Konstnjutningens fysiologi

Stickord:
Upphovsman/kvinna:
Utgivningsår: 1907
Publicerad i Filosofia.fi: 28.07.2008
Artikel i Finsk Tidskrift nr 4, 1907 (s. 42-57).

Inskanning/transkribering Filosofia.fi 2008.

Bilagor

Konstnjutningens fysiologi: FTRLKonstnjutningens fysiologi, 1907.PDF

Konstnjutningens fysiologi.



Den senaste tidens psykofysiologiska forskningar ha spridt en myckenhet ljus öfver konstintryckens verkan på människosinnet; man uppspårar konstens samband med vår materiella tillvaro och förklarar på grund häraf, huru det går till att vi röras och gripas inför konstens verk, säga att något är ,,skönt”, att något är ,,konst”; huru de kombinationer af dels syn-, dels hörselintryck, genom hvilka konsten hufvudsakligen verkar, kunna framkalla en njutning, som från ett flyktigt välbehag stiger till emotion och extas.
   Att på detta sätt göra sig reda för konstnjutningens grund i vårt materiella lifs funktioner må ingalunda betraktas som ett attentat mot idealen, ett oskärande af våra känslor vid konstskönheten. Ökad insikt om dessas natur kan icke annat än luttra dem, göra dem ärligare, säkrare och klarare. Och med dessa känslors, med konstnjutningens hemlighet, kommer man de flesta af konstfilosofins problem med lätthet på spåren.

   I själfva verket gäller det blott att ge akt på konstnjutningens kroppsliga yttringar för att tränga konstens väsen in på lifvet. Äfven den, som icke afsiktligt iakttagit dessa yttringar, påminner sig helt visst, huru hans kinder bleknat och rodnat, hans hjärta stannat eller klappat fortare, hans andedräkt hämmats eller påskyndats t. ex. vid läsningen af ett spännande drama eller en gripande

43

dikt. Redan när vi i skolan anmodades att läsa högt något känslosamt diktverk, låt oss säga Tegnérs Axel, hände det, att den som läste kom till en punkt, där han öfverfölls af sin rörelse och icke kunde fortsätta uppläsningen; orden stockade sig i halsen, det snärjde om strupen, det högg i trakten af hjärtat, bröstet ville sprängas, snyftningar och tårar gjorde en ända på all fåfäng själfbehärskning. Man fick sitta ner, läraren själf var smått förlägen och tolkade och beskref dikten en god stund, innan han uppdrog åt någon kamrat att fortsätta läsningen, — det var en tröst för en, att också denne snart begynte läsa med darrande röst och sammanbitna tänder och till slut, äfven han, hörde upp. Ett diktverk, ett drama, som i tändande ord och eggande rytmer ger uttryck åt lidelse, händelse, bragd, väcker inom oss en mångfald kroppsliga reflexer, hvilka kulminera i en lustrysning, som i regeln begynner i hufvudsvålen och breder sig från nackgropen nedåt ryggen, medan musklerna sträckas i en betagande njutning, som kommer lifvets intimaste vällusttryckningar nära. Att iakttaga en teater- eller konsertsalong, när en hänryckning som denna är lös i publiken, har sin säregna tjusning; innan applåder, jubel och stampningar börjat, ser man människorna stöna och snyfta och skälfva och sjunka samman och ryta inom sig af undertryckt rörelse. Både individuellt och som smittande massfenomen stegras denna hänförelse lätt till tillbedjan, vare sig af konstnären eller af de idéer och ideal, åt hvilka konstverket ger uttryck, stegras till okänslighet för allt utom den egna lycksaligheten. En sådan extas utgör ett sannskyldigt rus och följes gärna af efterverkningar liknande dettas, en afspänning, en slapphet, som föda dödstankar och leda vid hvardagens känslofattiga lif.
   Naturligt är ju, att en rörelse, så våldsam som den skildrade, icke utgör betingelsen för att konstnjutning öfverhufvud skall komma till stånd; äfven där känslans yttre uttrycksrörelser föga framträda, kan organismen vibrera i djup och stilla lust. Men njutningens förutsättning är alltid, att den retning konstverket utöfvar strålar ut i

