Är den fria forskningen särdeles på det religiösa området oinskränkt?

Stickord: vetenskap
Upphovsman/kvinna: Lagerborg Rolf
Utgivningsår: 1897
Publicerad i Filosofia.fi: 28.07.2008
Föredrag framfört vid Nyländska studentafdelningens i Helsingfors årsfest den 9 april 1897, publicerat samma år av Almqvist & Wiksells Boktryckeri-Aktiebolag.


Bilagor

Den fria forskningen: RLDenFriaForskningen017.pdf

 

 

Är den fria forskningen

särdeles på det religiösa området

oinskränkt berättigad?

 

 

Ett föredrag

af

Rolf Lagerborg

 

 

UPSALA 1897

Almqvist & Wiksells Boktryckeri-Aktiebolag.

 

 

 

ÄR DEN FRIA FORSKNINGEN

SÄRDELES PÅ DET RELIGIÖSA OMRÅDET

OINSKRÄNKT BERÄTTIGAD?

 

FÖREDRAG

VID NYLÄNDSKA STUDENTAFDELNINGENS I HELSINGFORS

ÅRSFEST DEN 9 APRIL 1897

 

AF

 

ROLF LAGERBORG

 

 

UPSALA 1897

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

 

 

 

Mitt Herrskap!

   Är den fria forskningen, särdeles på det religiösa området, oinskränkt berättigad?
   En fråga, som sysselsatt hvar och en, en fråga af omätlig bärvidd, för alla tider och folk en lifsfråga.
   Att uttömmande besvara den eller att föra fram nytt gör jag icke anspråk på. Men då svaret i den allmänna uppfattningen är långt ifrån gifvet, vågar jag framlägga några synpunkter och skäl, hvilka för mig personligen afgjort frågan: jag vill därmed hafva bedt om öfverseende med hvad som följer.
   Är den fria forskningen oinskränkt berättigad ?
   Till att börja med en antydan om, hvad denna fria forskning innebär, huru den modärna vetenskapen går tillväga.
   Vetenskapen har ingen religion, intet fädernesland, ingen öfvertygelse. Tvifvel om allting, tvifvel på nästan, tvifvel på sig själf är för forskaren lagen och profeterna.
   Skönt uttrycker Topelius detta i ett promotionspoem af 1850, där han låter vetenskapen bekänna:
»Ty Tviflet är min väsenlösa mor.
Förnekelsen af alt, hvad hjärtat vördar,
Och alt, hvad sinnet i sin oskuld tror,
Och alt, hvad utom tankens fattning bor,
Det är den grund, som hvarje annan mördar,
Det är den klippa, hvaruppå jag bygt
Mitt stolta slott, min himmelshöga flykt.»


— 4 —

   Visserligen felar skalden i ett väsentligt stycke — och däraf ironin —: erfarenheten, icke tviflet, är klippan och grunden, hvarpå forskningen bygger.
   Men väl är tviflet vägen och den enda vägen: erfarenhet vinnes blott med insats af oskulden och illusionerna.
   Och därför är forskningens första princip att förneka, att kasta bort alla fördomar och ålderssvaga föreställningar, att låta tron fara, tron på alt häfdvunnet och helgadt.
   Ty man måste rifva ned det gamla, fallfärdiga, innan man uppför nytt på dess grund.
   Och ännu har vetenskapen företrädesvis att rifva ned. En komplicerad företeelse måste upplösas i enklare, lättare fattbara. Ett inveckladt maskineri tages sönder, vill man inse det helas sammanhang. Och på det organiska området återföras s. k. högre till s. k. lägre funktioner, om hvilka erfarenhet är lättare vunnen, och härigenom når man — halfvägs — till att förstå de högre.
   Så upptäcker man, af hvilka hjärnpartiklars ansträngning särskilda den menskliga tankens fenomen, äfven dess stoltaste kombinationer, bero; så påvisas sammanhanget mellan den ädlaste, skönaste känsloyttring och särskilda nervspänningar, särskilda nervcentras reaktion.
   Metoden är gifven: det mest invecklade till möjligast enkla, — det mest upphöjda till möjligast låga. Och det finnes intet så högt, att icke forskarens plikt vore att söka detsammas förklaring.
   Sådan andas barn är den fria forskningen. Icke gudsfruktan är numera all visdoms begynnelse, utan tvärtom:

»Förnekelse af alt, hvad hjärtat vördar,
Och alt, hvad sinnet i sin oskuld tror,
Och alt, hvad utom tankens fattning bor»:


— 5 —

vår tids fria forskning kan icke finna ett bättre valspråk.
   Frågan är: kan i samhället en sådan forskning tolereras, böra icke dess vingar klippas, bör den icke stäfjas, den himmelshöga flykten, i namn af alt, som är oss dyrt och heligt?
   Vi skola taga i betraktande den ofärd forskningen, påstås vålla i praktiken; vi skola särskildt granska dess förfarande och berättigande på ett område, där forskningens rätt blifvit som mest ifrågasatt, religionens; vi skola slutligen söka bestämma gränserna för den frihet forskningen gör anspråk på genom att från den fria forskningen särskilja några dess afarter; sålunda belyst, skall frågan om forskningens absoluta berättigande vinna en omedelbar lösning.

