Biologisk kausalitet

Stickord: biologia
Upphovsman/kvinna: Lagerborg Rolf
Utgivningsår: 1933
Publicerad i Filosofia.fi: 24.07.2008
Särtryck ur Societas Scientiarum Fennica årsbok – vuosikirja XI B n:o 6 1933.

Bilagor

Biologisk kausalitet: RLBiologiskKausalitet001.pdf


SOCIETAS SCIENTIARUM FENNICA
ÅRSBOK – VUOSIKIRJA
XI B n:o 6




BIOLOGISK KAUSALITET

FÖREDRAG VID FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS
SAMMANTRÄDE DEN 20 MARS 1933


AV

ROLF LAGERBORG




HELSINGFORS 1933





SOCIETAS SCIENTIARUM FENNICA
ÅRSBOK – VUOSIKIRJA
XI B n:o 6




BIOLOGISK KAUSALITET

FÖREDRAG VID FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS
SAMMANTRÄDE DEN 20 MARS 1933


AV

ROLF LAGERBORG




HELSINGFORS 1933






HELSINGFORS 1933 MERCATORS TRYCKERI AKTIEBOLAG



Sedan ungefär 40 år ha många biologer återfallit i vitalism och finalism. Man misströstar om att utreda livsförloppen med hjälp av samma förklaringssätt, som utbildats i naturvetenskapen med det kvantitativa som ögonmärke. Man ivrar för en säregen biologisk kausalitet, som förmenas tränga djupare. Apologier se talrikt dagen för termer som ”psykoid” och ”enteleki”, som metapsykiska drivkrafter; också de gamla slagorden ”adaptation” och ”instinkt” uppfattas som agentia.
   Som bekant har DRIESCH blåst liv, sit venia verbo, i ARISTOTELES’ ”enteleki” som betyder ett inre s y f t e som det yttres gestaltande makt; en fullkomningssträvan i varelsernas innandöme. Och till och med en BLEULER vill förlägga en ”psykoid” i varje levande cell, visserligen också för att upphäva klyftan mellan kroppsliv och själsliv. DRIESCH försäkrar t. ex. (Philosophie des Organischen): ”Das Leben wird mit Hilfe des Begriffs Entelechie ebensogut ”verstanden” wie die anorganische Natur mit Hilfe der Begriffe ”Energie”, ”Kraft”, ”Masse” u. s. w. Eine weitere Erklärung gibt es nicht.”
   Men de tanketing, som uppräknas av DRIESCH, är man på väg att överge också ifråga om den oorganiska naturen. ”Krafterna” ha visat sig försåtliga, belastade med metafysik, om än icke så illa som hypostaseringen av ”livet”. I den mån man lyckas utröna, huru i skeendets sammanhang förloppen följa och betinga varandra, spekulerar man icke med fiktioner som faktorer.
   Att livsförloppen te sig syftesbestämda, att neka det faller väl ingen in. Men att tillskriva dem självverksam ändamålssträvan, det vore lika vist som att tillskriva elden ett syfte att hålla sig själv vid makt. I fråga t. ex. om andhämtningen i dess hjärtliga samförstånd med muskelansträngning spekulerar man icke om syften längre. Man utlägger förloppet som kemiskt bestämt; om vi andas fortare, när vi sprungit upp för trappor, så ar det för att blodet har upptagit kolsyra, som avsöndrats i övermått vid det häftiga muskelarbetet. Syrebrist och kolsyreanhopning reta så bland annat
andhämtningens centra; därför andas vi snabbt


4
och djupt, till dess kolsyremängden avlägsnats och syreförråd upptagits på nytt.     
   Uppgiften att utrannsaka naturförloppen tillkommer specialisten; men vetenskapernas vetenskap kan biträda naturforskningen med att röja ur vägen begreppsliga tillsatser - och därmed hyfsa ekvationerna.
   Redan KANT har anvisat forskningen en utväg att komma ifrån den finala synpunkt, vi enligt vår begränsade kunskapsförmåga anlägga på naturen. Det är, skriver han (Kritik der Urteilskraft § 75, 78) ”eine notwendige Maxime der Vernunft, das Prinzip der Zwecke an den Produkten der Natur nicht vorbeizugehen; weil es, wenn es gleich die Entstehungsart derselben uns eben nicht begreiflicher macht, doch ein heuristisches Prinzip ist, den besonderen Gesetzen der Natur nachzuforschen”. Men själva denna forskning har till uppgift, ”alle Produkte und Ereignisse der Natur, selbst die zweckmässigsten, soweit mechanisch zu erklären, als es immer im unseren Vermögen (dessen Schranken wir innerhalb dieser Untersuchungsart nicht angeben können) steht”.   
   KANT tillägger visserligen, också för att ha ryggen fri och icke få teologerna i nacken, att vi härvid dock aldrig böra tappa ur sikte, att vi ”der wesentlichen Beschaffenheit unserer Vernunft gemäss” ändå sist äro tvungna att underordna dessa mekaniska orsaker under en ändamålskausalitet. Men en förklaring erbjuder den icke; om vi för att fatta denna ändamålsenlighet ”uns auf eine nach Zwecken wirkende Ursache berufen, so würden mir ganz tautologisch erklären, und die Vernunft mit Worten täuschen”.
               
