Naturuppfattningens nydaning

Stickord:
Upphovsman/kvinna:
Utgivningsår: 1920
Publicerad i Filosofia.fi: 28.07.2008
Artikel i två delar, Finsk Tidskrift nr 4, 1920 (s. 25-39 samt 227-248).

Inskanning/transkribering Filosofia.fi 2008.

Bilagor

Naturuppfattningens nydaning del I: FTRLNaturuppfattningens nydaning I, 1920.PDF

Naturuppfattningens nydaning.

Af

Rolf Lagerborg.


I.

   Om än den vetenskapliga forskningen ständigt har sin blick riktad framåt, måste hon icke dess mindre esomoftast kasta en blick tillbaka för att, i ljuset af nya vinningar, pröfva det som uppnåtts, inskärper Rob. Tigerstedt i den väckelserika boken Vetenskaplig kritik (s. 52).
   Beaktande denna uppfordran och i anslutning till Tigerstedts egen skepsis ha några artiklar i tidskriften (jan.— mars) sökt utsträcka kritiken till vissa vetenskapliga hjälpbegrepp, som alltför ofta tagas för snart sagdt naturföremål med konkret och själfständig tillvaro. Så framför allt de substansföreställningar, som varit och alltfort förbli vår naturuppfattnings grund.
   Af den förmenta substansen ha vi aldrig varsnat annat än en samfäldhet af sinnesintryck, dem vi såsom egenskaper tillägga »tingen»; vi fatta emellertid den besagda abstraktionen som ett bortom dessa egenskaper: som något mer verkligt än de intryck, hvaraf den afledts, än t. ex. färg och form. Men" substansen som ett reale (och likaså hvarje »ting»-begrepp i naturvetenskapens världsbild) är »eine erschlichene Vorstellung», för att citera Kant, en illusion, som smyger sig in och lyckas hålla sig kvar som ett stöd för vårt föreställande.
   I stället för att inskjuta sådana fantasibilder, annat än provisoriskt och som en nödhjälpsväg för ens fattande, borde man söka rensa föreställningssätten, icke betrakta »materien»

26

som ett problem att utrannsaka, utan som ett schematiskt namn på grupper fenomen, som pläga uppträda samfäldt.
   När vi utan reservation »förklara» med »kraft» och »materie» bete vi oss lika naivt som när man »förklarar» med »själen»: i gångna skedens psykologi anförde man »själen» som »orsak» till medvetna lifsyttringar. Den vetenskapliga psykologien har småningom upphört att vädja till en »själ» såsom medvetna företeelsers förment verkligt varande grund; man håller sig enbart till fenomenen, och det bekymrar en alls icke, att det till en början försmädligt talats om en »psykologi utan själ». Så har man ock skäl att hoppas, att de fysikaliska vetenskaperna omsider börja utbilda en fysik utan materie.
   Ty så länge vi icke gjort klart för oss, att naturen icke kan återföras till någon »materie» i rörelse eller till »ting» öfver hufvud, utan enbart till sinnesintryck i induktivt fastställd ordning, kommer icke naturvetenskapen undan det metafysiska stadiet. Det vi kalla kraft och substans, och hvarje naturens förmenta grund, äro problem för kunskapskritiken, icke för naturforskningen. Vi ge oss icke tillfreds, med mindre vi nå ett konstant, en enhetlig sista förenkling; tron på materiella atomer är ett utslag af denna vår längtan att nå fram och komma till ro. Men »materien» eller substansen är endast en konception, ett postulat som den fasta punkt, som hänförde Arkimedes — en hamn som hägrar som mål på forskningens vida haf, där vi aldrig nå terra firma.

1.

   Att söka begripa skeendet såsom »materie» i rörelse kan visserligen försvaras med syftet att förenhetliga, att beskrifva det kvalitativt olika med något likformigt kvantitativt. Men detta går mycket väl för sig också utan förmedling af materieföreställande; man kan t. ex. (jfr härom bl. a. Mach, Prinz. d. Wärmelehre 1896; Duhem, L’évolution de la mécanique 1905) uppmäta temperaturförhållanden och i matematiska formler sammanställa dem med andra mätbara

27

företeelser, såsom täthet och tryck, utan att fatta värmet som en molekularrörelse — låt vara att ett sådant hjälp-föreställande är nyttigt för mänsklig svaghets skull. Ty begreppen materie och rörelse, liksom tid och rum, äro för vårt tänkande, om icke ett tvång, som Kant höll före, så en den naturligaste åskådningsform: Spencer kallade detta bildspråk »den mänskliga tankens modersmål» (Psych. II § 348). Och detta materieföreställande har visat sig gagna forskningen, också där man senare ansett, att det varit på tok: läran att värmet bestod af ett fluidum hjälpte Black och andra till beräkningar, som bestå; och emissionsteorien för ljuset, som vägledde själfve Newton, var rik på gifvande uppslag. Och t. o. m. ämnet flogiston har fått ett hedrande eftermäle (Tig. a. a. s. 128). Substansteorier för värmet och ljuset ha igen begynt röra på sig; och åtskilliga föreställningar i den stigande uppsjön af eterläror äro af flogistonets halt. En teori är enligt Tigerstedt god och berättigad, så länge den leder till nya upptäckter och till att förutse och tyda uppträdande fenomen (a. a. s. 63; vidare hans Pasteur-föredrag till Wienbarnens förmån).
   Af annan mening är emellertid Ostwald. Han visar på elektriciteten, hvars företeelser vi nått att i grund lära känna, i detalj beräkna och till vår nytta reglera, utan att stödas af väsensläror. Det är icke tack vare teoretiska förmodanden, utan oftare, menar Ostwald, i trots af desamma och tack vare observationer och arbete vetenskapen gått fram. Hypoteser äro en nödfallsutväg, berättigade i vetenskapen såsom kryckor äro berättigade som fortskaffningsmedel för den som icke kan gå (Vorl. üb. Naturphilosophie, 3 uppl. 1905 ss. 215—16). Där man kan komma till rätta utan sådana hjälp-anordningar, där äro de endast i vägen: »Du sollst dir kein Bildnis oder ein Gleichnis machen», befaller Ostwald i biblisk ton. Och han gör narr af hjälpföreställandet, af »ting»-begreppen och atomistiken, med det kraftiga inkastet, att småbarn räkna med karameller, vuxna med tal.
   Ett uttalande af Henri Poincaré är ägnadt att utjämna meningsdifferensen. »Lyckliga de», skrifver han (Valeur de la

28

Science, s. 33), »som kunna undvara inbillningens hjälp! Låtom oss beundra dem, men huru sällsynta äro de icke!»
   I sin anförda vetenskapslära ansluter sig Tigerstedt (s. 116) till en annan förklaring af Poincaré, nämligen att »de påvisbara relationerna mellan de verkliga tingen äro den enda verklighet vi kunna nå» (Science et Hypothése, s. 190; jfr lika uttryckligt s. 4.). Men omedvetet som Poincaré offrar Tigerstedt härvid åt en förarglig förhandsmening, nämligen om de förment »verkliga tingen», utan att ens antyda, t. ex. med ett som om, att icke heller »tingen» äro själfbestående »verklighet», utan sammelnamn allenast. Också Poincaré är viss på de materiella tingen (Se. et Hyp. s. 197), men han sätter likväl i fråga, om denna hans tro är berättigad (Se. et Hyp. s. 246).
   När skall man komma därhän, att det inpräglas redan i elementarundervisningen, att de fysikaliska vetenskapernas anförda »enda verklighet» är sammanhangsrelationer, men icke »krafter» och »ting»?

2.

   Vi upplefva dessvärre för närvarande en substansteoriernas flödande vår, där ogräset frodas så ymnigt, att fältet kan synas förloradt för den kritiske ansarens möda. Var man bland ledande forskare för tjugo till trettio år sedan beredd att acceptera en fenomenalistisk grundsyn (som exempel må nämnas O. Hertwig, hvilken i ett föredrag — Entw. der Biologie im 19. Jahrh., 1900 — karakteristiskt för tidens strömning, inskärpte att »naturforskaren, när han förklarar världen som en mekanism af atomer, som stöta hvarandra, icke må förlora ur sikte att detta är en fiktion, som kan vara nyttig för att framställa åtskilliga relationer, men som likväl icke motsvarar själfva verkligheten»): betraktade man alltså atomföreställandet rätt allmänt som en bild, giltig som analogier äro för att för vår sinnligt betingade fattning förknippa och ordna företeelserna, så breder sig nu åter förtroendet till att

29

bilden af speglar verkligheten, afslöjar »tingens» väsen. Glömsk af att allt hvad vi uppfatta passerar våra sinnesorgan och är relativt till oss själfva, har man förledts af moderna rön, som kunna synas bekräfta substansteoriernas antaganden, att upphöja vissa sinnesintryck i absolut dignitet som egenskaper hos en substans, som antages byggd atomistiskt.
   Man hänvisar främst till de serier elektromagnetiska rön, som knyta sig till upptäckten af Röntgen- och radiumstrålningen; man uppdelar elektricitetsfenomenen i olika minsta enheter af en okänd substans, hvilken man anser förhålla sig som ett kemiens element, hvars atomer — elektronerna — förbinda sig till ioner med de häfdvunna »materiella» atomerna. Och berusad af de anförda strålningsrönen har mången kommit så långt ifrån en kritisk syn på atomläran, att man — så nyss en professor i Åbo — segervisst förklarat, att numera ingen naturvetenskapsman diskuterar atomernas existens: »man uppmäter deras storlek och fotograferar deras banor».
   Innan vi gå vidare ett par ord om denna öfverdrift. Kritisk sans skulle fordrat att påståendet getts formen: »om det får antagas, att dessa och dessa strålningar betingas af atomer i rörelse, så uppmäter man atomernas storlek» o. s. v.
   Man uppmäter nämligen icke atomerna, de ha alltfort icke visat sig, man allenast beräknar dessa antagna storheter. Man fotograferar ej deras banor, utan elektromagnetiska ljusfenomen, där elementet helium är med; de antagas bero på, att heliumatomkärnor röra sig (af andra elements förmenta atombanor torde man än så länge ha endast vätet i sikte). Dessa förmenta atomkärnor skulle ionisera den omgifvande luftens partiklar, hvilka därvid i sin tur kondensera vattenånga; ensamt denna vattenånga är det som fotograferas.
   Men också om någon i framtiden skulle tro sig lyckats fotografera, icke enbart följdföreteelser af förmenta atomkärnors rörelse, utan atomerna själfva, alldeles som spiritisterna ha trott sig fotografera andar — ja, något skall väl därvid ha kommit fram på plåten, men icke blir det atomer mera än andeväsen. Ty atomerna äro som andarna antropomorfa

30

vanföreställningar, eller mildare sagdt abstraktioner, dem ingen kamera infångar.