I.

   Äro de oförenliga fri forskning och allmänt väl? Och i så fall, på hvilketdera området äro ingrepp att föredraga?
   Om det gäller ett inveckladt maskineri, — vi hålla oss till denna liknelse, — är det väl bättre att stanna i vidskeplig vördnad än att söndertaga och undersöka? Endast detta senare leder till rätt uppfattning af företeelsen och dess värde, endast detta senare leder framåt. Och det finnes intet af den menskliga andens storvärk, som icke genomgått denna degradation, som icke i begynnelsen betraktats med en vidskeplighet, som endast litet efter litet gett vika. Och märk väl, ingenting, som ej på denna förändring skulle i längden vunnit.
   I längden, ty det kan väl inträffa eller rättare det inträffar alltid, att de första afslöjandena alstra


— 6 —

en reaktion. Så var renässans- och reformationstiden, då individen vaknar från medeltidens kristna förtryck, för den allmänna moralen en kritisk tid; så alstra inom enskildas lif sedlig och religiös frigörelse lätt öfvermod1. Men en dylik förutsatt menlig invärkan af den fria tanken gäller endast öfvergångstider och enstaka individer och försvinner inför den oändliga världsprocessen.
   Skall ändå för dessa prekära skador den fria forskningen klafbindas?
   Att för möjliga öfvergående intrång på områden af endast relativt värde uppoffra den fria forskningen, det är nästan att afstå från solen för solfläckarnas skull. Ty utan fri forskning intet intellektuelt framskridande, och i förhållande till detta är alt annat menskligt sekundärt. Intellektet är kulturmenniskans uppgift och prerogativ, i lika grad höjdt öfver hennes andra förmögenheter2, som nervsubstansen är det öfver muskelväfnaden. Och liksom i den enskildes lif målet skall vara »andens herravälde öfver materien», de högre instinkternas seger öfver de lägre, så är ock intellektuelt framskridande ändamålet med släktets lif, det enda världsmål, som icke är drömmar.
   Därför sist af alt ett ingrepp i forskningen, i förnuftsutvecklingen. Endast här vinnas segrar, som förbli vinningar för alla tider; en tillfällig kränkning af andra sträfvanden och drifter, af institutioner och seder, som af dessa bero, väger intet häremot.
   Och huru mycket mera skola vi gifva forskningen rätt, när till detta kommer, att, såsom redan framhållits, dessa kränkningar icke äro dröjande förluster,

   1 Det kan t. ex. hända, att, innan man från mekanisk, ljusskygg sedlighet når upplyst, medveten sådan, ett stadium af upplyst osedlighet passeras.
   2 I andra färdigheter — t. o. m. i sedliga egenskaper, såsom i hängifven, besinningslös altruism — kunna djur och vildar företräda en ståndpunkt, som för oss vore otänkbar.



— 7 —

utan fastmera nödvändiga betingelser för framtida fullkomning.
   Eller inträder i folkens och individernas lif exempelvis varaktig sedlig och religiös förbättring annorlunda än som följd af intellektuella framsteg? Och har icke hvarje upplysningens seger slutligen medfört motsvarande vinning för moral och religion: vi erinra om reformationen, om Voltaire, hvilken med rätta sagts ensam hafva värkat mera för menskligheten och humanitetsidén än generationer af bigotta prester? Och mer än sekler af förstockad kyrka och dygd har denna humanitetstanke på kort tid kommit åstad, har t. ex. decisivt gjort en ända på slafveriet.
   Och vetenskapen ändrar visst icke tingens väsen, den allenast betraktar på nära håll, ser mera, noggrannare. Det sjuka och fula må därför frukta mikroskopet; det värkligt värdefulla kan endast vinna i skarp belysning: forskningens pröfning är alltid slutligen till lifs.

*    *
*

   För att nå en säker öfvertygelse i frågan om den fria forskningens berättigande är det icke nog med allmänna betraktelser. Man bör undersöka forskningens tillvägagående på hvarje dess fält, i hvarje enskildt fall påvisa, att de föregifna öfvergreppen endast leda till att ersätta föråldradt och förtorkadt med nytt friskt lif. Emellertid kan en dylik granskning icke komma i fråga inom ramen af ett enda föredrag; men ett prof af vetenskapens förfarande på ett område, kan kanske berättiga till slutsatser om de andra.
   Vi skola därför illustrera våra betraktelser med en bild af modärn forskning på ett område, där de mest oklara föreställningar råda, — och dock ett af de viktigaste områden, oafvisligt för en och hvar: religionens.



— 8 —

   En modärn religionsfilosofi förlorar sig icke i spekulationer öfver teologiska begrepp eller i polemik om diverse positiva religioners inre angelägenheter. Den undersöker före alt annat själfva principen, religionsfenomenet; först på en grundlig kunskap om dettas psykologi och etik, om religionen i individen och i samhället, kan där byggas vidare.
   Emellertid är ämnet grannlaga och afhandlas icke lämpligen på lek ibland med hugskotten i ett populärt föredrag. Jag har därför ur ett större allvarligt opus, som ännu ej på länge skall se dagen i tryck, sammandragit ett kapitel till efterföljande framställning, hvilken, då jag skytt ytlighet före alt annat, måhända skall förefalla vidlyftig och tung.

