lätt att röra oss utmed det; däraf uppkommer föreställningen att »materien» är »utsträckt i rummet». Vi öfvertygas från barnsben af det att vi upprepadt stöta mot något, att denna »materie» är varaktigt till
—  och är något mera verkligt än hvad vi i öfrigt förnimma.
—  Vi inse nämligen småningom att egenskaper för lukt och smak, för syn- och temperatursinnen, växla med vårt eget  tillstånd, med  af stånd  och belysning, med allsköns tillfälligheter — medan motståndet stadigt möter.
   Så mena vi att »materien» — den omedvetna syntesen af dessa motståndsförnimmelser — består och är mera verklig än andra våra intryck: vi komma icke att tänka på att »materien» likafullt härrör från våra sinnesintryck, att den är ett residuum af att vi tagit på något hindrande, att vi stött oss många gånger. Och så tro vi att en »materie», som alltså är ett extrakt af vissa sinnesintryck, ligger till grund för alla intryck, uppbär de andra intryck och egenskaper, dem vi fatta som tillfälliga och relativa till oss. Vi upphöja alltså vissa intryck — af motstånd och utsträckning, vikt och volym
m. fl. — till bärande och bestående, till en förment »materie», ehuru också de bero af våra organ och icke afslöja något om naturens »verkliga väsen».

   Att vi så begå, det kommer icke minst af att vi upptaga de intryck, som leda till begreppet »materie», med flera sinnen på en gång; nämligen, jämte synen, åtminstone muskel- och känselsinnena. Så ofta ögat och handen samstämmigt vittna om företeelserna, mena vi oss tränga till en påtagligare beskaffenhet än vid mera isolerade sinnesintryck, såsom t. ex. hörselns. Vi hysa större tilltro till uppgifter, som bekräfta hvarandra, än till ett enstaka vittnesmål, som redogör för förloppet från en annan synpunkt; vi bygga därför vår världsbild på ögat och handen i samverkan — och så blir begreppet »materie» vår naturförklarings grund.
   Men sinnena vittna endast om synpunkter hos oss själfva; och samgående eller icke, äro de alla likvärda. Den natur-

147

förklaring vi nå med hjälp af materiebegreppet innebär icke annan »förklaring» än att vi med vissa förnimmelser beskrifva andra förnimmelser. Det ginge an som förenkling, om man med denna omtydning nådde allt i naturen och ständigt höll i minnet, att den »förklaring», som så presteras, allenast är en beskrifning i bild från en synpunkt som förenhetligar. I stället göra vi vissa intryck till bärare af andra intryck och mena oss därmed afslöja en mera verklig beskaffenhet, som vore »materie» i rörelse.
   Men det är en illusion; och den kommer af att man utsträcker vissa intryck, som samverka, till en postulerad verklighet, hvilken de aldrig nå. Man uppdelar därvid skeendet i somt, som endast är sinnesintryck, och somt som är »materie»; man fattar icke att denna »materie» är ett typiskt ens metaphysicum.

   Tigerstedt gör sig en smula lustig (s. 40) i fråga om de famösa N-strålarna, öfver att »en stor mängd mycket framstående fysiker fallit offer för en ren inbillning». — Sådant kan hända allt fortfarande, trots all vetenskaplig kritik. »Människan har nämligen», skrifver Tigerstedt (ss. 25—26), »i grund och botten en mycket stor benägenhet att teoretisera, d. v. s. att i en möjligast enkel formulering sammanfatta de företeelser, som möta honom i naturen. Han tror sig därför lätt nog se en sak, äfven där den icke finnes»
   Men om Tigerstedt faller offer för en inbillad »materie», så gör han det i godt sällskap: ett rumuppfyllande grundämne, däraf alla ting bestå eller där skeendet försiggår, det har från urminnes tider och till den stund som är varit en älsklingstanke hos flertalet naturforskare. För Thales var urämnet vatten: allt uppkom ur det våta och blef till vått igen; för Anaximenes var luften, för Herakleitos var elden det ena enhetliga urstoffet, låt vara att elden härvid tillika var en bild, en symbol för det ständigt rörliga, det skeende, världen utgjorde. — Och nyss kom Hertz, seku-larsnillet, och icke blott postulerade, som ett tanketing och

148

en bild, utan trodde på ett ursubstrat, om än skjutet längre tillbaka i det alldeles oförnimbara. Han skrifver (Üb. d. Bezieh. zw. Licht u. Elektr. 1889, s. 27): »Die Quintessenz uralter physikalischer Lehrgebäude ist uns in den Worten aufbewahrt, dass Alles, was ist, aus dem Wasser, aus dem Feuer geschaffen sei. Der heutigen Physik liegt die Frage nicht mehr fern, ob nicht Alles, was ist, aus dem Aether geschaffen sei.»
   Är detta kanske hos Hertz allenast en fras i segerruset? — Men i denna punkt ha naturforskarna i regeln icke trampat ut barnskorna, eller rättare icke ens lärt sig att sätta foten i marken. De sprattla här barnsligt hjälplöst meta ta fysika                                                  

4.

   Icke såsom om Tigerstedt önskat försäkra något af metafysisk bärvidd om »materien» och dess väsen. Han afser uttryckligen sinnevärlden (s. 104) eller den,natur våra sinnen, skärpta med upptänkliga hjälpmedel, kunna skänka oss kunskap om. Endast denna empiriska kunskap gäller hans kritik. Men han inför i denna empiri — eller rättare utmönstrar icke — den traditionella motsättningen mellan en natur (»materiens»), som vore »verklig beskaffenhet», och en natur, våra sinnesintrycks, som endast vore »tecken» på denna verkliga beskaffenhet.
   Den världsbild Tigerstedt därmed vinner är han likväl själf icke nöjd med: den vore icke definitiv, den »kommer att blifva allt mera fyllig» och att »i väsentliga delar ändras» (s. 89). Den bjuder ej heller säker ledning till en världsförklaring eller världsåskådning; och den lämnar själslifvet utanför, bland metafysiska »världsgåtor».
   Men för sinne- och fenomenvärlden, den Tigerstedts världsbild syftar till, är själslifvet det grundläggande, det uppenbart första gifna. Och när han icke utgår från detta, utan »förklarar» med en »materie», betraktad som något annat och något mer verkligt än själslif, så har han från.