*            *
 *

   Huru komma sig vitalisterna till begrepp om livet som en självverksam ändamålssträvan?
   Ex analogia – pueri. Att röra sig och att leva är samma sak enligt barnens tro. Leva göra mekaniska leksaker, och blad som flyga för vinden, och den sprakande elden i brasan. Mina barnungar lät jag tro, att elden bodde i tändsticksasken och var ett elakt troll, som människorna infångat och tämjt, men som emellanåt kom lös och då hämnades med att härja. Också fräste ju elden, argt som en katt, när man hällde vatten på den. Rinnande vatten lever, tro barnen; också havet lever, det ser man av dess vågor; men på kvällen var det merendels trött och stilla. Stillastående vatten kallas på franska eau dormante, med ett lån från



5

barnens föreställningsvärld. Och enligt någon barnpsykolog har det hänt, att barn kalla isen dött vatten.
   Att börja med är döden långt mera än livet, vad som väcker undran och häpnad. Vid det levande äro vi vana; men uppskakad blir envar alltfort, när fränden eller vännen, som nyss rörde sig och talade, ligger styv och kall, likblek och utan andedräkt. Att väcka honom lyckas icke, han sover alltså icke; och den som sover andas ju. Så kommer det, att man primitivt förklarar ”livet” som en anda. Alla ha vi läst om den levande anda, som skaparen inblåste i Adam. När denna anda ingår i eller lämnar vår lekamen, då kommer och går ”livet”. Och efter döden fortlever ”anden” - föreställningen om spökande ”andar” är ett utslag av samma tro. Man fattar den anda, som förmenas ge liv, som en fläkt av ett finaste stoff. För mindre än 200 år sedan förklarades också värmet med stoffet caloricum och elden med stoffet flogiston.
   ”Livet” som ett ”konkret” något är emellertid ännu vid full vigör. Så läsa vi i en nyssutkommen bok ”Från natur till personliv” av biskop J. A. EKLUND (s. 46—47), att detta konkreta väl icke empiriskt kan påvisas, men ändå i dess ”yttringar” är tillgängligt för sinnena. Under dessa ”yttringar”, menar han med DRIESCH, måste finnas något som ”ordnar och danar”.
   Men sammelbegreppet ”liv” är endast en abstraktion från levande varelsers förhållningssätt: ett ord, som icke innebär annat än samfälldheten av de fenomen, av vilka ordet bildats. Man gör emellertid av ordet, om icke ett väsen, så en ”kraft” i ett bortom. Och förklarar så med denna ”livskraft”.
   Men ”livskraften” är endast ett animistiskt postulat om en styrande själ eller Försyn. Begreppen förhäxa oss från barnsben: vi härleda ”döden” från en dödsängel eller från en benrangelsman, som vandrar omkring med timglas och lie; vi göra låt säga sorgen och kärleken, också de icke annat än gruppmärken för en samfälldhet av förlopp, till makter för sig, som underlägga sig livsarbetet i övrigt; vi härleda det onda eller goda, som händer oss, från en avgrundens furste eller himmelska makter; vi märka icke att allt detta är abstraktioner, som svinga sig upp till väsenheter. — Alltnog, att i stället för att leda ut, huru förloppen betinga varandra, inskjuta såsom mellanled ”krafter” eller väsenheter, det är en utdömd förklaringsmetod, som icke på nytt får vinna insteg.
   Det som anförts om ”livskraften” som inbillningsfoster äger sin fulla tillämpning på andra finala betraktelsesätt och underbegrepp som ”instinkten”, varmed ett flertal vitalister operera. Ty i fråga om varje