II.

   Religionen som själsfunktion: olustens religion; lustens religion; tre element i religionen; känsloelementets betydelse.
   Religionen sam samhällsinstitution: omfattar för religionen främmande beståndsdelar; hvilka tillika med religionens sekundära element tillmätas en öfvervägande betydelse; hvarigenom religionsinstitutionen, hvad individen beträffar, förfelas. Detta är oundvikligt; men religionsinstitutionen fyller i gengäld en viktig uppgift i samhället.
Religionen som själsfunktion.
Religion såsom ett den enskildes känslofenomen har en hufvudrot i själfupphållelsedriften. En intensiv olust, med hvilken följer instinkten, att lifvets bestånd hotas eller att man ej är herre öfver dess betingelser, — lidande, fruktan, ångest, svaghetstillstånd af alla slag och alla anledningar, inför hvilka man står maktlös, — ger särdeles på ursprungligare stadier med nödvändighet upphof till föreställningar om något öfvernaturligt, om en högre makt, hvaraf man är beroende, och om denna makts ingripande.


— 9 —

Samma olustkänsla, olika modifierad af dessa föreställningar, inger föresatser om handlingar, medels hvilka det öfvernaturliga skall bevekas att inskrida till ens egen förmån. I anknytning till nämda föreställningar och föresatser upplöser sig den ursprungliga olusten uti känslor af diverse art, — hopp, tillförsikt, tacksamhet, hänryckning, ödmjuk resignation, allsköns uppbyggelse, —: den egentliga religionsprocessen, hvars betydelse ligger i att bryta olustens udd och energi.
   Detta är stommen i all primitiv religion. Sådan i hufvudsak utöfvas hon ännu af den ojämförligt större delen af släktet menniska, äfven i kulturländerna. Och sådan förfalla vi alla till henne någongång i lifvet, i ögonblick af svaghet och sjukt sinne1.
   Från denna religionens allmännaste uppenbarelseform, den sinande lifskraftens och själfhäfdelseinstinktens, olustens religion, leda talrika förfinade yttringar, där begreppen och känslorna steg för steg förandligas, till en ädlare art af religion: den öfverskjutande lifskraftens, lustens religion.
När själfuppehållelsedriften slumrar, när det finnes nog och öfvernog af lifsenergi, drifver detta öfverskott till stegrad lifsnjutning. Däraf alt som syftar utöfver jaget och stunden, däraf konst och vetenskap och alla ideala sträfvanden; äfven religionen sökes för dess egen skull, blir rent och uteslutande njutning. Så är glädjen religionens moder (se t. ex. Schillers »An die Freude») eller endast den lyckliga sinnesförfattningen. Och då blifva känslorna af fruktan och beroende till känslor af samhörighet med lif och värld,
  
   1Jfr Göthes dikt ”Menschengefühl”:
    ”Ach, ihr Götter! grosse Götter
    In dem weiten Himmel droben!
    Gebet ihr uns auf der Erde
    Festen Sinn und guten Muth:
    O, wir liessen euch, ihr Guten,
    Euren weiten Himmel droben."



— 10 —

— känslor, som i vissa fall måhända äro i släkt, med dem vid det sublima: bäfvan för det oändliga och glädje att vara till — då är religionen betagande, öfversvinnelig stämning, ett sinnets höjande öfver trång värklighet till allmänna förnimmelser af tillvarons my-sterium, till äfven etiska drömmar och ideal. Intet spår af själfviskhet, snarare själfförintelse, rus och lifsfullhet äfven utan gestaltade begrepp, vid all religion naturnödvändigt dunkla.
   Alt detta är specielt villkorligt. Men äfven här en olustens — låt vara en latent sådans — öfvergång i lust eller en lindrigare lustkänslas i intensivare, äfven här öfverförnuftig åskådning, from föresats och handling. —
   Så te sig grunddragen af religionsprocessen i dess yttersta former, dem yttre omständigheter och individuella anlag vidare gestalta. Det finnes få så odlade själslifvets företeelser som religionen och därför på det religiösa området en mängd variationer och komplikationer. De religiösa anlagen kunna liksom alla öfriga utbildas; så måste man uppfostras till rätt religionsnjutning. Och denna uppodling kan drifvas till den religiösa känslans expansion öfver alla lifvets fenomen, och så uppstå de mest olikartade och långt drifna uppfattningar och känslor; från apornas enkla religion är det långt till pietistens, där denna känsla genomsyrat hela lifsföringen.
   För att något så när sammanfatta det sagda: Religion är en sinnets stämningsgång, förknippad med föreställningar af metafysisk art och bestämmande en viljebeskaffenhet.
   Ur känslan är det religionen framgår, ett känslans afledande är religionens syfte. Tanke och viljeelement komma i andra rummet, nödvändiga vid religionen —, i likhet med hvad fallet är vid hvarje känsloyttring —, såsom tjänande att gifva känslan innehåll och riktning, men af sekundär rang. Emellertid är det, såsom nedan skall visas, en vanlig före-


