Personlighetsprincipen i Harald Høffdings filosofi (I-II)

Upphovsman/kvinna: Sandelin Kalle
Utgivningsår: 1922
Publicerad i Filosofia.fi: 29.07.2008
Artikel i två delar,
I: "Principens utveckling", Finsk Tidskrift nr 2, 1922, ss. 111-121.
II: "Principens tillämpning", Finsk Tidskrift nr 2, 1922,  ss. 194-208.

Inskanning/transkribering Filosofia.fi 2008.

Bilagor

Personlighetsprincipen I: FTSKPersonlighetsprincipen I.pdf
Personlighetsprincipen II: FTSKPersonlighetsprincipen II.pdf
Personlighetsprincipen i Harald Høffdings
filosofi.

Av
Kalle Sandelin.
I.

Principens utveckling.

   För 11 år sedan, våren 1911, hade Helsingforspubliken det sällsynta nöjet att åhöra en serie föreläsningar av den celebra danska filosofen H. Høffding över ämnet »Personlighetsprincipen i filosofin». Tillfället var enastående icke endast vad själva saken beträffar utan också i anseende till det behandlade ämnets beskaffenhet och betydelse för föreläsarens hela tänkande. I dessa föreläsningar utvecklade han nämligen, såsom jag nedan skall försöka framställa, i korta översikter och med medryckande åskådlighet, den centrala och genomgripande idéen i hela sitt tankesystem.
   Personlighetsprincipen är s. a. s. nyckeln till hela den høffdingska filosofin. Det karakteristiska för den moderna filosofin är i allmänhet, att den tar sin utgångspunkt i någon av specialvetenskaperna: biologin, sociologin, fysiken, psykologin eller t. o. m. filologin och försöker sedan genom analogislutledningar ur de respektive vetenskaperna nå allmänna synpunkter. Om Høffding kan man dock icke säga detta. Han har visserligen tillägnat sig de flesta specialvetenskapers metoder och resultat, men utgångspunkten likasom målet för hans tänkande är något annat: en viss, bestämd idé, personlighetsprincipen.
   Denna princip hänger naturligtvis nära tillsammans med tänkarens egen personlighet, vars utveckling vi således först böra betrakta, för att därvid ådagalägga principens innebörd.

112         

   Høffding begynte sina självständiga studier, som det torde vara allmänt bekant, såsom teolog, men övergav dock efter avlagd ämbetsexamen, närmast på grund av ändrade åsikter i vissa punkter av kyrkans lära, denna bana och ägnade sig, vid sidan av pedagogisk verksamhet, åt filosofin. Om denna till synes genomgripande ändring i ståndpunkten har Høffding senare dock följande uppfattning: »For mig selv staar det saaledes, at saa skarpt jeg end føler Modsætningen mellem mine nuværende Anskuelser og dem, i hvilke jeg fandt Næring i min Ungdom, saa er dog Sammenhængen i min Udvikling mig mest slaaende.»1) Och det som förenar hans olika utvecklingsstadier är just »en personlig Trang», som han försökt tillfredsställa på mångahanda sätt och därvid funnit, att dess bestämmande inflytande alltmera vuxit och slutligen bildats till en princip, vars innebörd det gällde att här klarlägga. En av de första och tillika djupaste tankarna, som denna obestämda, men oändliga trängtan klädde sig i, var Kierkegaards paradox: Personligheten, eller, som Kierkegaard säger, »subjektiviteten» är sanning. Detta innebär, att det icke kommer så mycket an på, vad sanningen man hyllar innehåller, som på det, att man vunnit eller tillägnat sig den genom eget personligt arbete och lever i den med hela sin själs innerlighet.
   Denna sålunda klarnade princip åstadkom snart, att Høffding övergav den medlande ståndpunkt mellan teologi och filosofi, som han i sitt förstlingsarbete: »Teologi og Filosofi» (1866), under påverkan av prof. Rasmus Nielssen, försökt motivera med, att tro och vetande äro så vitt skilda områden att de icke gripa i varandra. Nu gällde denna åsikt icke mera, emedan endast det ur båda nämnda områden har sanningsvärde, som blivit personligen tillägnat. Det fanns

   1) Forord og Efterskrift til min Religionsfilosofi (Mindre Arbejder II). Angående Høffdings personliga utveckling se även: Erik Rindom: Harald Høffding. Bidrag til Biografi og Karakteristik (1913) och av samma författare: Samtaler med Harald Høffding (1918). Enligt en uppgift i sistnämnda arbete har Høffding även själv författat en utförlig autobiografi, som dock är ämnad att utkomma först efter hans bortgång.

113

således varken av varandra oberoende eller tvetydiga sanningar, emedan hela det giltiga själsinnehållet måste grunda sig på personlig erfarenhet och all sådan kunskap således vara likställd.
   Men ännu större betydelse än denna kunskapsteoretiska hade den etiska, värdesättande sidan av principen, som Kierkegaard ytterligare formulerade. Personlighetens värde beror enligt honom på den rikedom och den grad av motsättning som personlighetens enhet kan omfatta. Och enligt detta betraktelsesätt ha sådana sanningar, som medföra kontraster och konflikter, större värde, än sanningar vilka lämna personligheten oberörd. Till den förra kategorin höra enligt Kierkegaard religiösa, till den senare intellektuella eller vetenskapliga sanningar.
   Även denna princip tillämpade Høffding redan i det ovannämnda förstlingsarbetet såtillvida, att han ställde tron över vetandet och hänvisade till den filosofiska etiken som medlande ståndpunkt. På grund av några insinuationer mot Georg Brandes, råkade han i häftig polemik med denne. Brandes påpekade inkonsekvensen i att försöka medla mellan två absolut skilda områden och tillade ironiskt, att så mycket både vackert och gott som man hört om den filosofiska etiken, har man dock aldrig tilltrott den en sådan förmåga, som Høffding ville tillskriva den. För resten förfäktade Brandes energiskt monismen gentemot dylika dualistiska tendenser. Det är möjligt, att Høffding i icke obetydlig grad blev påverkad av dessa åsikter.
   Men det var också andra inflytanden, som gjorde sig gällande vid hans utveckling så, att han allt mer avlägsnade sig från teologin och senare också från Kierkegaards asketism och dualism. »Jeg kom i et levende Forhold til Livet udenfor Lønkammeret», berättar Høffding, d. v. s. han förlovade sig. Dessutom hade han grundligt fördjupat sig i den klassiska litteraturen, om vars verkan han
bl. a. berättar: »Den antike Oldtid traadte frem for mig i et friskere og klarere Lys, netop ved Modsætningen til den skolastiske Periode, jeg forekom mig at have gennemlevet.» Detta, kan man säga, var »Grund-