45

inre kroppsliga reflexer, i antydda förändringar uti hjärtats och andra för estetiken mera främmande inälfvors funktion. Lustrysningen, hvilken nämndes, gjordes ju af pariserskolans artister vid sekelslutet till den stora konstens kännemärke, till kriterium för äkta konst öfverhufvud. Konstens namn och värdighet skulle endast tillkomma de verk, som skänkte en denna rysning,
,,l e  f r i s s o n”; och ,,rörelse” i egentlig mening, har ju länge varit, hvad man fordrat att ett konstverk skall meddela. I själfva verket äro hvarken rörelsens eller ens rysningens reflexer långt borta, när det gäller ett känsligt, lätt exciteradt nervsystem; taga vi en smäktande melodi, så skall där helt visst finnas någon tongång, — en öfvergång mellan moll och dur t. ex. — någon stegring, hvilken hos för tonintryck icke otillgängliga personer framkallar en sådan ilande lust och jämte den bl. a. en sträckning af halsens och bröstets muskler, en utvidgning af lungornas blodkärl. Sånger i långsamt tempo, där retningen har tid att eka i organismen, äro tacknämliga försöksmelodier. Populära visor gå ju ock för det mesta a n d a n t e.
   Innan vi emellertid ägna njutningens kroppsliga underlag vid konstens olika grenar en närmare uppmärksamhet, böra vi göra oss reda för denna njutnings fysiologiska mekanism öfverhufvud. Densamma skiljer sig icke från lustens i allmänhet; hvarje känsla af lust eller olust motsvaras liksom konstnjutningen af ofta iögonenfallande, alltid påvisbara reflexer i kroppens muskler och vegetativa organ. I själfva verket löper all nervretning ut i förändringar i nämnda organs verksamhet och dessa förändringar få icke betraktas som oväsentliga och tillfälliga följdföreteelser till de processer retningen utlöser i medvetandets organ, hjärnan, utan de utgöra ett nödvändigt led i retningens mekanism och en betingelse — redan på grund af deras återverkan på blodomloppet i hjärnan — för att retningen skall leda till medvetna intryck. Ju kraftigare retningen varit, desto mer intensiv är denna dess urladdning i kroppsliga reflexer och desto mer effektiv dessa reflexers återverkan på medvetandets centra.

45

Allra bäst komma de anförda reflexerna och deras inflytande på medvetandet till synes i fall, där en stark, en oväntad eller ovanlig retning hos oss frambringar hvad vi kalla en sinnesrörelse t. ex. förskräckelse, glädje, raseri, förtviflan. Men äfven där retningen ej uppnår affektens kraftiga reflexer, utan stannar vid mindre omfattande kroppsliga förändringar, och en mindre upprörd känsla uppkommer— hvad vi kalla en ,,stämning” — eller vi endast erfara en s. k. känsloton d. v. s. ett lätt behag eller obehag vid syn- och hörselintryck eller vid uppdykande föreställningar, äfven i dessa fall iakttar man, att känslotillstånden bero af de kroppsliga reflexernas inträde. Vi njuta och vi lida endast där dessa reflexer inställa sig och i den mån de äga rum, alltså i den mån retningen tränger till andhämtningen och cirkulationen, till musklerna, hvilka sträckas eller böjas, blodkärlen, hvilka utvidgas eller sammandragas, till kroppstemperaturen och ämnesomsättningen. Dylika kroppsliga förändringar verka tillbaka på medvetandets centra i hjärnan; vi veta, att vi endast behöfva kasta upp hufvudet och bita ihop tänderna för att förnimma fast och trotsigt mod, endast draga ned ögonbrynen för att försätta oss i en allvarsam t. o. m. dyster stämning. Ju närmare en retning hör samman med våra vegetativa funktioner, dess mera direkt och påtaglig är dess angifna återverkan som känsla; så förbli lusten och olusten vid lukt- och smakintryck alltid intryckets dominerande moment. Äfven ovanligare retningar af syn- och hörselorganen — sådana konsten utöfvar dem — finna väg till organismens lifsverksamhet och förknippas som följd häraf med njutning eller lidande. När vi säga ,,skönt” om hvad det vara må, också ett landskap, en belysning, ett konstverk, så har retningen utlöst förändringar i våra organs vegetativa lif och om dessa är det skönhetsintrycket vittnar.
   Icke blott sinnesretningar, äfven våra tankar, eller rättare de hjärnprocesser, som närmast bära dem, leda öfver i kroppsliga reflexer, hvilka återverka bl. a. som olust och lust. Vi kunna ej tänka oss en min utan att