— 11 —

teelse, att dessa bimoment tilldelas en dominerande betydelse, att hufvudvikten uti religionen fästes vid föreställningarnas och viljans beskaffenhet: härigenom förlorar religionen sin karaktär af religion och blir till vetande eller moralitet. Men religion är hvarken ett för sannt hållande af ett visst tankeinnehåll eller ett sedligt handlande, utan religion är »andäktigt svärmande».
   Denna uppfattning af religionen måste ytterligare belysas: den är ju icke allmänt erkänd. Och dock betygar erfarenheten, såväl den enskildes som historiens, till evidens denna uppfattnings riktighet.
   Ty såväl i individens som i folkens lif ändra med stigande utveckling och differentiering de till religionen knutna föreställningarna och föresatserna natur, lösgöra sig till största del från känslans ledband, alt under det känslan ungefär består. Öfver återstoden af religiöst tanke- och viljeinnehåll tar känslan sin skada igen och framstår så som det i religionen fasta och förhärskande, gentemot det lokala och temporära.
   Eller lider vår religion af att tron på troll och fésaga, på orm och paradis, vid erfarnare år ger vika t. ex. för en tro, hvilken i all positiv religion endast ser en svag symbol för det ofattbara eviga? Alls icke, blott där är äkta känsla med. Och ger ej detta vid handen att alla dogmer äro bra1, blott de skänka känslan ett tillfredsställande innehåll, att uti religionen känsloelementet är det bestämmande?
   Än mindre lider religionen af att en sedelära och särskilda sedliga handlingar2 därur elimineras. Det är

   1 Fritänkare och s. k. ateister, långt ifrån att beteckna en lägre ståndpunkt, företräda ofta en djupare religiositet: till att skapa eget hör där mera till än till att passivt och mekaniskt följa med massan. Jfr t. ex. Schillers ”Mein Glaube”:
   ”Welche Religion ich bekenne?  Keine von allen
   Die du mir nennst.  — Und warum keine? — Aus Religion.”
   2 Om  kulthandlingarna, hvilkas betydelse i hvarje fall vida öfvergår dogmernas, en annan gång.



— 12 —

i barnatillståndet fruktan för straff och hopp om belöning lära att skilja på ondt och godt; en vuxen mensklighet rättar sin vandel efter egen, medveten, fri tanke, men hämtar ur religionen sedlig kraft och befruktande uppbyggelse: känslan är religionens område, känsloelementet det i religionen förhärskande.
   I denna religionens egenskap att bära och leda känslan ligger dess hemlighetsfulla makt, dess ingripande betydelse, dess lifgifvande rikedom. Religiösa dogmer etc. äro »ord till musiken» och intet vidare. Och såsom i musiken det musikaliska först riktigt gör sig gällande, då orden icke bortdraga uppmärksamheten, så kommer ej häller det specifikt religiösa till sin rätt, där andakten skall knytas till invecklade, ansträngning kräfvande föreställningar. Där kan vara mera religion i vildens oh! oh!, i ett upprepadt Hosianna eller Miserere eller låt gå för Hospodi pomilui än i den grannaste bön eller predikan, där känslan ej mäktar hålla sig uppe1.
   Ju starkare den religiösa känslan dess mindre tålas begreppskombinationer. Det klaraste fördunklas och det dunklaste synes klart; tanken njuter af att förödmjukas: credo quia absurdum är det stadiga fenomenet i religionens psykologi.
   Ehuru sålunda ingen vikt ligger uppå det till religionen hörande föreställningsinnehållets objektiva, för följdriktig tanke fattbara »sanning», — följdriktig tanke

   1 T. o. m. lutherska teologer försäkra ju, att den innerligaste bönen bedes utan ord. Och katolikernas ideliga upprepningar af en och samma bön får lika litet generelt kallas död värkhelighet, som man får kalla det hädelse, som om de protestantiska soldaterna berättas från 30-åriga krigets tid. De skola nämligen (J. G. Müller: Denkwurdigkeiten zur Geschichte der Reformation) i stället för bön rabblat upp — alfabetet, hvilket uti de reformerade länderna gjorts till en sådan kardinalartikel; ”däraf kunde den gode Guden själf sammansätta åt sig de böner Han bäst tyckte om”. — Om också sådana religiösa föreställningar icke äro otadliga, så ha vi här sann religion, och dessa andeligen fattiga torde nog alt det af himmelrike tillhöra, som religionen förmår skänka.


— 13 —

kommer knappast till användning; tankeelementet vid religionen har öfver hufvud karaktär snarare af sinnesförnimmelse än af medveten föreställning, — så är det likväl långt ifrån utan betydelse för en religion, hvilka föreställningar därmed förbindas. Hvarje känsloprocess, äfven den religiösa, fluktuerar med tillhörande föreställningar. Men de modifikationer i känslan, som betingas af olika religiösa begrepp, stå i ingen proportion till de motsvarande begreppens differenser; det är i vida högre grad känsloelementet, som bestämmer det religiösa föreställningsinnehållet.
   Att emellertid detta känslomomentets obestridliga betydelse vid religionen så ymnigt nedsättes till fromma för de sekundära elementen, beror på, att man icke vill inse rätta förhållandet — af skäl och konsiderationer, som leda oss till att undersöka, huru religionen tagit gestalt i samhället.