6

ändamålsförklaring offra vi åt småbarnens sätt att se. De tro att allt längtar och vill som de själva: floden strömmar i längtan till sjön, vågorna önska bringa båtarna att gunga, det är så roligt, tycka barnen; solen gömmer sig i regeln, när det regnar, den är nämligen rädd att bli våt. Salig Dumbom ansåg, enligt Kellgren, som gör narr av tidens ändamålsförklaringar, att en vis Försyn placerat floder, där stora städer stryka fram. Tanklöst förbise också mindre naiva, att ändamålsenlighet endast är en synpunkt, ett omdöme, en värdering. Men ytligt förnöjer den vetgirigheten och kan därmed lamslå
forskningsbegäret.
   Helt visst har man avstått från ändamålsförklaring, utom när det gäller levande varelser. Men icke ens hos oss människor är det medvetna syftet en primärfaktor eller ett agens för sig. En avsikt är icke på förhand till som medveten grund för vårt handlande; utan inställer sig först i efterhand. Det inse vi redan, om vi besinna, att man icke kan avse annat än något man tidigare prövat. Avsikten följer med en handling på väg, med en inriktning, ett trevande; med ett förspel i ansatser, såsom det som kallas vilja. Om frestelsen frestar, så är det på grund av att ”det vattnas en i munnen”, såsom man riktigt säger, överfört på allsköns begärliga ting. Retningsreaktioner, urladdningsansatser bryta redan fram, och ge sig i samma mån tillkänna. Att däremot ett mål i en framtid, som ännu icke är till, styrde ett tidigare skede, att, såsom DRIESCH alltjämt inskärper, ”vad som skall varda i en framtid, verkar redan nu”, en sådan förklaring är en mytologi, som strider mot vetenskapens prima principia.
   Man svarar måhända att förklaring är förenkling för vår fattning; att visa på likheten med medvetna strävanden är att återföra ett okänt till det bättre kända — och alltså en fullgod metod. — Men vad själviakttagelsen förespeglar oss om de medvetna fenomenen, är ingalunda ett bättre känt; tvärtom är det utsatt för subjektiv tolkning och utlägges i regeln befängt. Att införa förklaringssatt efter mönster av våra syften vid utredning av biologiska sammanhang kas endast leda till ett självbedrägeri.
   Ty vad innebär att förklara? När man undrar över något, finner man lättnad, om man inser att det icke är annat än, icke farligare än något man känner till. Förklara är att igenkänna, att uppdaga om icke identitet, så väsentliga likheter med det redan kända. Men att utlägga de enklaste livsförloppen efter mönster av de mest invecklade, av det medvetna livet hos människan, det är att börja från galen ända. Helt visst må man sammanställa det högsta med det läg{s}ta; och kanske skall man,



7

om man utgår från det högre, uppspåra dess uppränning i enklare förlopp. Men från dem, alltså från början, har man att börja, utlägga det invecklade efter mönster av det enklare. I motsatt fall förklarar man ett obscurum per obscurius.
   Antropomorfa ändamålssynpunkter ha visserligen gjort tjänst vid livsförloppens kartläggning. Det klassiska exemplet är blodomloppets upptäckt. Frågan efter syftet med venernas klaffar ledde till frågan om klaffarnas funktion, deras insats i maskineriet. Men söker man funktioners sinnrika uppgift, så är det icke annat än heuristiskt-provisoriskt som beredelse att utröna detaljförloppen. Man förklarar icke en eldsvåda med att beundrande utropa: se huru den när sig själv ändamålsenligt! Se huru den anpassar sig smidigt och spontant! Man förklarar eldsvådan med fysiska och kemiska betingelser: med syre, värme och bränsle. Lika litet insikt om livsförloppen vinnes med att man visar på allt levandes skicklighet att nära sig och förkovra sig.

*            *
  *
Till närmare belysning av det sagda skola vi granska instinktbegreppet sådant det försvaras i en för den finalistiska förklaringsmetoden beklämmande typisk undersökning, nämligen CHARLOTTE BÜHLER’s ”Das Problem des Instinktes” (Zeitschr. f. Psychologie (103) 1927). Författarinnan räknas med rätta till samtidens ledande psykologiska forskare. Hon inrymmer också, må det antecknas med ett erkännande, ”att det klart framgår av den nyaste amerikanska behaviorismen, att hela instinktbegreppet förlorar varje mening, såsnart man lämnar bort synpunkten på vad instinkten uppnår”; ”man kan icke förvägra någon att nöja sig med att här enbart skilja mellan medfött och förvärvat” (ss. 53, 61). Men för egen del vill CHARLOTTE BÜHLER icke avstå från begreppet instinkt som uttryck för en nedärvd, motorisk helhetsreaktion, som förlöper ändamålsenligt. ”En så målmedveten följd av klart och meningsfullt i varandra gripande förhållningssätt”, säger hon, ”låter icke förklara sig rent kausalt utan att antaga immanenta mål” (s. 49). Instinkthandlingen utgör, fortfar hon, ett ”motståndsövervinnande, aktivt framträngande förhållningssätt{”} (s. 47), som ”förebyggande, föregripande, förutseende” (s. 61) tenderar ”att över hinder uppnå ett mål” (s. 48). Instinkthandlingens mening förblir för oss ”oförklarlig med att återföras blott till ett förflutet{”} (s. 63); varifrån skulle instinkten, frågar författarinnan,