46

härma den, ej föreställa oss ett bokstafsljud utan ansatser att uttala det, ej heller en ton utan rörelser i struphufvudets muskler. När vi säga, att en flicka är söt — har någon anmärkt — så sker det med en min som hade vi socker i munnen; mena vi att hon är ful, så uttrycka vi det med en grimas. Våra föreställningars kroppsliga resonans är, äfven den, påtagligare, när föreställningarna hämta sitt stoff från de lägre sinnenas gebit: tänka vi t. ex. på god mat, så vattnas det oss i munnen, tänka vi på osmakliga och illaluktande ting, så kan redan denna tanke väcka vämjelse och leda till brytning; vid sexuellt-erotiska tankar äro, såsom hvar man vet, de kroppsliga reflexerna allra mest uttryckliga. Men vi finna, att t. o. m. abstrakta föreställningar beledsagas af kroppsrörelser: när vi t. ex. tänka föreställningen ,,kraft”, så inträder jämte en allmän muskelspänning rörelser i armarna och till dessa reaktioner sluter sig vid fasthållande af föreställningen en inre excitation. Dröja vi vid föreställningarna ,,ödmjukhet” eller ,,stolthet” så påverkas musklernas, särdeles nackens hållning i olika riktning, hvarjämte de vegetativa processerna nedstämmas eller aktiveras.
På samma sätt kan redan tanken på något skönt frambringa reflexer, hvilka utgöra åtminstone ansatser till de förändringar, hvarmed vår kropp skulle mottaga den verkliga retningen; dessa reflexer återverka som lust. Vi njuta ju af att utmåla för oss stundande glädje, af att göra upp resplaner och bygga luftslott; rökaren smeker sin cigarr, innan han tänder den, vinkännaren sitt glas och sin flaska. Man minnes historien om den snillrika kolingen som blifvit absolutist, men likafullt ej kunde skiljas från sin brännvinsbutelj; han slog vatten i den och bar den alltid i fickan. Tillfrågad om meningen härmed, svarade han som sanningen var: jo, det skvalpar så tjusigt, — eller något sådant. Skvalpet ingaf honom föreställningen om den sällhet brännvinet och ruset skänkt honom och därmed en försmak af alla dess fröjder. Äfven vår njutning af konstens verk beror i väsentlig mån, och hvad prosadiktningen beträffar nästan uteslutande, på föreställningars

47

reflexer, på de föreställningar verkets ämne väcker till lif och den spänning och rörelse desamma föranleda i kroppen. Publikens stora flertal fängslas alltid i första rummet af det föreställningsinnehåll konstverket bjuder, njuter mindre af dess form för sig, — låt vara att det anförda innehållet vinner sin konstnärliga njutningsverkan endast genom förmedling af konstverkets form, hvilken smittar oss med föreställningsinnehållets kroppsliga yttringar.
   Åt allt detta skall genast ägnas närmare belysning. Nu redan äro vi berättigade att förklara konstnjutningens allmänna mekanism på sätt som följer. När vi njuta af konst, vare sig det är en tafla eller en suggestiv staty, ett musikstycke, en roman, ett skådespel — går detta så till, att den retning, konstverket utöfvar, såväl direkt som genom föreställningars förmedling inleder vegetativa reflexer, hvilka återverka på hjärnbarkens celler; denna återverkan är det vi förnimma som lust. De anförda reflexerna — i andhämtningen och cirkulationen, i musklernas och blodkärlens tillstånd, i väfnadernas näringsomsättning m. fl. dylika — uppträda vid subtilare känslor mindre skönjbart; att de emellertid alltid äro tillstädes, visa mätningar med apparater, som ange pulsens, andhämtningens, muskelspänningens minsta modifikationer. Redan en ljusväxling, en färgskillnad, en ensam ton, förknippas med ansatser till reflexer, hvilka i den mån de äga rum bestämma intryckets karaktär af olust eller lust. Ökas retningarna och följa de hvarandra i harmonisk och rytmisk, alltså för våra organ afpassad och deras verksamhet retande växelverkan, äro konstnjutningens betingelser framme.