*    *
*

Religionen som samhällsinstitution.
   Religionen, sådan vi betraktat den såsom yttring af mensklig känsla, har i samhället gifvit upphof till en särskild institution och i samband därmed till åtskilliga s. k. positiva religioner med strängt bestämda ingredienser.
   Att utveckla huru detta tillgått, huru religionsinstitution och positiv religion växa upp jämsides och oskiljaktigt göra ett, därtill är här ej stället; endast några nödvändiga betraktelser af religionsinstitutionens förhållande till individ och samhälle.
   Äfven den flyktigaste bekantskap med religionsinstitutioner och positiva religioner ger vid handen, att dessa båda omfatta betydligt mera än hvad en religion har nödigt: ej blott svälla bisakerna till missbildning ut, utan där indragas absolut främmande beståndsdelar. Huru förklara detta, huru förklara att en


— 14 —

religionsinstitution — låt oss för korthetens skull säga kyrka — icke utgör den noggranna motsvarigheten i samhället till religionen såsom den enskildes själsfunktion?
   Att kyrkan icke inskränker sig till att i samhället förvärkliga den enskildes religiösa drifter betingas framför alt af dess föregåenden. Kyrkan har under ursprungliga förhållanden tjänat äfven andra ändamål än religionens, innefattat all kunskap — hvarje primitiv orsaksförklaring lyder känslans ingifvelser, — all andlig kultur, alt rättsväsende, all samhällsmakt. En högre utveckling fråntar kyrkan alla dessa biområden och hänvisar den till religionen allena. Men kyrkan behåller ännu rester af sin forna härlighet, behåller icke minst sin orimliga fordran att utgöra, icke en produkt af en särskild mensklig förmögenhet vid sidan af andra, utan att fortfarande utgöra alt, det enda nödvändiga, i hvars förkofran alla öfriga lifvets yttringar hafva att söka sin uppgift och sitt berättigande.
   Men oafsedt traditionerna ligger det redan i all positiv religions princip en benägenhet att breda ut sig, att taga mera än hvad den tillkommer. Här gör sig framför alt gällande det ofvan antydda fenomenet af känslans expansion1, hvarpå vi nu ej kunna närmare ingå. — Man har vidare en naturlig böjelse att ställa sin religion och hvad därtill hör — liksom alt, däri känslan spelar hufvudrollen, — högst i lifvet; de religiösa föreställningarna omfattas med mäktig affekt, upphöjas — oberoende af deras objektiva värde: all kärlek gör blind — till direkta emanationer från det öfvernaturliga. Och dessa »uppenbarade» sanningar och föreskrifter tillmätas på alla områden uteslutande giltighet; religionen tar vetandet under sitt förmynder-

   1 ”Enhver stærk Følelse stræber efter Eneherredømmet i sjælen og giver sin Farve til alle aandelige Virksomheder.” (H. Høffding: Psykologi i Omrids paa Grundlag af Erfaring. 3. Udgave 1892; p. 346.)


— 15 —

skap och bygger af likt och olikt systemer, som gå i religionens namn, men alls ej höra den till.
   Och det märkligaste i saken är, att kyrkan på dessa öfvergrepp lägger vikt framom alt annat, gör religionens hufvudstycke däraf. En af orsakerna härtill har varit att det som skiljer olika religioner åt, just är bimomenten, det dogmatiska och etiska innehållet, och af detta icke så mycket det väsentliga, stricte nödvändiga, som det mera tillfälliga, betydelselösa, oskiljaktigt förenadt med öfvergreppen. Och detta, som växlar med olika tiders och nationers egendomligheter och oftare än så, tillmäta kyrkorna afgörande vikt, förvillade af egen lidelse och i opposition mot andras. Sålunda framstår det mestunderordnade som religionens kärnpunkt, som det, som skall bestå om ock himmel och jord förgås. Spiran är tagen från känslan och förlagd till föreställnings- och vilje-elementen.
   Och därmed uppoffrar kyrkan betingelserna för äkta religion och dess religion, i den mån denna alls är religion, i den mån vidrigheterna i lyckliga fall häfvas, blir individen oftare ett oting och en börda än en välgärning, lättnad och njutning.
   Mot detta felgrepp och särskildt mot dogmherraväldet har man visserligen äfven från kyrkligt håll i alla tider dragit i härnad. Så lära redan kristendomens heliga böcker, att bokstafven dödar, men anden gör lefvande. Så skrifver i vårt sekel Tegnér1, skalden och biskopen: »Theologia dogmatica är, såsom den vanligen föreställes, från början till slut en fortsatt blasfemi mot Gud, kristendomen och förnuftet. Till bibeln står den i intet annat förhållande än ett parodiskt.» Och på ett annat ställe2 liknar han dogmerna vid »en bankruttörs handelsböcker». Men trots dylika utvalda andars protester bygger all religionsinstitution