8

hämta denna ”ända till slutet verksamma inriktning{”} (s. 47), om icke från en livets ”skapande aktivitet”, som går ”utöver den enbara reaktiviteten” (s. 53).

   Låt oss börja med en näsvis motfråga. Varifrån hämta grönsaker, såsom morötter och kålrötter, sin under det första året ända till slutet verksamma inriktning på att målmedvetet, klart och meningsfullt uppsamla näringsstoff i underjordiska delar? Svar: denna föregripande och förutseende, med förlov sagt, instinkt brukar icke utläggas som på något vis syftesbestämd, utan växtfysiologiskt kausalt. Visserligen blir här ett ”syfte” begripligt endast om man räknar med framtiden och uppgifter som näringsmedel. Men en syftemålsförklaring av detta slag tillhör, enligt vad CHARLOTTE BÜHLER själv i annat sammanhang uppvisar (Kindheit u. Jugend, s. 134—35, 205), det första barnkammar-
stadiet.
   Lika kausalt och förvisso kemiskt betingat visa sig förloppen i åtskilliga fall, som anföras som yttring av en ändamålssträvan. Organismen försvarar sig, säger man, mot baciller, som förgöras: vissa kroppens celler, kallade fagocyter, samla sig på den punkt, där en smitthärd sprider sitt gift, för att, såsom man utlägger det, utmota denna giftverkan. De bestämmas, menar man, av syftet att till helhetens bästa avvärja angreppet. Men att de störta lös på gifthärden, så de till och med tränga genom kärlväggar, måtte bero på att de mobiliseras av giftets kemiska dragning. Det kan göras sannolikt med experiment. Flyttas nämligen samma celler i en näringsvätska utanför organismen, så sugas de till giftämnen, som någorlunda svara mot de förenämnda. Alltså attraheras de oberoende av helheten. Det invändes att cellerna förblivit vid liv och endast fortsätta livsverksamheten. Men vore den så icke av kemisk natur?
   Att nöja sig med att visa på organismens förmenta självförsvar, ifråga vare sig om fagocytreaktionen eller om feber eller inflammation, där för övrigt nyttan ibland tyckes tvivelaktig, det är att förklara metafysiskt framom fysiskt och såsom varje final förklaring att besticka den närmaste forskningsuppgiften. Nämligen den att utröna, huru en förändring leder över i en nästföljande, huru retningen betingar reaktionen.

   Efter detta inpass förstå vi bättre vad CHARLOTTE BÜHLER efterlyser, nämligen huru instinkten till synes blir inriktad på ett mål. De motoriska förhållningssätt, som kallas instinktiva, äro, vad beträffar deras predestination, jämförliga med vegetativa förrättningar och med



9

levande varelsers utformning. Att de avlöpa förutbestämt är icke mera att undra över än att fröet eller fostret växa förutbestämt. Både våra instinktiva sätt att reagera och den uppbyggnad varelser — och likaså kristaller — vinna kan antagas bero på den kemiska strukturen. Kemiska betingelser, inre och yttre, visa sig nämligen bestämma vår skapnad.
   Så uppträder dvärgväxt vid en safternas sammansättning, där sköldkörtelgruppen har svikit. Men sköldkörteltabletter bringa jämvikt i kemismen och därmed på nytt normal kroppsbildning. Sjukdomar i hypofysen leda till fettsot och jätteväxt; och allramest uppenbar blir körtelsafters inverkan, när unga varelser kastreras. Också pubertets- och senilitetsförändringarna äro ju könskemiskt bestämda; och de sträcka sig också till kroppens former. Redan typerna hanne och hona bevisa iögonenfallande, att den typiska strukturen hos levande väsen beror av vävnadernas kemiska uppbyggnad. Experimentellt har detta uppvisats med STEINACH'S inympning av honkörtlar på handjur och tvärtom;
därmed feminiseras och maskuliniseras både yttre former och förhållningssätt.
   Det förefaller därmed oemotsägligt, att kemiska betingelser inflyta gestaltande också vid morfogenesen, och det tjänligt eller vidrigt ur ändamålssynpunkt — ett ändamål gör varken till eller ifrån. Den finala frågan om ändamålet bör här som alltid vändas i frågan, huru ändamålsenligheten uppkommit. Och upphovet till den inre struktur, som kommer i dagen vid s.k. instinkt, kan ingalunda anses obegriplig. Eller vinnes icke en sammanhängande följd av varandra utlösande reflexer, på grund av upprepning och inrotad vana? Man tänke på pianistens färdighet. Huru man än framdeles besvarar frågan, i vad mån och på vilket sätt förvärvade strukturer bli arvfasta, få vi betrakta ändamålsenliga fört rättningar, instinktiva liksom viscerala, som betingade av den invanda, i strukturen ingrodda samordningen mellan retning och reaktion.