149

första steget — och det på skolastikens vägar — beträdt det metafysikens gebit, som hans kritik velat varna för.

   Låt oss ännu ett ögonblick dröja vid den kväljande frågan om en varaktig verklighet, vare sig som sinnenas yttervärld eller som det förmentliga »tinget i sig». Hvad är denna verklighet? — Hade Tigerstedt utredt det, så hade han undgått missförståndet. Alltså först: huru kommer det, att vi tro på en »verklig beskaffenhet» bortom de fenomen vi förnimma?
   Vi skulle alls icke skilja på fenomen och »ting i sig», om icke skeendet tedde sig olika för olika sinnen och äfven för samma sinne växlade vid olika villkor. Det gör att vi ledas att misstro en del af våra förnimmelser, medan vi lita på andra, som vi mena förmedla kunskap om något verkligt varande. Ett »ting» är likväl i grunden närmast ett afsnitt själslif, som under lika betingelser gestaltar sig tämligen lika och som vi kunna uppdela i en gyttring intryck, som i regeln uppträda samfäldt; vi fatta likväl intrycken såsom härrörande från något varaktigt, ett »ting» eller »ting i sig», i stället för som resultanter af ett fortlöpande skeende. Vi stämpla vissa af intrycken såsom endast »tecken», medan vi undantaga andra intryck, känsel- och muskelsinnenas, och antaga att de egenskaper, som de menas pålitligt vittna om, tillkomma »tingen» varaktigt: icke såsom vissa intryck endast tillfälligt framträda, såsom följder af ett förlopp under vissa betingelser; utan konstituera en verklighet, oberoende af oss. Vi glömma därvid att alla egenskaper äro relativa till oss, alltid bero af de sinnen, som upptaga dem som intryck; att intrycken, samt och synnerligen, för den som vill tro på en mer »verklig beskaffenhet», äro »tecken» allenast.
   Vi uppdela sålunda skeendet, på grund af den olika tilltro vi hysa till olika sinnen, i
   1)   »subjektiva» intryck, som endast vore »tecken» och endast tillfälligt till i vårt själslif; vidare i
   2)  »objektiva», förment verkliga »ting» med egenskaper — »materiens» — hvilka fattas som själfständigt bestående,

150

oberoende af vår uppfattning: om icke som »tingens väsen» så som en deras »natur» — man anser, där man är kritisk eller tror sig vara det, att man därmed endast uttalar sig om en närmare verklighet, hvilken man vill kalla sinne- och fenomenvärlden, till skillnad från en bortre, en noumenal värld, dit inga sinnen nå. — Och slutligen behaga vi antaga en sådan djupaste verklighet, nämligen
   3) »tinget i sig» bortom alla förnimmelser och olikt desamma, åtminstone lika mycket som en art förnimmelser skiljer sig från en annan.

   Finnes ett sådant »ting i sig» eller är det en förespegling af det invanda orsakstänkande, hvarmed vi för vår fattning ordna fenomenen? Är den allegoriska Isisslöjan en väfnad vi själfva ställt samman — af inadekvata begrepp? — I grunden är denna fråga en parentes i vårt sammanhang och må därför endast besvaras med en hänvisning till huru Th. Rein på äldre dagar affärdat den: »detta begrepp om en verklighet», skrifver han (Filosofins ställning och uppgifter vid sekelskiftet, promotionsprogram 1900, s. 26), »som skall stå oberoende af all möjlig varseblifning och allt tänkande, är ett obegrepp och utan all betydelse. Vi ha därmed ingenting att göra. Sanning kan för oss ej {be-}betyda annat än våra tankars samstämmighet med de inom medvetandet själft gifna kriterierna, varseblifningen på ena sidan, tankelagarna på den andra.»
   Att föreställa sig någon beskaffenhet hos detta »ting i sig», det är, i parentes sagdt, gifvetvis en motsägelse: det innebär att fråga, huru något ter sig för oss, hvilket definierats som otillgängligt för oss. Ty »tinget i sig» bortom sinnevärlden ligger ju enligt dess begrepp utanför sinnenas räckvidd; men allt vi tänka om »tingen», stammar från våra sinnesintryck. Vi må alltså icke fråga efter dess beskaffenhet, då ju allt hvad vi kunna föreställa oss allenast är sinnesbeskaffenhet, beror af våra sinnens uppfattningsformer. Att på »tinget i sig» projiciera t. ex. »materie» och »själ», om äro våra uppfattningsformer, det vore icke rimligare

151

än det vore att påstå att denna postulerade verklighet hade himlens förment blå färg.
   De som tro på »tinget i sig» de öfverföra emellertid, utan att själfva märka det, på »tinget i sig» den sinnesbeskaffenhet, hvilken tett sig för oss som »tingens» af oss oberoende natur, nämligen »materiens». Och låt vara att man — så Tigerstedt (t. ex. s. 69) — försöker att göra skillnad på denna »materie» i sig (eventuella molekyler och atomer) och en »materie» i sinnevärlden (oafsedt dess »verkliga byggnad»); så faller denna senare (alltså »materien» som rest, när förnimmelsernas »tecken» fråndragits) också under »tinget i sig» bortom våra förnimmelser. Så smälter denna »materie», fattad som fenomenens »objektiva» och »verkliga beskaffenhet», samman med det bortres »verkliga väsen»: alla sådana antaganden om väsen eller verklig beskaffenhet höra till ett »i sig», som är lutter metafysik. Så snart vi därför »förklara» något med begreppet »materie» och mena oss därmed återföra hvad som endast är sinnesintryck till en »verklig beskaffenhet», till substantiella bestämningar som ett mera verkligt än sinnesintryck (i stället för till intryck, som bildlikt förtolkas på detta vis), då äro vi redan bortom den empiriskt gifna verkligheten och utanför de råmärken vetenskapen satt för sin världsbeskrifning.