   1 Efterlemnade Skrifter, Ny upplaga, Sthlm 1873—1874, T. II, p. 471.
   2 Id. op., T. I, p. 232.



— 16 —

på en förflyttning af religionens tyngdpunkt från känslan till bimomenten — och måste bygga.
   Ty skulle kyrkan biträda uppfattningen, att religionen är en känslans sak, så vore det att med detsamma förklara religionen vara »privatsak», privatsak att antaga eller förkasta dogmerna, att antaga eller förkasta moralen. Kyrkan står eller faller med denna missuppfattning af religionens rätta art; häfves misstaget, så är det ute med både religionsinstitution och positiv religion i deras nuvarande former.
   Och kyrkan har rätt i sitt non possumus: religionen som institution får icke falla. Kyrkan liksom alla samhällets inrättningar underlättar kampen för tillvaron, underlättar tillfredsställandet af ett behof. Låt vara att detta behof kunde på ädlare vägar afhjälpas; kyrkan förblir den bekvämaste, den i största antalet fall enda möjliga lösningen. Därtill vinnes med kyrkan andra lofliga syften: man har ju t. ex. kallat den ett »supplement till polisen».
   Måhända försiggår här en utveckling, måhända skall kyrkans ursprungliga bestämmelse engång förblekna; tillsvidare förblir religionen som öfvernaturlig institution med alla sina utväxter för det stora flertalet af största betydelse. Ty emedan religionen och hvad därtill räknas omfattas med så mycken värme, vinna äfven dessa utväxter, ofta i och för sig af ädelt och nyttigt innehåll, en spridning och en värkan som aldrig på annan väg kunde nås.
   Ty i den stora massan — äfven af de bildade klasserna — råder ännu full medeltid; här göra de i arf tagna föreställningarna tillfyllest, här behöfves andligt förmyndarskap, af kyrkan dikterad säker tro. Och för samhällets små förblir religionsinstitutionen, om ej den allsvåldiga, alt ersättande från forna tider, så likväl den andliga näringens hufvudkälla1.

   1 Icke ens Voltaire, denne kyrkans argaste ovän från den första stridshettans dagar, vågar bestrida en religionsin-



— 17 —

   Såsom föregående betraktelser ge vid handen är religion i den enskildes själslif ett och religion, sådan den gestaltar sig i samhället väsentligen ett annat. Religionen, i det enskilda själslifvet en olika gestaltad produkt af särskilda känslans rörelser, — växlande mellan de fenomen jag kallat olustens och lustens religion, — tvingas i praktiken oundvikligt till öfvergrepp på främmande gebit och ihopsmältes med dessa till en invecklad lärobyggnad och en organiserad samhällsinstitution, hvilka väl i följd af öfvergreppen väsentligen förfela sin uppgift, att uttrycka och leda sinnets stämningsgång, men i gengäld fylla andra samhälleliga syften och särdeles för det stora flertalet äro af utomordentlig betydelse.

III.

   Det jag nyss anfört har blifvit långt och är likväl endast antydningar. Emellertid torde af dessa framgå, att vetenskapen visst ej söker göra slut på religion och religiös tro; den söker blott fördjupad insikt i religionens dunkla väsen, och denna insikt för icke till att upplösa, utan till att befästa. En naturlig förklaring leder till särskiljande af det väsentliga

stituitions nödvändighet. Så skrifver han (Oeuvres complétes 1785, T. XXX, p. 172): ”Telle est la faiblesse du genre humain et telle sa perversité, qu’il vaut mieux, sans doute, pour lui d'être subjugué par toutes les superstitions possibles — — de vivre sans religion.”
   Särskildt anser Voltaire kyrkan vara till för massan; prof. Høffding anför följande uttalanden af honom (Jean Jaques Rousseau og hans Filosofi, Köpenhamn 1896, p. 64): ”Folket vil stedse vedblive at være dumt og barbarisk; det er Oxer, der behøve Aag, Svøbe og Hø”; ”hans Skræder og hans Lakaj maatte helst blive i den kirkelige Trældom”.


                                            2


— 18 —

från det oväsentliga, till betonande af det specifikt religiösa och därmed till möjlighet att råda bot på sjuka punkter, att oväldigt uppskatta olika religioners inbördes företräden. Det har äfven framgått, hvilken öfverväldigande betydelse religionen har för en och hvar, en sak som den ytlige betraktaren, hvilken stannat vid former, som ofta äro frånstötande, skulle förbisett. Och vi finna, att om ock gudsfruktan icke mera är visdomens begynnelse, så kan hon ännu väl vara dess fullbordan.
   Detta på religionens område; en granskning skulle ådagalägga likartade förhållanden på andra forskningsfält. — När vi nu funnit, icke blott att, då det gäller den fria forskningen, intet offer är för dyrt, utan ock att forskningen i stort sedt af det allmänna bästa intet offer kräfver, att de föregifna anfäktelserna endast äro framskridandets födslosmärtor, — kan väl den fria forskningens oinskränkta berättigande ännu ifrågasättas?
   En betänklighet kvarstår: Visserligen är för framskridandet intet offer för stort, men icke alla forskningens offer föra framåt. Ifall maskineriet söndertages af oförfarna händer, förblir det i spillror och endast sårar gärningsmannen: för dem som endast fatta hälft, för de djupa lagren är forskningen och dess resultat både onödig och farlig.
   En dylik invändning har fog. Men den fria forskning vi här afse lämnas oberörd af densamma.
   Den frihet forskningen gör anspråk på gäller anden, gäller forskningens art. Och man måste skarpt skilja mellan denna forskningsfrihet och frihetssträfvanden med andra syften, men som gärna segla i forskningens kölvatten och under hennes flaggas skydd.
   Den fria forskningen är en ren vestal, som hängifvet vårdar om elden i menniskoandens helgedom. Men hon har ute i samhället systrar, som stjäla från vestalens altare och ofta sprida brand och förstörelse: sträfvanden för massupplysning eller massuppvigling.