   Inrymmas må, att vitalister finnas, som bättre än CHARLOTTE BÜHLER taga sig i akt för finalistisk kausalitet. Men tala s.k. organisister om ”helheten” istället för om ändamålssträvan, så innebär det snarast föga mer än en omskrivning. Ty ”helt” kallas här det, som motsvarar sin uppgift, ”sönder” eller ”i olag” det icke funktionsdugliga; och så bestämmes ”helheten” som ett tjänande av en uppgift — och uppgiften som ett mål. En vinning är det visserligen, att uppgiften eller målet träder i stället för syftet eller avsikten, där ju tonvikten faller på ett medvetet riktande. Men också denna ”helhet” fattas mest som faktor och därmed är begrepps-



10

hypostaseringen tillbaka, för händelse organismen icke betraktas som enbart en enhet av kemiskt slag.
   Därom genast mera. Men även där helheten som tvingande uppgift icke blir upphöjd till faktor för sig, förgår sig vitalismen i alla dess skiftningar, på grund av att man håller på en sja{ä}lvverksamhet, som vore utan motsvarighet i den oorganiska naturen. Så skulle, enligt CHARLOTTE BÜHLER, instinktens quid proprium vara en ”skapande aktivitet”, som icke går att upplösa i retning och reaktion.
   Men att ett skeende skulle uppkomma av intet strider mot vetenskapens grundaxiom. Också levande varelsers aktiva förhållningssätt få vi lov att tänka som re-aktiva. Endast för att vi icke bli varse alla de retningar, som ansatta oss, inbilla vi oss vara självverksamma. Men alltid kan man uppspåra någon liten tändsats som utlösning för de system av reaktioner, på vilka organismen blivit inställd.
   Också vid förhållningssätt, som kallas instinktiva, är aktiviteten i sista hand reaktivitet. Till och med där det gäller — för att välja ett av vitalisterna omhuldat exempel — fåglarnas bobygge och ruvande på äggen, finner man att förhållningssätt, som skenbart äro syftesbestämda, utlösas av specifika retningsmoment. Att icke endast inre retsamma betingelser, såsom ”liggsjukans” hetta i underkroppen, utan också yttre omständigheter spela in, har jag kunnat följa i en voliére. Ett visst quantum satis av ljus, temperatur, luftfuktighet, specifikt material för bobygge och specifik föda, ett bestämt höjdläge och en bestämd omgivning för det eventuella boet (vissa exotiska fåglar lära endast häcka i
palmträdgårdar), allt detta erfordras som aktualiserande retning, för att locka fram fortplantningsbestyret. Där detta icke kommer till stånd, frågar sig uppfödaren oförtrutet: vilken retning saknas här? Så har också biologen att tänka: alltså icke spänna efter ändamålstydningar, utan undersöka den samfällda retningskonstellationen.
   Att däremot här lita till en ”instinkt” är bekvämt, men leder till ingenting. ”Instinkten”, som nedärft motoriskt förhållningssätt står för övrigt icke att skilja från lika omedvetna viscerala förrättningar. Som gräns mellan instinktiva och vegetativa förlopp, brukar man ange, att tvärstrimmig, s. k. animal muskulatur, är med vid ”instinktens” verksamhet.
Men den gränsen håller icke: ”instinktivt” och vegetativt kunna icke hållas åtskils — eller är diandet, sväljandet, tuggandet, uppkastningen icke vegetativa förrättningar? Icke heller kalla vi enklare motoriska reflexsystem, såsom att blinka, när ögat hotas, ”instinkter”. Icke ens det nedärvda förslår som kriterium för ”instinktiva” motoriska reaktio-