5.

   Att detta blifvit fallet med Tigerstedts vetenskapslära, det framgår till full evidens af hans egen argumentering. Om han håller sig till »materien» och icke förklarar med själslifvet, än mindre förklarar själslifvet, så tyckes han härtill funnit en för honom bindande grund i att man »obetingadt nekande» måste besvara frågan, huruvida »naturforskningen på sin nuvarande ståndpunkt kan lämna ett svar på frågan, hvari medvetandet, betraktadt ur fysikalisk-kemisk synpunkt består»
(s. 90). Därför är det »vi icke veta någonting alls om, hvad medvetande och vilja, naturvetenskapligt sedt, egentligen äro» (s. 91).

152

   Men härvid förbiser Tigerstedt, hvad han själf upprepadt inrymt, nämligen att vi icke heller veta någonting alls om hvad, naturvetenskapligt sedt, »materien» egentligen är. »Materiens konstitution» vore ju enligt Tigerstedt (s. 68—69) något som »ännu så länge alldeles undandrager sig våra direkta iakttagelser». Och ändå låter Tigerstedt »materien»-förbli oantastad som en verklig beskaffenhet och som en »naturvetenskapligt sedt» allenagiltig förklaringsgrund.
   Det anförda »ännu så länge» utvisar också det, att Tigerstedt är öfvertygad om den förmenta »materiens» verklighet. Men vare sig det är fråga om »materie» i klump eller om dess byggnad af yttersta smådelar, är »materien» — och hvarje tingbegrepp i sinnesintryckens värld — ett begrepp om något »i sig», där vetenskapen drar växel på framtida vinningar, som, enligt definitionen på detta »i sig» bortom erfarenheten, aldrig bli annat än imaginära. Ty huru man än framdeles må förfina instrumenten, till substantiella minsta »ting», till något annat än sinnesintryck skola de aldrig tränga. »Man sollte doch einmal versuchen», skrifver härom Rickert (Grenzen d. naturwiss. Begriffsbildung 1902 s. 656), »den alten metaphysischen Begriffsrealismus auch in der Naturwissenschaft fallen zu lassen und in dem raumerfullenden Substrat nicht einen Gegenstand der Erkenntniss sondern ein Erkenntnissmittel sehen, so wie man in den anderen naturwissenschaftlichen Allgemeinbegriffen ja immer nur Erkenntnissmittel sehen kann.»
   När Tigerstedt så trosvisst opererar med »materien», om hvars »verkliga byggnad» han likväl intet vet (s. 69), så bryter han mot sin egen fordran för en världsuppfattnings hållbarhet, nämligen »att vederbörande med tillbörlig kritik granskar giltigheten af de naturvetenskapliga läror, från hvilka han utgår» (s. 104). Och härvid är det mycket svårt att icke falla för frestelsen att vända mot Tigerstedt själf, hvad han en smula obeskedligt, men spjufveraktigt roligt anfört om en annan forskares lättrogenhet (s. 29). — Men »quod licet lovi, non licet bovi»: ett skratt, som klingar befriande från

153

godmodigt glada gudars höjd, det skulle skrälla som skadeglädje, om det riktades upp mot Olympen.

   Detta leder tanken till att den, som skrifver detta, kanske är skyldig en afbön för den agressiva ifver, hvarmed de betraktelser uppträda, som Tigerstedts bok inspirerat. Att granskningen tagits grundligt, kan ej vara honom emot; snarare borde man be om ursäkt, ifall ett så ypperligt arbete utan vidare ställts på hyllan. Kritikens polemiska dräkt kommer ej heller af barnsligt begär att pröfva den egna kraften med att mästra en mästare. Den är helt enkelt en dyrtidsutväg: om det alltid är vanskligt att draga publik till abstrakta frågor, så är det i dessa vargatider mer än någonsin svårt att få något fram i vetenskapen. För att vinna förläggare och kanske t. o. m. läsare måste man söka en utgångspunkt i något intresse för dagen och taga ställning därtill. Alltså är det icke af tadelsjuka och ingrodt begär att negera, som de tankar som framförts tagit inkastens form; och det så mycket mindre som ju Tigerstedts hufvudsyfte — att förvisa metafysiken från vetenskapen och inskärpa tviflets vikt och värde som all visdoms begynnelse — helt går samman med anmälarens.
   Visserligen märkes hos Tigerstedt en beklaglig böjelse att på sidan om naturvetenskapen släppa spekulationen lös. Och som en direkt utmaning verka vissa ord han fäller om det ringa intresse, som ägnats vetenskaplig kritik från vår högskolas sida; han har »år efter år men alltjämt förgäfves väntat att någon kollega vid vårt universitet skulle uppjaga här antydda frågor till behandling»
(s. 9). Att känna sig häraf personligt stucken vore helt visst förmätet af en blygsam docent; men då, såsom det framgått, ingen af dem med myndighet ämnat ge svar på tal, har man väl rätt och nästan plikt att ge en god dag i blygsamheten och snart sagdt å ämbetets vägnar upptaga stridshandsken.
   Men går man på djupet med rannsakandet af motiven till stridslystnaden, så kan anmälaren icke fritaga sig från att,

154

hvad Tigerstedts inlägg beträffar, bekänna en ärlig yrkesafund. Ty hans bok är en bragd och ett föredöme. Och just för att detta arbete, låt vara att det skulle vunnit på fördjupning och modernisering, är så retsamt bra, tvingar det till en gensaga: det kunde annars få folk att tro, att människan kanske har en »själ», som kanske är odödlig (jfr ss. 92, 101).
   Ty med denna utsikt har Tigerstedt misskrediterat den vetenskapernas vetenskap, hvilken han, visserligen nödd och tvungen (ss. 8—10), tagit sig an i sin bok. Han menar att denna vetenskap ingenting kan utsäga om »världsgåtor» som själslifvet. Men det är att förklena kunskapskritiken: väsensfrågor och skenproblem flykta i dess belysning som spöken för dagsljuset.
   Att visa tillbaka själsproblemet, visa att det är fåvitskt och huru det icke får uppställas och huru Tigerstedt snärjts däri; samt huru man med dess aflägsnande har utsikt att förenhetliga vetenskapen: det skall, därest läsaren — och redaktionen — icke tröttnat, bli uppgiften för denna gransknings afslutande del.