   Den enklaste form af konstnjutning och den, hvars reflexvägar äro de lättaste att följa, bjuda oss dansen och musiken. Mera än i andra konstarter är här rytmen, detta hufvudmedel för konstnärlig verkan, njutningens grund. Rytmen i dans och sång, i ornamentens regelbundna linjer är den primitivaste af alla konstformer, och dess trollmakt allom uppenbar. Att dansens taktfasta muskelrörelser

48

äfven meddela våra vegetativa organ en hälsosam motion och därmed bereda oss njutning, fattas utan vidare. Därtill skänker oss dansens rundgång .och svängningar den yra vi ren som barn skattade och sökte på gungor och i lekar af olika slag; eller ock uppeggar oss dansens vilda och våldsamma takt — så mazurkan — till ett lätt raseri. Bland primitiva folk står som kändt denna konst att med rytmiska rörelser mekaniskt inverka på organismen och därmed på sinnesstämningen i ett synnerligt flor. Enahanda konstmedel äro dervischernas svängningar och vridningar med extasen som mål och fornfinnarnas vaggande af öfverkroppen, under det de sjöngo runor.
   Musiken är dansens tvillingsbroder och föga olik denna i arten af sin verkan på oss; äfven här meddelar sig rytmen till andhämtningen och cirkulationen, till blodkärlens kontraktionstillstånd och musklernas rörelser. Vi markera takten vid all musik, vi marschera med vaktparaden, redan spenabarn sprattla till musikens toner och glömma vid en vaggvisa bekymmer och kval. Oräknade äro de myter och sagor, som förtälja, huru den eller den hjälten eller halfguden betvingade allnaturen med sitt spel och hade fiende och vän att ,,dansa efter sin pipa”. Vare sig det är genom andhämtningens och utlösta muskelrörelsers förmedling rytmen påverkar lifsfunktionerna i gemen, eller detta rytmens inflytande uppnås på direkt nervös väg och samtidigt för alla nämnda funktioner, hvilka ju regleras från med hvarandra intimt samverkande centra, alltid finna vi, att en rytm, som vårt öra uppfångar, — det må vara musik eller poesi, toner eller blott lika långa och lika accentuerade stafvelser i regelrätt följd, — att rytmen hittar vägen till organismens inre förrättningar. Ett det allra enklaste experiment, som utförts och i detalj beskrifvits af den celebre psykofysiologen Wundt, bekräftar detta på ett oförtydbart sätt. Lyssna vi uppmärksamt till en metronoms taktslag, så inslår vår andhämtning snart metronomens takt; växlar den takt apparaten markerar, så följer andhämtningens. Och ej nog härmed, också vår puls påskyndas eller aftar i hastighet. Och med dessa

49

växlingar ändras ock vår stämning, vi bli oroliga eller lugna, lifliga och glada eller förslappade och förstämda. Det oaflåtliga upprepandet af en liknande retning tvingar äfven organismens verksamhet i samma rytm; kroppen har ju att möta retningen, att upptaga eller afvända den; för hvarje gång denna rytmiskt återkommer, verkar den en spänning — på samma sätt går det vid flere personers samfällda arbete —, en stegring och samling i viss riktning af kroppens yttre och inre rörelser, och därmed en ökad förnimmelse af oss själfva, en intensivare lifskänsla, dylik som den, hvilken uppträder vid det ena eller andra emotionella tillståndet. Musiken retar på detta sätt fram inre tillstånd liknande dem, hvilka föreligga, när en känsla — stolthet, glädje, längtan, ångest — behärskar oss, och dessa kroppstillstånd förnimma vi såsom den känslostämning, de motsvara. Endast dennas anledning och innehåll skilja densamma från på annan väg väckt känslostämning; känslomomentet därvid är, för så vidt det bäres af enahanda reflexer, ett och detsamma. Föreställningarna vid den genom musikens rytmiska retning väckta känslan suppleras hos den ena af vissa tankar, hos den andra af andra, beroende på individuella associationsvanor, på den idévärld, som hos subjektet närmast förknippas med den framkallade stämningen. En musik t. ex. som för den ene ter sig som en elegisk aftonstämning och väcker tankar på blida sommarkvällar och deras färger och dofter, kan för en annan betyda kärlekstrånad och kanske locka fram någon längesedan svunnen epok i lifvet med dess människor och dess möjligheter. Ett idéinnehåll behöfver för öfrigt alls icke knyta sig till den känslostämning, hvari musiken försätter oss; vi kunna gripas i all allmänhet och så djupt, att vi helt uppgå i att njuta den betagande inre rörelsen, utan att något tankeinnehåll får rum därinvid. Endast vår rörelses allmänna riktning är gifven med olika tonrytmers eggande eller nedstämmande inflytande på våra livsfunktioner — vi veta ju att musiken äfven och icke minst stämmer oss i moll, till ett vemod, som kroppsligen bl. a. yttrar sig i att an-