   Men liksom tron på andeväsen skall atomtron sannolikt fortlefva till hugnad för människobarnen, så länge den fyller ett praktiskt behof: den suger sin lifskraft ur detta och öfverröstar så tviflen. Som en sannskyldig lefvande tro (»en viss förtröstan på det man hoppas och en öfvertygelse om ting som icke synas») faller ej denna tro med alltmera föråldrade dogmer, utan förtolkar dessa, nystar fram nya motiv, nytt vin på gamla flaskor, allt efter tidens kraf. Så är atomlärans yngsta skepelse att radikalt svängom: man häfdar numera icke, att massan är materiell eller atomerna odelbara.
   Odelbarheten var undergräfd af ion- och elektronföreställandet; men därmed var också början gjord till »materiens» och hela atommekanikens uppgående i förklaringar från elektromagnetiska områden. Man har härvid »gått ända därhän», skrifver professor Hj. Tallqvist (F. T. 1913, 2. s. 333) »att söka förklara all massa och all materie såsom ytterst varande af elektrisk natur, i det hvarje atom vore uppbyggd af elektriska småpartiklar, olika all känd materie, hvilka bilda ett system i rörelse, ett slags mikrokosmos. Och denna elektriska teori för materien får ingalunda betraktas som ett blott hugskott, utan stöder sig på kraftiga skäl.»
   Hälft på skämt säger Tallqvist, att man kan trösta sig med, »att materien ju dock är och förblir handgriplig verklighet». Det var år 1913; förblir den det för fysiken också år 1920? — Massan betraktas allt mindre såsom ett kvantum handgriplig »materie» med utsträckning, tyngd och volym; den har blifvit en koefficient, ett motståndsmoment vid rörelsen, en funktion af rörelsehastigheten. Och godtager man elektronlärorna blir massan endast ett sken, en uppfattningsform hos oss af elektromagnetiska företeelser.
   Denna öfverraskande vändning gör anspråk på att belysas med ett fackmannauttalande. Graetz, professor i München,

31

förklarar 1918 (Die Atomth. in ihrer neuesten Entw., ss 41— 42), trots att han helt går med på atomtrosläran i öfrigt, att »kropparnas massa, som vi ända från ungdomen vänjt oss vid att betrakta som det reellaste, mest faktiska: denna massa är endast ett bedrägligt sken. De första erfarenheter ett barn gör, när det stöter sig mot en bordskant, ge barnet ett bestämdt och outplånligt intryck af massans verklighet. Massan tyckes barnet och tyckes oss som det tydligaste och första vi veta om naturens föremål. Och detta tydligaste och första förklara vi nu som ett sken. Icke som om vi förnekade massans verkningar, sådan barnet erfar dem vid bordskanten eller soldaten erfar dem, när han träffas af en shrapnell. Men vi förklara, att denna verkan icke härrör från ett något säreget, som vi beteckna som massa, utan att den endast härrör af de laddningar, som atomkärnan bär, att denna massa således är intet, om icke en följd af laddningen, att den alltså icke är det primära, det själfklara, det för sig bestående, utan ett sekundärt, som följer af laddningen och utan denna laddning icke består… Den som vetenskapligt eller tekniskt studerat mekanik, den har från begynnelsen af detta studium fått lära att kropparnas massa är något som är hämtadt ur erfarenheten och som man icke kan eller vill närmare definiera, utan som är något gifvet. Detta utan vidare gifna förneka vi nu, vi återföra det till ett annat, till den elektriska laddningen, om hvilken vid en tid, då mekaniken redan stod i sitt högsta flor och utvecklats till fulländning — ingen ens anade, att den till slut var massans orsak.»
   Så Graetz. Den förmenta mekaniska massan uppgår i andra föreställningssätt; begrepp som atom och »materie» frånkännas sina grundbestämningar: öppnar kanske ej detta en utsikt till den omgestaltning af det naturvetenskapliga tänkandet, som kunskapskritiken vill framtvinga? En »materie» som vore uppbyggd af oförgängliga, själf existerande, odelbara atomer förvisas till fördomars kategori; »materien» som »ting» och varaktig verklighet ersattes af ett vardande relativt till oss själfva — så kommer man från substansför-

32

klarandet med eller mot sin vilja till en fenomenalistisk naturuppfattning.

3.

Det går emellertid icke så lätt att frigöra sig från substansföreställandet. Ej ens den anförda läran, att massan icke är annat än ett elektromagnetiskt vardande, är än så länge fri från en eteriserad substanstro.
   Den traditionella fysiken har sträfvat att återföra de optiska, akustiska och termiska kvaliteterna till enhetliga tankeformer, till begrepp från mekanikens föreställningskrets; det kvalitativt olika har härmed utlagts kvantitativt, »förklarats» som funktion af »materie» och rörelse. De förstnämnda kvaliteterna, de s. k. sekundära, har man nog tillagt »tingen», men icke själfva »materien», ej heller de atomer, af hvilka den menats bestå; dem har man endast tillerkänt s. k. primära egenskaper, som höra under mekaniken. När man nu icke längre »förklarar» med mekaniska quanta, så — afklädas också atomerna deras och hela tillvarons f. d. grundegenskaper. De mekaniska föreställningarna ha gjort sin tjänst och få gå. Man räknar i de gamla atomernas ställe med elektroner och elektriska elementarquanta — häftpunkter för laddningen, som skola ge upphof till utsträckning och andra substansegenskaper.
   Därmed är väl icke allt, men ändå en god del vunnet: kunskapskritikens avance på elektronteorierna inskränker sig icke till att mekaniska termer utbytts mot elektricitetslärans; väsentligare är, att de materiella »tingen» förflyktigas, att varat blifvit ett varda, substansen en serie förlopp. Och därmed skola de egenskaper substansen menats uppbära alla med hvarandra bli relativa till oss och endast fenomen för vår fattning.
   Och slutligen belyser den beskrifna transformationen i fysikens uppfattningssätt, huru sådana väsensläror äro tankeexperiment. Tillvarons grundbeståndsdelar, elektroner eller annat, böra fattas som tankefigurer; och än så sinnrika kombi-

33

nationer i matematisk och elektromagnetisk fysik uppnå ej att belägga, att elektronerna vore just sådana som deras skapare tänkt sig dem. Också om spekulationer, som anställas på elektronernas grund, slå in och synas bekräfta dessa, kunna ju resultaten härledas också från andra schemata — man jämföre härom Tigerstedt, a. a. ss. 58—61, 69.
   Det mesta man kan utvinna af elektronteorierna är en vankfri analogi att vägleda beräkningarna: identitet mellan skeendets egenskaper och våra åskådningsformer är a priori utesluten. Tills dato gör likväl intet schema öfver upptänkta elektronsystem ens analogivis fullt reda för de fenomen de åsyfta. Man erkänner att konstruktionerna tills vidare äro ofullkomliga och säkert icke fullt riktiga. Men i stället för att förblifva vid sammanhangsrelationer, lagar och ekvationer som gälla oberoende af, huru världen är beskaffad i sig, begär man en åskådlig föreställning om detta transcendenta; och många, kanske de flesta, förledas af lyckade tillämpningar att fatta analogierna som det åtrådda absoluta. Men det är på förhand säkert, att modellen-tankebilden icke bättre afbildar en tillvaro i sig än låt säga en grammofonskifva liknar melodien eller en Finlands Banks sedel är kongruent med guldbeloppet.
   Det inser en och annan, som spekulerar med elektronsystem; så Lucien Poincaré, som sammanfattar sin mening om den anförda forskningsriktningen i följande upplysta omdöme (La Physique Moderne 1906, ss. 305—307): »Elektronen har eröfrat fysiken, och mången tillber den nya afguden med en något förblindad dyrkan. Helt visst kan man icke annat än buga sig för en hypotes, som tillåter att i samma gemenskap gruppera alla upptäckter, som gälla elektriska urladdningar och radioaktiva substanser; att leda ut en tillfredsställande gemensam teori för optiken och elektricitetsläran; en hypotes, som tyckes på väg att genom förmedling af det strålande värmet inkorporera termodynamiken. Helt visst måste man beundra makten hos en symbol, som intränger också på mekanikens område och bjuder på ett enkelt föreställningssätt för materiens väsentliga egenskaper. Men man bör icke