114

laget for den humane Etik». Dessa intryck förstärktes ytterligare genom en studieresa, som han vintern 1868—9 företog till Paris, där han blev bekant med den franska och engelska positivismen (Comte, Mill, Spencer). Här hjälpte varken spekulation eller den subjektiva känslans makt. Nu gällde det endast, att genom erfarenhetsrön upptäcka oföränderliga lagar både i naturen och livet och sammanställa dem sedan under allmänna synpunkter till ett överskådligt helt, utan att dock tvinga dem i något konstgjort system, där de enskilda lagarna skulle härledas ur en enda princip.
   Men Kierkegaards inflytande var dock alltför djupt, för att Høffding skulle ha kunnat glömma det ens i denna skola. Ännu på sin 70-års dag kallar han sig »en gammel Kierkegaardianer», och om hela sin utveckling säger Høffding bl. a.: »De Poler, mellem hvilke min Udvikling har svinget, er Kierkegaards Personlighedslære og den fransk-engelske Positivisme.»
   Detta uttalande ger vid handen, att grundproblemet i den høffdingska filosofin är frågan: huru utvidga och modifiera personlighetsprincipen, för att få den i harmoni med det positiva, realistiska tänkandet.
   Härvidlag hjälptes Høffding på vägen genom sina studier i filosofins historia, och det är framför allt två namn, — ehuru representerande vitt skilda tankeriktningar — som i detta avseende beteckna genombrottet: Spinoza och Kant. Den förres huvudverk: »Ethica», är visserligen genom sin »geometriska metod» den tänkbarast möjliga motsatsen till allt, som kan heta personligt och subjektivt. Men Høffding fördjupade sig först i hans brev och fann till sin överraskning att det mest subjektiva och personliga hos Spinoza är en »intellektuel Trang», en trängtan till klarhet och sammanhang i livsåskådningen, och att den »geometriska metoden» just är en adekvat form för denna trängtan. Nu gick det upp för Høffding, att det intellektuella, vetenskapen, icke behöver vara något hinder för det subjektiva, något underordnat i jämnbredd med det personliga par préférence, det religiösa, såsom Kierkegaard hade lärt.

115

   Den kritik, som Kant utövade i sina filosofiska huvudverk genom att ådagalägga våra kunskapsformers subjektivitet, bekräftade ytterligare det personligas betydelse i all vår kunskap. Kant gav dessutom den psykologiska formeln för personlighetsbegreppet: syntesen. Själslivets, medvetandets grundegenskap är sammanställande verksamhet. Ytterligare formulerade Kant principens etiska, och tillika dess mest karakteristiska innebörd. Detta framgår redan av de första orden i Helsingfors-föreläsningarna: »Med personlighetsprincipen», säger Høffding, »förstår jag tanken, att människan på varje punkt och i varje avseende behandlas — av andra och av sig själv — som mål, aldrig blott som medel. Även där människan tjänar, — tjänar andra människor, tjänar samhället, tjänar en sak, en idé, — skall hon själv tillika vara mål, i det tjänandet bör leda till utveckling och förädling av hennes eget väsen, av dess individuella egendomlighet. Det är ett ideal som uppställes i denna princip, vilken först med full klarhet och bestämdhet formulerades av Immanuel Kant (1785).»
   Ehuru Høffding har att tacka Kant för denna formulering, har han dock på ett självständigt sätt motiverat den i sin »Etik». Kant härledde principen ur sitt berömda »kategoriska imperativ»: människan skall handla så, att maximen för hennes handlingssätt kan bliva princip för en allmän lagstiftning, d. v. s. hon skall handla allmängiltigt, universellt. Denna fordran innehåller, enligt Kant, att hon tillika är självändamål. Høffding återigen utgår från sin etiks grundval: välfärdsprincipen. En levande varelses känslor äro beroende av livets tillbakagång eller utveckling såtillvida, att all lycka och lustkänsla, — med ett ord: välfärd, — är beroende av framåtskridandet. Men detta åter blir möjligt under den betingelse, att den mänskliga varelsen behandlas som ändamål. Visserligen dock icke enbart som ändamål: hon är också medel, medel för vidare utveckling.
   Dessa inflytanden från olika håll, som Høffding fann stämma överens med sin innersta »Trang» och som han därför lyckades forma till en enhetlig och självständig uppfattning

116

av personlighetsprincipen, övertygade honom också om, att denna princip icke står i strid med en vetenskaplig världsåskådning, utan att den senare till och med i många avseenden är beroende av den förra.
   Den följande filosofiska utvecklingen kan i stort sett betecknas som tillämpning av den sålunda klarnade principen. Men vid denna tillämpning sökte och fann Høffding till sin uppmuntran bekräftelse från allt flera håll. Vi ha redan nämnt Stuart Mill bland de första, som Høffding studerade och vilken han som personlighet ställde mycket högt. Med stor sympati omnämnes Mills bok »Om friheten» i »Etiken», emedan här fordras »Fredning af de enkelte Personligheders Selvstændighed og Originalitet, fordi Stødet til alt Klogt og Aedelt kommer fra enkelte Individer, og fordi Massernes aandelige Herredømme vilde føre til almindelig Middelmaadighed». Här finner Høffding sin princip hävdad på sociologins område.
   Men det kraftigaste stödet för sin princip finner Høffding dock på ett annat håll. På ett ställe 1) yttrar han, att först sedan han blivit bekant med den moderna utvecklingsläran, kände han grund under sina fötter. Detta nya och viktiga bidrag var närmare sagt Darwins lära om det organiska livets utveckling genom de nya medel och utvägar för kampen för tillvaron, som individuella variationer göra möjliga. Det naturliga urvalet, som livsförhållandena hava till följd, kan nämligen blott där komma i verksamhet, var sådana variationer av en eller annan orsak förekomma.
   I denna biologiska lag hade Høffding äntligen funnit en reell grundval för sin ideella princip. Som ung docent skyndade Høffding sig att draga de filosofiska slutsatserna av den nya läran i en populär föreläsning om Darwinismen och filosofin, som han år 1874 höll i »Studenterforbundet». I denna föreläsning gick han ut från Spinozas stora tanke om alltets alltomfattande sammanhang, från idén, att till och med det högsta och ädlaste är underkastat sina bestämda villkor.

   1) Tilskueren 1890, s. 129.