50

siktet utdrages, ögonlocken sänkas, andningen afstannar pulsen tröttnar, blicken blir matt. Den förvekligande eller upphetsande verkan olika musik öfvar på oss kunna vi iakttaga under hvarje konsert: om ett stycke slutar i fanfar och triumfton, så utbryta applåderna omedelbart och häftigt; våra muskler äro nämligen spända och eggade till handling. Om däremot stycket förklingar vekt och drömmande, så dröjer det en stund, innan våra muskler befria sig från den passiva känslans band och applåderna stiga långsamma och innerliga. Vi förnimma musikens effekt på vår kropp icke allenast som lätthet, befrielse, mod, jubel, excitationens hela känsloskala, utan ej mindre som depressionens: beklämning, trånsjuka, mörk förtviflan, själfsargande brustenhet. Den bredaste hälsa, den sundaste sinnesjämvikt ha svårt att hålla stånd mot en viss art musik, medan en annan art däraf kan meddela det mest upprifna nervsystem spänstig, svällande lifsöfverfullhet.
   Vår musiknjutning beror, med få ord sagdt, hufvudsakligen på de rytmiska tonretningarnas reflexer i vår organism, hvilka vi förnimma som stämningars obestämda lustintryck; på dessa intrycks grund brodera vi så, lägga in i den väckta känslan det föreställningsinnehåll, som hos oss för tillfället lättast förknippas med densamma. Huru rik och mångskiftande denna associationsverksamhet, tack vare rytmens stimulerande inverkan äfven på hjärnans blodcirkulation, kan vara, veta väl de flesta af egen erfarenhet; det framlyser för öfrigt icke sämst ur de öfversvinneliga tankar och ord musikkritiker ofta prestera. Genom att föreställningar tillkomma blir vår njutning vid musiken rikhaltigare, i det ju dessa föreställningar i sin tur ledas ut i kroppsliga reflexer och sålunda retningens resonans i vår organism och dennas återverkan på medvetandet mångfaldigas. Musik till en viss text eller beskrifvande musik, där det musiken vill uttrycka anges eller lätt gissas, verkar sålunda icke blott omedelbart genom att med rytmens och tonföljdens hjälp öfverföra på oss de mot det afsedda innehållet svarande stämningsuttrycken, utan äfven

51

medelbart genom föreställningars reflexer. Kommer människoröst till musiken, stegras själffallet dess verkan på grund af den lätthet hvarmed människoröstens känslouttryck smitta oss; är det kvinnoröst, kan verkan på män bli mera betvingande, och vice versa. Dramatisk aktion till musik af orkester och människostämma, alltså operar samlar alla betingelser för konstens — också den bildande konstens — verkan, om det än ofta visar sig vanskligt att förena de gifna möjligheterna till en enhetlig totaleffekt.
   Den lust musiken skänker härflyter ingalunda af rytmen allena, om än dennas verkan i regeln dominerar; toner och tongångar äga ett njutningsvärde, jämförbart med det färger och färgsammanställningar vinna i måleriet. Olika höga toner, samma toners olika klangfärg, väcka äfven för sig, oberoende af all rytmisk följd, olika genljud i organismen; flöjten t. ex. behagar i regeln mindre än fiolen och violoncellen, hvilkas toner svälla och skälfva som människorösten i emotion och i klangfärg komma denna nära. Det skulle här föra för långt att ingå på detaljer om öfvertoner och svingningstal ; nämnas må endast, att harmonins skönhet och dissonansens oangenäma effekt själffallet härflyta af olika rytmerade tonvågors samstämmiga eller stridiga inverkan på organen. Djupa, breda och bundna toner draga liksom det långsamma tempot organismen i större mått med; likaså oväntade effekter, såsom klockklang och orgel i orkester eller ett afbrott i tempot, hvilket konstgrepp ju t. o. m. dansmusiken benyttjar, eller ett fortissimo, som rycker upp äfven den ouppmärksamme och hos honom frambesvärjer den nödiga dispositionen,
d. v. s. en lätt nervös excitation: det händer, att vi först från ett sådant fortissimo helt hänge oss åt musikens njutning. Man iakttar för öfrigt en stigande ordning i denna njutning: ett lätt sinnesbehag gör början, motsvarande toners och harmoniers verkan för sig; när sedan rytmen i större utsträckning tränger ner i organismen, försjunka vi i stämning och denna stegras med de djupare vegetativa reflexerna till emotionens hela lust.