34

glömma att en bild väl kan ge oss en välgrundad synvilla, men icke är i stånd att noggrant återge den objektiva verkligheten.
   Elektricitetsatomen, som skulle utgöra upphofvet till de materiella atomerna, är en konception som tillåter oss att längre än våra föregångare intränga i naturens hemligheter; men man bör icke taga ord för verklighet, och mysteriet är icke uppklaradt med det att svårigheten (med ett tillåtligt konstgrepp) allenast skjutits längre tillbaka. Man återför till allt mindre element de fysikaliska egenskaper, dem man att börja med tillade en kontinuerlig substans, senare de kemiska atomerna, hvilkas förening bildade denna substans; och dem man nu tillägger elektronerna, hvaraf dessa atomer skola vara sammansatta: man förminskar det substantiella odelbara alltmera, men har alltfort icke fått tag på substansen. Begreppet elektrisk laddning, som vi sätta i stället för begreppet materiell massa, må tillåta att förena fenomen, dem man trott vara åtskilda, men det kan icke betraktas som en slutgiltig förklaring eller som den gräns, där vetenskapen bör stanna. Det är likvisst sannolikt, att fysiken under några år framåt icke skall komma utöfver den. Den nu aktuella hypotesen räcker till att gruppera de kända företeelserna, den tillåter utan tvifvel att förutse en mängd andra; och nya framgångar skola alltfort stärka dess kredit.
   Så skall en gång stunden komma, då den förledande hypotesen, liksom alla hypoteser, som härskat före dess tid, skall visa sig leda till flera villfarelser än egentliga upptäcker; den skall likväl då utbildats ännu fullständigare, den skall vara utbyggd till en mycket omfattande och mycket komfortabel byggnad, hvilken en del forskare icke gärna skola vilja öfverge. De som hunnit i förväg tack vare hypotesen i fråga, skola emellertid upphinnas och t. o. m. förbigås af andra, hvilka följt en längre, men kanske säkrare väg… nämligen de som aktat sig för alltför djärfva symboler och endast sökt att insamla så mycket fakta som möjligt eller endast hållit sig till några få principer, hvilka allenast förallmänliga experimentellt uppvisade sakförhållanden.»

35

4.

Att hvarje teoretisk åskådning i sinom tid skall ge rum för andra teorier inskärper också Tigerstedt (J. W. Runeberg 1918 s. 16). Likaså att det händer, att på förhand omfattade teoretiska åskådningar utöfva en mycket menlig inverkan på iakttagelsen och uppfattningen af företeelserna (Vet. Krit. s. 25). I samband härmed må inflickas, att Tigerstedt icke dess mindre och skenbart inkonsekvent gör honnör för teoriernas högre rang och värdighet. En teori, säger han, är »något vida mer» än en sammanfattning af fakta till allmänna lagar; den är ett försök att »återföra de i en naturlag uttryckta företeelserna till deras orsaker»; den syftar till »en mera djupgående tydning», »en föreställning om den verkliga beskaffenheten af härvid försiggående processer» (Vet. krit. ss. 67, 56).
   Men teorierna äro för vetenskapen helt visst något vida mindre än allmänna naturlagar, de äro endast medel till de senare som mål. Teorien är en provisorisk lära om sannolika sammanhang; en klassifikation af en grupp fenomen under en annan grupp fenomen, som för oss äro bättre begripliga. Därtill behäftas i regeln teorierna med illusionen att en sådan tydning uttryckte något mera verkligt: här missledes också Tigerstedt.
   Teoriernas mindre värde ur vetenskapens synpunkt går Tigerstedt likväl fullt med på: »naturforskningens uppgift», skrifver han en gång, »är endast att utröna och fastställa den lagbundna ordningen inom den till sinnevärlden hörande naturen» (Naturforskn. och världsförkl., Sv. L,it. Sällsk. Förh. o. Upps. 19, s.9.). Och i boken Vetenskaplig kritik utmynnar hans granskning af teoriernas betydelse i den upplysta meningen att »en vetenskap avancerat desto längre i ju högre grad hennes innehåll kan uttryckas som fakta eller allmänna lagar» (s. 70).
   Så måste det »vida mer» än beskrifningar af naturförloppen, hvilket Tigerstedt utsagt om  teoriernas systematiserande utläggningar, anses allenast gälla deras omfattande syfte, och

36

tankeprestationen i dem, och den tillfredsställelse teorierna skänka med att påvisa aflägsna sammanhang.
   Men teorier om transcendenta ting — så alla substansteorier — dem böra vi alltid förödmjuka. Också om man vill fatta dem som endast tankeställare, så är det förvisso att föredraga att reda sig utan läror, som anstifta den förmätna tron, att vi med dem nå mera än en enbart relativ kunskap om fenomen och deras förhållanden.

5.

   Kan emellertid vetenskapen helt och hållet undgå att substantialisera skeendet? Är fenomenalismens sträfvan att, särskildt i detta stycke, göra rent hus icke lika utopisk som vissa ifrares äflan att med ett konstgjordt världsspråk i folkens samfärdsel ersätta de naturliga modersmålen?
   Helt visst vill det falla sig svårt att strängt realisera ett betraktelsesätt, som vore fritt från hvar tillsats af substanskonstruktiv beskaffenhet; och hvad som tills dato presterats af kritiskt ren naturvetenskap är endast en ringa början. Men vetenskapen må hålla sig till fenomenalismen som ideal, som norm för forskningsriktningen; och som rättesnöre i synnerhet, när man kunniggör resultaten.
   En medling i konflikten mellan atomistiskt och fenomenalistiskt betraktelsesätt är emellertid värd att eftersträfva. Icke ens Mach vill förvisa begreppet »materie», därest det fattas som arbetsredskap och som en visserligen missvisande men acceptabel bild: »es kann sich nicht darum handeln», skrifver han (Anal. d. Empf. 5 uppl. s. 271), »für den Hand- und Hausgebrauch den vulgären Begriff der Materie, der sich für diesen Zweck instinktiv herausgebildet hat, abzuschaffen». Och lord Kelwin för mångas talan, när han kategoriskt förklarar (enligt L. Poincaré, La Physique moderne, s. 5.): »Det synes mig som om den verkliga innebörden af frågan: förstå vi, eller förstå vi icke ett förhållande i fysiken, vore: kunna vi konstruera oss en motsvarande mekanisk modell? — För min del är jag aldrig tillfreds, så länge jag icke lyckats bilda mig en

37

mekanisk modell af föremålet för mitt studium; om jag lyckas göra mig en mekanisk modell däraf, så förstår jag; om jag icke kan föreställa mig en mekanisk modell däraf, så förstår jag icke.»
Numera lita fysikerna icke så allmänt som förr till mekaniska modeller; snarare begära de elektriska modeller för själfva mekaniken. Men under uttrycklig förutsättning, att den förmenta materien utges för en modell, och aldrig för »verklig beskaffenhet», och håller man i minnet, att tanketing som atommodeller endast vägleda forskningen, men icke återge skeendet som bilder på en film, så kunna dessa begreppsstorheter göra tjänst som låt säga de ställningar, dem kartläggare uppföra för att öfverblicka ett sammanhang. Detta, endast fenomensammanhanget, fastställdt i lagar och formler, utgör forskningens mål; den får nöja sig med en kartläggning, ett orienterande schema; den kommer aldrig att afspegla naturens hela mångfald. Tillfälliga konstruktioner som de anförda ställningarna höra emellertid icke naturen och därför ej heller kartan till. Och kan man komma till rätta med naturliga utsiktspunkter, så är o sådana hjälpställningar farliga lyxartiklar: de locka från den närmaste uppgiften till vidtsväfvande gissningar om ett förvillande fjärran — t. o. m. bortom synranden.
   För utsiktstornens upptagande på den vetenskapliga fenomenkartan kunde det likväl anföras praktiska, s. k. pragmatiska skäl. En karta har endast uppgiften att orientera väl; meridianer m. m., som de geografiska kartorna innehålla, utgöra icke heller annat än kartografernas tillsatser. Hvad mer om de icke återfinnas i den natur man kartlägger; ägnade för våra syften, giltiga och riktiga, äro som meridianerna också de orienterande atomistiska konstruktionerna. De visa oss rätt väg, de tjäna som sanning och verklighet, åtminstone för oss — och någon annan verklighet ha vi icke att eftersträfva.
   Men då kunde hvilka som helst nöjaktigt konsekventa begreppssystem gälla som sanning och verklighet. Den vetenskapliga sanningen blefve enbart konventionell; men hvad vi af den begära är mindre att den bekvämt och bra eller bättre
38

än andra begreppssystem skall tjäna mänskliga syften; utan att den skall utgöra — med beaktande af logikens lagar — den enda möjliga tydningen. Och i denna får man ej inmänga interimskonstruktioner, ej heller andra hjälpbegrepp än ofarliga sådana, som uppenbart ha sin grund i vårt mänskliga själf och därför icke bli uppfattade som attribut vid en verklighet.
   De pragmatiska argumenten förleda likväl emellanåt t. o. m. kunskapskritiker. Så förklarar Rickert (Gr. d. naturw. Begriffsbildung, ss. 247, 658—59): »de naturvetenskapliga begreppen äro icke därigenom sanna, att de afbilda verkligheten, utan därigenom, att de gälla för den. Så snart de göra detta senare, är det icke längre nödvändigt, att de själfva innehålla en verklighet». Ty naturvetenskapen syftade icke till att reproducera verkligheten, utan till att producera en begreppsvärld, som hjälper oss till rätta i verklighetens värld. »Atomen är ingen verklighet, utan en »idé», den är aldrig gifven, utan upptänkt, den existerar icke, men den är giltig med hänsyn till kunskapens mål att uppfånga det oöfverskådliga i ett öfversiktligt begreppssystem.»
   Men fenomenalismen kan icke gå med på en sådan kompromiss (så förödmjukande den än ställer sig för de atomistiska tolkningarna), med mindre dessa atomläror definitivt degraderas till endast vikarierande — och alltid subalterna — biträden.

   En gång när Napoleon förebrådde Laplace, att han icke tagit Vår Herre med i det världssystem han beräknat, säges Laplace ha svarat: jag behöfde icke den hypotesen.
Hypotes är icke det rätta ordet. Olämpligt är det också i fråga om substans och atomer. Ordet postulat vore bättre — det står icke långt från trosartikel. Mest adekvat är utan tvifvel beteckningen fiktion — ifall man finge tala om omedvetna fiktioner. Våra förfäders dogmer: begrepp som vi blifvit vana vid och betrakta som oumbärliga, sjunka till hypoteser och sedan vidare utföre till lutter inbillningsfoster . . .