11

ner. Också enligt CHARLOTTE BÜHLER finns det praktiskt taget icke ”rena instinkter” i mening av nedärft fixerade förhållningssätt, som icke kunna modifieras av den individuella erfarenheten. (CHARLOTTE BÜHLER och HILDEGARD HETZER , Quellen u. Studien zur Jugendkunde, H. 5, s. 138). Den uppdelning man menar sig kunna göra mellan instinktiva, vegetativa och frambetingade reflexsystem visar sig sålunda ogenomförbar. Och den lättnad, man därmed tror sig vinna, illusorisk. Ett liknande fall ha vi i distinktionen mellan kropp och själ: den motsvarar gamla tankevanor, den tyckes underlätta en förklaring. Men den motsvarar icke verkligheten, där den är ogenomförbar. Liksom ”själen” är begreppet ”instinkt” en abstraktion, som inskjutes i livsförloppen som på något vis verksamt mellanled. Besluter man sig icke för att rensa dessa räknesätt från överflödiga storheter, så förleda de en från empirisk forskning till metafysisk spekulation.

*            *
*

   I fråga om levande varelsers uppbyggnad nämndes kristallernas formation.
   De bilda sig visserligen med att lägga lika till lika, de uppsuga icke som levande molekyler olika kemiska komplement. Men de levande systemens differentierade struktur gör reda för denna och andra differenser. Och både kristaller och levande väv läka sina sår och återbildas, fram till en helhet, som förutbestämmes av, kan man antaga, en inre spänning, ett tvång till ett visst jämviktsläge.
   Att jämföra levande väsen med kristaller förenklar utan tvivel för starkt. Men analogin gör det yttermera sannolikt, att ett sammanhang råder mellan formbildning och kemisk konstitution. Också levande väsen äro som kristallerna byggda rätt så symmetriskt: eller kunna vi icke betrakta oss som kemiska system, som forma sig förutbestämt på grund av den kemiska anordningen och som kristallisera dubbelsidigt? Påminna vi oss, att i den oorganiska naturen bland annat färger och dofter växla i samma kemiska förening, beroende på dess stereokemiska struktur, så öppna sig ju möjligheter utan tal för olika det levandes gestaltningar.
   Ett fall från vår praktiska kemiska teknik hjälper oss att bättre begripa, att en olika kemisk konstitution förutbestämmer former och funktioner. Frågan har skematiskt belysts av VON KRIES, med vad som äger rum, nar vi avbränna ett fyrverkeri. Hela följden av stjärnskott och gnistregn, av ormar och roterande solar i olika färg och ljusstyrka, de



12

framgå i förutbestämd ordning ur det romerska ljusets patronhylsa. Så kunde det också vara vid levande varelsers utformning: kemiska konstellationer i utgångsmaterialet, i förening med tillstötande yttre villkor, skulle inställa oss på förhand i alla de stycken, som falla under anatomin, fysiologien och psykologin.
   En annan fyrverkeriets likhet med levande varelsers förhållningssätt är att dess effekter lätt vantolkas som en självverksamhet och en strävan till ändamål, i detta fall estetiska. Ingen icke invigd kan ju ana, att fyrverkeriets ljusfenomen bero på vissa stoff i en papphylsa och huru de kemiskt följa varandra. Också hos levande varelser utlöser en urladdning en annan, som retar fram den nästföljande, ehuru de kemiska förloppen dölja sig för betraktaren. En analogi är slutligen, att det levande uppvisar egenskaper, så allra överst medvetande, vilka icke kunna skönjas vid de enklare förloppen. Vi skulle mindre undra däröver, om vi tänkte på att nya egenheter uppträda vid olika kemiska synteser — så när en viss förknippning av kol och väte och syre överraskar oss som alkohol.
   Vi förklara icke kemiska föreningar med en syftesbestämd aktivitet. Att ifråga om reaktioner hos levande varelser anbringa en enteleki, det beror på inflytande från en missriktad psykologi.
   Begreppet enteleki, som faktor och kraftprincip för sig, borde föregyckla vitalisterna tanken att också kristallernas bildning och återbildning bestämmes av ett framtida mål. Men att icke ens det levandes återbildning ger anledning att tro på ”ein seelenartiges Agens” (Philosophische Gegenwartsfragen, 1933; s. l36), såsom DRIESCH kallar entelekin, det kan uppvisas med experiment. Lägre, mindre differentierade organismer återbilda som känt hela lemmar. Klyver man nu de cellkomplexer, från vilka en återväxt närmast utgår hos de lemlästade varelserna, så kan man utvinna en tvåfaldig förnyelse, två svansar, t. ex. övertaliga tår och till och med två huvuden. Var blir så den förmenta ändamålsenligheten? DRIESCH menar, att ”die Idee des Ganzen” icke alltid besjälar delsystemen, att i dem endast innebo brottstycken av en enteleki som ”ganzmachendes Agens” (a. a. ss. 91, 135—37). Men varför tillgripa sådana fiktioner, i stället för att antaga att ingripande störningar ändra de kemiska jämviktsbetingelserna i organanlagens delsystem? Den kemiska anordningen blir en annan, och så framväxa ovanliga bildningar.
   Ur synpunkten av kemiska jämviktskrav förstår man icke endast nybildning och läkning, ibland i abnorma former, utan också den stän-