52

   I den bildande konsten är verkan af de retningar som här motsvara enskilda toner och harmonier, alltså verkan af färger och linjer för sig, synnerligen påtaglig. Att färger kunna väcka reflexer direkt, utan föreställningars förmedling, alltså enligt samma lagar som tonerna framgår t. ex. af den röda färgens effekt på tjuren och kalkonen, hos hvilka högre faktorers medverkan ju icke kommer i fråga; att hvarje färg äger ej blott ett direkt, utan ett specifikt inflytande på organismen, framlyser bjärt t. ex. om vi betrakta tingen genom olika färgadt glas, — vår sinnesstämning växlar därvid, världen ter sig äfven för känslan i helt olika dager. Än tydligare framträder detta vid växling mellan skugga och solsken, mellan skymning och ljus; träda vi ut i solljuset eller hämtas endast en lampa in i ett skumt rum, så retas hela organismen till lifligare verksamhet, våra muskler sträckas, vi andas djupare och känna oss lättare om hjärtat. Icke annorlunda än dissonanser påverka oss skarpa öfvergångar från skugga till ljus eller vissa sammanstötande färger; retningarnas konflikt blir här
t. o. m. än pinsammare. En olyckligt afvägd färgkontrast kan framkalla äckel och sannskyldigt illamående; och mera än olust, verklig lokaliserad smärta förnimmer man, om man går utmed ett gallerstaket, när solen hänger lågt och starka ljusväxlingar i hastig följd reta ögat.
   Äfven linjers och formers verkan på oss är direkt fysiologiskt betingad; de behaga eller misshaga i förhållande till de lätta och lifvande eller störande och obekväma rörelser de utlösa i organismen och främst i ögats muskler. Vi älska våglinjen som ligger väl för dessa muskler, vi prisa formens grace och elegans af samma skäl; den horisontella linjen, som bevarar ögats muskelapparat i dess normala läge, inger lugn; den vertikala, som kräfver en viss ansträngning, gör däremot ett eggande intryck. Den konkava linjen, hvalfvet, nischen, smeker oss och inbjuder liksom den horisontella till hvila; den konvexa hotar, stöter bort, spänner våra muskler till försvar. Det grekiska templets horisontella jämnmått inger oss en stämning af

53

lugn och lycka; den medeltida byggnadskonstens vertikala katedraler, dess stenmassor och torn oroa, utmana, väcka stränga, allvarliga känslor. Renässansens och barockens lekande och läckra former locka sinnet till glädje igen. Linjernas verkan beror ej minst af vår instinktiva jämviktskänsla; i hela vår kropp spela nämligen omedvetna reflexrörelser, allt efter linjernas riktning. En pelare, som uppbär en förkrossande tyngd, verkar nedtryckande på våra egna axlar, hämmar vår andhämtning, beklämmer, väcker ångest; ett svindlande utsprång, det lutande tornet i Pisa, gör oss knäsvaga, isar och förlamar, som vore vi själfva i begrepp att störta ned från en höjd. Härtill komma föreställningsassociationer — det horisontella påminner om haf och slätt och vårt eget hviloläge; det vertikala åter om den upprätta ställningen, om sträfvan och strid. Vid färgernas verkan spela ju associationer ej mindre väsentligt in; svart väcker allvar som nattmörkret, grått förstämmer som höstens disiga luft; rödt och gult stimulera såsom blodets och solens färger; blått och grönt lugna såsom himlahvalfvets och den leende naturens.
   Till linjernas och färgernas elementära inflytande i den bildande konsten komma, liksom till tonernas i musiken, deras samstämmighet, deras lagbundna växling, det intryck de göra, icke hvar för sig, utan i samband med hvarandra. En taflas njutningseffekt betingas till god del af skuggors och dagrars lek. färgernas samverkan och linjernas, af att intrycken höja hvarandra och växla så att vår spänning hålles vid makt, — ty en alltför enahanda retning afspänner, tröttar; en ihållande färglöshet t. ex. anstränger oss, så underligt det låter, väcker på goda anatomiska grunder leda och olust till slut. Retningarna måste understödja hvarandra, mötas i att verka likariktade förändringar inom oss; och icke nog med detta: dessa förändringar böra motsvara ett känslotillstånd. Skall ett den bildande konstens verk på andra öfverföra samma känslouttryck, som spelat i konstnärens egen organism och dem han i sitt verk velat fixera, så bör verket äfven i dess färger och linjer ge uttryck åt konstnärens stäm-