39

   »Atomistiken är ingen hypotes», skrifver Vaihinger (Philosophie des Als—Ob, s. 449), den är mer och är mindre, den är en fiktion!… Mer än en hypotes — ty ett hjälpbegrepp är vissare än en hypotes och behöfver icke vänta på en empirisk bekräftelse, som kanske ändå icke någonsin är att uppnå; dess visshet hvilar på helt annan grund, icke på sannolikhetskalkyler, utan på det nödvändiga behofvet af ett åskådligt föreställningssätt och på hänsyn till livad begreppet uträttar. — Mindre än en hypotes — ty en fiktion råkar aldrig verkligheten och af ser ej heller att göra det, gör öfver hufvud icke anspråk på objektiv giltighet utan är en produkt af subjektiv nödvändighet och nytta.»
   Fattar man de substantiella föreställningssätten som allenast fiktioner och som en om icke nödvändig, så nyttig forskningens hjälp, då må man lika opåtaldt räkna med substansdelar som man i matematiken räknar med fingerade storheter och irrationella tal. Uppfattningen af skeendet som smådelar i rörelse blir därmed en i fiktiva tecken uttryckt analogi, som förmedlar en samfäld syn på en myckenhet fenomen, hjälper att beräkna och t. o. m. att förutse dem. Vi betrakta ej heller »kraften» som annat än fiktion; men energiprincipen bevaras som ett förträffligt arbetsredskap: den påminner om totalsammanhanget vid isolerade afsnitt af skeendet, men lockar icke längre att tro att »kraften» är dettas »verkliga väsen».
   Om man alltså från atomföreställandet förvisar den metafysiska öfvertron och utvecklar detta betraktelsesätt till enbart en öfverenskommen och metodiskt tjänlig princip, lika menlös som energiprincipen, då må det admitteras. Men endast som en underordnad och hvad beträffar »verkligheten» intet sägande handtlangare; en väl skickad manipulation, men som må hållas borta från hvarje försök till totalsyntes.
   För uppenbara fiktioner är tillträdet hit förbjudet; ledningen, öfversikten, utslaget, slutuppgörelsen, de tillkomma fenomenalismen.
Om denna i en följande uppsats, den sista i denna artikelserie.

_______________________

Naturuppfattningens nydaning.

Af

Rolf Lagerborg.


II.

»Människan är alltings mått; för det som är, att det är; för det som icke är, att det icke är»: denna Protagoras’ snillrika lösen, som kanske med afsikt är mångtydigt uttryckt, kan tjäna också fenomenalismen som ingångsspråk; och som vägledning ett stycke på vägen. Satsen betyder bl. a., att det som förändras långsammare än människors förgängliga släkten, det är för dem ett bestående vara; medan det som förändras hastigare är ett varda allenast. Den inskärper, allmänt taget, att allt hvad vi mena oss veta är relativt till oss själfva, att vi aldrig få tag på ett absolut — och så långt gör läran tillfyllest. Men den upplöser icke uttryckligen också relationspunkten människan i ett förlopp bland förloppen — såsom fenomenalismen fordrade det.
   Men bland exemplaria prisca kan uppletas en annan sentens, som belyser hvad fenomenalismen vill komma till. »Man kan icke två gånger stiga i samma flod», säger Herakleitos den djupsinnige; »det strömmar ständigt nytt vatten till.» »Vi stiga i dessa böljor och vi stiga icke i dem; det är vi och det är icke vi» — icke heller vi själfva äro en varaktig verklighet.
   Denna sinnrika sinnebild uppdagar, fritt tolkad, kvintessensen af fenomenalismens naturuppfattning.
   Att relativistiska uppfattningssätt vinna mark i modern fysik, det har belysts i det föregående med några betecknande fall: substansens förmenta vara förflyktigas till ett

228

varda; massan som rörelsemotstånd visar sig icke vara konstant; mekanikens begrepp och lagar gå mera och mera upp i elektromagnetismens åskådningssätt. »Gränserna plånas ut, råmärkena ryckas upp, naturforskningen vandrar långs radier mot ett stort, enande centrum, där» — skref en gång Gustaf Mattsson i en uppsats om nya rön (Argus 1911: 7) — »materiens och lifvets gåta står löst i enkel runskrift på de vises sten.»
   Märk slutordens stillsamma ironi! — Hoppet att nå något absolut, från hvilket Mattsson diskret tar af stånd, börjar omsider ge vika. Protagoras’ relativitetsuppfattning kommer till sin rätt i fysiken, den kosmiska åtminstone: tid och rum och rörelse fattas som växlande synpunkter och bestämmas ej längre i sig. Man inser att det är meningslöst att t. ex. afhandla rörelsen, utan att denna hänföres till någon viss relationspunkt, som helt visst också den är relativ — fixstjärnor äro ej längre till. Och fenomenalismen betyder en sträfvan att utsträcka dessa synpunkter till tillvaron i dess totalitet, oss människor inbegripna: en dess grundtanke är att något konstant, att annat än relativt förblifvande hållpunkter icke stå oss till buds i denna värld där allt flyter.

1.

Fenomenalismen vill fatta »verkligheten» som en ström af intryck och föreställningar, men upptäcker intet därbortom som ett bestående vara; och den fordrar att dessa intryck och föreställningar må erkännas som den grund en erfarenhetskunskap bör bygga på. Ty de äro det urspungligen gifna, medan »yttervärlden» och »tingen» och det vi tillägga dem äro en sekundär tydning af sinnesintryck i samverkan. De som icke gå in på detta, utan betrakta de medvetna intrycken som något af mindre verklighetsvärde och som endast »tecken» på »tingen», de göra som mannen i folksagan, som sågade af den gren i trädet på hvilken kan själf satt. Ty det enda fäste vår naturkunskap har är just dessa medvetna intryck, kontrollerade genom hvarandra.

229

   Vedersakare invända, att en forskning på sådan grund mynnar ut i idel förnekelse eller förrinner i hvad som är föga bättre: en skeptisk subjektivism, som icke erkänner annat som en tillvarosverklighet än mänskliga varelsers intryck.
   Men att hålla sig till dessa intryck och förvisa från vetenskapen en okänd varaktig »verklighet», det innebär icke att påstå att någonting annat än dessa intryck, att den s. k. yttervärlden — som vi korrektast beteckna som det fysikaliska skeendet — alls icke vore till. Utan det innebär endast, att detta fysikaliska skeende, sådant det är oss tillgängligt, hämtar sina egenskaper från mänskliga   sinnens intryck och i vetenskapen måste beskrifvas i funktion af dessa intryck som föreställningsinnehåll. Att det exempelvis icke finnes något som vore hårdt eller  mjukt eller varmt eller  kallt eller stort eller litet o. s. v., om icke i vår föreställning; utan att de anförda egenskaperna uppkomma först med vår uppfattning: att allt vi tilldela »tingen» må utläggas som våra upplefvelser. På grund af en illusion, som ofvan (F. T. 1920 I s. 146, 149) visats bero på våra sinnens olika utsago, tilltro vi en yttervärld och s. k. fysiska ting en mera pålitlig verklighet än  de intryck vi  anse utgöra endast modifikationer i jaget och »tecken» och bilder af »tingen». Men vi böra alls icke tala om förblifvande »ting» eller om en »yttervärld» med bestående kvaliteter, utan endast om  förändringar i skeendets ständiga flöde.
Fenomenalismen förvränges därför, förväxlas med solipsism, om man gör den saker till meningen, att något s. k. fysiskt, att något annat än medvetna företeelser, öfver hufvud ej kunde erkännas. Däremot eliminerar en fenomenalistisk naturuppfattning den traditionella begreppsmotsättningen mellan fysiskt och psykiskt. Är nämligen allt fenomen, och kunna vi aldrig tränga till något annat än medveten upplefvelse, så ha vi ej skäl att uppdela tillvaron i de anförda kategorierna. Ty det är ju samma skeende vi på grund af olika sinnens tolkning betrakta som psykiskt och fysiskt: så äro ljud och luftvågrörelse endast olika sin-

230

nessynpunkter på ett och samma förlopp. Kalla vi ljudet ett psykiskt »tecken» som motsättning till vågrörelsen, som vore fysisk »verklighet», så glömma vi att också den sistnämnda är oss gifven som sinnesintryck, alltså också som »tecken»; att allt hvad vi kalla »verklighet» på grund af denna begreppsmotsättning, om vi hålla oss till densamma, borde betraktas som »sken»: den är relativ till våra sinnen. Distinktionen sken och verklighet, liksom den mellan psykiskt och fysiskt och därmed väsensskillnaden mellan en inre värld och en yttervärld, blir för ett fenomenalistiskt betraktelsesätt meningslös, och missvisande: det är en godtycklig tydning, som icke duger till grundval för den vetenskapliga världsbilden, mer än låt säga beteckningar som uppåt och nedåt konstituera en giltig tudelning på vårt jordklot i världsalltet.
   I fråga om den samfällda erfarenheten få vi alltnog icke införa uppenbart relativa synpunkter, låt vara att vi i praktiken kunna frånse från totalsammanhanget och undersöka upplefvelserna som föremål för fysiken och för psykologien. Men härvid böra vi taga afstånd från dem af våra begreppsbilder hvilka omforma skeendet, akta oss att beteckna de fenomen vi behandla som yttre eller inre, som fysiska eller psykiska; ersätta denna antinomi med de oförgripliga uttrycken fysikaliskt och psykologiskt, hvilka endast hänföra sig till vetenskapliga discipliner; alltid utlägga fenomenen såsom de enklast te sig: som förändringar eller förlopp i ett lagbundet sammanhang.
   Det fysikaliska skeendet kan icke erbjuda annan kunskap än en projektion från vårt föreställande; vi uppdela i metodiskt syfte denna empiriska verklighet i enklare förlopp, utan att härvid falla för att fördubbla denna verklighet i fysiska och psykiska grundelement. Liksom allt i vår erfarenhet är ej heller det »fysiska», inbegripet vårt »fysiska» jag, gifvet som annat än intryckskomplexer: »tingen» och likaså jaget äro utvalda afsnitt af skeendet, äro förlopp som sammanlöpa i en tillfällig relationspunkt — »människan är måttet för vara och icke vara».              