117

Därför måste man också i människoanden se en form av den kämpande idén, ett element i tillvaron, som framkommer på sitt bestämda stadium i utvecklingen, arbetar sig fram ur själva materien och avgiver i sista instansen den enda förklaringen till denna materie. Även i etisk riktning syftar Darwins hypotes. Ty det är arbete, vardande, kamp och framgång som det gäller, och därtill för darwinismen oss omedelbart, i det den inpräntar, att den som icke kämpar av hela sin styrka, kommer att förgås och att livet självt är en kamp om tillvaron. Vila och stillastående hava däremot icke etiskt värde.
   Det är möjligt att just denna tankegång, vari han förenade spinozismen med darwinismen och i dem båda fann ett stöd för sin personlighetsprincip, betecknar det genombrott i Høffdings tänkande, som han omnämner i en polemik med Brandes år 1890. Här yttrar han nämligen, att den allmänna ståndpunkt, vilken han då intog, och under vars påverkan han författat sina viktigaste skrifter, nådde han omkring 16 år tidigare, då han hade fullbordat sin orientering på det filosofiska området. Efter denna beräkning komma vi således just till året för ovannämnda föredrag, 1874.
   Icke ens efter denna tid försmådde Høffding att söka och emottaga nya impulser för att utveckla sin idé. Mäktiga väckelser emottog han bl. a. från Sverige, där E. G. Geijers »avfall» (1842) på sin tid hade väckt stort uppseende. Denna tänkare hade nämligen helt plötsligt på grund av att personlighetsprincipen hade klarnat för honom — han var annars den första, som använde denna benämning på idén — utbytt sina tidigare konservativa åsikter mot radikala. Han ansåg bl. a. att hans nya princip hade två följdsatser: den fria konkurrensens erkännande såsom regel för det sociala och ekonomiska livet, samt kravet på den allmänna demokratiska rösträtten. Høffding fann, att, vad Geijer sade om sin tid, att den »är en tid som lider av sina egna tankar», i det »den inre världen sviktar i sina grundfästen, i sin tro, sin övertygelse, sitt vetande», — och att »den grund- och modertanke, som här vill ut och gör sig väg, och under vars födslo-

118

vånda världen bävar, är personlighetsprincipen,» — det gäller säkert ännu den dag som är.
   Av de mer eller mindre betydelsefulla impulser, som Høffding erhöll under studiet av filosofins historia, med vilket han särskilt efter genombrottet i sitt tänkande på allvar tog itu, kunde man påpeka en mängd exempel från olika skeden, börjande från Sokrates och Platon, vars »Symposion» varit hans första filosofiska läsning, och fortsättande genor raden av nyare tiders märkesmän: Bruno, Kepler, Hobbes, Leibniz, Hume, Rousseau, Lessing, Fichte, Hegel samt slutande med moderna som Carlyle, Lotze, Spencer, Mach, James, Paulsen, Eucken och Bergson. Det finns knappt andra betydelsefulla filosofiska företeelser, än den allra nyaste »einsteinska», som Høffding icke ännu fattat ståndpunkt till.1) Men detta gör också, att framställningen härvidlag blir svår, emedan knappt någon nulevande människa i sådan grad behärskar filosofins källskrifter som just Harald Høffding.
   Jag kan dock icke underlåta, att ännu nämna några av de närmaste impulserna, som han fick under sin utveckling. Härvidlag bör främst framhållas prof. Hans Brøchner († 1875), till vilken han stod i nära förhållande under dennes sista levnadsår och vars minne han tillägnat sin »Den nyere Filosofis Historie». Denne hade på sin tid på samma grund som Høff-

1) Efter att detta redan var satt utkom Høffdings nyaste arbete »Relation som Kategori» där även Einstein behandlas. För att återtaga mina ord, ber jag att få citera Høffdings åsikt om denna företeelse: »De Kendsgerninger og Slutninger, paa hvilke den Einsteinske Teori bygger, er endnu Genstand for Drøftelse, og Anskuelserna staar skarpt imod hinanden. I en saadan Strid kan Filosofen som saadan ikke gribe ind, og Filosofien har da ogsaa Tid til at vente. Om Fysiken virkelig kan paavise Situationer, hvor det, der staar som Samtidighed for en Iakttager, staar for en  anden som successivt, maa Fysikere afgøre mellem hverandre indbyrdes. Hvis det maa besvares med ja, staar vi overfor det betydningsfulde Resultat, at Naturvidenskaben nu igen, ligesom ved den kopernikanske Hypotese, ad sin egen Vej er kommen til at se Nødvendigheden av ikke blot at holde sig til Iagttagelsernes Indhold, men at tage Hensyn til Iagttagerens Forudsættninger»  (s.   47). Som vi se spelar personligheten även här en roll och företeelsen bedömes på grund av dess möjliga betydelse för personlighetsprincipen.

119

ding, men under uppseendeväckande förhållanden, övergått från teologin till filosofin. En annan samtida och meningsfrände var prof. Heegaard, som i sin bok »Om Intolerancen» (1878) energiskt förfäktade personlighetsprincipen och som ungefär samtidigt med Høffding (1867) hade övergivit Rasmus Nielssens dualistiska ståndpunkt mellan tro och vetande.
   Överhuvudtaget är hela nittonde århundradets danska filosofi en förutsättning för det høffdingska tänkandet. Han säger härom bl. a., att det är i synnerhet Treschow och Sibbern, som givit århundradets danska filosofi dess egendomliga prägel. Det förhärskande draget hos dessa var »psykologisk Sans och Interesse», krav på erfarenhetskunskap, framhävande av individualiteten och individualitetsolikheternas betydelse samt kritisk besinning vad spekulationerna vidkommer. Detta är just Høffdings filosofiska karaktär och den ställer han ofta såsom motsats till den svenska filosofin. »Spekulation og Mystik», säger han bl. a. »have spillet en långt større Rolle i Sverige end i Danmark, og i Sammenhæng dermed har en Trang til systematisk Afslutning gjort sig gældende, der aldrig har fundet fast Jordbund hos os.»
   De sistnämnda filosoferna voro också övertygade av personlighetsprincipens betydelse och övade därigenom inflytande på Høffding, varför jag avslutar denna del av undersökningen med några anmärkningar om dem.
   Niels Treschow (professor och kultusminister i Norge, † 1833) riktade sina kunskapsteoretiska undersökningar mot den spekulativa filosofin, som använde endast allmänbegrepp och betraktade enskilda, individuella fenomen som ofullkomliga uttryck för dessa. Treschow framhäver, att det innehålles mera i individuella föremål än i allmänbegrepp. I den verkliga världen finns det endast individer, och våra allmänbegrepp äro egentligen endast hjälpmedel att lära känna dem. Men, då en individ i hela sin egendomlighet frambjuder ett outtömligt innehåll, är det en mycket svår uppgift att finna en idé, som uttrycker, vad som ligger till grund i hela dess skiftande innehåll. En sådan idé (Høffding kallar den »en typisk Individualforestilling» eller »Samfol-