— 19 —

   Den fria forskningens ädla, förnäma mål är intellektuelt framskridande, dess oegennyttiga, enda sträfvan menniskoanden; det praktiska nuet i stat och samhälle är för lågt att komma henne vid1.
   De sträfvanden jag kallat hennes systrar gå upp i värklighetens misère, gripa omedelbart in i praktikens tillfälliga områden, dem stat och samhälle ha att ansvara för.
   Så det fräcka själfsvåld, som vädjar till massorna och lefver för smuts och smädelse, så äfven den beskedliga enfald, som söker ärliga mål, men oförvarandes utsår frön till upplösning och fara.
   Från dessa båda i förening härleder sig i alla tider den ofärd, som tillvitats forskningen2. Och dessa forskningens onda släktingar, icke hon själf, falla under ordningsmaktens inseende: det tillhör samhället att söka bevara sin kropp äfven för andlig smitta.
   Oinskränkt frihet för lägre funktioner medför lätt hela organismens, i hvarje fall de högre lifsformernas undergång: för den stora massan af samhälls-

   1 Visserligen kan hon stundom påpeka, hvad där hörde idealet till; men hon behåller detta för sig och tvingar icke sina resultat på någon. Hennes äro tankens höga rymder, icke
lifvets små förhållanden.
   2 Ett exempel. Halfbildningen, det föraktliga ogräset i vetandets sköna trädgård, en universell halfbildning var den franska revolutionens kräfta. Upplysningsfilosofin stannar icke bland de lärde och bildade, den vänder sig snart direkt till den stora allmänheten.  Här emottagas dess läror som en ny religion och den allmänna ”upplysning”, som resulterar, leder icke till andens, tankens frihet, — för hopen är en sådan intet värd, — utan till drömmar om jemlikhet och broderskap, yttre materiella förmåner och friheter, till lumpenhetens skräckvälde och packets apoteos.
   På samma sätt i alla andens rörelser där folket tages med: icke minst reformationen. En Savonarola förtjänte ärligen sitt öde, en Luther hade bort tystas ned, och så böra intill denna dag hans konsorter, de där bland en olärd, omogen massa sprida vrånga läror och halfva sanningar — eller låt vara hela sanningar, men af dem som ej äro till för hopen.



— 20 —

kroppen förblir alltid tvång af nöden, tvång det säkraste och bästa för dem som tåla det, sålänge de tåla det. Fri tanke och forskning finna sig tillrätta under alla förhållanden, de bemästra, höja dem upp till sig; själfsvåldets hunger endast växer, pöbeln får aldrig frihet nog.
   Och denna samhällets goda rätt till uppsikt och inskränkning sträcker sig jemväl öfver en forskningens gränsmark: populär vetenskap. Forskningen går i första segerruset ofta för långt, dess resultat behöfva justeras; för öfrigt skola de, ytligt framstälda, svårligen uppfattas helt. En öfverilad, skandallysten popularisering kan då komma mycket fördärf åstad: kunskapens träd är på godt och ondt, dess frukter mogna långsamt och icke för alla.
   Forskningsresultaten, de värkliga, varaktiga, tränga nog småningom ned, smältbara, ofarliga. Så ha otaliga i början förkättrade sanningar blifvit allmän egendom, så värka vårt århundrades vetenskapliga stordåd småningom en omsvängning af begreppen, en omvärdering af företeelserna äfven i folkets medvetande.

*    *
*

   Vi se att den sista farhågan viker. Detta särskiljande af forskningsfrihet, som är guld, från forskningsfrihet, som är slagg, skall aflägsna alla tvifvel om den förras rätt och värde.
   Måhända vill man likväl icke sätta tro till det medgifvande, som gjorts från forskningens sida, icke tro, att den fria forskningen skulle taga sin tillflykt till maktspråk. — Jag skall, innan jag slutar bemöta ett par inkast i sådan riktning och genom denna ex-kurs ytterligare bestämma forskningens sträfvanden till skillnad från dess afarters.
   Att förorda dylika inskränkningar, skall man säga, är ju att risa sig själf; på en nedtryckt allmän upp-