231

Så långt är denna fenomenalismens kritiska naturuppfattning tämligen enkel att följa; men här stöta vi på en svårighet, som afskräckt icke så få. Ty jaget som relationspunkt måste också betraktas som fenomen: vi bli vid närmare tillsyn tvungna att tillika sätta i fråga den fasta punkt vi förmena oss äga i vårt fattande jag — det är tillfälligt och föränderligt och icke djupare verkligt och visst än fenomenen öfver hufvud.

2.

   Åter en paradox, skall mer än en läsare mena. Och denna gång den värsta: också om man kan gå in på, att skeendet närmast bör utläggas som en räcka af fenomen, så måste  ju dessa  uppfattas af ett eller annat väsen; en företeelse måste te sig för någon, det ligger i dess begrepp. Ett jag som subjekt är därmed gifvet, som mera än fenomen, som en fattande och tänkande varelse, för hvilken förloppen-intrycken utgöra kunskapsobjektet. — Om fenomenalismen förnekar detta jag bortom fenomenen, så skjuter den öfver målet: tänk, att det finns filosofer, har Kroman en gång skämtat (Taenke- og Sjaelelaere,  5. uppl. 1914, s. 126), som tro att de kunna  föreställa sig »fornemmelser,  som ikke fornemmes af nogen, følelser som ikke føles af nogen, en tandpine som ikke er tandpine hos nogen, men lever hen paa egen haand i verden, maaske som tandpine hos sig selv.»… »Likesom ingen kan løpe fra sin egen ryg, hvorledes han end snur og vender sig», tillägger  Richard Eriksen till den anförda spydigheten (Sjaelen og Videnskapen 1918), »saaledes kan heller ingen løpe fra det subjekt-jeg, hvorfra han betragter sig selv som »mig» eller sine oplevelser som »mine».
   Här strandar, menar man fenomenalismen: subjektsjaget står ej att bortförklara, att förvisa till fenomenen.
   Den uppgiften är nog rätt ansträngande, men icke omöjlig att klara. Tilltron till jaget-subjektet som något bortom fenomenen är dessutom så inrotad, att författaren nödgas

232

stå risken af en kanske för utdragen utvikning: en granskning af hvad vi kunna veta om jaget och främst af huru vi erfara och — icke erfara det.

   Är »jaget» gifvet som något ursprungligt och som ett säreget jagmedvetande? Eller vore väl detta jagmedvetande endast ett sekundärt förvärf, resulterande af andra och enklare förnimmelser och föreställningar? — Sekel efter sekel betraktade man det hvita ljuset som ett och odelbart; så kom Newton och prismat och denna hvithet blef upplöst i alla regnbågens färger. Sekel efter sekel betraktade man vattnet som ett enkelt element; så kom upptäckten af vätet, och det förmenta grundämnet vatten upplöstes i väte och syre. Den elementära ursprungligheten hade i båda fallen varit en illusion. — Sedan Hume gror insikten att detsamma är förhållandet med vår uppfattning af jaget.
   När vårt medvetna lif begynner — hos barnet och då vi väckas från en djup och drömfri sömn — är det första vi erfara icke ett jag, utan en obestämd lifskänsla, som är sammanväfd af ofullgångna, icke lokaliserade organförnimmelser, en känsla af ett befinnande, men icke af mitt befinnande. Och det kan emellanåt dröja en stund, innan dessa att börja med opersonliga intryck samlas och hänföras till ett jag — och det dröjer för spädbarnet säkert månader, innan det lär att skilja mellan jaget och icke-jaget. Det som härvid vägleder det, är samverkande intryck: när barnet känner på icke-jaget
(t. ex. vaggan och skallran) blir däraf endast ett känselintryck, medan det finnes andra föremål
(t. ex. barnets hand och fot), som när de beröras på samma vis ge upphof också till passiva intryck — vi vuxna förstå detta bäst om vi minnas, huru förfrusna finger te sig när vi känna på dem, nämligen som något främmande, som icke hör med till vårt jag. — Endast i mån af att intryck förknippas, uppfatta vi vårt jag som en enhet för sig; jaget är sålunda icke något ursprungligt och enkelt gifvet.
   Vore emellertid jagmedvetandet mer än ett fenomen som

233

andra och något som uppbär dessa andra, så borde det, utom ursprungligt och säreget, vara något konstant, ständigt identiskt och ständigt med vid det öfriga växlande medvetenhetsinnehållet. Men icke heller detta slår till. Våra intryck och föreställningar äro icke nödvändigtvis bundna vid ett allestädesnärvarande jagmedvetande, låt vara att detta inställer sig vid ett mångtal af våra upplefvelser; vi slippa likväl dess enträgna sällskap, t. ex. hvar gång vi upptagas af en spännande verksamhet: det förnimmes såsom att vakna, när vi från ett intresse, som absorberat oss helt, vända  igen till det invanda och återfinna förknippningen med fenomenkomplexen vårt jag. — Sålunda är vårt jagmedvetande intermittent sin kos; och måhända äro vi lyckligast i de stunder vi slippa det.
   Icke heller är detta vårt jagmedvetande något konstant sig likt: det växlar, det förvandlas, när någon dominerande lifsvana, någon väsentlig intrycksförknippning grundligen förändras. Så framför allt när den anförda lifskänslan genomgripande rubbas — denna utgör alltid en hufvudådra i det medvetna lifvets ström, den är som en generalbas, visserligen föränderlig, men ändå relativt entonig — då händer det att vår jaguppfattning förändrar sig ända därhän, att vi betvifla eller förneka, alls icke äro medvetna af vår egen identitet. Mest utpägladt framträder detta i fall af dubbelpersonlighet, mer eller mindre sjukliga, då två eller flere jagkomplexer alternera i ens medvetna lif och man vid det ena jagmedvetandet icke vet af det andras upplefvelser. I talrika variationer kan en lindrig sådan personlighetsklyfning hemsöka en vid lifskonflikter, lidelser, utmattningstillstånd: vid återvunnen besinning kan man tycka sig hysa tvänne jag, af hvilka det ena ser ned på det andra. Den hypnotiska suggestionen bjuder andra exempel; likaså hysterien. Svindlarehögstaplare, diktare och sceniska konstnärer kunna gå upp i fantasigestalter, utbyta sitt normala jag mot dessa själfsuggestionens — och det händer att det normala jaget hvarken förstår eller svarar för hvad det senare låter sig gå till. Att redan en förälskelse eller en religiös pånyttfödelse

234

omlägger människors väsen, totalt orienterar om deras jag, torde alla bevittnat; hon eller han är »som förbytt», har »blifvit en annan människa», heter det i sådana fall; och också den det gäller känner sig som en annan, vill icke tro på sin förra varelse.
   Lika i grund förändras jaget hos en och hvar under lifvets lopp, om detta än fortskrider småningom och därför ej kommer att sticka af i förhållande till det som bevaras. Paulhan har uppkastat tanken, att jaget bestode af aflagringar, olika på olika djup, rester af gångna utvecklingsskeden; och Foster, en engelsk människokännare och berömd fysiolog (anförd af Herzen, Cerveau etc., 1887, s. 286), har framställt det tänkvärda påståendet, att »en människa under loppet af ett långt lif kan hysa många personligheter efter hvarandra, som äro så olika inbördes, att om hvarje dylikt skede i ens lif kunde inkarnera sig i en individ och man sedan sammanförde dessa herrar, de skulle bilda ett så heterogent sällskap, att de tvärt skulle råka i gräl, skulle förakta hvarandra och skiljas åt, så fort de kunde, utan den ringaste lust att vidare råkas».

Redan dessa flyktiga stickprof borde låta en inse, att vi äro medvetna om vårt jag allenast såsom vi synas oss; och att vi erfara »jaget», såsom allt hvad vi erfara, allenast som fenomen, icke som ett bortom desamma. I grunden är vår jaguppfattning så ytterst litet att lita på, att andra ibland veta bättre besked om vårt eget innersta väsen…
   Här reser sig emellertid invändningen, att det anförda endast gäller uppfattningen af vårt jag som personlighet; men denna växlande själfuppfattning är något annat än jagmedvetandet, än vissheten om ett jag såsom bärare af de medvetna företeelserna. Det konkreta personliga själfvet och vårt medvetande om detsamma må växla till oigenkännlighet, men insikten om vårt jag som subjekt, den vore ofrånkomlig och ett grundfaktum vid det medvetna lifvet — så snart som dettas intryck och föreställningar fattas som mina intryck och föreställningar.