120

dighed») är bl. a. personlighetsbegreppet, och det innehåller tillika ett praktiskt problem, ty vårt värde (»vort Vaesens hele Fortræffelighed») beror på individualitet, och ändamålet med vår strävan må således vara att uppnå den högsta graden av individualitet. Vidare har Treschows metafysik vissa grunddrag gemensamma med Høffding. Sålunda lär han, liksom denne, att i själva stoffet vilar en inre drift till utveckling, att »Guddommen er en uophørligt tiltagende Størrelse».
   I F. C. Sibberns (professor, † 1872) filosofi är det karakteristiska både hans övertygelse om, att det alltid kan göras nya erfarenheter (emedan tillvaron även hos honom är stadd i utveckling) och den lika fasta övertygelsen om, att, trots det spridda och kaotiska i de uppdykande fenomenen och processerna, harmoni kommer att utvecklas emellan dem. Allt detta kan sägas också om Høffdings filosofi. Det är uppfattningen om utvecklingens sporadiska karaktär både i själslivet och naturen (varom senare), som gav en bekräftelse på personlighetsprincipen. Ehuru en av de viktigaste sidorna i Høffdings filosofi, daterar han dock detta inflytande enligt ett privat meddelande till förf., till en så pass sen tidpunkt som år 1885, då han skrev en artikel till Sibberns 100-års minne i »Tilskueren». Detta som orsak, varför jag sist omnämnt Sibbern, ehuru Høffding redan under sitt första studentår åhörde hans föreläsningar.
   Utom nu uppräknade litterära, nationella och personliga inflytanden, höra naturligtvis hit också Høffdings forskningar på specialvetenskapernas område, vilka från en annan sida fört till samma resultat. Sålunda, för att nämna ett exempel, förhåller det sig med begreppet »syntes» såsom den form, som karakteriserar och den energi, som vidmakthåller personligheten. »Det var detta begrepp», berättar Høffding »jag lade till grund, då jag för omkring 30 år sedan utarbetade min framställning av psykologin. Det hade utvecklats hos mig genom kritik av den äldre engelska psykologin (den s. k. »associationspsykologin») som försökte förklara själslivet — och därmed personligheten — som pro-

121

dukt av en mekanisk hopfogning av psykiska elementer (självständiga förnimmelser, föreställningar o. s. v.), vilka stode i ungefär samma förhållande till personligheten som en stenhög till det hus som uppföres. Uppgiften blev nu att visa, att det aldrig, så länge själslivet äger bestånd, helt fattas sammanhang och enhet däri, ehuru dessa kunna antaga mycket elementära former.» (Hels. förel.).
   Hela min framställning torde ge vid handen, att lagen om den sporadiska utvecklingen även gäller vad den høffdingska personlighetsprincipen vidkommer: från så många och olika håll han än emottagit inflytanden, sammanflyta de dock i en princip till en enhetlig världs- och livsåskådning. Denna synpunkt torde även beaktas, då man talar om Høffdings eklektisism. Ty det är just genom den uppriktighet, varmed han omsorgsfullt sökt analogier till sin egen uppfattning, som man vid flyktigare bekantskap får intrycket av eklektisism. Djup övertygelse, glödande, ehuru ofta under en sträv form dold, entusiasm, som vittna om oupphörlig omutlig strävan att vinna klarhet och träffande uttryck för de inre upplevelserna, samt framför allt en enkelhet, uppriktighet och saklighet som man sällan finner hos filosofiska författare, giva prägeln åt Høffdings arbeten. De återspegla m. a. o. hans egen personlighet.
   I det följande försöker jag närmare framställa, huru Høffding tillämpar personlighetsprincipen på olika områden av filosofin.
_____________________

Personlighetsprincipen i Harald Høffdings
filosofi.

Av
Kalle Sandelin.

II.

Principens tillämpning.

   Sedan vi i föregående artikeln påpekat de viktigaste inflytelser Høffding emottagit från olika håll och huru personlighetsprincipen härvid vunnit allt mera innehåll och större klarhet, vilja vi nu betrakta saken från en annan sida och undersöka, huru Høffding i sitt självständiga forskningsarbete tillämpat sin sålunda vunna övertygelse. Härvid komma vi, liksom i den förra undersökningen, att följa tidsordningen och bjuda till att giva filosofen själv ordet.
   Høffdings första arbete, varmed han egentligen »slog igenom», var »Psykologi i Omrids» (1882). Det centrala begreppet i detta verk är, som redan påpekats, »syntesen», vilken Høffding sätter som motsats till den engelska »associationspsykologin». Detta framgår särskilt i avsnittet 1) där han polemiserar emot Humes förutsättning, att »jaget» skulle vara ett enkelt element i medvetandet. En sådan uppfattning för in absurdum, ty då skulle ju alla andra förnimmelser, föreställningar och känslor bliva utanför »jaget». Konsekvensen blir då även, liksom just hos Hume, förnekandet av »jagets» existens. Men orsaken till detta sorgliga resultat är endast och allenast, att Hume icke ser skogen för träden. »Jagets» väsen framträder nämligen i förnimmelsernas, före-

   1) Psykologi V, B. 5.

195

ställningarnas och känslornas förening, och i denna förenings former och lagar, således i minnet och jämförandet. Detta är den formella sidan av personligheten.
   Høffding erkänner dock, att Hume har såtillvida rätt, som han fordrar, att grunden för »jag»-föreställningen skall vara ett varaktigt element i medvetandet. Ty varje individuellt medvetande äger, utom formell också en real enhet. Medvetandets form, syntesen, är gemensam för alla medvetna väsenden. Den individuella egendomligheten framträder, — utom i den grad av energi, varmed syntesen verkar, — i det bestämda innehåll, som den formella enheten omfattar. Personligheten utvecklar sig under växelverkan av den formella och reala enheten. Bakgrunden för den senare bildas av livskänslan, som ger färgbetoningen åt temperamentet. I en mera utvecklad form framträder »jaget» i en förhärskande strävan, längtan eller passion. Först när livskänslan förenas med medvetet känslo- och viljeliv, bildar den reala enheten grunden för karaktären, vilken å sin sida kallas personlighet, när den formella enheten verkar i harmoni med den reala. Høffding påvisar därefter med exempel från det abnorma själslivets område, vilka brister som kunna vidlåda personligheten. I förhållande till dessa brister framträder i den formella enheten en andlig självbevarelsedrift: man strävar att vilja endast ett, och allt annat är blott medel till dess ernående.
   I sitt andra stora verk »Etiken» (1887) drar Høffding de etiska konsekvenserna av sin uppfattning av personligheten. Sålunda utgår pliktkänslan — när den beror på något mer än yttre tvång — ur den reala sidan av personligheten, och dess förutsättning är en fordran och trängtan att bevara sitt livs enhet genom att hävda högre intressen och ändamål vid de särskilda tillfällen — ett behov att märka, att man är trogen sitt centrala väsen vid alla enskilda tillfällen och bedrifter. I plikten framträder således grundviljan: vi måste, emedan vi i vårt innersta vilja.
   Rättfärdighetskänslan åter utgår ur den formella sidan av personligheten. Den beror nämligen på sympatin, vilken
196