54

ning. Endast i den mån konstverket uttrycker och därmed retar till en enhetlig, någon bestämd känsla uppbärande reaktion i vår organism, skänker det oss en fullgången njutning.                               
   Har konstnären lyckats uttrycka sin rörelse exakt så kan han vara viss om att denna rörelse genom uttryckens förmedling fortledes till publiken. Om man slår an den ena af två lika stämgafflar, så sjunger den andra samma ton; om man knäpper på någon sträng af ett musikinstrument, så vibrera alla likastämda strängar inom de igångsatta luftvågornas räckhåll. Liknande är förhållandet vid konstnjutningen; de känslouttryck konstverket återger eftergöra vi ofrivilligt, — det må vara byggnadsverkets linjer, bildstodens hållning, porträttets blick, skådespelarens miner, romanhjältens endast föreställda låter, — och redan när en ansats till dessa yttringar utlösts hos oss, följer starkare eller svagare, allt efter anlag och temperament, den motsvarande känslan. Det är ju genom omedveten imitation af vår nästas tonfall, ansiktsuttryck och åtbörder, hans rediga eller betryckta röst, hans skratt, hans gäspning, hans skrämda eller uppsluppna gester — som vi smittas af hvarandras sinnestillstånd; att skådespelarkonsten, som äfven har spänningens starka retning och alla lifvets resurser till sin hjälp, utöfvar en så facil verkan, är därför lätt förklarligt. Liksom barnet härmar, innan det förstår, och lär sig att förstå just genom att härma, så fatta och njuta vi konstverken i den mån de påtvinga vår organism den rörelse desamma återge.
   Det kan emellertid hända, att visserligen konstnären skänkt sin rörelse ett fullödigt uttryck, men att vi likafullt icke smittas däraf, att konstverket, såsom det mycket egentligt säges, ,,lämnar oss kalla”. När så sker, när vår organism icke reagerar, är felet hos oss själfva. Våra sinnesverktyg äro ju icke uppöfvade, icke känsliga för hvarje slag af särdeles subtilare retningar; vårt temperament är kanske ej i släkt med konstnärens; vår organism för tillfället icke disponerad för den behöriga excitationen. Därtill kommer att det skildrade ämnet kanske icke in-

55

tresserar, icke retar kraftigt nog. Ämnet, det innehåll konstverket uttrycker, äger ju en stor betydelse för vår njutning af konstens verk. Vi känna oss dessmera anslagna af konstverken, ju närmare de beröra vårt fack, våra upplefvelser, våra sträfvanden, vår längtan; vi äro mottagligare för retningar i denna riktning, de väcka djupare genklang inom oss. Associationer komma i sådana fall lätt och rikligt till stånd; vi fästa oss mindre vid konstverket som konst, vi gå upp i de minnen och drömmar, åt hvilka det ger lif. Allmänmänskliga ämnen finnas ju, som tillgodonjutas af alla — så kärleken: l e  b e a u  p o u r  l e  c r a p a u d,  c'e s t  s a  c r a p a u d e, sade Voltaire; så också nationella motiv. Men äfven i dessa stycken växlar smaken, beroende på huru ens lifserfarenhet gestaltat sig; det inträffar att konstverk med anförda tacksamma innehåll stöta våra fördomar och på denna väg förlora af sitt njutningsvärde. Bullersamma, sensationella ämnen, lidelsefullt utläckta, uppnå likaså en allmännare verkan; liksom barnasinnet har sin fröjd af sagor och spökhistorier, så begära ursprungliga och äfvenså trötta människor starka retelser, söka i konsten det underbara, aflägsna länders och tiders skimmer, med ett ord romantik. De glädjekällor en känslig konstnär uppdagar i vårt eget lif förslå icke för alla, och de tända ju ej heller i samma mån. Ju mera vi dragits inom kretsen af vårt jag och ju mera vi fördjupat oss i att lefva, ju mera vi alltså njuta och lida i lifvet, dess mottagligare äro vi för konstens retningar, dess rikare reagera vi äfven inför hvardagliga ämnen.
   Kännaren försöker se bort från ämnet för att dessmera fördjupa sig i njutning af formen, af uttrycket och uttrycksmedlen, glädja sig åt stilen, åt färgskiftningar och tongångar, åt språk och bilder, hvilkas tjusning döljer sig för mängden. Och hans glädje kryddas af en lustkänsla, hvilken allena för sig kan förläna en konstprestation en hög njutningsverkan, nämligen beundran af utförandet, bäfvan inför de svårigheter konstnären öfvervunnit eller virtuosen i hvarje nu lyckas besegra.