235

   Må vi pröfva det skenbart plausibla inkastet. Säger man t. ex. »jag ser det och det», så innebär detta en relation mellan för det första det sedda, för det andra seendet, för det tredje en fenomengrupp, som fattas som mitt jag. Försiggick icke en sådan förknippning af dessa olika medvetenhetsinnehåll, så skulle seendet och det sedda ej hänföras till ett jag. Sålunda bildar jagmomentet, intryckens fattning som mina intryck, för analysen icke ett med desamma; det är en tanke som kommer till. Och det gör den ju långtifrån alltid; vi tänka ej »jag» i hvarje nu, låt vara att jagtanken oaflåtligt, åtminstone glimtvis återkommer och mindre varierar än andra moment i företeelsernas flöde. En jagets identitet förnimmes för öfrigt lika litet som någon annan identitet — det enda vi konstatera är likhet mellan intryck. Vår visshet om ett bärande jag är en slutsats vi göra, utan att göra oss reda därför, en s. k. intuition: när det och det förnimmes är en viss lifskänsla med, när det och det andra förnimmes, är en liknande lifskänsla med (ty intryck af vegetativa processer samt af känsel och tryck, de äro med ofrånkomligt): alltså uppbäres det vi förnimma af samma lefvande varelse. Jagmedvetandets visshet är sålunda ytterst lifskänslans visshet, amalgamerad  med tankevanan att utlägga lefvande varelsers handlingar som verksamhet af ett subjekt. Därtill kommer att tanken på jaget så ofta håller sig framme: den utgör ju det centrala i vår onda natur, den tränger sig på ideligen och i relativt lika gestaltning, i motsats mot den ständiga växlingen i det öf-riga medvetenhetsinnehållet. Instinkten, själfuppehållelsen, alltså vitala intressen, som ju ligga till grund för hvarje tro, förleda att uppfatta detta jag som förmer än andra intryck — det praktiska lifvets nödtvång förrycker som vanligt vårt omdöme. Så blir denna jagtanke mera betrodd än detta öfriga medvetenhetsinnehåll — och så upphöjer man ett medvetenhetsinnehåll till bärande och bestående grund för andra medvetenhetsinnehåll.
   Om i stället för lifskänsla och vissa känselförnimmelser (de intryck som främst gestalta ens jag) ett färgintryck skulle uppträda jämförelsevis konstant, medan andra, stän-

236

digt växlande intryck, t. ex. af lukt och smak, skulle sälla sig till detta grundintryck; då skulle — tror Condillac om den bildstod han vill begåfva med sinne efter sinne (Traité des sensations, Oeuvres 1798 II s. 164) — då skulle det tyckas som om en färg bar upp både smaken och lukten. Om grundförnimmelsen vore lukten, så gällde mutatis mutandis detsamma. »Ty det tillstånd, i hvilket bildstoden alltid känner igen sig, måste tyckas den som dess jag, som subjektet för de förändringar, af hvilka den är mäktig.» — När vi undra öfver det jag, som synes bestå, medan
öfriga förnimmelser växla, och som ideligen återkommer i vårt tänkande och vårt tal; »när vi betrakta detta jag», skrifver Taine (De l’intelligence II 187), »så låta vi lura oss af språket; vi glömma att jagets permanenta närvaro är skenbar, att om jaget förefaller att alltid vara tillstädes, så är det emedan jagtanken beständigt återuppträder; vi glömma … att de inre förloppen utgöra hela jagets varelse, att detta väsen är ett lån, som afsnöres genom en fiktion; vi glömma dess sammanhang med tillvaron i öfrigt och att det icke är något i sig och för sig. Frigöra vi oss icke från denna villfarelse med hjälp af sträng analys, så skatta vi åt den metafysiska illusionen att i jaget se ett varaktigt något för sig, oberoende af de medvetna former det antager och med förmåga att fortlefva också efter det den serie former, hvari det uppträdt och af hvilka man bildat det, för svunnit.» — Och höra vi ännu en märkesman af den empiriskt-kritiska riktningen: »söker man gripa jagmedvetandet» förklarar professor Gadelius, (Tro och öfvertro II s. 302) »så faller det sönder i tusen smådelar, blir stoft i ens händer, och söker man i detta stoft af sensationer och minnen efter något liknande en själflysande pärla, en enhetlig monad, så blir man till sist besviken. Med skäl har den uppfattning gjorts gällande att jagmedvetandet blott är en summa af relativt konstanta förnimmelser, organsensationer och minnen. Tack vare denna beständiga delegation af psykiska element förnimma vi en personlig enhetskänsla trots alla flyktiga tankar och hugskott och allt kommande och gående af mera efemär art.

237

Visserligen är personlighetskänslan blott samordnad med själsverksamheten i öfrigt, men dess centrala och oföränderliga natur ger åt denna relation af samtidighet ett sken af kausalförhållande.»
   Dessa i all sin knapphet uttömmande och (frånsedt en omtvistlig vändning hos Taine) förträffliga karakteristiker — skola de lyckas öfvertyga de många som tro, att vi erfara »jaget» mer visst än allt annat, att vi här nå kontakt med det absoluta, att den Descarteska tesen Cogito, ergo sum (jag tänker, således är jag till) förmedlar en pålitlig insikt och hör till »de stora och eviga sanningar, som utgöra mänsklighetens gemensamma oförytterliga tillhörighet» (Tigerstedt, Vet. krit. s. 18)? — Det är knappast att vänta, då t. o. m. bland agnostiker jaget-subjektet medtages i den vetenskapliga världsbilden som ett ovedersägligt empiriskt faktum.
   Men denna mening kan icke förenas med en agnostisk totalsyn. — Detta jämte tankefelet i den Descarteska slutsatsen må uppvisas med en efterpröfning, af hvad erfarenheten bjuder till premiss för logikens postulat om jaget som subjekt.

3.

   Och härvid märka vi utan svårighet, att, huru man än rannsakar erfarenheten, subjektsjaget ej står att infånga: det förbytes, när det skall iakttagas i objekt för ens fattning. Vi erfara icke jaget som jag, utan allenast som mig.
   Och det kan icke vara annorlunda: det vi erfara är endast en ström af fenomen, i hvilken analysen af gränsar enheter för att lättare följa med strömmens bukter; dessa för sig betraktade stycken aflösa hvarandra eller gå öfver i hvarandra, förknippa sig passivt eller förefalla att riktas (i det att de äro åtföljda af vissa motoriska intryck) af — andra intryckskomplexer; men någon eller något, som förknippar och riktar, det kan man icke bli varse. Vi postulera ett sådant subjektsjag, men vi söka förgäfves ertappa det; vi endast tänka en sådan agent och hänföra det öfriga medvetenhetsinnehållet till denne någon som tänker.

238

   Men vi kunna ej sätta likhetstecken mellan detta endast tänkta subjekt och de jagfenomen vi erfara. Och tro vi oss, när vi påstå »jag tänker», ha tag på jaget-subjektet, så se vi ej, att vi härvid endast sammanknyta två fenomen — företeelsen »jag» och företeelsen »tänker» — hvilka icke äro gifna som annat än objekt. Det enda vi härvid erfara är att en tanke uppträder i sammanhang med en annan; men vi erfara icke den samhörighet, som satsen »jag tänker» åsyftar, nämligen detta jag som subjekt, som något som står bakom tänkandet.
   Det subjektsjag vi därvid införa är ett,derivat af vår själfuppfattning, en logisk konstruktion, en fiktion som — »materien»; ett öfverflyttande af jagfenomenen, af objektsföreställningen »mig», i subjektscasus — och därmed i transcendens.
   Vi ha därför ingen empirisk rätt att uttala ett »jag tänker»; vi erfara endast att en tanke är till. Satsen »jag tänker, alltså är jag till», som menats vara all visshets grund, utgår från en premiss, som okritiskt sammanslår två begrepp: det som tänker och jaget. Tesen i fråga är vunnen som en vanlig syllogism, där öfversatsen bör lyda: »det som tänker är till»; men där undersatsen »jag tänker», är i samma behof af bevis som slutsatsen »jag är till». Descartes begår ett logiskt språng, när han sammanslår öfver- och undersats, identifierar det som tänker med jagerfarenheten: i längtan till någon hållpunkt för sin själsmetafysik ser den inbitne tviflaren icke, att denna hans sista förtviflade utväg är ett dödssprång, ett sannskyldigt salto mortale.
   För räddande af postulatet om ett bärande bortre jag ha åtskilliga filosofer menat sig kunna åberopa enhetligheten och sammanhanget i det medvetna lifvet. Men bortom denna enhetlighet behöfver icke ett jag fingeras som en mystisk konstant: ity att den anförda enheten blir fullt tillräckligt begriplig i ljuset af dess betingelser, af de andra lifsfenomenens kontinuitet och enhetlighet. Och hvad man än annat vill leda ut om ett något bortom fenomenen, som fattar och förenhetligar dem, så räcka inga premisser till att göra ett sådant postuleradt subjekt till ett mänskligt och

239

»själiskt» väsen — ej mera än vi ha premisser att sluta att ett postuleradt yttre substrat, där skeendet menas försiggå, vore substans och »materie».

   Att på grund af begreppet om ett subjekt tro sig kunna utleda något om subjektets väsen och verklighet, detta logiska öfvergrepp (och i samband därmed den Descarteska satsen) har tillbakavisats af Kant, och det en gång för alla. Han indelar våra tankegångar bl. a. i »Erläuterungsurteile» eller analytiska omdömen, som endast analysera, klargöra begreppens innehåll, men icke lägga någonting till som icke låg i begreppen; och i »Erweiterungsurteile» eller syntetiska omdömen, hvilka utvidga erfarenheten, bringa i dagen annat än hvad i begreppen för sig var gifvet. Satsen cogito ergo sum vore nu enligt Kant (Kritik d. rein. Vern.; transcendentale Dialektik II, l,: von den Paralogismen d. rein. Vern.; utförligare i senare upplagor; citaten enligt S. W. ed. Rosenkranz II s. 285, 320, 791) ett analytiskt omdöme, i grunden en tautologi, i det att redan cogito innebär sum cogitans: ty sum, jag är till, är något som redan är gifvet i cogito, jag tänker.   Om den anförda satsen tyckes afslöja mera, så är det för att jagbegreppet, på grund af en dialektisk förväxling, en sophisma figurae dictionis, i slutsatsen tillägges annat och mera än hvad som fanns i premissen, nämligen utan skäl poneras som ett enhetligt och varaktigt väsen.
   Och Kant säger grundligt ifrån (a. a. ss. 787, 789, 274, 320) om denna paralogism, som insmusslar ett metafysiskt innehåll i hvad som är en logisk funktion, hvilken icke ger tänkandet kunskap om något som helst föremål, ej heller om mig själf såsom föremål. »Den logiska analysen af tänkandet öfver hufvud blir falskeligen tagen för en metafysisk bestämning af ett tänkandets objekt.» Men detta är «en sofistikation, icke af människor, utan af det rena förnuftet själft, en paralogism, från hvilken också den visaste har svårt att göra sig fri och som åter och åter drifver gäck med honom». Ty »ingenting är naturligare och mera förledande än

240

att taga enheten i tankarnas syntes för en iakttagen enhet hos dessa tankars subjekt. Man kunde kalla detta sken en subreption af det hypostaserade medvetandet.»
   Klarare besked kan man icke begära. Till yttermera visso försäkrar Kant (a. a. ss. 319, 278), att vi icke kunna tillägga jaget och själen ens samma grad af bestående vara som vi tilltro en bit materie — ty från ett naket förståndsbegrepp kan icke slutas någonting alls om enhetligheten och varaktigheten af ett tänkt subjekt. »Med detta jag eller han eller det (tinget), som tänker, inför man endast en föreställning om ett transcendentalt subjekt = X … om hvilket vi aldrig kunna äga det ringaste begrepp och kring hvilket vi därför kretsa i en beständig cirkel.»