å sin sida kan betecknas som ett uttryck för känslornas »syntes». En sådan sympati, när den icke är blott en blind drift, leder till beaktandet av de varelsers individuella egendomligheter, som beröras av sympatin. Och när dess område utvidgas så, att den omfattar alla de varelser, som ha förmågan att känna lust och olust, skall den framträda i varje enskilt fall så, att den enskilda varelse, som beröres av den, tillfredsställes efter sin egendomlighet utan att andra lika egendomliga varelser bliva förfördelade (lagen om de individuella relationerna). Vid detta utvecklingsstadium är personlighetsprincipens grundfordran redan erkänd, den fordran, som av Kant formulerades i satsen, att intet personligt väsen får behandlas endast som medel, utan måste ock beaktas som självändamål 1) (Etik III, 9).
   Som den sociala etikens högsta idé antar personlighetsprincipen formen av idéen till humanitetens rike, som betecknar idéen av ett samhälle, som består av harmoniskt och rikt utvecklade personligheter. Btt sådant samhälle är desto fullkomligare ju egendomligare och självständigare varje personlighet är och ju fastare samhörigheten är dem emellan — alltså: ju fastare »Samfoldighed» här bildas (Etik XIII, 6),
   Høffding betraktar således här samhället som en andra gradens personlighet och bedömer dess förhållanden efter samma måttstock som personligheten. Han tillämpar samma betraktelsesätt även på folket och nationen. (Enligt detta skulle t. ex. vårt folk redan besitta den första förutsättningen till »Humanitetsrige»; en beaktansvärd »Mangfoldighed» av åsikter i politiska, sociala, nationella och språkliga frågor. Med den andra förutsättningen, som.består i en personlig övertygelse i dessa frågor och i en därmed följande sympatisk förståelse av andras ståndpunkt, lär det icke vara lika bevänt.)
   Åren 1889—90 fick Høffding tillfälle att i en polemik, återigen mot Georg Brandes, eftertryckligt hävda sin personlighetsprincip. Och den gången förefaller det som Høffding skulle

   1) Se den närmare motiveringen i art. I. s. 115.

197

fått behålla sista ordet. Brandes skrev en braskande artikel i »Tilskueren» om Nietzsches »övermänniska», för vilken den övriga människomassan endast utgör ett hinder eller redskap. »Var begynner då den massa», frågar Høffding, »som blott är endera kopia eller hinder eller redskap? Som det ofta har visat sig, att vad som först antogs som en töckenmassa ute i världsrymden i verkligheten var en mångfald av klara stjärnor, så går det också med människomassor. Men liksom det behövs en god astronomisk kikare för att upplösa stjärntöcknen, så behövs det, för att upplösa människomassan, goda och klara och milda ögon. — Man finner i varje individ, till och med den ringaste, ett längtande och strävande jag; man känner livets puls slå även här» (Tilsk. 1889, s. 854). Personlighetens båda sidor måste även här komma till sin rätt, och det är just »övermänniskors», stormännens, uppgift att upprätthålla den reala sidan, giva nytt innehåll åt livet. Sålunda komma även de att stå i allt mångsidigare förhållande till släktet i stället för att stå över och utanför det. »Ju mera den mänskliga utvecklingen — delvis just genom stormännens arbete — skrider framåt, desto större inflytande får släktet på den enskilde, desto mångsidigare blir avhängigheten» (ibid., s. 855).
   Men icke heller den formella, allmänna sidan av personligheten får försummas, och detta betyder underkastelse och resignation under tänkandets lagar, mod »til at forbyde sig sit Nej ligesaa strængt som sit Ja», förmåga att tillbakatränga stämningar, som skulle hindra tankens fasta gång. En författare kan ha en utomordentlig betydelse genom sin förmåga att uttrycka starka stämningar, utan att besitta denna tankefasthet. Härvidlag anser Høffding, att det saknas mycket hos Nietzsche, varför han icke kan räkna honom bland stora filosofer.
   Brandes ville påstå att Høffding icke uppfattat hans tankar rätt, utan stridit mot dem liksom Don Quixote mot väderkvarnar. Høffding svarade, att han hade tagit Brandes tankar för vad de voro, nämligen tomma, skramlande väderkvarnar, som det var all orsak att få stannade.

198

   År 1894 utgav Høffding första delen av »Den nyere Filosofis Historie», en av de genialaste filosofins historier som finnas. Även i detta verk har han tillämpat personlighetsprincipen. Härom uttalar han sig bl. annat i inledningen: »Spørges der om Faktorer, der efter Sagens Natur ville faa Indflydelse paa disse (filosofiske) Problemers Behandling og Besvarelse, maa først nævnes den Filosoferendes Personlighed. — Det kan ikke være Andet, end at Forskerens Personlighed maa komme til at bestemme hans Tankegang, uden at han behöver være sig det bevidst. Den »personlige Ligning» maa være af større Betydning i Filosofien end paa andre videnskabelige Omraader. Den historiske, sammenlignende Metode bliver derfor her af stor Vigtighed; ved dens Hjælp kan det personlige Element lettest paavises. Dette personlige Element er ikke alltid Noget, der skal skydes til Side; dets Tilstedeværelse er ofte en Betingelse for, at et Problem kan blive til. Der er Tanker, som kun kunne blive til paa en bestemt psykologisk Jordbund.»
   »Religionsfilosofin», som kan anses som Høffdings mest centrala verk, utkom 1901. Personlighetsprincipen spelar naturligtvis även här en dominerande roll; detta icke minst på grund av filosofens nära personliga förhållande till de här dryftade frågorna. Här förekommer också första gången i hans författarskap ett kapitel, som är speciellt ägnat »Personlighedsprincipens Betydning och Berettigelse» (II, E, a.). Här förstår han med principen: »Grundsætningen om personlige Forskelligheders Berettigelse og Værdi paa det religiøse Omraade». Motiveringen grundar sig på resultatet av undersökningen om religionens väsen. Sedan han kunskapsteoretiskt ådagalagt, att religionen numera icke äger något intresse på det intellektuella området, hänvisar han dess betydelse i ett psykologiskt avsnitt till känslolivets område och påvisar som dess väsen tron på värdenas bestående i kampen om tillvaron. Härigenom sammanhänger den också med viljelivet eller det etiska, vars uppgift är uppdagandet och skapandet av värden i tillvaron.
   Personlighetsprincipens betydelse ligger nu här »i, at de