________________________

Till Rob. Tigerstedts vetenskapslära.

Några tillägg

af

Rolf Lagerborg.

III.

   I föregående afsnitt har ådagalagts, att begrepp som »kraft» och »materie» endast få fattas bildlikt; och i vetenskapen helst böra utmönstras. De förleda en nämligen lätt att tro, att de innebära annat och mera än sinnesintryck och föreställningar; ehuru dessa begreppsbilder sakna hvar egen tillvaro utanför mänsklig tanke. Vi falla här offer för arfsynden att förverkliga abstraktioner: vi tänka med skolastiken universalia sunt realia. Och dessutom offra vi härvid åt substans- och orsakstänkandet med dess kraf på en varaktig urgrund under intryckens tecken och sken. Men vi ha alls icke rätt att tänka ett sådant bärande något som en varaktig verklighet. Snarare kunde det verkliga tänkas som ett perpetuum mobile — men lika litet som något sådant skall vetenskapen någonsin uppdaga detta förment mer verkliga än företeelserna själfva.
   När naturvetenskapen öfvergett teoriernas ting- och substansföreställande för att fatta endast lagbundenheten, företelsers sammanhang som för oss verkligt och varaktigt, då skall en ny tingens ordning uppgått för den. Ty materie- och substratförklarandet har varit denna vetenskaps centrala vehikel och dessvärre dess centrala problem — att det varit ett skenproblem börjar man ändtligen inse.

228

1.

   Materieproblemet och substansföreställandet förknippa sig oupplösligt med vissa andra begreppsbildningar — och andra skenproblem. Främst har materieförklarandet ledt till att afskilja själslifvet från de naturföreteelser, som höra under naturforskningen: i själslifvet stöter man på ett faktum, som svårligen går att underordna dess öfliga förklaringssätt. »Vi kunna icke bilda oss den aflägsnaste föreställning därom», skrifver Tigerstedt (s. 88), »huru materiella processer i hjärnan kunna gifva upphof till våra medvetna förnimmelser.» Att så är fallet, tyckes han icke betvifla; det enda han därvid undrar öfver, är huru det materiella lifvet kan omsättas i själiskt lif — här räcker ju ingen förklaring med »fysikaliska och kemiska verkande orsaker».
   Men i stället för att han borde sluta, att felet ligger hos dessa, att det naturvetenskapliga fattandet förbiser det grundfaktum, att vi förnimma och tänka — som om det icke hörde naturen till: i stället för att vakna till en kritik af förklaringssätten, lämnar han som så många andra själslifvet ur räkningen, i uppenbar strid mot sin egen förmaning (s. 26—27) att, såsom ett ferment för vetenskapens fortsatta utveckling, beakta hvad som strider mot gängse åskådningssätt: det händer att sådana fakta visa, »att denna åskådning varit falsk och tvinga vetenskapen att i större eller mindre grad modifiera eller måhända helt och hållet öfvergifva densamma».
   Och detta är just hvad som måste ske. Det hjälper ej att förklara, såsom också Tigerstedt (Naturforskn. och världsförkl. Sv. Lit. Sällsk. Förh. Upps. 19, ss. 8—9), att naturforskningen har att befatta sig allenast med »den till sinnevärlden hörande naturen». Ty sinnevärlden är oss främst själslif, alltså måste själslifvet med, låt vara att det icke faller under de yttre sinnens erfarenhet, på grund af hvilken vi fatta tro till en förment »materie». Vi skola nedan finna, att denna s. k: yttre erfarenhet och en s. k. inre erfarenhet endast godtyckligt skiljas; och vi inse redan, att det är det rena godtycket att utesluta själslifvet från naturens öf riga företeelser. Man

229

begår denna synd af praktiska skäl och (för att citera Tigerstedt i hans föredrag till Wienbarnens förmån) »bunden af de inom skrået härskande åskådningarna». Men just detta är af
ondo.
   »Naturvetenskapens mål», har Tigerstedt skrifvit och kursiverat (Naturforskningens mål och gränser, F. T. 1878, II s. 8) »är att ur naturen förklara naturen i dess största omfång, d. v. s. att uppvisa de lagar, som alla företeelser i naturen följa.» — Men för att uppnå detta, måste natuvetenskapen bekväma sig att utvidga sina förklaringssätt, så också själslifvet rymmes med. Det drar man sig likväl för; men man drog sig också i långa tider för att ge lifvets fysiologiska företeelser rum under de synpunkter, som ställdes på den döda naturen. Också Tigerstedt intalar sig, att själslifvet icke angår naturforskningen (s. 92), och tröstad af denna villomening, går han på i de gamla spåren — låt vara reserverande sig mot att den världsbild man sålunda uppnår vore definitiv och bevisad.
   Men »ju längre ett sådant tillstånd fortfar», för att åter citera Tigerstedt själf (s. 27), i fråga om gällande föreställningssätt som icke tillräckligt pröfvats, »desto mera antaga de allmänna teoretiska föreställningarna karaktären af en gång för alla fastslagna, bestående sanningar, desto djupare inrista de sig i det vetenskapliga medvetandet, desto svårare blir det att mot dem inleda en strid.» — Att begynna en sådan strid mot ensidigt materieförklarande är emellertid en hufvuduppgift för naturvetenskaplig kritik.
   Här gäller hvad Tigerstedt uttalat om vetenskapernas frigörelse från skolastiska skedens begreppskunskap (s. 12): »början till klarhet vanns först, då problemen angrepos från en helt annan utgångspunkt, i det man slutligen insåg, att naturen icke kan uttänkas, utan måste utforskas». Tigerstedt har mera rätt än han tror, då han härvid anmärker (s. 11), att »i afseende å vissa spörsmål» dessa förgångna skeden »icke ligga så synnerligen långt tillbaka».
Ty i den beträffande väsensfrågan »materie» och »själ» söker man alltfort på tänkandets väg en bro öfver en begrepps-