13

diga självförnyelse, som kännetecknar livsförloppen, och icke minst den omställning, övergående eller förblivande, som benämnes adaptation. Att funktionen skapar organet: att kvistar, som nedtyngas, bli kraftigare, att muskler, som arbeta, svälla, att roddaren får valkar på händerna, det tolkas i gemen som en ändamålssträvan, ett försvar mot växlingar i yttervärlden; och ”förklaras” med termen adaptation. Men adaptation eller anpassning är icke annat än ett sammelnamn och som faktor något lika väsenlöst som instinkt och ändamålssträvan. Man värderar, man prisar som anpassning vad som tyckes främja livsförloppens fortgång. Ordet har så sitt upphov från ändamålssynpunkter; också talar man överfört om eldslågans anpassning, som om den vore besjälad av lusten att brinna vidare. För att undgå finalismen borde vi sålunda undvika eller alltid se upp vid termen adaptation. Den ger intet svar på frågan huru, den står som skylt och skenförklaring för de företeelser, som skola förklaras.
   Och denna förklaring är icke svår att ana: eller möter oss här icke samma nödvändighet, som tvingar kristallen att sträcka ut sig i den riktning, där en retning rubbar jämvikten, och levande väsen till en omställning i systemets rörliga jämvikt, därest retningen icke blir utmotad med de invanda reaktionerna? Avvikande former — såsom giraffhalsen — det klassiska exemplet — och egenheter vid varje släkte — måtte också de ha sitt upphov, icke i förhandssyften hos en natura naturans, utan i kemiska jämviktskrav. Att adaptera sig är rätt och slätt att vänja sig, är att i förändrade miliövillkor vinna en ny modus vivendi. Och detta förvärv är icke mera sällsamt än att vi minnas eller, såsom nämndes, öva upp oss — också här kan man antaga en omlagring och nya jämviktsmöjligheter. Helt visst är organismen med dess former och funktioner redan i fröet och ägget förutbestämd; men denna ”geprägte Form, die lebend sich entwickelt”, för att citera Goethe, måtte redan den ha sin upprinnelse i reaktionssystem som förvärvats under inställning till yttervärldens retningar. Det vi kalla liv är ju en ständig kemisk omsättning — och en fortgående adaptation. Kände vi bättre denna livskemi, så skulle sannolikt kemiska grunder ge oss nyckeln till huru vi formats och jämformats under miliöpåverkan: till huru vi blivit så inrättade som jämviktens optimum betingat det. Jag är rädd, sade redan PASCAL, att vår natur är en första vana, liksom vanan en andra natur.
   I mån av vävnadernas arbetsdelning, deras vanefasta reaktioner, minskas en ny vanebildnings möjligheter. Likaså i mån av ålderns förändringar: att läraktigheten avtar är kanske att molekylerna icke ställa






14

om sig som förr. Levande kallas en del äggviteföreningar, som förbli under bildning och ombildning; döden — vad är den annat än att denna rörlighet upphör? Jämvikten i det levande systemets inre är som velocipedens eller aeroplanets: om rörelsen stannar är dess saga all. Eller sett på avstånd som en vindvirvel, som tillfälligt rår på ”tyngdlagen”. Eller som ett solsystem, en värld i smått, sådan som vissa atommodellers. Också dem, och för övrigt allt skeende, kunde man om det uppbygger en, betrakta som helhetsstyrda sammanhang, planmässiga reaktionssystem, besjälade av syftet att in suo esse perseverare. Varför inspränga en avgrund mellan levande och livlöst, i stället för att räkna med jämviktssystem?
   ”Fysik och biologi äro på väg att icke se så ytterligt olika ut”, anmärkte för något år sedan SMUTS i ett föredrag inför British Association for Advancement of Science. ”Fysik och biologi”, fortfor SMUTS (enligt NORDENSTRENG, Människoraserna och deras uppkomst 1933; s. 91-92), ”te sig som den ena en enklare, den andra en mera framskriden form av samma grundmönster i världsbyggnaden” — där det enligt honom, komme an på organisation, på begreppet helhet som uppbyggnad, icke blott som summa av delar.
   Också vår uppfattning om den oorganiska världen befinner sig just nu i oklar jäsning. Okända naturförlopp uppdagas slag i slag — jag minns sensationen det väckte i min ungdom, när ARRHENIUS fann joniseringen i elektrolyter. Och vad allt har sedan icke överglänst det! Så ha vi skäl att vänta ännu oanade paralleller mellan livlöst och levande skeende. Annat vore att tappa ur sikte, huru mycket till synes heterogent en modärnare insikt sammanfört.