199

Personlige Væsener indenfor vor Erfaring staa, som Tilværelsens Værdicentra, det vil sige, som de levende Midtpunkter, hvor Værdi kan føles og anerkendes. Det er Personligheden, der i vor Erfarings Verden giver alt andet Værdi». Erfarenheten visar således den mänskliga personligheten som subjektet för värdesättandet och ger den därigenom ett omedelbart värde. Härav följer också, att »en Hæmning af et Værdicentrum maa nødvendigvis medføre Værdiforringelse». Men nu är en auktoritet en sådan makt, som »hæmmer, tvinger eller smerter». Tvång och lidande åter kunna hava sitt berättigande endast som uppfostringsmedel, medel, vilkas tid en gång är förbi. Härav framgår förhållandet till auktoritetsprincipen, som »maa underordnes Personlighedsprincipet, ligesom den middelbare Værdi stedse maa underordnes den umiddelbare. — Auktoriteten henter sin Berettigelse fra at være Betingelse for Personlighedsprincipets fulde Gennemførelse; men Personligheden henter ikke sin Berettigelse af nogen Auktoritet».
   I det religiösa livet utgör personlighetsprincipen »Inderliggørelsens Princip». Där tron uppkommer av tradition eller vana, hindrar den lätt den enskilde att utveckla alla de krafter och elementer, som ligga i dess natur. Idealet bör därför vara den största möjliga självverksamheten, och all tradition och auktoritet endast som väckande, ledande och uppfostrande krafter. »En Miskendelse af dette krænker selve Principet om Værdiens Bestaaen og er derfor irreligiøs. Der maa kræves det størst mulige Spillerum for individuelle Forskelligheder paa det religiøse Omraade.»
   Till samma resultat kommer man, om man beaktar, att enskilda personligheter äro icke endast värdecentra utan också erfaringscentra. Det är i dem, som förhållandet mellan värde och verklighet erfares, och just denna erfarenhet bildar grundvalen för all religion. »Det er da af største Betydning, at denne erfaring bliver saa omfattende og uhildet som muligt.» Detta är förutsättningen för livets konst liksom för all annan konst. »Al Kunst hviler paa den personlige Sandheds Princip, og personlig Sandhed er kun til Stede, hvor

15

200    

Indi videts hele Ejendommelighed præger Værket, hvad enten Værket er et ydre Billede, eller det er Udformingen af selve det egne Fø1elses- og Villiesliv, det Kunstværk, ethvert Menneske er kaldet til at frembringe.»
   Høffding finner historiskt ett stigande erkännande av denna princip, särskilt i en allt oftare förekommande hänvisning till stora personligheter som grundläggare och förebilder. Förebilden träder allt mera i stället för dogmen. »Og et Forbillede efterfø1ger man bedst ved selv at blive Personlighed paa sin Maade, som Forbilledet var det paa sin.»
   Høffding granskar därpå vissa personlighetstyper och finner sedan, att »det tjener til Belysning og Bekræftelse af Personlighedsprincipet, at der ved de to højeste Folkereligioners Udspring staa to store Personligheder, hver med sin Ejendommelighed. Buddha og Jesus dele Verden mellem sig». Efter närmare undersökning, komma vi till resultatet: »Buddhas Storhed er at have opstillet Personlighedens Ideal som Enhed og Frihed. Personligheden er ikke absolut knyttet til dette eller hint, er intet »Stof», men er en Inderlighedens Verden, der paa Grund af sin Modssetning til alt Ydre ikke kan udtrykkes paa positiv Maade.» Om Jesus gäller omdömet, att »i Idéen om et Guds Rige, saaledes som Jesus udtalte den, laa Muligheden af, ät de enkelte Personligheder kunde naa det Højeste, uden at Forskellighederne udslettedes. Karakteristisk er da ogsaa den Skare af ejendommelige Personligheder Apostelkredsen frembyder». Dessa uttalanden som exempel på, huru Høffding använder sin princip som måttstock för det värdefulla i religionerna.
   Ännu dryftas frågan, huruvida personlighetsprincipen är en princip för växt eller upplösning. Høffding finner, att den verkar i vardera riktningen. Det finns mångt och mycket på det religiösa området, som förtjänar att upplösas. Detta gäller särskilt om den hierarkiska och traditionsbehärskade karaktären hos religionerna, vilken ofta så litet stämmer överens med grundläggarnas utpräglade personliga karaktär. Protestantismen har gått längst i erkännandet av personlig-

201

hetsprincipen. En av dess teologer (A. Sabatier) har träffande sagt, att protestantismen är en metod, och metoden kan härvidlag vara ingenting annat än personlighetsprincipen. Men reformatorerna utförde icke idéen konsekvent, och detta är orsaken till oron och striden i den protestantiska världen. Det gick med reformatorerna liksom med Kopernikus. Sedan han ryckt jorden ur världens medelpunkt, hade konsekvensen fordrat, att det icke kan påvisas någon medelpunkt alls för världsalltet. Likaledes hade reformatorerna bort inse, att, sedan de störtat påven ur högsätet, ingen absolut auktoritet mera kan historiskt påvisas på det religiösa området.
   Vad som här gäller, uttrycker Høffding med följande ord: »Hvilken saa et Menneskes Tro er eller bliver, — det, at han lever i den med hele sin Sjæl, og at hans Ejendommelighed udfolder sig gennem Opdagelsen og Tilegnelsen af, hvad han tror paa, giver hans Tro en Værdi, som ikke det bedst garanterede Læresystem vilde have. Her er Noget, hvori Alle ville kunne komme til gensidig Forstaaelse, saa fjernt de end ellers, hvad deres Tros Inhold angaar, matte staa fra hverandre.» Detta är en synpunkt, som betecknar växt och enhet i personlighetsprincipen. Filosofiskt sett åter blir, såsom redan upprepade gånger påpekats, tillvarons enhetsprincip desto mäktigare, djupare och innerligare, ju flera och ju starkare olikheter individerna företräda. Den som är övertygad om detta, tvivlar endast på en ytlig, abstrakt och utvärtes enhetstro. »Men», säger Høffding, »denne Tvivl udspringer netop af en dybere Tro: alte dubitat, qui altius credit», — en sats, som han ställt som motto för sin Religionsfilosofi.
   I den här utvecklade övertygelsen återfinna vi den förut omtalade uppfattningen, som Sibbern hyste om naturens »sporadiska utveckling», enligt vilken all utveckling, så olika och vitt skilda som dess utgångspunkter kunna vara, dock alltid fortgår i en enhetlig riktning.
   Som ytterligare tillämpningar av personlighetsprincipen i religionsfilosofin påpekar Høffding framtidsutsikten om

202

en personligheternas rike, som sammanfaller med det i Etiken omtalade idealet, samt de uppgifter den ställer för religionspsykologien och -historien. Det gäller att fästa allt större vikt vid jämförande psykologi och de individuella livsåskådningarnas historia. Härom heter det: »Da vi hver for sig ere »Enkelte», ikke Mennesker i al Almindelighed, vil denne sidste Belæring, naar den engang ret kan gives, blive den værdifulleste.»
   Høffding slutar detta avsnitt av verket med omdömet: »Et princip, der aabner saadanne Udblik og stiller saadanne Opgaver, kan ikke være blot opløsende. Det er et af de frugtbareste Principer, som nogensinde have arbejdet sig frem.»
   Förrän Høffding utgav sitt andra centrala verk »Den menneskelige Tanke» (1910) förberedde han detta med en del smärre psykologiska, kunskapsteoretiska och historiska undersökningar. Av dessa kunde nämnas »Kontinuiteten i Kants filosofiske Udviklingsgang» (1893), som tillika är en förstudie till »Filosofins Historie» och visar, huru personlighetsprincipen här tillämpas. Høffding påvisar den inre kontinuiteten, som hans princip förutsätter, mellan Kants metafysiska och kritiska ståndpunkt, en kontinuitet, vars existens till och med Kant själv tvivlade på. Vidare kan omnämnas Universitetsprogrammet 1902 (Filosofiske Problemer), där Høffding begränsar filosofins område till de tre problemen om kunskap, tillvaro och värdesättande samt påvisar det inre sammanhanget mellan dessa.
   »Den menneskelige Tanke» är en sammanfattning av dessa specialundersökningar och »giver paa en Gang de første Forudsætninger for de Fremstillinger, jeg har givet af Psykologien, Etiken og Religionsfilosofien, og de afsluttende Tanker, til hvilke Arbejdet paa de nævnte Fags Omraade har ført mig». Här få vi en grundlig framställning av Høffdings allmänt filosofiska ståndpunkt, som han kallar kritisk monism. Ehuru personlighetsprincipen här icke mera uttryckligen motiveras eller tillämpas, finna vi dock att den även här är genomgående bestämmande för filosofens ståndpunkt.