230

motsättning, som intet tankesprång rår på. Men denna, såsom man kallat den, oöfverkomliga afgrund, detta gapande svalg för vår tanke har nian insprängt själf. Och här finnes ingen annan råd än att uppge »resultatlösa meningsutbyten», att beskedligt »börja från början» — »från en helt annan utgångspunkt» (s. 38).

2.

   Skenproblemet »själ» och »materie» föranledes af en begreppsbildning, som endast har metafysisk grund. Pröfvas begreppen på nytt, så bortfaller problemet — hvad »själen» beträffar veta vi af gammalt, att nyfödelse är enda vägen till frälsning.
   När man fingerat en »själ», ursprungligen tänkt som andedräkt, som fläkt, som luft; när man, såsom en motsättning till »materiens» ens metaphysicum uppställt ett »själens» ens metaphysicum, så är det icke att undra på, att man sedan ej finner en öfvergång mellan dessa konträra begrepp (och de bli kontradiktoriska, ifall man, såsom öfligt varit, bestämmer »själen» som »immateriell» i förment analogi med luften). Eklatant träder detta i dagen t. ex. vid den förbryllande fråga, som ställts af Du Bois-Reymond: »Welche denkbare Verbindung besteht zwischen bestimmten Bewegungen bestimmter Atome in meinem Gehirn einerseits, andererseits den für mich ursprünglichen, nicht weiter definierbaren, nicht wegzuleugnenden Tatsachen: Ich fühle Schmertz, fühle Lust, ich schmecke süss, rieche Rosenduft, höre Orgelton, sehe Roth und der ebenso unmittelbar daraus fliessenden Gewissheit: Also bin ich?» (Uber d. Grenzen d. Naturerkennens, Reden I, s. 123.)
   Att söka slå bryggor öfver denna begreppsklyfta vore bortkastad möda. Men klyftan fyller sig själf, om man afstår från att »förklara» med en »materie» och dess atomer, om man upplöser denna »materie» i dess verkliga enkla beståndsdelar, nämligen sinnesintryck; och så beskrifver allt i naturen med att sammanställa förnimmelser.

231

   Vi ha sett att begreppet »materie», med tyåtfoljande konstruktioner, kommer af sinnesförnimmelser, som kombineras och för begreppsligas. Och låt vara att de förnimmelser, som härvid betyda mest, icke äro de sinnens, som ge oss orgeltonen och rosendoften, så äro de icke heller väsensolika dessa. Kriterier såsom utsträckning och andra »materiens» grundkvaliteter, som alltför länge tjänat som en tudelningsgrund — mellan tillförlitliga intryck och otillförlitliga, mellan vissa lifvets företeelser och dessas fysikaliska och kemiska, förment, »verkliga beskaffenhet» (ss. 56, 87) — dem ha vi redan afslöjat som bedrägliga värdemätare: när Tigerstedt »förklarar» t. ex. ljud som »materiella» delars rörelse, beskrifver han allenast intryck med andra intryck, men icke något mindre verkligt med en verkligare beskaffenhet. I regeln fatta naturforskare också vårt kroppsliga lif som något mera verkligt än det flyktiga själiska, och icke sällan som »orsak» till detta själiska — emedan de äro vana att operera med »materie» och emedan detta kroppsliga är åskådligare, påtagligare och enklare att föreställa sig i mekanikens bildspråk. Så »förklarar» man obekymradt att en människa bär sig förryckt åt, är vresig, är melankolisk, känner ångest, har fixa idéer, med att säga att »orsaken» härtill är, att hennes nervösa funktioner ha det eller det fysiologiska felet (på grund af andra närmare »fysikaliska och kemiska verkande orsaker»). Vi låta oss dessvärre gå till en sådan banal »förklaring» — icke ens naturforskaren, och ofta allraminst han, fattar utan vidare, att begreppen »orsak» och »verkan» allraminst höra hit: vi ha icke att återföra det ena till det andra; vi allenast komplettera en erfarenhet med en annan, med hvilken den uppträder samfäldt.
   I stället för att undra öfver, huru vårt själslif, som vi ju endast påträffa i samband med fysiologiskt lif, kan sammanhänga med detta, borde en vetenskaplig kritiker undra, att man sätter i fråga att fatta själslifvets företeelser som något totalt för sig. Och söka vi fenomenens betingelser, själslifvets såväl som den förmenta »materiens», på gemensam botten, så häpna vi icke längre öfver, att »materie» i rörelse (alltså de sinnesintryck vi förbegreppsliga till materie), kan för-

232

knippas med andra intryck; eller öfver att fysiologiskt lif, d. ä. våra intryck däraf, kan stå i samband med själslif. Vi borde då också grufva oss öfver en hel del andra konstanta sammanhang: öfver att elden är både varm och lysande eller isen både kall och våt, öfver huru rörelse kan »öfvergå» i värme, eller öfver att vatten ter sig som is vid en viss temperatur och som ånga vid en annan. Vi konstatera faktum, vi tro icke att här föreligger en omsättning af en entitet i en annan entitet, som vore väsensdifferent; vi fatta att vi ha att göra endast med förnimmelser, med synpunkter hos oss själfva på ett och samma skeende.
   Den afgränsning vi införa mellan psykiskt och fysiskt, den finnes icke i företeelserna, den ligger helt hos oss själfva; det är vår egen begränsning vi öfverföra på skeendet. Endast där man bergtagits af materieföreställandet, kan man, såsom Du Bois-Reymond (a. a. s. 130), fråga sig huru materien kan förnimma och tänka: vi borde i stället fråga, huru vi förnimma och tänka »materien» och huru vi så envist tro, att den verkligen är till och är företeelsernas »verkliga väsen».