*            *
*

Antag att meteorologerna — och de syssla ju liksom biologerna med invecklade naturförlopp, där vi oftast alls icke överskåda, än mindre förutse sambanden — antag nu att väderleksforskarna skulle avskräckas av vädrets förmenta ”nycker” och mena att här råda högre makter än vad man kan lyckas påvisa i närmare jordbundna sammanhang. Vinden blåser vart den vill, regnet avser att vattna växtligheten och vidmakthålla vattendragens vattenstånd - en sådan förklaring skulle skrattas ut. Men i biologin vill man ha rätt att ge upp, om man icke får vädja till högre makter.








15

Det har likväl upprepat visat sig, att varje sådant ignorabimus byggts på kritiklösa grundbegrepp, som lett till att problemen uppställts på tok. Och till metafysisk frågvishet. Vi ha icke att fråga efter ”livets” makter mer än vi fråga efter ”vädrets”: vi upplösa dessa sammelnamn. Vi räkna i fråga om vädret med atmosfäriska strömmar och motströmmar, men icke med ”vädret” som något bortom dem. Lika litet är ”livet” en ”kraft” bortom vår livsverksamhet, uppbärande, drivande, styrande den med självverksamhet i ändamålssträvan.
   Varför icke avstå från en sådan mytologi? Pietet för en inplantad livsåskådning är väl hos många med i spelet. Det bjuder dem emot att fatta oss människor som ett samspel av kemiska förlopp. De hoppas, skrev nyss BERTRAND RUSSELL, (Nutidsmänniskan inför vetenskapen, 1931; s. 37) ”att det bland livsföreteelserna skall finnas åtminstone några, som erfordra mystiska antaganden”. Men också om det här, såsom på andra naturens områden, återstår och alltjämt yppar sig åtskilligt med fenomen, som ännu icke få plats i vetenskapens vedertagna världsbild, så veta vi, vad vi icke få tänka om dem. I detta fall att ”livet” är ett fåvitskt ens metaphysicum, ett allmänbegrepp som förverkligas och placeras som ett agens bortom skeendet.
   Men huru vi än ha skäl att risa vitalismen, må de, som följa sakligare forskningslinjer, akta sig för att i förtid jubla eller låta sig nöja med fågelperspektiv. I fråga om ett yttersta livsproblem, nämligen om livets upprinnelse, anslöt sig ARRHENIUS till en dråplig undanflykt, som kan lända andra till varnagel. Vi minnas hans besked om livets upphov: det hade hittat till vår planet från andra planeter i världsrymden. Att det skett med strålningstrycket, var ARRHENIUS’ eget tillägg till andras liknande gissningar. TIGERSTEDT skämtade under en föreläsning — han hade det kanske från annat håll — att det var som att förklara stenkolstjäran med att säga, att den importeras från Tyskland. Men låt vara att oändligt mycket återstår, redan för en ungefärlig insikt om de levande reaktionssystemens oändligt växlande kemism, så må man icke låta locka sig att uppge en detaljforskning av ropen på en säregen biologisk kausalitet. Med vilka namn man än utstyr denna, blir vitalismens förklaringssätt varianter av typen nisus formativus — och därmed alltför ofta en virtus dormativa för vår utforskning av livsproblemen.
   Någon genväg till deras lösning bjuda oss minsann icke de fysiskt-kemiska
betraktelsesätten: endast ett beprövat arbetsprogram. En fågelväg är icke framkomlig ens till orientering; här som överallt har en vetenskaplig förklaring att steg för steg upplösa skeendets sammanhang



16

i de enskilda förlopp, som följa varandra. Frågorna vartill eller varför har man att vända i frågan huru: huru förloppen utlösa varandra. Endast så blir vi i stånd att förutse och kanske i någon mån behärska dem. Och att livsförloppen tillsvidare minst bedrägligt betraktas, som om de vore en samfälldhet av kemiska reaktioner, det har en mångfald praktiska vinningar sedan länge bekräftat och beseglat.


------------------