203

   Först och främst betecknar den kritiska monismen, liksom personlighetsprincipen, en metod, en syntetisk metod: H0ffding försöker finna gemensamma synpunkter för vitt skilda filosofiska betraktelsesätt. Sålunda försöker han förena rationalismen, mekanismen och teleologin under den gemensamma synpunkt, som begreppet riktning anger. Detta är nämligen oumbärligt för tänkandet liksom för det kausala och finala skeendet. Vidare bildar paralléllteorin en högre ståndpunkt i striden å ena sidan mellan materialismen och spiritualismen, å den andra sidan mellan monismen och dualismen. Ande och materie äro nämligen enligt denna teori varken självständiga eller varandra uteslutande substanser, utan endast olika synpunkter eller former för tillvaron, liksom två språk kunna var på sitt sätt uttrycka samma tajike eller liksom en matematisk tanke kan uttryckas både genom en algebraisk formel och .en geometrisk figur.
   Idéerna om »Samfoldighed» och intensiv enhet bilda föreningsbandet mellan monismen och pluralismen. Härom säger Høffding: »Monisme og Pluralisme ere ingelunde nødvendige Modsætninger, naar det Enhedsprincip, som Monismen lægger Vægten paa, opfattes saaledes, at det netop aabenbarer sig gennem de enkelte Emner (Individer, Begivenheder, Forhold) saavel som gennem den lovmæssige Verdensorden, der bærer og betinger dem» (M. T., s. 326). Men liksom personlighetsbegreppet i sitt väsen, är denna enhetstanke oavslutad,— ja själva tillvarons innersta väsen är statt i en utveckling, där nya elementer alltid kunna uppstiga. Åtminstone är detta förhållandet med den del av tillvaron, som vi mest omedelbart känna till: den mänskliga tanken.     
   Även striden mellan kriticism och pragmatism söker Høffding få avgjord genom tillämpandet av personlighetsprincipen. Härom säger han i Helsingforsföreläsningarna (s. 14, f.): »Den förra är (redan hos grundläggaren Immanuel Kant) böjd att anse »det rena jaget», inbegreppet av den forskande tankens former (kategorierna) såsom givna en gång för alla, oberoende av all erfarenhet och historia (också vetenskapens egen historia). Den senare är (både i den form Mach och

204

den James givit den) böjd att betrakta de former och förutsättningar, som äro nödvändiga för det vetenskapliga arbetet såsom blott betingade av yttre uppgifter och praktiska intressen, utan att de stå i något inre sammanhang med den mänskliga naturen själv. Enligt min uppfattning bortfaller denna motsägelse, då man närmare undersöker de enskilda tankeformernas natur och utveckling. I min bok »Den menneskelige Tanke» har jag arbetat i denna riktning, och har därvid blivit styrkt i övertygelsen att människan i vetenskapen varken står blott som medel för vissa rena formers användande eller för tillfredsställandet av utifrån givna uppgifter.»
   Liknande synpunkter upplösa slutligen också motsatsen mellan vetenskap och religion. Härom säges i Helsingforsföreläsningarna, vilka, såsom nämnts, höllos året efter det ovannämnda verkets utkommande: »Från båda sidor har sagts vad som kan sägas, och fortsatt diskussion skall icke bringa något nytt. Den avgörande punkten ligger däremot i förhållandet mellan religion och personlighet. I motsats till den religiösa traditionens oföränderlighet står den fri, den personliga livserfarenhet, vars rikedom och fullhet stegras i den mån de enskilda personligheternas egenart och berättigande var för sig erkännes. Varje mänsklig individ är en av de medelpunkter, där livets värde skönjes, och en av de utgångspunkter, från vilka nya värden kunna finnas eller frambringas. Det är icke så mycket vetenskapens som livets domstol, inför vilken religionen i en framtid skall ställas. Det sker i kraft av personlighetsprincipen. Ty lika litet som en människa blott är ett exempel på ett vetenskapligt begrepp, lika litet skall hon vara blott medel till vidmakthållandet av en religiös tradition» (s. 66, f.).
   Ungefär samtidigt (1910) utgav Høffding en liten bok med namnet »Religion og Videnskab», där han i en något utförligare form utvecklar samma synpunkter. Han påpekar, huru förhållandet mellan tanken och tillvaron, där alltid nya ämnen uppdyka och erbjuda vetenskapen nytt material och nya synpunkter, är irrationellt. Likadant är förhållandet mellan tanken och personligheten. Vetenskapen kan aldrig

205

uttömmande uttrycka dennas, den personliga erfarenhetens och trons innehåll. Vetenskapen kan därför icke heller åstadkomma tro; den kan på sin höjd begränsa och kontrollera dess område. Sålunda blir förhållandet mellan tro och vetande den, att tron börjar med personligheten som sin utgångspunkt, men vetenskapen slutar med personligheten som sin högsta och svåraste uppgift.
   Dessa utredningar föra oss redan över till frågan, huru artar sig en livsåskådning eller »tro», som bygger på personlighetsprincipen. Härom har Høffding uttalat sig på flera ställen, men särskilt är avhandlingen »Den store Humor» (1916) ägnad denna fråga. Framställningen i denna bok, som utgjorde Høffdings första arbete efter inflyttandet i slottet Carlsberg, hör till de,t mest fängslande och personliga, som han åstadkommit.
   Personlighetsprincipens betydelse för livsåskådningen är den samma som för religion, filosofi och vetenskap: den utgör den syntetiska metoden, varmed man försöker förena det värdefulla i motsatta riktningar. På livsåskådningarnas område'beteckna optimism och pessimism de motsatta polerna; den stora humorn, som Høffding uppfattar den, betecknar en medlande ståndpunkt. Den är en kosmisk livskänsla, en grundstämning, varvid man icke sluter ögonen för disharmonier och olyckor. Men å andra sidan mister man icke heller — för lidandet i världen och undergången av så mycket stort och skönt — enhetskänslan med den värdeström, som alltid banar sig väg trots alla hinder. Som vi se, sammanfaller den stora humorn med religionen som tro på värdenas bestående: »Den store Humor bliver kun mulig ved en Fastholden af, at Værdien i Tilværelsen ikke forsvinder, fordi enkelte i Erfaringen givne Værdier forsvinde (s. 109).»
   Denna synpunkt blir särdeles viktig, när det uppfattas som humorns uppgift att förena det tragiska och det komiska i livet. Det komiska, det obetydliga och hämmande kan ofta hava åtminstone medelbart värde. Men huru är det med det tragiska, som består i en katastrof, där en personlighet går under, och en personlighet har ju ett omedelbart värde,