3.

   Men förmår man sig kanske att erkänna, att den oss gifna världen genomgående är byggd af förnimmelser och att den i vetenskapen bör beskrifvas med dem (och icke, annat än stundom i bild, med »materie» i rörelse), så skall det alltfort väcka undran, huru detta låter sig göra med våra känslor och tankar. Att våra sinnesförnimmelser äro förknippade med fysikaliska och fysiologiska fenomen, hvilka vi ha rätt att fatta som ett föregående skede i ett fortlöpande sammanhang, det betvifla vi icke; här tyckes därför en enhetlig synpunkt lättare att vinna. — Däremot döljer sig sambandet mellan våra känslor och tankar och de yttre sinnenas värld. Det fysikaliska skeende, som utmynnar i sinnesförnimmelser, kunna vi alltid nå äfven med andra sinnen; men dessa yttre sinnen underrätta oss icke eller icke direkt, om våra känslor och tankar. Och våra känslor och tankar äro dubbelt isolerade, i det att

233

de endast äro tillgängliga för en individ, medan förnimmelsernas yttre erfarenhet är öppen för alla sinnesbegåfvade. Men »ett faktum kan endast då bilda grundvalen för en vetenskaplig behandling», inskärper med rätta Tigerstedt (s. 23), »när detsamma icke står fullständigt isoleradt, utan låter sig sammanställas med andra fakta».
   Så tyckes en sådan inre erfarenhet vansklig att kombinera med de naturföreteelser, som falla under de yttre sinnena och som man därför betraktat som naturvetenskapens särgebit och inordnat under uppfattningsformen »materie» i rörelse. Och så skall man sannolikt undra, huru det går att inpassa både denna inre och den yttre erfarenheten i det alltomfattande sammanhang, som vetenskapen må sträfva till?
   Men i trots af den anförda afgränsningen mellan inre och yttre erfarenhet ha vi här icke att göra med något olikartadt och ojämförbart. Ty de äro båda själslif; och vetenskapen har bindande skäl att sluta att allt själslif är ett med fysiologiska företeelser, låt vara att denna enhet, hvad känslor och tankar beträffar och trots deras uttrycksrörelser, icke är lika uppenbar som vid yttre sinnesförnimmelser. Det att känslor och tankar uppfattas endast af hvar och en själf, är ej heller ägnadt att skilja dem, hvarken från inre organförnimmelser eller från yttre sinnesförnimmelser. Ty också dessa senare uppträda (så de abnorma förnimmelser, om hvilka ofvan (II: 2) talats, äfvensom intryck i drömmen) stundom allenast för hvar och en själf: »på grund af processer» — för att anföra Tigerstedt i hans utläggning af de s. k. specifika sinnesenergierna (s. 18—19) — »som uteslutande äga rum i det centrala nervsystemet och icke i minsta mån bero på inflytelser från den yttre världen».
   Distinktionen i fråga mellan inre och yttre erfarenhet kan icke spjälka naturens beskrifning i väsensolika områden redan för att allt själslif, också känslor och tankar, hör samman med fysiologiskt lif och kan fattas som ett förnimmande af vissa organs verksamhet. Att en gräns är omöjlig att vidmakthålla, finna vi genast i tillämpningen: när vi betrakta ett föremål, ha vi en förnimmelse af det; när vi så sluta ögonen,

234

är den minnesbild, som består, en föreställning, en tanke; öppna vi åter ögonen, så är denna inre erfarenhet ånyo förbytt i en yttre. Och gränsen mellan känslorna och sinnes- eller inre organförnimmelser är lika oväsentlig: så snart en känsla stegras, så att den kan lokaliseras, hänföras till vår kropp, är den en art förnimmelse.


4.

   Den anförda distinktionen mellan å ena sidan förnimmelser å den andra känslor och tankar, den inskränker sig väsentligen till att de senare icke förknippas med den projektion utom själslifvet, som åtföljer sinnesintryck.
   Men denna projektion till en rummets värld afhänger, liksom materieuppfattningen, af vissa sinnens samverkan; det är en sekundär tydning, icke ett väsenskriterium. Vårt själslifs s. k. inre erfarenhet är ju icke tillgänglig för dessa yttre sinnen; vi se icke detta själslif, vi kunna ej känna på det, ej heller väga vi det eller röra vi oss till och ifrån det. Vi ställa det därför icke — eller icke omedelbart — i samband med materie- och rumsföreställningar. Den mera isolerade erfarenhet vi ha af vårt känslo- och tankelif, är alltså det som betingar att detta icke förbindes med den rums- och materieuppfattning, som yttre sinnen bereda oss.
   Detsamma vore fallet också med yttre sinnesförnimmelser, låt säga hörselintryck, om de vore de enda, om vi ej hade andra intryck som lärde oss annat om dem: i deras isolation skulle vi icke fatta dem som annat än »subjektivt» själslif. Om en människa föddes orörlig, och med endast ett öga öppet samt alltid förblefve orörlig, också hvad ögats muskler beträffar, så skulle han fatta allt i plan och näppeligen betrakta något som rumsligt och materiellt. Att rums- och materieföreställandet, hvilket man velat upphöja till utslaggifvande gränskriterium, alldeles icke är annat än en uppfattningsform hos oss, det belyses briljant, om än något smaklöst-drastiskt af Ostwald (Vorlesungen üb. Naturphilosophie, 3 uppl. s. 88) såsom följer. Tänk er ett väsen, säger han unge-