56

Den innerligaste njutning konsten förmår skänka bereder den likväl åt den skapande konstnären själf. Ty han förnimmer vid arbetet icke blott sin egen emotion, utan därtill konstnjutningens   rysning inför verket, som blir till. Konstverket är alltid ett njutningens barn, afladt och födt i en salig lifskänslas stunder. Den öfversvallande känslan drifver ju en och hvar till konstverksamhet, om icke till annat, så till att sjunga; människor med anlag och färdighet att i det ena eller andra materialet uttrycka det de känna fånga denna varma lifskänsla i konstens gestalt. ,,När jag känner mig väl och är vid godt lynne”, berättar Mozart, ,,när jag t. ex. åker i vagn eller promenerar efter en god måltid eller när jag vaknar om natten och är uthvilad, komma infall öfver mig i mängd och lättare än något i världen. De som behaga mig bevarar jag i minnet och gnolar dem. När jag fått tag i min aria, fogar jag snart ett annat motiv därtill, kontrapunkt och olika instrument tillkomma och min själ tändes. Hvilken vällust för mig! Allt, uppfinning och utarbetning verkställes i mig som en vacker dröm; när ensemblen närmar sig sin fullbordan och jag i minnet håller generalrepetition, då är den ljufligaste stunden inne”. Det är likväl icke endast lyckokänsla, som drifver konstnären till skapande; sorgen gör det likafullt och kanske mera. Vid all emotion utgjuter sig organismens svall och uppror öfver hjärnan, befruktande dess verksamhet; också i sorgen sjunga inre röster  inom  oss. Enhvar som gör litet musik vet, huru äfven en bitter sorg, så snart dess första häftighet lagt sig, drager oss till instrumentet och huru vi glömma oss där, njutande vårt inres skälfningar. Dessa är det, som utgöra den q u a e d a m  d o l e n d i  v o l u p t a s, hvilken Ovidius besjunger, det moment njutning, som rymmes i själsliga kval. Mera än andra dröjer konstnären vid sin smärta, som för honom utmynnar i varaktiga verk; han njuter sin egen inre värme, så i sin sorg som i sitt skapande.

   Det är denna vår egen inre värme, vår lifskänsla, — alltså en återverkan af vegetativa förändringar på hjär-

57

nan — hvilken såsom vi sett bildar konstnjutningens underlag. Om konstnjutningen — dansens undantagen — kan kallas ädlare än lägre sinnens njutningar, så är det endast med hänsyn till dess anledning, till det som sätter njutningen i gång, nämligen syn- och hörselintryck samt föreställningar; själfva lusten bäres vid all njutning af enahanda visserligen mera och mindre påtagliga och lokaliserbara, men lika materiella kroppsliga förändringar. Men vi ha icke skäl att förbittras häröfver, att en med de mest ideella föreställningar förenad lust allenast är ett oftast omedvetet välbehag hos vår egen kropp. Tvärtom må vi glädja oss åt denna insikt. Ty ju mera vi kunna återföra det stora okända, som vi kalla själ, till kroppsliga företeelser, alltså till det påtagliga och kända, dess mera få vi detta okända i vårt våld. Allt skönt och högt och ädelt, som sätter fart i våra lifsprocesser, allt det vi dyrka och eftersträfva och kalla ideal, det har sin grund i vår kropps lifsvarma dallring, det måste framdragas, framälskas ur vår kropp. Vi njuta och lida, vi älska och sträfva endast i kraft af denna; kroppen är jordmånen, som måste ansas och beredas, för att konstintryckens frö må gro däri, för att därur må spira — själ. Just det alltså, att konstnjutningen har sin rot i stoftet, lär oss att bättre göra bruk af konsten, icke blott som det härliga njutningsmedel den är, utan som ett läkemedel, en makt öfver vårt sinne: en makt, hvars verkningar vi kunna beräkna, hvarmed vi efter behag kunna stämma sinnet till allvar och lust, till vemod och själfförglömmelse, och lyfta vår värld undan verkligheten till drömmars och aningars fullkomning.

Rolf Lagerborg.