206

som sålunda går förlorat. Här tycks ju personlighetsprincipen stå emot sig själv. Huru kan humoristen här bibehålla sin ståndpunkt? Høffding har givit sig mycken möda, för att försvara sin ståndpunkt.
   För det första är humorn trohet mot livet, bemödande att upptäcka värde överallt, så att till och med det minsta, som änkans skärv, får sin positiva betydelse. I denna egenskap har den förståelse även för det tragiska ödet, för så vitt detta verkligen är en följd av, att man har varit trogen mot verkligheten och dess uppgifter. Sålunda uppfattad kan till och med undergången ha sitt positiva värde. »Det frie Menneske, hvis Tanke ikke sysler med Døden, men med Livet, vil dog gaa i Døden for ikke at fornægte, hvad der ene gør Livet værdt at leve og at tænke over.»
   Men sist och slutligen står och faller den stora humorn dock med tron på ideella värdens bestånd under all den växling som de empiriska värdena kunna hava. Och personlighetens värde är ju ock endast ett empiriskt värde. »I selve den Sindshøjhed, der kan aabenbare sig, naar en Værdi forgaar, fremtræder der en ny Værdi.» Liksom energin består i naturen genom ekvivalenter, genom att förvandlas i nya former av samma valör, sålunda uppfattar Høffding även värdenas bestående, även de kunna ersättas av andra.
   Den stora humorn, som grundas på tron på värde-ekvivalenter, vill själv vara en sådan ekvivalent. Den sammanfaller, som redan påpekats, med Høffdings uppfattning av religionen. När de traditionella religionsformerna icke mera tillfredsställa den personliga »Trangen», m. a. o. förlora sitt positiva värde, då gäller det att finna nya former, d. v. s. ekvivalenter för de gamla, vid risk av att livet annars kan gå miste om några av sina mest omedelbara värden.
   Høffding vill icke spå om framtidens religion. Han är filosof, icke profet. Men han anser dock, att allt talar för, att ju mera de verkliga och beständiga livserfarenheterna få inflytande på det religiösa livet, desto mera skall den symboliskt-poetiska uppfattningen av de religiösa föreställningarna avlösa den bokstavligt dogmatiska, och göra det allt

207

mera medvetet. Och därmed skall ett stort steg mot fri, självförvärvad mänsklig livsåskådning tagas. — Framställningen av den stora humorn vill, som sagt, häntyda i vilken riktning man här skall gå.
   I ett av Høffdings senaste arbeten »Oplevelse og Tydning» (1918) få vi ännu några antydningar om sättet att arbeta för den »humoristiska» och poetiska framtidsreligionen. Begreppet »Livspoesi» innebär, att »ethvert Billede, der bruges, er Udtryk for en personlig Erfaring om det indre eller ydre Livs Kaar og Skæbne og for en Stræben efter at fastholde sit Forbillede» (s. 184). Därför måste man lära sig skilja mellan en upplevelse och dess ofta traditionella tydning. Høffding påvisar i en historisk framställning, huru denna tydning genom tiderna alltmera befriat sig från det traditionella och blivit allt personligare, ehuru även de nyaste exemplen på det extatiska området, som han här särskilt befattar sig med, visa att man ännu står långt ifrån målet.
   När personlighetsprincipen skall tillämpas i livet, är den liktydig med den syntetiska metod som vi ovan talat om. Religionen skall vara allt i livet — icke ett sådant särskilt arbetsområde som den bekante astronomen pater Secchi omtalar, då han berättar: »Det finns en trappa som för från mitt oratorium till mitt observatorium. När jag stigit över ett visst steg, tänker jag endast på observatoriet; förrän jag kommit till detta steg, tänker jag endast på oratoriet.» Man skall tvärtom bemöda sig att förena erfarenheterna från oratoriet med erfarenheterna från observatoriet. »Den inderligste Samling om og Hengivelse til, hvad der for os er Idealet, maa vise sin Kraft paa selve vor Arbejdsplats, ligesom den selv er en Frugt af et indre Arbeide, vi maaske ikke blive os bevidst» (s. 186).
   Genom uppfostran, särskilt självuppfostran i den omtalade riktningen kan således mycket göras för principens främjande. 1) Men även i de intimaste förhållanden människor

   1) Se härom närmare min artikel i Pedag. Tidskrift sept. 1921. »Høffding luonteenkasvattajana».

208

emellan skall personlighetsprincipen bliva rådande. Här ha kvinnorna en uppgift. Høffding säger med anledning av, att den berömde filologen Madvig en gång beklagat sig över svårigheterna att underhålla sig med damer: »Jo mere Kvinden udvikler sig til at kunne tage selvstsendigt Stade overfor Livsspørgsmaalene, des mere vil ogsaa Madvigs bekymrede Spørgsmaal om, hvorledes en Filosof og Videnskabsmand kan have aandeligt Samliv med sin Hustru, finde sin Besvarelse — af sig selv» (s. 222).
   Sedan jag sålunda försökt framställa personlighetsprincipens både teoretiska och praktiska tillämpning, torde det framgå, att den s. k. eklektiska karaktären i Harald Høffdings filosofi beror på en genomgående syntetisk metod, m. a. o. att just personlighetsprincipen är den systembildande faktorn i hans filosofi.1) Huruvida principens tillämpning i allo är lyckad och konsekvent, tillhör en kritisk undersökning att avgöra. Men tiden för det slutgiltiga omdömet är naturligtvis ännu icke inne, så länge Høffding ännu tyckes stå på höjden av sin produktivitet — trots sina 79 år.

   1) Alldeles samma uppfattning, som jag här förfäktat, uttalades till Høffding i hälsningstalet, då han 1909 promoverades till hedersdoktor i Cambridge. I korthet karakteriseras hans filosofi med följande träffande ord: »Philosophiae in historia — quid potissimum spectat? Respondeo: — Philosophi cuiusque personam. Etiam in psychologiae studiis, quid praesertim praesumit? Personam. Deinde religionis in philosophia, et officiorum in finibus proponendis, quid demum magis indies ante oculos nostros positum esse existimat? Ordinis magis continui adpetitionem, partim in una quaque persona, partim inter se diversis in persoms.» — Alltså: personligheten är för honom det främsta i filosofins historia, psykologin, religionsfilosofin och etiken, och han anser dess betydelse växa för varje dag.