235

fär, med föga mer en ett sinne och  som lefver en del af sin tillvaro i en likartad miliö — låt säga en parasitmask vi stundom ha i vår tarmkanal. Den upptar sin föda utan att söka den; när denna föda växlar, när förändringar inträffa i maskens lif, när den afstöter delar och åldras, så rymmas dessa tilldragelser i tidens kategori; någon rumsuppfattning har masken, i sin likformiga miljö och med sitt enda sinne, icke möjlighet att bilda sig (n. b. förutsatt att masken kunde tänka).
   Nog af, att rums- och materieuppfattningen i regeln icke förknippar sig med den s. k. inre erfarenheten, det ställer icke denna utanför naturen som väsensolika öfriga företeelser och inkommensurabel med dem. — För öfrigt är det endast när vi introspektivt iakttaga vårt själslif, vi icke omedelbart fatta det i rummets form — vi ha ju icke organ därtill. Såsnart vi emellertid söka föreställa oss det, inträder den samverkan med andra sinnens åskådningsform, som betingar att vi fatta något som utsträckt och materiellt. Låt vara att vi till synes ha lättare, än hvad den yttre naturen beträffar, att föreställa oss själslifvet utan rum och materie, så kunna vi trots allt icke tänka det utan att förlägga det i rummet. Och med ökade insikter lokalisera vi detta vårt själslif allt noggrannare i en mänsklig kropp; vi lära t. ex., att om vi förstöra vissa hjärncentra, vissa arter själslif därmed omintetgöras. En naturvetenskap, som vill återföra det fysikaliska skeendet till förmentliga »ting», kunde alltså med lika orätt föreställa sig själslifvet enligt Demokritos’ troslära som yttersta ting af allt mera eteriserad materie. Så finna vi än en gång, att rumskriteriet ej duger som afspärrningsgräns mellan medvetet lif och en natur som vore »materie».                                   
   Att det tyckes oss så, att vi afskilja själslifvet från den förment »materiella» naturen, är ett arf från primitiva och populära uppfattningssätt, som icke för evigt må klafbinda vår tydning af företeelserna. Att vetenskapen allt än admitterar det, beror på en mänsklig böjelse, som jag tror Ostwald kallat »das Gesetz der Trägheit der Denkgewohnheiten». Men att bryta med ovanan, på grund af analys af materiebegreppet, det har man skäl att begära af en vetenskaplig kritik.




236

Och uppgiften är dessmera både tidsenlig och tacknämlig som ju »materien» förflyktigas eller alldeles försvinner i vissa moderna forskares världsbild.
   Så ha vi icke grund att misströsta om möjligheten att beskrifva allt som sker ur enhetlig synpunkt. »Wenn wir die ganze materielle Welt», så anger Mach programmet, »in Elemente auflösen, welche zugleich auch Elemente der psychischen Welt sind, die alls solche letztere gewöhnlich Empfindungen heissen, ferner die Erforschung der Verbindung, des Zusammenhanges, der gegenseitigen Abhängigkeit dieser gleichartigen Elemente aller Gebiete als die einzige Aufgabe der Wissenschaft ansehen; so können wir mit Grund erwarten, auf dieser Vorstellung einen einheitlichen, monistischen Bau aufzuführen und den leidigen verwirrenden Dualismus los zu wer-den» (Analyse d. Empf. 5 uppl. 1906 s. 255).

5.

   Emellertid är detta icke uppnådt i en handvändning; och forskare af en äldre generation skola svårligen bekväma sig att anamma den nya lösen. Det betydde ju en omgestaltning af den reda och enhet i mångfalden, som deras arbete afsett: af hela deras begreppslif, deras vetandes system. All vetenskaplig kunskap resulterar af en afpassning mellan föreställningar inbördes till en motsägelselös enhet; och hellre skall man afstå från hoppet om fullständig enhetlighet än offra den säkra hälft af en helhetsuppfattning, som materieförklarandet inbringar.
   Men hvad man ville begära äfven af äldre forskare är att de icke med tystnad förbigå det vardande nya, allraminst när de skrifva om vetenskaplig kritik. Ty ihjältigas kan det icke och ignoreras ej heller. Tigerstedt kan icke undgått att för egen del taga ställning till de inkast mot »kraft»- och »materie»-förklarandet, för hvilka här pläderats och som ju närmast utgått från naturforskarehåll. Också om han själf icke velat rätta sig efter dem, hade han bort omnämna de

237

nya riktningslinjerna — det hade icke sprängt ramen för hans vackert proportionerade arbete.
   Att Tigerstedt alls ingen hänsyn tagit till dessa förnyelsesträfvanden kan tyda på en förkastelsedom. Snarare har han väl afstått från att ingå på dessa djupheter på grund af onödig misstro till sin kunskapskritiska skolning. Skall det nya tagas till tals med ett video meliora proboque i en sannolikt snarligen stundande andra, förbättrad upplaga (n. b. främst bättre till utstyrseln, som förlaget bestått väl sparsam) af Tigerstedts väckande arbete? Här kunde Tigerstedt aflägsna inadekvata uttryckssätt med några de enklaste grepp, icke minst citationstecken — så, för att förebygga missförstånd, allt om »verklig beskaffenhet» och fenomenens »verkliga väsen»; och vidare en del fördomar i kapitlet om världsgåtorna. Ty Tigerstedts agnosticism är för respektfull i dessa stycken; en verklig skeptiker erkänner icke problem, som bero på fiktioner: därmed gör han sig skyldig till att erkänna också dessa.