4.

   Så långt det rena förnuftets målsman. — Afstå vi från subjektsföreställandet, så icke blott gå vi fria från den väsensskillnad man gör mellan »jaget» och öfriga fenomen, utan vi slippa tillika motsättningen mellan en absolut »verklighet» och subjektets förtolkning däraf. Subjektet är ett skolastiskt begrepp, en föreställning man inför som korrelat till kunskapsobjektet — man utlägger intryck och föreställningar enligt detta begreppsschema, inordnar, bearbetar, gör kunskap af dem på detta sätt. Men att en sådan motsättning ej är något att hålla på, det framgår redan af faktum att schemat icke kan genomföras: »Naar vi skelne mellem Subjekt og Objekt i vor Erkendelse», betygar bl. a. Høffding (Filos. probl. 1902 s. 50), er det i Virkeligheden et objektivt bestemt Subjekt (So) vi stille i Modsaetning til et subjektivt bestemt Objekt (Os).» — Lämna vi nu bort denna indelning i subjekt och objekt, så är detta icke en abstraktion från den primärt gifna erfarenheten, utan tvärtom att utelämna en sekundär abstraktion och förbli vid det ursprungligen gifna. »Ursprungligen är nämligen föreställningen om ett föremål ett med detta själft», konstaterar också Wundt (Logik I 5); först en senare tillkommen reflexion skiljer mellan föremålet och den subjektiva bilden, d. ä. mellan »objek-

241

tiv verklighet» och ett subjektivt intryckens sken. Men det är en sekundär konstruktion (jmf t. ex. F. T. 1920 I s. 149); gifvet är endast »skenet». Och där olika sinnen ge stridiga utslag, få vi ej fatta ett eller annat som kongruent med »tingen» själfva; här strida icke en objektiv »verklighet» och ett subjektivt »sken», utan allenast två föreställningssätt med upphof i olika sinnen.
   Därför må man med fenomenalismen i vetenskapen taga ut steget och — taga »skenet» som   »verklighet»: hålla sig till detta »sken», till intrycken bragta i samstämmighet, till tillvaron sådan den ter sig. När t. ex. ett bokband vid dager tett sig rödt, men ter sig svart i skymningen, då är det denna gång svart; vissa verklighetsmoment ha förändrats, verkligheten är nu en annan. Att i stället för att godtaga denna verklighet, nöjande sig med att utreda betingelserna därför, fattande all verklighet, så som den är oss gifven, som ett varda, ett skeende; att i stället för denna växlande verklighet (som är »objektiv», allmängiltig, så snart man, med fysiken som mönster, har borträknat upptagningsapparaters, d. ä. människornas och sinnenas, säregenheter och olika utslag) söka en eller annan mera »verklig» beskaffenhet hos de förment bestående »tingen»; att t. ex. påstå såsom redan Demokritos, att det, som tyckes sött eller bäskt, i verkligheten var ingendera, utan en samling atomer: det innebär intet annat än att fika efter »tinget i sig» — och att vanställa vetenskapen med ett i system satt vanföreställande (jfr. F. T. 1920 I ss. 150—52). Bortom intrycken kan man ej komma; men väl kan man lämna därhän detta bortre för sig bestående vara, som utgör subjekt-objektschemats själfförvållade plåga.

   Att frigöra sig från det vedertagna subjekt-objektföreställandet faller sig emellertid svårt; och det är kanske än svårare att utlägga intrycken utan subjekt än det varit att fatta dem med frånseende från en substans som deras förmenta verkliga vara. När vi antaga en sådan substans, på grund af


242

syn- och käuselintrycks dominerande roll för vår uppfattning, och när vi på grund af
jagföreställandets frekvens och centrala betydelse antaga ett subjekts jag eller ett medvetande bortom medvetenhetsinnehållet, då snärjas vi i en och samma fatala illusion: den hypostasering af allmänbegrepp, hvilken ofvan beskrifvits som vårt tänkandes arfsynd (F. T. 1920 I s. 48).
   Ty liksom »materien» äro »jaget» och »medvetandet» sammelbegrepp, abstraktioner, hvilka man realiserar till något som äger tillvaro också utan de intryck och föreställningar, af hvilka begreppen uppkommit. Men bortom intryck och föreställningar och som något annat än dessa är »medvetandet» ej till, mera än låt säga elden, när det icke brinner. På samma sätt med jaget-subjektet: man abstraherar en entitet af de gifna jag-fenomenen, ett tingbegrepp af upplefvelsers relativt enhetliga sammanhang; och ställer så denna »substantia cogitans» — ett ord af Descartes, som blottställer honom — som bärkraft bortom det medvetenhetsinnehåll, som är det enda vi erfara. Också där man vill fatta »medvetandet» som närmast endast en verksamhet — på grund af den aktivitetskänsla, d. ä. de motoriska intryck, som i regeln äro med vid allt vårt medvetna lif — där insmyger man likafullt, med stöd af en malplacerad logik, subjektet som ett bortom: ett agens, som utöfvar aktiviteten, ett percipiens som motsättning till dess perceptum. — Animismen, som spökar i kraftbegreppet, visar sig här vid full vigör.
   Nog af, liksom substansen fingeras som fenomenens bärande upphof, så fingera vi »medvetandet» och bortom det ett subjekt i fenomenens andra ända: vi erfara ingendera af dessa förmenta substrat, de äro båda fiktioner, begrepp man tänker till. Man menar sig tvungen att sluta till en sådan begynnelse och ända; fenomenen »kunna ju ej sväfva i luften», det måste tänkas ett fäste för dem. Och då man tänker sig tillvaron enligt schemat fysiskt och psykiskt, bli de fasta punkterna två: en yttre i en »materie», fenomenens grund och upphof, och en inre i ett »medvetande», där fenomenen utmynna.

243

   Men i stället för att på detta sätt spänna ut fenomenen mellan två absoluta punkter, det yttre substratet och det inre subjektet — eller där det är fråga om föreställningar (således fenomen, dem sinnena icke direkt förmedla) haka upp dem vid subjektet allena — böra vi tänka »materien» och »medvetandet» såsom de äro gifna, alltså som ett fenomensammanhang; och minnas att subjektet är jagfenomenens samfäldhet, i en förklädnad som lyser med från logiken lånta fjädrar; en hypostasering af intryck, som ofta komma igen till ett för sig bestående X-väsen.
   Den vetenskapliga framställningen har att beskrifva det mindre kända med det mer mångsidigt kända; men inför man som förklaringsgrund ett postuleradt subjekt, så handlar man tvärtom: föredrar att beskrifva med ett X bortom erfarenheten framom med det empiriskt gifna. Att af pronominet »jag», detta »på innehåll alldeles tomma uttryck» (Kant a. a. ss. 278,  286), göra ett sådant bortre subjekt, det påminner om ett förfarande af antikens eristiker, hvilka upphöjde verbet »är», där det stod som kopula mellan två intryck, alltså endast som uttryck för en tillfällig relation, till belägg för ett bestående vara. — Vi kunna icke utmönstra alla försåtliga ord; och lika litet vi afstå från att bruka kopulan »är», för att densamma vantolkats, lika litet behöfva vi undvika ordet »jag», t. ex. omskrifva satsen »jag tänker» med låt säga »det tänkes» eller »en tanke uppträder».   Korrektast vore att utelämna allt hvad subjektsting heter, utbyta verbens modus från aktivum till passivum; men det blefve alltför besvärligt, så lyckligt det än befordrade en fenomenalistisk naturuppfattning. Begrepp som »själ» och »materie», hvilka lätt bli slagord, som fattas som en »förklaring», för dem må vi alltid se upp; men ljud- och bokstafsförbindelsen »jag» kan godt tills vidare brukas som ett öfverenskommet talesätt, ett likgiligt led i satsen; likväl med citationstecken, där en vantydning kan befaras, där sammanhanget ger anledning att tro att ordet vittnar om annat än en relation mellan företeelser.
244

5.