— 21 —

lysning kommer väl forskningen i främsta rummet att lida?
   Så är icke fallet. Lika litet som forskningen direkt befattar sig med folkets allmänna bildningsnivå, lika indirekt och långväga återvärkar denna på forskning och framskridande. De som uppbära forskningen utgöra en ringa elit, och det är genom eliten, genom enskilda och enskilda undantag, som andens segrar vinnas.
   Den psykiska kraften hos menskligheten bestämmes icke af antalet och massan; här gäller oafvisligt Schillers:

»Einzelne wenige zählen, die übrigen alle sind blinde Nieten» — —

   Den fria forskningen, hvars mål är att vinna nytt, står liknöjd inför sträfvanden att nedbreda det vunna, inför själen i de djupa lagren; här må gärna råda mörker, när blott höjderna stråla i ljus.
   Men, invändes åter, hvad är då det lofprisade intellektuella framskridandet, som forskningen tilltror sig representera, hvad är väl målet med kulturutvecklingen, om icke största möjliga mått af ljus och frihet för största möjliga antalet?
   Denna fordran, största möjliga upplysning för största möjliga antal, är nonsens, såvida man menar allvar med båda dess delar: det stora och flertalet äro oförenliga, det enas   tillväxt är det andras fall. Hvarje förvärfvadt maximum, bildning, frihet, rikedom, är   endast frukt af tidigare uppoffringar, egna och andras, och förutsätter tyngande   existensvillkor för ju högre maximum ju flere individer. Skall det stora antalet med i räkningen, är det förbi med det kulturella maximivärdet.
   Men nu vet framskridandet icke af nyttighetssynpunkter såsom denna beträffande det stora antalet. Med naturlagens oundviklighet, utan hänsyn eller för-



— 22 —

barmande, offras de många — hela menniskoraser — för de få. Väl medför utvecklingen äfven lindrade lefnads- och bildningsvillkor för de många, men detta kommer i andra rummet: några mänsklighetens spetsar är framgångens villkor och mål, differentiering, icke nivellering, dess lösen.
   Och därför, jag upprepar det, är den fria forskningen likgiltig för massans bildningsgrad, därför medger den gärna maktens ingrepp gentöfver profanum vulgus. Forskningen har att sköta sitt, att allenast bygga höjderna högre, bygga, — till dess höjderna engång badas i evig sol1.
   Man må icke fatta detta som skulle forskningen befordras af ett förnedrande mörker i djupen: jag har endast velat inskärpa, att den frihetens inskränkning, som samhällets bestånd fordrar, icke är den sanna forskningen till men. Af fackmannen må maskineriet söndertagas; där intet står att vinna må inga offer göras; endast den gudarna älska må viga sig till deras tjänst2:
   Icke häller må man i det nyss sagda se ett ogillande af arbetet för folkupplysningen eller den allmänna bildningsnivån; här har endast uttryckligen betonats, att dessa sträfvanden äro andra än forskningens3,

   1I den syn på tingen, som framställs, ligger ingenting oetiskt: tvärtom stämmer den förträffligt med välfärdsprincipen. Det gäller ju i följe den senare att bereda största möjliga mått, icke af ljus och frihet, utan af lycka och välfärd åt största möjliga antal: de förra och de senare äro sällan synonymer.
   2Lifvet är icke ett blott medel för opersonliga uppgifters lösning; det är — under nuvarande förhållanden och till dess måhända intelligensens segrar skapat nya villkor för alt lif — en fåvitsk äflan att vilja draga in massorna i det ideella kulturarbetet, där hvarje mera betydande vinning köpes med offer och elände. Vida större offer än en ringa tygel på den beanspråkade allas frihet i alt; och offer, dem framskridandet icke behöfde.
   3 Ännu ett ord härom. Forskningen når tack vare den fria tanken abstrakta mål; folkupplysning är uppfostran för lif



— 23 —

att de förra äro underkastade samhällets kontroll, icke de senare.

*    *
*

   Mitt herrskap!
   Vi ha nu till sist utvecklat innebörden af den frihet forskningen eftersträfvar, hvilken icke gäller utsträckningen, utan arten, hvilken är andens, men ej går ut på massan, och vi ha häri uppdagat skillnaden mellan denna frihet, — den enda värkliga: »En frihet blott är sann, och det är andens», sjunger Tegnér — och frihetssträfvanden i andra former, hvilka äro forskningen främmande och hvilka den ej har att ansvara för, — ett förhållande som jag bjudit till att utförligen belysa.
   Och då vi tidigare pröfvat denna forskningsfrihets vådor, dess föregifna kränkningar af det allmänna, och funnit dem ovärkliga eller oväsentliga, eller att de endast utgöra framtidsdigra utvecklingsbetingelser, då vi vidare sett detta bestyrkt på det mest ömtåliga af alla områden, religionens, nödgas vi enligt min tanke besvara den fråga, som uppstälts, med att — och det icke minst på det religiösa området — tillerkänna den fria forskningen, andens frihet i forskningens tjänst, ett oinskränkt berättigande.

på jorden. Man mäter icke menniskovärdet efter individens mått af kunskaper och snille: folkbildningsarbetet bör afse att odla själslifvets alla sidor. Känslans och viljans förädling är dess slutmål, icke att urskiljningslöst sprida alt slag af upplysning, äfven där denna aldrig skall tränga igenom.