   Men låt vara att Tigerstedt förefaller en smula metafysiskt belastad, så må den, som härvid är utan synd, kasta den första stenen. Frestande vore att hos Tigerstedt spåra en allmänmänsklig företeelse, som illustreras af alltför många af naturforskningens stormän. — Missnöjd och himmelsstormande riktade i sin ungdom Du Bois-Reymond, när han öfvergett teologin, som varit hans första studium, ett häftigt anfall mot kraftbegreppet (Unters. üb. tierische Elektr., 1848, Vorrede): »kraften» var honom ett missfoster af den urgamla, outrotliga böjelsen att personliggöra naturförloppen; begreppsparet »kraft» och »materie» var ett uttryck för den dualism, som en gång drifvit människan att befolka lundar och källor, klippor, luft och haf med varelser efter sitt beläte. — Men efter ett kvarts sekels sysslande med »materie» och »kraft» som verkligheter har han uppgett att spjärna: han upphöjer nu »materien» till allenagiltig förklaringsprincip hvad naturvetenskapen vidkommer (jfr ofvan s. 140). Men han erkänner resigneradt, att den klarhet man därmed uppnår vore »gleichsam

238


nur Surrogat einer Erklärung» (Üb. d. Grenzen d. Naturerkennens, Reden I s. 111). —Du Bois-Reymonds Ignorabimusföredrag (1872) utgör i grunden ett eko af hvad Tyndall anfört i ett brittiskt sällskap (1868); och på äldre dagarna Virchow och Liebig och Maxwell och Lord Kelvin och andra gett luft åt den tunga besvikelsen, att naturvetenskapen ej räcker att omspänna helheten eller icke förslår att begrunda en allmän världs- och lifsåskådning.
   Och detta har närt de strömningar, hvilka gått ut på att afhjälpa de brister som sålunda erkänts. Tigerstedt har gett sitt bidrag härtill med denna sin vetenskapslära. Han varnar (ss. 89—93, 104) för alltförklarande världsåskådningar på naturvetenskapens grund; men i sin trotsiga ungdom vände han sig mot dem, »som velat förmena vetenskapen rättigheten att bilda en allmän enhetlig världsåskådning» (Naturforskn. mål och gränser, F. T. 1878 II s. 18).
   Huru skall denna de åldrande männens misstämning förstås? Beträffande Maxwell har Höffding, helt visst en smula summariskt, sökt tyda den, som följer: (Moderne Filosofer 1904 s. 86): »som hos ikke faa Naturforskere ligge», skrifver Höffding, »undertiden hos ham de teologiske Forestillinger saaledes paa Springet, at de traede op, naar han mener at staa ved en absolut Graense, eller maaske rettere at de forlede ham til at mene at staa ved en saadan Graense.» — Snarare ville man förstå en sådan förnyad undran inför de yttersta frågorna som en »retour de l’âge», den s. k. farliga ålderns: ett ungdomsbegärens uppflammande, med vida världsfamnande drifter och tyåtfoljande världssmärta. Det metafysiska behofvet har slumrat, men vaknar nu till nytt lif, med frågor om mänsklig tillvaros hvadan och hvarthän. Helt absorberad af materieförklarandet har man under mandomens möda icke haft tid att tänka på det andliga lifvets problem; när de nu åter inställa sig, förklarar man dem olösliga, tröstar sitt forskarsamvete med att man här stött på en gräns för det vetenskapliga vetandets möjligheter. Samma behagliga tröst, jämte glädjen att topprida andra, är ju kunskapskritikens förnämsta tjusning Men är ej allt detta ett trötthetens tecken,

239

en suck öfver fåfängligheten af de mödor man utstått — och pubertetsårens aspirationer, som med förnyad makt gå igen?
   Om trötthet och maklig misströstan kan åtminstone icke bli tal inför en fortsatt arbetsifver så slösande rik och mångsidig som i fallet Tigerstedt. Men kanske kommer hos honom, enligt den anförda utvecklingslagen, till de vaknande ungdomsintressena friska skott af tvifvel; och därmed lusten att spela ett spratt åt kolleger och fackfilistrar med deras dogmatiska trosvisshet — och att samtidigt varna ungdomen att jurare in verba magistri? — Att döma af den fart och glans, med hvilken hans bok är skrifven, har denna exkurs i vetenskaplig kritik varit en lek för författaren. Och om dessa hans påminnelser, som nedskrifvits till förströelse, icke syfta till annan kritik än den i praktiken närmast nödvändiga: om Tigerstedt begränsat sin uppgift och icke tar steget fullt ut, till hvad han väl skulle kalla filosofisk kritik till skillnad från vetenskaplig; så kan han icke klandras, låt vara att han bort ange det. Icke heller får man begära, att den som ägnat en lifsgärning och en den rikaste lifsgärning åt vetenskapliga nyförvärf på stigar, dem han själf banat, skulle slå in på helt korsande led, gå in på den totalomkastning af naturvetenskapens förklaringsvägar, som kunskapskritiken fordrar. All afpassning har sina gränser; i sin tur kan af den banbrytande bli en, som håller tillbaka — om icke af moralisk motvilja att väcka de ungas uppror och tvifvel i så kardinala stycken, så kanske af försiktig omtanke om naturvetenskapens skyddande mot dylik förmentligt öfverdrifven och ofruktbar skepticism.
   Men ofruktbar och enbart negerande blir icke denna till grundbegreppen syftande kritiska storstädning, om hvilken Tigerstedt tiger; och heller icke farlig för etiska världen. Den gör ju en bråd ända på all s. k. materialism, i det att den lyftar det medvetna lifvet till det centrala i tillvaron, låt vara som endast en bit natur i den öfriga naturen. Jaget blir först ur sådan synpunkt verkligen mikrokosmos; fysiken blir ett med psykologin, men de fortbestå likväl för sig som autonoma delar af en och samma naturvetenskap.

240

   Allt detta kräfde förvisso ytterligare belysning. — Skall läsarens benägna intresse och redaktionens tålamod förslå för en eller annan fristående uppsats om naturförklaringens nydaning, också om de framträda utan polemisk syftning? Det vore då en följd af intressen och impulser, som vaknat genom Tigerstedts »Vetenskaplig kritik». Och det skulle bekräfta en lösen han gifvit (s. 13) —och som äfven kan tjäna att urskulda denna långdragna anmälan:
   »Faktiskt finnes ju intet för människan viktigare problem än frågan om hennes egen natur och hennes ställning i världen.»