   Att upplösa all »verklighet» i en serie relationssammanhang, där ej ens det medvetna »jaget» är mer än en relativ hållpunkt: denna relativistiska grundsyn skall ständigt ånyo uppkalla inkast, just emedan den upphäfver vedertagna begreppsschemata och därmed åtskillig inbillad kunskap, som betraktats som välfången vinning. — Så utlåter sig Windelband (Preludier, svensk öfv. 1915 s. 208—09): »relativismen är den nödvändiga konsekvensen af en rent empirisk uppfattning»… Den härstammar från sofisterna; »och alla dess senare framställningsformer, såsom encyklopedisternas lära eller den moderna positivismen och pragmatismen äro blott nya fattningar eller tidsenligt afpassade kopior af det protagoreiska »människan är alltings mått». Den sistnämnda satsen vill Windelband tyda som afsågs med »människan» individen: som förnekelse af allt allmängiltigt, godtycke i stället för vetenskap, anarki i vår verklighetsuppfattning, tvifvel i stället för bindande visshet. Och därför förifrar sig Windelband till följande invektiv: »relativismen är den blaserades filosofi, hans som icke längre tror på någonting; eller storstadsgaminens, som axelryckande gör oblyga kvickheter om allting och som endast finner det riktigt att i dag säga ett, i morgon ett annat.»
   Men frånsedt dylika elaka utbrott af en sårad lifsöfvertygelse, åberopa ett mångtal forskare mot fenomenalismens relativism dess nackdelar i praktiken. Man säger att en grundsyn som denna, utom att den fordrar en skolning, som lägger beslag på för mycken kraft, blir obekväm vid arbetet och därför måste bli ofruktbar. Må filosofer, hvilka gå fåfänga, förströ sig med en begreppskritik, som ställer all vår kunskap på hufvudet; naturforskaren har ej tid därtill: och därför skall fenomenalismens naturuppfattning aldrig tränga igenom — eller hastigt ånyo utträngas i systemens täflan om tillvaron.
   Men detsamma kunde ju invändas mot de fysikaliska relativitetsteorier, som nu gå segrande fram. Och i praktiken blir

245

fenomenalismen alldeles icke så invecklad som det på afstånd ter sig. Den bereder tvärtom en förenkling: den förenhetligar kunskapen, putsande undan spindelnät af förkonstlingar och fiktioner, hvilka ursprungligen anlagts för att lättare uppmäta skeendet, men som till slut endast tillslöja det som man önskat förklara.
   Ty icke är det fenomenalismen som djärfves spinna natursammanhanget enbart ur mänskliga tankeformer, såsom man envist håller före, emedan denna naturuppfattning utgår från och icke går utöfver tillvarons tolkning som intrycksförändringar, sådan den empiriskt är gifven. Snarare minskar fenomenalismen de alltid inadekvata begreppens andel i skeendets utläggning: motsättningar som »själ» och »materie»: intryckens »sken» och »tingens» verklighet, afslöjas som fiktiva. Fenomen man betraktat som subjektiva, t. ex. färg och doft, förläggas icke längre som »tecken» enbart till ett subjekt; de föras till samma kategori som »tingen» och alla intryck: till ett sammanhang af förlopp. »Jaget» blir endast en punkt, där, om uttrycket tillåtes, skeendets linjer tillfälligt korsas; att »jag» förnimmer t. ex. ljus betyder (jfr Mach, Analyse d. Empf. 5. uppl. 1902, s. 19) att vissa naturförlopp ingå en förknippning med vissa andra. När »jag» ej längre förnimmer ljus, så uppträda förloppen ej längre i den angifna förknippningen; när »jag» ej längre är till är endast en relationspunkt borta, ett led bland andra i verklighetssammanhanget; men liknande förlopp äga rum likafullt, bli verklighet för andra sinnesbegåfvade.
   Och låt vara att fenomenalismen vägrar att erkänna annat än erfarenheten och därför icke tar befattning med skeendet annat än i funktion af intrycksförändringar, så inskränker denna begränsning af verkligheten icke, såsom man menat, naturvetenskapens uppgift till enbart psykologi. Området, natursammanhanget, är gemensamt för psykologien och fysiken; endast forskningens riktning skiljer dem. Den fysikaliska synpunkten, som söker följa naturförloppen, med frånseende från att de angöra oss människor som relationspunkt, förblir oförkränkt i sin rätt; den korrigeras allenast med psy-

246

kologisk kritik och får afstå från sina anspråk att ensam tyda tillvaron.
   Men psykologiens pretentioner att spela herre på täppan få likaså maka åt sig. I det att fenomenalismen följdriktigt eliminerar det onödiga begreppsparet fysiskt och psykiskt, har den ej längre skäl att t. ex. säga, såsom en gång Du Bois Reymond i sitt Ignorabimus-föredrag (Reden I s. 109): »det mosaiska »varde ljus» är fysiologiskt falskt. Det vardt icke ljus, förrän ett infusoriums första röda ögonpunkt för första gången skilde mellan ljus och mörker.» — Ty göra vi ingen väsensskillnad mellan fysiskt och psykiskt, så ha vi rätt att som ljus beteckna vissa afsnitt af skeendet, redan innan de nått ett öga: i det att dessa afsnitt bilda ett och samma förlopp, hvilket i olika skeden blir intryck för olika sinnen. Lika oförgripligt få vi vidare säga t. ex. att ljudet fortplantas med den eller den hastigheten i det eller det mediet: vi behöfva ej distinguera mellan ljudet som hörselintryck och ljudet som endast vågrörelse — något psykiskt och fysiskt inkommensurabelt skiljer ej längre förloppen åt. De äro allenast intryck för olika sinnen; gifvet är endast intrycken, vi abstrahera ej längre endels ett yttre och endels ett inre sammanhang, vi fatta att de utgöra ett och samma sammanhang.
   I praktiken gestaltar sig samarbetet mellan å ena sidan psykologien, å den andra de fysikaliska disciplinerna, till att de hvar i sin stad uppmärksamma icke väsensolika, men successiva afsnitt af skeendet. Men gränsen förblir ungefärlig; upplefvelser, modifikationer i det medvetna lifvet, är allt som vår erfarenhet bjuder på, och allt hvad vår kunskap når. Psykologien och fysiken gå samman; och om de än närmast undersöka olika stycken af skeendet äro de åtskilda endast på grund af hvar sin intressesfär i en och samma naturvetenskap.

   »I fråga om omdömen, hvilka innehålla en på grund af långvarig vana inrotad misstydning, är det omöjligt», anmärker Kant (a. a. s. 309) på tal om de paralogismer han affär-

247

dar såsom ofvan skildrats, »att genast finna för rättelsen den lättfattlighet, som kan fordras i andra fall, där ingen lika oundviklig illusion förvillar uppfattningen. Därför torde detta förnuftets befriande från sofistiska teorier näppeligen redan äga den tydlighet, som vore af nöden för dess fulla tillfredsställelse.»
   En sådan captatio benevolentiae vore långt mera påkallad för den granskning af vår naturuppfattning, hvilken ofvan försökts i anslutning till moderna sträfvanden att gestalta en världsbild, som vore så ren som möjligt från begreppsliga tillsatser. I synnerhet som den angifna utvägen att tyda natursammanhanget alltfort behäftas med föreställningar, hvilka kräfde en analys, som denna gång fått anstå (till lättnad ej endast för läsaren, utan främst för författaren, som erkänner sig icke mäktat därmed). Fenomenalismen räknar nämligen ytterst med begreppen »förändring», »förlopp» och »skeende», alltså med konceptioner, som bestämmas af tid och rörelse och kunde förvilla att fatta dessa som absoluta storheter och icke i enbart relativ mening.
   Men i närmare samverkan med de relativitetsteorier, som admitterats i naturvetenskapen med den matematiska fysiken som ingångsport, är fenomenalismen ägnad att åstadkomma en omhvälfning af det naturvetenskapliga tänkandet, som kunde kallas kopernikansk. Ty liksom vår jord af   Kopernikus drogs med i världarnas hvirfveldans med uppgifvande af den geocentriska synpunkten, så upphäfver fenomenalismen hvarje absolut hållpunkt, »materien» såväl som »medvetandet»,   »tingens» förmenta grundegenskaper såväl som deras som »tecken» autocentriskt tolkade kvaliteter. Den når så ett godt stycke utöfver den protagoreiska relativitetsprincipen om människan  som alltings mått; också relationspunkten människan fattas som ett rörligt fenomensammanhang i ett med det öfriga skeendet.
   Att finna sig reducerad till ett natursammanhang som ett annat, icke blott afsatt från högsätet i den antropocentriska världsordning, för hvilken också Tigerstedt brutit

248

en lans, (a. a. ss. 95—96) utan, värre än så, att tvingas att afstå från anspråken på en aldrig så ringa särställning: att i stället för ett subjekt bli en tillfällig projektionspunkt — det är mindre uppbyggligt. Det kan tyckas ett hädiskt tal, ett attentat, som syftade längre än till människans majestät; och det skall stöta på samma motvilja, som uppkallade protester också af naturforskare mot tanken att jorden rör sig: man hade då icke fast mark att stå på, och man skulle ju slungas ut i rymden. »Att tänka sig som iakttagare på solen i stället för på jorden, är emellertid bara en småsak», skrifver Mach (a. a. s. 290) »mot krafvet att akta sitt jag för intet, upplösa det i en öfvergående förknippning af växlande element.» Det tyckes beröfva vår kunskap allt fäste, slunga den ut i den tomma rymden; endast som en art skuggspel blefve en kunskapsmöjlighet kvar.
   Men reser sig också vår horror vacui mot en så ogripbar värld, så må vi komma ihåg, att en fast och afslutad världsuppfattning är något man i vetenskapen allra minst får unna sig. Endast ur tvifvel och missnöje spira kulturens vinningar: »den som icke tviflar», så slutar Rob. Tigerstedt den bok som föranledt det skärpta tvifvel, som utlagts i dessa kritiska uppsatser — och det ligger författaren om hjärtat att sist som först göra skyldig honnör för den bärande tanken i Tigerstedts bok — »den som icke tviflar har ingen orsak att besvära sig med sökandet efter sanning, ty han inbillar sig redan vara i besittning af denna.
   Med tviflet som ledstjärna har vetenskapen alltjämt gått framåt: där tviflet upphört har han stått stilla eller rent af gått tillbaka.
   S a n n i n g e n  u p p e n b a r a r  s i g  b l o t t  f ö r  d e n  s o m  t v i f l a r.»